Jag bor i Tyskland. Innan jag bodde här trodde jag att "den tyska byråkratin" var ett uttryck som inte hade mycket med verkligheten att göra. Tyvärr är det inte så. Den tyska osmidigheten är smärtsam. I Sverige händer allt lite automatiskt. Man säger att man vill flytta och det flyter liksom på. Naturligtvis kan man stöta på vissa problem även i Sverige, men jag upplever de som smärre än här.

Tidigare har jag ju berättat om att man själv måste höra av sig till samtliga ställen som på något vis har intresse av adressändrningar. Det betyder ju ALLA ställen som finns, för alla har ju intresse av ens adress.

Hur som helst, att det var ett himla jobb kan man ju förstå. Idag kom fortsättningen. Jag försöker öppna ett bankkonto och eftersom jag måste bevisa att jag inte håller på med att tvätta pengar - för som medborgare är man ju skyldig tills motsatsen har bevisats - måste jag bevisa att jag bor här. För att bevisa det finns det ETT papper som man får när man flyttar ("får" var ju snällt ordval av mig) som skrivs under och stämplas av invånarmyndigheten*. Hur som helst visade det sig att min lapp inte var giltig, för stämpeln var inte till 100% läsbar. Suck. Idag var jag på den där invånarmyndigheten och de ville att jag skulle betala 50 spänn för att få en ny lapp! För att de inte gjort sitt jobb ordentligt ville de att JAG skulle betala! Jag vägrade och sa lite nedlåtande (ja, jag har blivit mer tysk i mitt sätt att prata och är efter ca 2 minuter otrevlig - allt annat är bortkastad tid) "Jag tänker inte betala för att ni inte kan göra ert jobb ordentligt". Jag fick min lapp gratis. Får se om den lappen är giltig. Det är säkert så att jag måste kopiera den på ett papper som är till 92% vitt och få en underskrift av en advokat som genom sin underskrift intygar att det verkligen är en kopia som är identisk med originalet. Det skulle inte förvåna mig. Det skulle göra mig förbannad, men inte förvånad.

Nu ska jag skicka iväg lappen.


* Jag har slutat att använda de svenska myndighetsnamnen, för det är ofta inte samma typ av myndighet, utan mer en överlappning av olika arbetsuppgifter.

Istället för att föra ett liv som de som fått barn måste jag visa legitimation när jag vill köpa skraplott (åldersgränsen för det passerade jag för 9 år sedan), jag planerar för tjejkvällen som jag ska ha tillsammans med tjejerna från Räddningssimmarkursen (berättade jag att jag för några veckor sedan klarade sista provet för att bli räddningssimmare?) och för födelsedagen som jag har nästa vecka - fyller den magiska åldern 27 samt försöker lista ut hur vi ska göra med semestern.

Andra tankar som far är hur jag ska förmå mig att träna på det där sättet som jag föreställde mig att jag skulle göra i den här åldern för tio år sedan - på morgonen innan jobbet, hur jag ska få lust att skriva klart böckerna som är färdigskrivna i mitt huvud och hur jag ska ha råd att leva det liv som jag vill leva. Det är så lätt att fastna och eftersom jag inte definierat till 100% hur jag vill leva, så är jag nöjd med livet som det är.

Jag tror inte att jag vill rädda världen mer. Jag vet inte vart jag vill åka på semester och jag undrar om jag verkligen vill ha ett hus med egen trädgård i Sverige. Om jag inte hade någon att binda mig till skulle jag nog vara ledsen, men samtidigt vet jag inte vad som är mina riktiga drömmar och vad som modifierats av folket runt mig. Paradiset finns inte. Jakten fortsätter ändå.

Hur skulle vi reagera om vi vetat hur det skulle bli i livet när vi var tonåringar. Inte hade väl jag trott på att väldigt många av de som jag umgicks med som barn nu skulle vara mammor själva? Det är ju alltid svårt att acceptera sin ålder. Jag har alltid sett det positivt och gjort något av varenda år jag levt för att inte drabbas av ålderskriser. Med facebook-livet har jag nog börjat jämföra mig mer än jag gör i vardagliga livet, eftersom jag i vardagen umgås med barnlösa. Det är väldigt svårt för mig att föreställa mig att en tjej som inte hade någon pojkvän när jag kände henne snart ska föda sitt femte barn. Det är också svårt att föreställa sig att hälften av de som jag lekte med i lågstadieklassen fått barn. Ett barn dog. Det är inte så att jag känner att jag ska skaffa barn själv, men tanken på att jag faktiskt också blivit äldre kommer som en överraskning varenda gång. Inte på ett dåligt sätt, bara överraskande i dess renaste form.

