Le Lotus d'Orange

Idag diskuterades det på jobbet som vanligt. Lön var ett tema. Det finns så många människor som helt seriöst tycker att vissa jobb är mer värda än andra. Det som grundinställning är ju verkligen löjligt. Jag kan ju förstå att man ska få mer för vissa uppgifter, om man gör någonting speciellt eller kanske extra bra, men att generellt säga att vissa jobb är viktigare än andra är bara... ja, löjligt. Nu tror ni alla att jag är en av de som sitter med en låg lön och avundas de som tjänar mer, men så är det inte. Jag har haft mer än andra och hela tiden försökt att jämställa lönerna i företaget.

Nu finns det dock en ny. Hon kallas för en "kamplespa" för hon är lesbisk, går över lik för att tjäna mer och sätter sig själv högst på en tron byggd av egenövertygan. Det blir väldigt jobbigt med sådana människor när man tänker socialistiskt för visst är en argumentation "du får mer om du jobbar mer" mer övertygande än "alla får mer om alla jobbar mer". För folk är egoister och tänker när de hör den andra meningen på att ju de andra kan få mer, fast att de inte jobbar lika mycket mer... Suck.

Hur som helst menar jag att man inte kan säga vilka jobb som är viktigare än andra. Viktighet är ett felaktigt måttband eftersom vi alla tycker att olika saker är viktiga. Det verkar ju som att samhället i stort inte kan ta sådana beslut. Ta till exempel grejen med att de som jobbar med naturskydd tjänar mindre än de som jobbar med olja. Att en sjuksköterska tjänar mindre än en prinsessa och cigarett-försäljare tjänar mer än de som syr kläder.

Är det vikigare att vi har ett samhälle med olja, prinsessor och cigaretter än ett samhälle med folk som tar hand om naturen, folk som kan rädda liv och kläder som värmer oss?

Men det är precis så skevt det börjar bli i företaget. Att de som gör att databanken fungerar, att löner, fakturor och andra pengagrejer sköts och att allt finns på plats när de behövs är så mycket viktigare än att någon står på en byggarbetsplats och skriver i dagboken om hur vädret är, vilka bilar som var på plats och i övrigt mest luktade på jord och rökte cigaretter.

Jag tycker också att vissa saker ska krediteras, men det är samhället inte mogen att avgöra och därför är det bättre att alla helt enkelt får ganska lika. Det är ett sånt samhälle som ska eftersträvas och varför görs det inte? Av någon anledning verkar folk vara mer kåta på rökande prinsessor i fräna bilar än sjuksköterskor i schyssta kläder ute i naturen.

Idag läste jag att tre grupper i skolan jag går i fick pris (fem fick pris totalt) i en tävling. Det är ju egentligen kul och jag hade sett fram emot att jobba med personer som är kreativa och tänker. Jag såg fram emot att lära känna människor som jag kan lära mig någonting från. Men de som vann hade bara hostat ihop någonting de sista dagarna och inte ens tänkt igenom det hela. I en presentation sa de "eeh.. vi hade liksom tänkt att i hissen ska det vara lite grönt.. så växter ska växa på väggarna, men hur det ska vara vet vi inte". På bilderna hade de fotografier av växter. Och kanske var det precis på det som de vann. De som sitter i juryn är själva människor som vill skapa saker och om man presenterar dem en färdig idé blir föreställningen av resultatet inte lika färggrant som om de bara får en riktning som ger deras fantasi en knuff.

Jag är tävlingsmänniska och jag blir inte glad över andras vinster. Jag vill bara vinna själv. Naturligtvis gratulerade jag dem, men helt ärligt funderade jag mest över hur i hela friden det kunde vinna!

Det är väl bara att ta nya tag och jobba vidare.

För två år sedan förstördes drömmen om att åka till Japan. Ja, ni minns nog. Kärnkraftverket Fukushima började explodera och ha sig och radioaktiviteten spreds i atmosfären. Vi tyckte att det var onödigt att då gå och få cancer bara för att uppleva någonting spännande som en resa. Dessutom var jag lite le på jobbet. Så jag ansökte till konsthögskolan, kom in och började plugga där. Nu, efter ett och ett halvt års studier har jag ingen större lust att läsa vidare. Man får ingen kredit för det jobb man gör. Lärarna verkar bara vilja göra sina jobb så bekväma som möjligt för sig själva och, ja, jag känner kanske att jag liksom gjort det där med skola redan. Två år skulle vara okej, alltså en master, men tre år... Blä. Ett och ett halvt år till. Jag tror att jag hade samma känsla när jag gjorde min första bachelor. Samma olust och känsla att det kommer att ta eviiigheter att få det där pappret som det står att man klarat av studierna.

