Le Lotus d'Orange

Det är konstigt det där med livet. Jag känner själv att jag sedan år är samma person, men de som var små barn blir större och jag förstår mer och mer, även om jag alltid haft viss förståelse för, dem som var vuxna när jag var liten. Åh så jag avskydde "sist jag såg dig var du så liten", som jag hörde så ofta. Man vill kanske trycka på stopp och låta livet bara fortsätta utan att man blir äldre, men jag tror ändå inte att det är rätt väg att gå.

Jag har aldrig haft en ålderskris eller så har jag det hela tiden. Jag har redan tidigt fattat att livet är kort och jag vill hinna bocka av så många punkter på önskelistan som möjligt. Vissa saker har jag funnit tillbaka till och jag försöker att sjunka in i lugnet och njuta av livet.

Samtidigt förstår jag mer och mer, fast jag har redan anat det länge, att ingen familj är perfekt. Att ingen människa på riktigt är nöjd med sitt liv. Många människor tar till konstiga saker för att komma till rätta med det som är svårt och samtidigt blir dessa konstiga saker den stora anledningen till att det är svårt.

Och ideligen gör vi samma fel som så många gjort innan och varnat oss för. Vad är det som driver oss? En slags stress att livet är kort? En egoism eller ett samhälle som tvingar oss, ett slags grupptryck? Eller är det andras lögner som lurar oss att gräset alltid är grönare på andra sidan?

Igår var jag på en Cocktailbar med en kollega. Det är första gången jag besöker en riktig Cocktailbar med riktiga drinkar som man inte tänker att "det kan jag ju göra bättre själv". Hur som helst satt vi vid fönstret vid ingången och efter en stund kom några grannar till mig in. Jag vinkade genom fönstret till dem. De kom sedan och hälsade inne. Det är ett par i 60-70års åldern. Tydligen var de där med sina barn (som väl alla är äldre än mig), så gruppen var sex människor stor.

Paret, mina grannar satte sig ner vid oss och frågade vad vi dricker och var min pojkvän är. Efter en stund kom en av "sönerna" (kan ju vara så att de har två döttrar och de var där med männen - jag ha ringen aning om vem som är släkt hur). Han tittade på mig när paret frågar om han vet vem jag är. "Ja, men det är ju hon som är från Sverige". När han tydligen vet vem jag är (jag har nog aldrig sett honom i mitt liv) blir han jätteglad och springer iväg genom baren och hämtar en av gruppens tjejer. Han drar henne i armen tillbaka till oss och säger "Vet du vem det är?" och till oss andra, främst mig, säger han "säg inget". Hon tittar och tittar, jag känner mig lagom obekväm i situationen och min kollega tycker allt är jättekonstigt. Till slut säger pappan i familjen "Ja, men det är ju flickvännen till han som du tycker är så trevlig!". "Oh" säger hon "Jaaa, han är sååå trevlig!", varpå någon annan säger "Ja, men hon är minst lika trevlig" och syftar på mig. Sen går samtalet loss på riktigt. De undrar var min pojkvän befinner sig och när han kommer hem och vad han gör för musik egentligen och sen vill de sitta hos oss.

Jag tänkte på hur kommer det att bli om han slår igenom med musiken?

Naturligtvis kändes det ju bra att de kommer på det sättet, men det kändes så overkligt. Nu ska jag fortsätta att vara trevlig, jag har ju inga andra planer eller anledning att inte vara det och jag hoppas att de inte överfaller oss varenda gång vi ses :)

Jag googlade mig själv nyss och även om jag är mycket glad över att det inte finns mycket om mig på nätet eftersom jag är väldigt sparsam med information om mig själv så blev jag ganska förvånad att första bilden var loggan till pojkvännens band, andra bilden var min gamla Facebook-bild, sen kom en bild från någon teatergrej med tre tjejer som på något vis verkar känna min bror och sen, bild nummer fyra var Karl Bildt! Varför det?

Jag har tagit över vissa tankegångar som finns i karate till min egen träning. Där ska man inte visa att man är slut och därigenom psyka motståndaren. Den som visar att den är trött har redan förlorat för en kropp som hänger lite har fler öppningar än en som är pigg. Det är ganska kul att höra de andra säga "Äsch, hon är inte slut än" när jag i en halvtimma upprepat "inte spy, inte spy" i mitt inre. Då har jag nog lyckats lite med min utstrålning.

På lördag är mitt första spel och jag är bra nervös sedan flera veckor, men det behöver ju ingen annan veta. Jag ska låtsas att jag är pigg och inte har ont i halsen, hör mitt hjärta rasa så att jag själv tror att jag ska svimma eller känner att benen håller på att övergå till konsistens kokt spagetti. Det gick bra på träningen idag och det kommer att funka på lördag.

Nu blir det stärkande ärtsoppa på studentvis, dvs med ett litet glas punch. Ha en bra torsdag!

Jag har också läst om det där med Ulf Brunnbergs utsaga och antagligen planerade felsteg. Han är ju nu på löpsedlarna, vilket han väl sista gången var någon gång när jag gick på dagis. Hur som helst tycker jag att det är så intressant hur folk reagerar och vad ha sagt. Lite tycker han nog vad han säger, men han har missuppfattat vissa grundläggande delar. Definitionen av man, till exempel.

En man är för många en människa med penis mellan benen. När det handlar om arbete är det en ganska svag definition. En frisk människa utan penis är starkare än en handikappad med penis, men om det nu är så viktigt för Herr Brunnberg att bli räddad av en snoppförsedd människa och det är hans enda kriterium får han väl hoppas på att han har tur och får en sådan i ett kritiskt läge.

Jag hade inte tänkt skriva om detta tema innan jag var i en situation här på jobbet. Vi hade en praktikant som ansåg sig definieras som man, ca 2 meter stor och ganska tjock (även om han fortfarande hävdade att det var muskler och inget fett i sina berättelser). Han klarade inte av personer som sa åt honom vad han skulle göra och definitivt inte kvinnor!

Ja, som sådan har man ett slags förutsägbart problem med mig. Efter att han utfört enkla uppgifter dåligt bad min chef mig att prata med honom för att ge en andra chans. Mina kollegor hade redan givit upp hoppet och sagt "Bara kopieringsuppgifter för honom". Jag tyckte att det var lite orättvist och ville ge honom en chans. I vårt första samtal började han att gråta.

Han utvecklade sig inte, ändrade inte sin inställning. Under någon vecka fick han inga riktiga uppgifter och han började gnälla att han inte hade någonting att göra. Jag sa att han ju kunde sopa i trädgården och han gnällde.

Och nu till situationen där jag kopplade ihop Ulf Brunnbergs ord med vår praktikant:
Jag bad honom att gå och handla. Det saknades lite mer än vanligt och listan blev längre än "en liter mjölk" som det brukar vara. Det blev fyra liter mjölk, en förpackning choklad, två tvålförpackningar och två pack toapapper... varpå han säger "Men det kan jag ju inte bära. Det går inte". Skrattande viftade jag bort hans idioti och sa ingenting. Han hade menat allvar.

Så min lilla fråga till Ulf Brunnberg är:
Vill du verkligen hellre bli räddad ur en brinnande byggnad av en männska som denne bara för att han har penis bara för att han har storleken och formen av någonting starkt, eller föredrar du som resten av världen en utan penis men med potential?

Jag definierar inte en man som man bara för att han har penis. Det finns människor utan snopp som är mer män än människor med om man tar hänsyn till egenskaper.