Jag måste nog göra klart för mig att det liv som levs på facebook inte är det liv som levs i vardagen. I min vardag passar inte barn in just nu, men om det skulle vara ett där skulle det inte heller vara någon kris tror jag. Det är bara konstigt att just de som jag som tonåring föreställde mig skulle förbli barnlösa är de som fått barn och det i plural. Konstigt. Bara konstigt och överraskande.

Så var det den där tågupplevelsen som jag borde bikta för. Det känns nämligen mer som att jag måste gå i bikt* för den situationen än att jag måste berätta om den för min egen skull. Vi var påväg till demonstrationen i Hamburg. En stor demonstration mot kärnkraft. Här börjar regeringen propagera för kärnkraft, t.ex. får Simpsonsavsnitt med kärnkraft inte längre visas i tysk tv, så nog måste vi säga ifrån. I alla fall var tåget fullt och där satt en kvinna på en plats och vägrade låta någon sitta bredvid henne. Hennes argumentation: Det är ju ändå så många människor som måste stå, så vad gör väl att ytterligare en står?
Jag blev förbannad på den där egosimen och kastade efter hennes ignorans hennes tidning på golvet, sen tvingade jag henne att ge efter samtidigt som en annan tågresenär (som egentligen hade velat reagera, men inte gjort det på eget bevåg) förklarade för kvinnan hur egoistisk hon är och att "världen skulle vara bättre utan människor som hon". Att ingen sen ville sitta där vid kvinnan gjorde det jobbigt, för då tvingades jag sitta där vid henne hela resan.

*bikt som ord mer än i religiös mening

Jag kommer ihåg när jag upptäckte ett hårt, svart hårstrå på hakan. Det var under en föreläsning på universitetet, antingen matematik eller mekanik, som var svår att förstå och därför vandrade mina fingrar nervöst runt i ansiktet. Det kändes jobbigt att det fanns ett skäggstrå på min haka och jag upplevde det som att alla måste ha sett det. "Skäggiga damen" har man ju hört och det alltid tillsammans med ett skratt. Dessutom hade jag sett några tanter med skägg och det var inte så jag föreställde mig att jag skulle se ut. Diverse skäggborttagningsmetoder flög genom mitt huvud och det som var svårt att förstå under föreläsningen lärde jag mig inte bättre under tiden fram till rasten.

Under rasten skyndade jag mig till toaletten och kunde fastställa att hårstrået inte alls var så tydligt och tog utan större ansträngning bort det. Jag har förstått att det gör ont på killarna när man rycker bort skäggstrån, så lite lättad var jag när jag fastställt att det inte kan ha varit ett riktigt skäggstrå, utan ett mörkare hårstrå på hakan.

Efter att hårstrået var borta hoppades jag på att det skulle varit ett undantag att ett sådant hårstrå växte på min haka, men har under åren därefter kunnat fastställa att det inte var ett undantag. På något vis är det pinsamt att det finns hårstrån på hakan som är lite mörkare. Varför då egentligen?

Jag var på en konferens i slutet av förra veckan. Det handlade om problematiken som finns när man vill rena marken som förorenats. Det hela var i ett fyrstjärnigt hotell i mitten av landet och 414 personer var anmälda. Jag tror inte att alla var där som stod på listan, men rummet var i alla fall fyllt. Det finns mycket att berätta om därifrån, som talare, föreläsningsstilar och diverse händelser, men ingen är så intressant som en ansträngande man.

Jag har ju redan pusslat ihop situationerna och kan egentligen beskriva dem i tidsordning, men jag tror jag börjar vid festen på kvällen. Efter en stadsvandring genom den lilla staden kom vi fram till kyrkan där massa långbord dukats upp för oss. När vi, jag och min kollega, kom in i rummet stod redan många där och drack välkomstbubbelvinet som serverades i champagneglas vid ingången. Som det ska vara, vet jag fast att jag inte varit på sådana festligheter förr, men serverat på nation som student.