Jag började också att spela handboll i samma veva som jag började studera. Det var en massa nya människor att lära känna på en gång och det var roligt att träna igen. så jag gick på handbollsträningarna i ett år innan jag började att spela match. Under första matchen skadade jag mig och fick gå till läkaren för att jag inte kunde höja armen alls, kunde inte sova för det gjorde så ont. Sen dess har jag inte spelat så många matcher och jag har helt ärligt ingen lust att spela. I det laget är det inte kul att spela. Det tjaffsas bara och tränaren är den största kärringen av alla, fast att det påstås att han är en man. Han liksom förvärrar alla diskussioner och är så där megalöjlig som tjejer påstås vara.

Och nu har jag flyttat. Det är bra och är spännande och nytt. Mest kanske jag just nu är så lat bara för att jag äntligen har semester och kan göra ingenting. Jag tror att det är så. Det är skönt att såga trä till kaminen. Läsa en bok. Bara stå och glo på havets vågor iförd varma mjukisbyxor. Kanske tvätta fönster ett par minuter och sen se ett avsnitt Vänner medan jag letar trädgårdsmöbler på internet. Jag tycker själv att jag borde åka på träning ikväll... Hellre vill jag prova på träning i staden som jag nu bor i. Och kanske åker jag dit. Fast att det känns som att jag sviker det andra laget. Men det är ett handbollslag och inget mer och jag är ändå ingen viktig spelare.

Är det att jag flyr igen? Att jag inte tar mig igenom en lite motgångartid i laget, eller är det att leva livet på ett lite enklare vis och göra det som är bäst för en själv? Vi får se. Jag tycker om att vara ensam. Mer och mer tycker jag om att vara mer ensam. Jag skulle gärna ta ett av mina år som pensionär nu.

Vi har flyttat. Nu bor jag i ett hus vid havet. Det är otroligt egentligen. Sent på natten gick vi ut till stranden och såg månskenet breda ut sig över vattnet. Det var så stilla. Stjärnorna lyste. Vattnet var inte alls som jag tänkt att det riktiga havet är, det fanns inga vågor alls. Sen gick vi hem igen.

Jag har köpt en katt också. Och börjat läsa i boken igen som jag borde läst ut för två år sedan. Och filosoferar över livet. Den senaste veckan var mycket bra. I måndags skulle jag åka till jobbet med kollektivtrafik för första gången från huset. På natten hade vi inte sovit så bra för katten som hade sin första natt hos oss satt och jamade hela natten. L´vie gick upp klockan fem och satte sig med henne i köket och jag vaknade en timma senare. Kvart i sju gick jag från huset. Efter några hundra meter kom en granne i bilen och erbjöd mig skjuts till bussen. Han skulle ändå skjutsa sin son dit. Tydligen åker bussen tio minuter tidigare än det jag läst på internet. Om jag inte åkt med honom hade veckan börjat med att jag missat bussen.

Fast att det var så tidigt var jag inte trött. Fem timmar sömn i ett (förutom kattjamande) tyst hus är mycket mer sömn än åtta timmar i en lägenhet vid en vältrafikerad gata. Har jag märkt.

I bussen upplevde jag skolungdomarnas grymma vardag. Mobbing, osäkerhet och hårt klimat. Jag är glad att jag bara bertraktar det från en annan värld. En vuxen värld. Även om vuxna inte är bättre, så är det en annan sak med barn för de är liksom på i samma buss, i samma skola, i samma fritidsaktiviteter. Som vuxen har man mer att välja på och ofta bor man inte där kollegorna bor, man åker inte med kollegorna till jobbet i bussen och man badar inte på samma strand. Som vuxen väljer man mer med vem man tillbringar mer tid. Och om det skulle vara så att man inte alls står ut med en person på bussen så finns det möjlighet att ta bilen. Till exempel. Eller åka andra tider. Barn är så inskränkta i samma jävla ram som de andra barnen...

Nåja, efter detta betraktande av barn i bussen påväg till skolan var jag framme i staden där jag bytte bussen mot tåg. Tågresan gick lätt och jag snart var jag framme på jobbet. Jag var tidigare än jag var när jag bodde 500 meter bort och det kändes skönt att haft en tid att uppleva världen mellan hemma och jobbet. Det är svårt att förklara, men lite som att hem och jobb delades upp tydligare. Jag hann börja tänka mer. Kanske filosofera lite.

Efter en ganska lång arbetsdag med övertid som ledde till att jag nästan missade min sista buss hem kom jag fram till staden där jag måste göra ett byte. Jag valde att inte ta tåget tillbaka. Jag hann, för jag hade igen fel tid från internet och den här gången var tiden ändrad så att bussen åker senare.. Egentligen skulle jag ha missat bussen ut till huset, men den väntade. Det är sånt som man blir väldigt glad för när man är van att bussarna åker fast att man är precis vid dörren, som det görs i stan alltså. Så jag var, trots den jobbiga arbetsdagen glad när jag var framme i den riktigt, riktigt svarta hållplatsen där jag nu bor. Det finns inga lampor där och det är bara att träna mörkerseendet den dryga kilometern hem.

Men även på kvällen kom en snäll granne och lät mig följa med. Så jag vet fortfarande inte hur lång tid det tar att gå till hållplatsen, men jag vet att jag har snälla grannar.

Den dagen kom jag hem till en ensam katt. Hon var så glad att hennes väntan var över och hon myste in sig när jag satte mig ner i det stora köket.

Efter den måndagen rullade veckan på. Inte vanligt, för vi var ju tvungna att fixa till lägenheten som vi flyttade ifrån. Det är klart nu. Och nästa vecka har jag semester, så då blir det inte heller en vanlig vecka. Vad som händer sen är det som är intressant. Jag undrar när jag ska börja gnälla över bussar, knasiga grannar, kalla mornar, lantislivet. Men jag hoppas att mina tio år i lägenheter, många olika lägenheter, faktiskt sex stycken, ger mig en förståelse för det vackra som vi har runt oss där huset. Att jag kan känna mig nöjd.

Att förverkliga en 25 år gammal dröm att ha en egen katt var i alla fall rätt. Det var också rätt att först drömma i 25 år, tror jag. Den här katten får vara katt på riktigt. Jag tvingade ingen katt att bo i lägenhet och det är jag glad över. Jag är glad att jag bodde i lägenheter. En ny fas i livet har börjat. Ett steg togs och det ledde till en hel annan värld. Upptäckaren i mig är nöjd. Familjemänniskan i mig är nöjd. Naturälskaren i mig också.

Min pappa sa en gång att man tror att alla är kompisar på konsthögskolan, men att det inte är så. Och visst var det väl ändå så att jag föreställt mig att det är unga människor som klär sig lite konstigt, dricker vin och målar. På samma sätt trodde jag när jag var liten att det skulle vara roligt att bli vuxen och att vuxna är mer civiliserade. Varför jag trodde det vet jag inte.

Trots att jag förvarnats att det inte är så lätt bland konstnärerna och själv förstått att det mest är att hävda sig själv och kämpa med sina egna demoner visste jag inte att det skulle vara så hårt på det sättet.

Idag är det öppen dag på konsthögskolan oc
Jag är inte så snäll jag heller. Inte alltid och jag tar för mig ganska mycket i h jag var med i ett projekt där vi skulle göra en ruminstallation med ljus och trots att alla mina idéer blev kallade dumma så var jag med och i slutändan räddade en kompis och jag hela grejen. Då sätter sig andra på tvären och säger att rummet som man måste gå igenom inte ska vara öppet. Då är det ju inte så mycket mening att göra en rumsinstallation... Under tiden hade dessutom de som skulle vara i vår grupp, men som inte hjälpte till ändrat i en annan utställning. De hade ställt sina egna modeller i fint ljus och vår (vi var ju inte där och kunde försvara) stod i mörker

Det är inte så viktigt för mig att framhäva mig på det sättet, men det är det som gäller här och jag hoppas så att jag lär mig rätt saker och inte blir en idiot som alla andra.

Det finns ett forum där det handbollslaget ska organisera sig. Genom olika doodle-länkar kan man kryssa i om man kommer till träningen eller matchen. Det går alltså att se att det är för många eller för få för ett spel ganska tidigt samt vem som spelar. Dessutom skriver tränaren en dokumentation över matchen, lite likt det jag känner från barndomen då man en till två dagar efter spelet kunde läsa om sig själv.

Vad som även finns på sidan är en jävla massa snicksnack och skit. Det diskuteras och ett "ursäkta, jag har inte tid för det" slås ner av ganska ogenomtänkta och hjärtlösa kommentarer. Som ju internet är - rått och direkt för mottagaren samt enkelt och distanserat för avsändaren. Dessutom blir det enligt min mening sämre och sämre stämning. Jag känner att jag bara vill skrika, men det hjälper ju inte så då återstår att skriva, en endaste mening, nämligen "kan vi inte bara spela handboll?".