Vi tog också varsitt glas och klev in i rummet. Eftersom det fanns ett "Show Kitchen" som ju skulle vara roligt att se, valde vi en plats i närheten av det, men inte alldeles för nära. Vi ställde våra väskor där, men satte oss inte ner. Efter en kort tid kom en man som började prata med oss - vanligt mingelsnack. Efter en stund satte vi oss och mannen som tydligen hade en doktorstitel i juridik frågade om det var okej att han satte sig intill. Naturligtvis fick han det, finns ju inget annat svar. Andra män slog sig ner runt bordet, eftersom kvinnorna hur som helst var färre var det inget konstigt och vi fortsatte prata. Show-köket visade sig vara en stor besvikelse och det blev ingenting som showades med där, utan det var en vanlig buffé. Det fanns inte heller några andra shower att titta på så istället kallpratades det friskt runt bordet. Som så ofta de senaste åren frågades det om min härkomst och sen påbörjades den vanliga repetoaren "Sverige-svenska-tyska-dativ och ackusativ-språkstammar-tyskars resor genom norden-norska-Norge-Tyskland-Finland-finska-bastu-kulturskillnader-drömmar-Japan-kärnkraft-kärnkraftsfrågan-slutförvaring-andra energikällor-naiva ungdomar (ofta efter att någon yngre yttrat någon idé som skulle kunna lösa energifrågan)-energiförbrukning..." . När vi klarat av dessa teman började klockan ticka mot 22:00 och alla runt bordet hade ätit sig mätta, druckit ett par glas vin och mannen som satt berdvid mig hade redan slurkat i sig min dessert som jag inte ville äta upp. Konstigt eller? Han frågade om han fick smaka och jag sa att han väl fick ta det om han ville samtidigt som jag hänvisade till de ca 99 stycken andra desserter av samma sort som fortfarande stod på buffébordet. Han valde att slurka i sig min för att sedan hålla med om att den inte var god. Jag tycker ju inte om att mat kastas, men att någon främmande äter upp mina rester känns ändå lite avigt. Sen började han dra med handen på min rygg och säga att han tycker om mig. Då började det bli obehagligt. Jag började rikta min uppmärksamhet mot de övriga i sällskapet (hans hand var inte mer på min rygg) och lät hans viskande upprepningar flyga förbi mig utan att vidare reagera.

Han berättade också att han redan på morgonen förstått att jag var utländsk eftersom jag hade lett mot honom där han satt i föreläsningssalen. Tydligen ler man inte i Tyskland när man sitter i en konferens. Han fortsatte att upprepa att han verkligen tycker om mig tron på att min tyska inte var tillräckligt utvecklad för att förstå vad han egentligen menade. När hans hand vid ett tillfälle hamnade på min rumpa tycke jag att det var dags att gå. Ganska hövligt beslutade jag i samråd med min kollega att vi ju skulle vidare och "det är ju en dag i morgon med viktiga tal". Vi lämnade lokalen i rask takt och gick raka vägen till hotellet. Där ägnade vi resten av kvällen till att simma i poolen och basta. Det var skönt eftersom det nästan var helt tomt.

Nästa morgon gick jag extra sent in till föreläsningen för att slippa att han satte sig intill mig. Synd att han drog ut på det ännu längre och faktiskt kom och hälsade halvslemmigt, tur att han hade vett nog att gå och sätta sig någon annanstans.

Vid lunch försökte vi, jag och min kollega prata med andra människor och mannen hamnade inte vid vårt bord, förrän desserten. Då kom han och ställde sig intill mig och berättade att han ju visste att vi inte hade gått och druckit någonting kvällen innan, utan ju gått direkt till hotellet. Jag vet inte hur han visste det, men vi hade träffat en annan ui sällskapet under frukosten och kort berättat det för honom.

Nåja, det är väl inte så farligt heller med de där människorna, men obehagligt blir det ändå.

När syftningsfelen byggs in blir texten som skrivits så oseriös. Om folk nu ska debattera måste det kanske vara mer genomtänkt och kontrolläst, men hur ska debatten gå snabbt och flytande då? Synd att det svenska språket inte anses så värdefullt av alla som vill yttra åsikter:


Ur kommentarsfältet i Aftonbladet den 22 mars 2011:

Nu räcker det! Alla som tror att vi hinner sitta ner vår beviljade paus fullt ut kan ju komma och vara med på min arbetsplats en dag! Det är hela tiden ekonomin för vår chef, nedragningar och vårdpersonalen får göra mer och mer. Facket har vi skickat på henne med men ingenting händer. Jag är 25 år, har jobbat sen 17år, känner av krämporna. Jag älskar mitt jobb och mina boenden, vill inte byta ut dem för någonting i världen. Men vi vill ha tid! Tid till att stanna till och fråga dem hur de mår idag. Men vi hinner inte! De som säger "skaffa dig ett riktigt jobb". VÄLKOMNA till mitt jobb så ska ni få känna på hur det är att jobba! Att läsa alla kommentarer som Karin fått får mig att förstå varför det inte jobbar så många karlar på Äldreboenden, ni klarar inte av det. Så varför ska ni klanka ner på Karin, som faktiskt vågar säga ifrån när ni inte vågar prova på det själva? Fy skäms!