Jag förstår till viss del de som tjafsar, men jag tycker att det är så löjligt. En tränare som gnäller att tjejer diskuterar fast att han är värsta kärringen själv. Lagkamrater som inte kommer till träning och blir sura för att de inte får spela varenda match. Och i mitt fall, lagkamrater som inte förstår att jag inte har tid att sitta och dokumentera andras matcher. Och när jag då säger upp ett spel för att ta en söndag till att göra streck i något slags protokoll blir det också gnäll.

För man ska hinna med så mycket i livet. Och kanske har jag tagit på mig lite för mycket, men det är väl för fan mitt egna problem om jag vill plugga heltid, jobba halvtid, flytta till ett annat boende och träffa kompisar samt pojkvän?

Men det är alltid all in eller inte alls. Lagsport för att det är kul och sport finns inte längre. Jag har aldrig hittat det. Att det ska vara all in på planen tycker jag naturligtvis, men att gå på julfirande, dricka en öl efter träningen, gå på domarutbildningar och allt detta pi pa po (som de uttrycker det i Tyskland) har jag måttlig lust på när jag har mycket att göra.

Vi får se hur träningen går på torsdag. Det blir nog en tung träning för mig eftersom jag slarvat med träningen de sista veckorna, men annars hoppas jag på glad stämning. Men det är nog att önska sig en gnutta för mycket.

Precis hur jag kom att tänka pâ det här är en lâng historia och eftersom jag är mitt uppe i att avsluta ett projekt för universitetet sâ hoppar jag över den.

Jag upplever inte demokrati som nâgot definitivt positivt. Den är att de flesta tycker pâ ett sätt och att de som är i undertal inte fâr igenom sin vilja. Massan har dock sällan rätt. De vet inte vad som händer för att fâ reda pâ det krävs djupa studier som de färsta (ja, färsta är ett ord som borde införas) genomför.

De flesta som jag studerar med har köpt sig en dyr dator och smartphones. De tänker inte riktigt själva utan tänker att det som massan gör är nog rätt och gör lika. Alltsâ är mânga i massan som alltsâ har stark rösträtt bara följare till de andra.

Dessutom styr marknaden mycket. De som gör mest reklam är de som har störst framgâng oavsett om de är bra eller inte. Nâgra fâ fâr framgâng enbart genom kvalitet. Alltsâ är det pengar som styr.

Reklamen tilltalar dessutom vâr stenâldershjärna. De sedan mängder av âr oförändrade uttryck pâ diverse lukter, känslor, kemiska reaktioner i kroppen och hjärnan.

Alltsâ vâgar jag anse att demokrati inte är rationellt.

Tre år. Så lång tid har gått sedan jag startade en blogg för att skriva av mig. Då satt jag i en liten lägenhet i en ny stad och kämpade med att lära mig ett nytt språk och letade jobb.
Nu sitter jag i en annan, större lägenhet och planerar flytten till ett hus ute på landet. Kämpar mig igenom ett fartfyllt liv bestående av uppfyllda drömmar, jobb, en till utbildning, handbollsträningar och -matcher, kitesurfing på somrarna. Tänka sig. Checklistan får nya bockar varje år och listan görs ideligen längre. Men att det har gått tre år och att jag inte kunnat dokumentera alla känslor och händelser är synd, men jag ska som sagt försöka att bättra mig. När livet lugnar ner sig lite. När jag äntligen har långtråkigt igen!

Ja, det var länge sedan jag skrev någonting här. Och det finns bara förklaringen att jag gjort för mycket annat. Det är bra på sitt sätt, men tråkigt för bloggen. Det är inte många som läser och jag vet att konkurrensen är hård. Man kan nog gå under om man försöker göra allt. Det finns mycket som cirkulerar i mitt inre och det är synd att jag inte skriver ner det. För jag tänker på det på samma sätt som jag tänkte innan jag startade bloggen. Kanske bättrar jag mig. Kanske inte. Jag ska i alla fall försöka. Kanske är det mitt nyårslöfte :)

Snart ska jag ner till tanten. Jag var precis där och det första som hon vräkte ur sig var "jaha, du lever fortfarande" följt av "du har ju inte varit här på tre veckor" vilket naturligtvis inte stämmer. Hon ville fixa köket så jag sa att jag kommer tillbaka senare. Då fnös hon bara och sa att jag ju kan komma tillbaka tidigare, om tio minuter. Då sa jag att jag kan ju också vänta då och fick till svar "ja.. skitsamma för mig". Då sa jag att jag kommer tillbaka om en halvtimme och gick. Nu har jag ingen lust att gå ner. Man ska inte vara snäll mot folk...

Facebook och e-mejl. Jag har undrat vad som är problemet och idag så kom jag på det. På kortaste tid skulle jag kastas mellan olika känslor, men egentligen kände jag ingenting. Jag låtsades.

I vanliga fall, alltså i verkliga livet, träffar man en människa, man sätter sig ner och dricker en kopp kaffe eller så, kanske äter man en kaka eller till och med mat. Kanske dricker man ett glas vín, öl eller en snaps. Och man pratar. Med ögonen pratar man. Och man rör vid varandra. Någonstans på ett oförklarligt sätt kan man utläsa ej sagda ord och leda samtalet vidare. Det är okej att skratta, gråta, vara glad, lycklig, ledsen, berörd, arg, förbannad. Men inte allt samtidigt. Det finns en övergång.

Idag, när jag fattade vad problemet med facebook och mejl är, förflyttades jag i tid och rum mellan olika sådana situationer och kanske klarade jag av teaterspelet ganska bra för jag har haft samtliga situationer i verkligheten någon gång.

Först läste jag om en som dött, hur han har lidit de senaste månaderna. Mitt svar till den nära anhöriga riktade in sig mot hur den känner sig och vad den kan tänkas behöva. Jag försökte fantisera ihop hur denne skulle se ut om den satt mitt emot mig och jag svarade så bra jag kunde.

Därefter läste jag om en kompis som precis kommit hem från sin resa till hemlandet Iran. I min föreställning att det är ett land i krig där alla är förtryckta är det svårt att ställa frågor om hur det var med familjen och tänka på hur vanligt det ändå är - de är ju också vanliga människor. Samtidigt får jag inte glömma att det var första gången på nästan tio år som en i resesällskapet återvände för han har flytt av politiska grunder. Det kan jag inte föreställa mig och jag ställer säkert dumma frågor om jag försöker för mycket.

Sen kom telefonsamtalet om den som precis kommit hem från en avvänjningsklinik efter att ha rökt på för hårt för några veckor sedan.

Det är ju spännande på sätt och vis att följa andra genom deras liv, men det känns fel att veta så lite grann och bara sporadiskt om saker som är så viktiga.

Det är felet med Facebook. Vi får en massa människor som på ett halvt vis är med i livet, men ytterst få som hinner reagera när det går fel. Det intima, det trygga,rätten att känslomässigt falla och sedan byggas upp över en soppa, kvällar av samtal, nätter utan samtal bredvid någon försvinner och blir kvällar, nätter, mornar och dagar framför en dataskärm.

Jag hoppas att ni alla har någon som ni kan vända er till. Någon som kan krama om er. Någon som är där när ni faller emotionellt. Jag vill vara där för många, men att svara på facebook eller per e-mejl är väl ändå ganska värdelöst?

Det är konstigt det där med livet. Jag känner själv att jag sedan år är samma person, men de som var små barn blir större och jag förstår mer och mer, även om jag alltid haft viss förståelse för, dem som var vuxna när jag var liten. Åh så jag avskydde "sist jag såg dig var du så liten", som jag hörde så ofta. Man vill kanske trycka på stopp och låta livet bara fortsätta utan att man blir äldre, men jag tror ändå inte att det är rätt väg att gå.

Jag har aldrig haft en ålderskris eller så har jag det hela tiden. Jag har redan tidigt fattat att livet är kort och jag vill hinna bocka av så många punkter på önskelistan som möjligt. Vissa saker har jag funnit tillbaka till och jag försöker att sjunka in i lugnet och njuta av livet.

Samtidigt förstår jag mer och mer, fast jag har redan anat det länge, att ingen familj är perfekt. Att ingen människa på riktigt är nöjd med sitt liv. Många människor tar till konstiga saker för att komma till rätta med det som är svårt och samtidigt blir dessa konstiga saker den stora anledningen till att det är svårt.

Och ideligen gör vi samma fel som så många gjort innan och varnat oss för. Vad är det som driver oss? En slags stress att livet är kort? En egoism eller ett samhälle som tvingar oss, ett slags grupptryck? Eller är det andras lögner som lurar oss att gräset alltid är grönare på andra sidan?