För inte har väl PepsiMoon jobbat inom vården sen han/hon var åtta år gammal?


Dessutom är jag så trött på det där tjatet att man inte hinner. Mina kollegor jobbar på kontor och de "hinner inte" heller. Man hinner om man tar sig tid. Om det nu är så viktigt att säga god morgon till tanterna måste väl något annat lida, och då är det så. Då lider det och då kommer samhället att reagera. Sluta upp att göra det som genererar pengar och börja prata med gamlingarna. Prioritera olika varje dag! Jag tycker också att det är dåligt att det görs nedskärningar, men folk måste börja ta ansvar själva. Om ni tycker att det finns andra prioriteringar kan ni ju göra något istället för att vänta på att någon ska ge mer pengar och mer personal. Ta tag i skiten. Ta ansvar! Skjut inte ansvaret på politikerna hela tiden. Jag är så trött på snyfthistorier av folk som inte hinner. Ta er tid, för tusan!

Jag läste följande artikel i Aftonbladet idag. Jag vet inte om det är tidningen som förvrängt Elins svar eller om hon tyckte som det stod, men jag blir smått irriterad när jag läser motsägelser som "Jag tycker att de ska vara nöjda i stället för att de har lite former" kontra "Vi är inte nöjda med våra kroppar bara för att vi är smala" och "Det är precis som om vi inte har rätt att klaga på vikten".

Jag är också smal och tyckte väl att det var lite jobbigt på ett liknande sätt, som denna egentligen vuxna kvinna, när jag var tonåring. Nu tycker jag att man kan låta bli att klaga om man tycker att man inte ska klaga på vikten och vara nöjd med det man har eller så låter man alla klaga, även fettosarna och de spinkiga. Det blir så meningslöst när man ska ställa sig med ryggen fri i alla riktningar. Det handlar alltså inte för mig om vikt, utan mer om att ta ställning utan att vara så jädrans diplomatisk och i slutändan inte komma fram till någonting.


Ur Aftonbladet den 21 mars 2011:

Myt 3: Ju smalare man är,
desto lyckligare blir man

Bank. Jag förstår att en bank där man stoppar in sina pengar så att andra tjänar pengar på ens pengar har precis samma bokstavsföjld som ljudet som tillkommer när man dunkar huvudet mot bordet. Bank, bank, bank...

Kundtjänsten som min bank har ärfruktansvärd och försöker dölja sig bakom uttrycket "för kundens bästa". Det är inte för kundens bästa som det är svårt att få problem lösta. De vill tjäna pengar. Det är bara för deras egna bästa som det är så krångligt.

Det konkreta problemet:
Jag måste ha ett block med nummer för att kunna göra överförningar och så över internet. Det är ju bra. Problemet kom när jag nu råkade lägga mitt block på ett ställa som jag inte kan återfinna. Mitt block är alltså borta. Sedan tre veckor är det borta. Jag hittade en bra knapp på hemsidan (min sida) där man spärrar det där blocket. Bra. Jag spärrade det och tryckte på knappen "Beställ nytt". Jag läste alla instruktioner noga, så jag vet att jag gjorde som det stod. Efter en veckas väntande fick jag inget nytt block på posten. Då tryckte jag igen och ringde. De som svarade i telefonen sa att jag skulle trycka på beställknappen på internet. Tydligen skulle det ha fungerat. Igen väntan.

Idag ringde jag till "mitt kontor" och hamnade åter hos kundtjänsten. Den där hemska kundtjänsten! Jag ville ju prata med kontoret. Hur som helst sa kundtjänstkvinnan att jag kunde skicka ett fax. Ja, nu undrar du kanske varför jag inte gick dit? För att jag inte hann. För att deras öppettider till fullo krockar med mina arbets- och träningstider. Därför gick jag inte dit.

Jag skickade ett fax och bad om att de skulle ringa mig. Jag väntade 2 timmar och sen ringde jag... Hamnade åter hos kundtjänsten (alltså, jag är irriterad över att jag hamnar hos kundtjänsten eftersom jag extra ringer nummer som inte ska leda till kundtjänsten). Tillslut var jag så irriterad att jag mot reglementet fick prata med en på kontoret och hon fixade beställningen utan att behöva "Telefonbank-uppgifter". De vill ju bara sälja de där jädrans telefonbankgrejerna för översatt ca. 100 kronor per månad. Varför betalar jag redan för kundtjänst?

Varför kostar Volontärresor lika mycket som en lyxresa till Dubai?

Alla hedrar de där 50 personerna som kämpar med på med att på något vis hålla situationen i Fukushima under kontroll. Jag är också imponerad över att de kan tänka sig att offra sig för att rädda oss andra. Det är en inställning som jag har svårt att förstå, för jag känner inga människor som kan offra sig på det sättet. Jag tycker att alla är egoistiska och jag tror att det är naturen som gör oss så.

Samtidigt kan jag inte beteckna de där 50 arbetarna som är där som offer, som jag uppfattar att vissa gör. Hjälte är ett ord som jag ändå inte kan definiera så det är de kanske. Jag hoppas verkligen att de är frivilliga!

Hur som helst, om man utgår från att de är frivilliga, att de valt att jobba med kärnkraft för att de tror på den eller för att de tyckte att det är skitsamma hur farlig kärnkraften är bara de får pengar, tycker jag att det inte är mer än rätt att de jobbar på. Har man byggt skiten får man inte fly när det händer en olycka. Jag kan t.o.m. nästan tycka att alla kärnkraftpositiva och speciellt de högsta cheferna som tjänast mest på denna farliga energikälla ska ta sitt pick och pack, klä in sig i plast och andningsmask och för fan åka dit och göra nytta.

Ibland tänker jag tanken att alla de där som är för kärnkraften kan åka dit och bara de som vill stänga resten av världens kärnkraftverk och kan det ska stanna kvar och göra det. De andra kan dricka en massa vatten och åka och kissa på härden. Om alla kärnkraftspositiva åker dit och pinkar vitt så lär den ju släckas. Varför ska bara 50 personer jobba när så många uttrycker att kärnkraft inte är farlig?!

Så får man inte tycka, tror jag. För det handlar inte om vad som är rätt och vad som är fel. Vår värld kretsar runt pengar och det är pinsamt. Om folk tog ansvar skulle världen vara bättre. Jag känner få som tar ansvar. Jag efterlyser fler som tar ansvar!

Ja, det verkar ju bli värre och värre där i landet som jag så gärna ville åka till. Det är ju fan att de där makthavarna och idioterna som är för kärnkraft får leka bäst de vill med den där skiten. Jag drömde i natt att jag var jättestor och kunde plocka bort alla kärnkraftverk från jorden. Sen fick jag problem, för jag visste inte var jag skulle ställa dem. Så jag kastade de i ett svart hål och kom på att det kanske inte heller var så smart, eftersom jag inte visste var de då hamnar. Så då tänkte jag att jag skulle äta upp dem, eftersom jag ju var stor nog för det. Det var då jag vaknade. För att lyckas somna om tänkte jag att det svarta hålet var en påse som behöll alla kärnkraftverk på ett säkert sätt i miljoner år. Så kan det vara.

Hur ska jag då planera om mitt liv nu? Drömmen var att åka till Japan och lära känna den kulturen efter att diverse lån betalats av. Sen skulle ett hus byggas och barn eventuellt ploppa ur och växa upp i en skön och hyffsad överbeskyddad värld. Nu kretsar tankarna lite mer runt och kommer fram till saker som att "man kan ju åka till Japan om fem eller tio år". Problemet blir ju då de eventuella framtida barnen som man väl inte ska försätta i fara. Alltså måste de vara kvar på andra sidan jorden när jag och killen åker till Japan som ska vara återuppbyggt och precis så som jag föreställer mig det. Det går ju naturligtvis inte heller. Men jag kan inte släppa drömmen om Japan.

En annan tanke är den där andra drömmen som jag har - att få de där framtida barnen. Jag har ju precis upplevt en dröm gå i kras. Jag vill inte låta den andra också förbli oförverkligad. Nej, jag tänker inte bli gravid nu, men eftersom jag precis fått uppleva att man ska göra saker som man vill göra innan det är för sent, känns de andra drömmarna hotade.

Så kan ett kärnkraftverk slita bort någon typ av tunn, osynlig matta under fötterna. Det är konstigt va?

Igår tänkte jag på naturkatastrof-/kärnkraftssituationen i Japan... vem gjorde inte det? Hur som helst hoppades jag att det bara var ett antiatomkraftjippo, på något vis liknande det där radioprogrammet i USA där de spelade att landet attackerades av utomjordingar, men jag kan inte övertyga mig själv om att det bara är på låtsas. Än så länge kan jag sova, men varenda lit krossas under de nyaste nyheterna som rapporterar om "ytterligare en explotion", "ännu en tsunami", "människorna som jobbar med kylningsarbetet drar sig tillbaka"...

Då kommer tankarna om att det här i alla fall ska kunna få stopp på kärnkraften i andra länder, men jag tror inte på det heller. Jag var en gång ung och dum, tänker jag och önskar att jag kunde ha samma tro på framtiden som jag hade när jag ville rädda världen. Hur ska det gå när alla som blir äldre tappar tron på att jorden kan bli en bra plats att leva på? Angela Merkel sa igår att Tyskland ska dra tillbaka, det i höst tagna, beslutet om att förlänga atomkraftanvändningen i tre månader. Alltså, i klartext säger hon att hon hoppar mellan a och b och står inte fast vid något så länge det andra alternativet ger fler väljare. Naturligtvis ger hennes nya åsikt ingen trygghet, för hur ska det hjälpa att man om tre månader åter drar igång alla kärnkraftverk igen? Det är ju inget som ger mer än en större risk att någonting händer. Jag vill inte att gamla kärnkraftverk står och surnar till under tre månader för att mitt i sommaren åter dras igång på full effekt, jag vill att de ska stänga skithusen för gott!

Men man ger upp hoppet. Nu ska den generation som lekte ute i regnet som blåste in från Tjernobyl se sina barn leka i regnet från nästa olycka.

Samtidigt som jag sörjer att jag aldrig hann besöka Japan är jag glad och lättad över att jag inte är där idag. Att jag sitter tryggt i en lägenhet långt borta från naturkatastrofen. Det måste jag ju erkänna...

Samtidigt som jag tycker att det är vikigt att man ägnar mycket uppmärksamhet åt Japan och landets återuppbyggnad, att Europa och västvärlden skickar kompetenta människor och ekonomiskt stöd för att förhindra att kärnkraftolyckan orsakar ännu större förödelse, kan jag tycka att ett extrainsatt EU-möte om Tunisien eller Libyen borde handla om Tunisien eller Libyen och inte Japan! Det gör mig faktiskt förbannad att det alltid går att rangordna människoliv. Det är lättare att hjälpa Japan eftersom det handlar om en naturkatastrof och inte om politiskt inbördeskrig.

Igår dog en dröm. Hoppet är inte helt ute, för jag vill inte begrava drömmen, men egentligen dog den i samma ögonblick som jag hörde att ett kärnkraftverk i Japan exploderat. I flera år har jag pratat om att åka till Japan. Se landet, lära känna kulturen, lyssna på språket, träffa människorna, känna lukterna, smaka på livet i Japan... Men jag gjorde ett fel i drömmandet - jag gjorde inte drömmen till verklighet.

Så ofta pratar jag med folk och säger åt dem att ta chansen och göra det de vill göra i livet. Att de inte ska vänta. Jag väntade och utvecklade drömmen i huvudet och nu är det för sent. Kanske är det inte så farligt, kanske kan man vara i Japan ändå, men kanske är radioaktiviteten för hög. Svaret får man först om några månader, några år. Först då kan man börja prata om att åka till Japan igen. Först om några år kan man ens ta beslutet. Det är på något vis en sorg.

Vi är två som vill dit. Naturligtvis tänker vi på alla som är där, för japanerna är det ju värre - fler av deras drömmar dog med jordbävningarna, tsunamin och explosionen i ett kärnkraftverk, men jag är som alla människor samtidigt egoistisk och tänker på att min dröm dog.

Vad ska vi drömma om nu? Att kärnkraften äntligen läggs ner? Ja, det drömmer jag fortfarande om, men den drömmen kommer under mitt liv inte bli verklighet. Tragiskt, när en 26-åring säger det året innan Tysklands alla kärnkraftverk egentligen skulle stängas ner. Jag sörjer att ena drömmen dog för att den andra inte gick i uppfyllelse. Jag sörjer att jag inte får se det där som jag fantiserat om under så lång tid. Vackra parker med körsbärsträd, mängder av korta människor som skyndar till karaokebarer, ett annat liv, en annan värld, ett annat land.


(Jag har inte skrivit mycket om världsnyheterna, men jag tänker på det. Det här är en blogg om människor, livet och händelser ur mitt perspektiv så det kan verka lite egoistiskt när jag väl nämner de).

Det är mars månad och våren börjar komma igång. Då är det väldigt svårt att föreställa sig att flytta till norra Sverige. Det är ju lika vackert där om våren, men när man bor så här lite mer söderut känns det på något sätt som att man måste föreställa sig att man ska vänta en månad till innan våren kommer. Så är det ju inte riktigt, när man är där, för kroppen kommer inte in i vårstämningen lika tidigt, tror jag. Jag har aldrig bott där, men jag har bott mer norr ut än jag bor nu och det känns svårt att föreställa sig att våren först om en månad ska komma. Förr var jag van vid att räkna april som vårmånad. Nu börjar mars räknas dit. Just nu vill jag inte flytta norrut, jag ser fram emot att spendera varma dagar vid stranden. Har jag vuxit fast här i den här staden? Det krävs kanske krafttag snart att ta sig härifrån. Varför blir man så bekväm? Varför är det en sådan kamp att få jobb och bostad? Man växer verkligen fast, håller hårt i det man har. För två och ett halvt år sedan reste jag med ett flyttlass och 30.000 kronor till Tyskland. Utan jobb. Utan nyckel till en lägenhet, men ett kontrakt som visade att vi en dag senare skulle få nyckeln. Jakten på jobb började och nu sitter jag med ett tryggt arbetskontrakt, större lägenhet, bil, semesterplaner, uppsparade pengar, förskringar etc etc. Och det är skönt, men samtidigt lite skrämmande. Jag växte fast. Hur ska jag åter bli fri?

Jag hinner inte med att skriva allt jag tänker, konstigt va? Jag ville iaf berätta om att min penna lånats ut ovanligt mycket under den senaste tiden. På något sätt er jag ut som en person som har en penna med mig. Det var inte så förut. Vad har förändrats? En gång förra veckan kom en stressad kille och frågade mig om jag hade en penna där jag stod och väntade på grönt ljus vid ett övergångsställe och i måndags när jag var på posten och väntade på att posten skulle öppna (ja, det blir så när man ska posta brådskande brev, att man står och väntar på att posten ska öppna på morgonen - har jag nog aldrig gjort förut och klassat det som en pensionärsrutin) ropade en kvinna ut frågan "om någon har en penna" till alla med blicken fäst på mig. Jag kände mig träffad och log snällt, började rota i väskan och...

... ja, det är väl kanske det mest komiska i det hela att jag vid båda tillfällerna haft en penna med mig (t.o.m. tre, faktiskt). Vad är det som har ändrats? Varför har jag panna med mig, varför vet andra att jag har en penna med mig?

I söndags såg vi två män i en cabrio som hade mössa på sig. Tjocka vintermössor i päls eller fuskpäls. Det såg kul ut. "Man måste ut och köra med öppet tak när vädret är fint, oavsett hur svinkallt det är" var nog deras inställning.

Igår när jag fikade i köpcentrat satt jag och tittade på när en dörrreparatör försökte fixa den elektriska roterdörren (http://sv.wikipedia.org/wiki/Roterd%C3%B6rr). Människor såg att dörren inte fungerade helt som den skulle och gick i slow motion med dörren. Vissa började trycka på varpå reparatören började banka och ropa "inte trycka, tryck inte". Varför valde alla dessa människor att gå in i dörren, fast de såg att den inte fungerade? Skulle de göra detsamma om det varit en hiss? Jag skulle iaf vara skeptisk och inte tycka att det skulle vara så roligt att sitta fast i den om den fastnar, men det kanske inte folk är rädda för. De verkar lita på systemet och inte inse "faran". Konstigt, eller?

... delad



Kollade skor för på internet och hittade denna sko under titeln "Galanta stövlar":

... hmm.

Som inte-student-mer har jag fastnat i arbetslivet och hinner ägna tid åt att störa mig på kollegor, som ni antagligen redan märkt. Jag störde mig på klasskompisar också. Speciellt när det finns en konkurrens börjar man störa sig mer på de i omgivningen. Skillnaden mellan en klass och en arbetsplats är dock att man är ekonomiskt bunden till en arbetsplats. Jag menar inte att det är svårare för vuxna än för barn i livet, bara att det finns ytterligare en liten faktor som inverkar på valet att stanna på en arbetsplats eller inte. Det är även den faktorn som ökar konkurrens och irritation, tror jag.

Jag har en kollega som är väldigt egoistisk. Den mest egoistiska människa jag någonsin träffat i mitt liv. Hon är en kvinna, singel, utan barn, mitt i fyrtioårskrisen. Liten och smal, inte den person som folk får respekt för när de ser henne. Axlarna tynger henne extremt där de faller fram och gör att hållningen utstrålar osäkerhet och missnöjdhet. Kläderna kan varken läggas i facket "modernt", "praktiskt" eller "stilfullt och vissa meningar som passerar hennes läppar är direkt otrevliga och elaka.

Denna kvinna hotar med att säga upp sig så fort hon får mer ansvar på sitt skrivbord. Därför "befriades" hon från en speciell arbetsuppgift. Det var för två veckor sedan. Förra veckan började hon "strida" om exakt de arbetsuppgifterna och fick de på sitt bord. De hinner inte arbetas av och det finns därigenom ett starkt tryck. Hon börjar tendera att hota med att säga upp sig i vanlig ordning och i ett samtal kommer det fram varför hon stridit om de uppgifterna - hon ville nämligen "säkra sin arbetsplats genom att ha uppgifter som direkt ger pengar till firman". Att de inte ger några pengar till företaget när de inte arbetas av såg hon själv inte som något problem, eftersom hennes arbetsplats kändes säkrare när uppgifterna* låg hos henne.

Nu har vi alltså en kollega som egentligen till 100% ska arbeta med uppgifter som inte direkt genererar pengar, men som gör att alla andra får fungerande underlag att arbeta med, men som strider om att göra andra uppgifter som hon egentligen inte vill göra. Vad händer? Firman står still. Alla arbetsplatser är hotade. Hon har åter bevisat att hon är den mest egoistiska människa jag träffat. Spännande, jag kan lära mig mycket om människor genom att betrakta hennes vägval i livet. Konstigt nog har hon inte kommit längre än mig, trots att hon levt dubbelt så många år på jorden. Jag börjar tycka synd om henne, tills nästa gång hon får mig att känna mig brinnande förbannad.


* förlåt att jag använder ordet "uppgift" så ofta...

Det händer att man blir väldigt irriterad på att andras val i livet har inflytande på ens egna liv. Nu är det inte så att mina kollegors livsval har ett enormt inflytande på mitt liv, likt inflytandet som USA´s presidents val på diverse invånare i andra länder eller liknande, men det finns naturligtvis ett visst intrång.

Jag tycker att det är onödigt att klamra sig fast vid jobb när man mår dåligt på grund av det. Det är tråkigt som kollega när en annan sitter och tjurar och snackar skit om arbetsplatsen hela tiden. Jag har säkert också gjort det, men ska sluta med sådant på arbetsplatsen. Det finns en viss roll man ska spela när man arbetar för ett företag och när man inte tycker sig kunna spela den rollen får man välja att gå. Jag skulle t.ex. gå om vårt företag skulle börja jobba inom kärnkraften med ståndpunkt "Ja för kärnkraften". Det skulle inte passa ihop med min åsikter och jag skulle därför välja att arbeta på en annan arbetsplats med mer neutrala eller mer min åsiktsriktning.

Det kan ju vara svårt att ekonomiskt klara av att säga upp sig innan man har någonting annat, men jag kan inte förstå att man väntar och låter sig själv insjukna när man drar ut på processen att lämna företaget under mer än ett år. Då tycker jag att man kan lämna plats åt de arbetslösa nyutexaminerade som vill jobba på precis den positionen. Jag är själv inte speciellt involverad i det som utspelar sig på vårt företag, men jag kan ibland känna att jag "lider under det tråkiga arbetsklimatet" och när jag sitter och jobbar för en ganska låg lön för att företaget betalar mycket till de som förpestar atmosfären.

Hur ska man agera när man är i min situation? Hålla käften. Det är väl det man ska göra. Sköta sig själv och skita i andra. Det är himla svårt, tycker jag. Nu sätts jag på järnprovet. Hålla käften tills situationen klarar upp sig och det verkar inte som att situationen kommer att klaras upp.