Le Lotus d'Orange

Jag har blivit dålig på att skriva på bloggen. Kommer aldrig bli någon stor bloggare, men det var inte heller min ambition. Bloggen skulle bli en plats där jag kunde avlasta mig de stora tankarna om de händelser som jag upplever. Skillnaden till en dagbok skulle vara era åsikter. Det fanns inte många åskiter på sidan, men ganska många direkt till mig. De som känner mig. Men jag vill vara anonym för att inte låsa mig själv i val av ord eller berättelser. Nu tänkte jag berätta hur det var när LeLotus d´Orange föddes. Det var i bastun i vintras. Som yttrats i denna blogg tidigare var jag ofta på gymmet och där stötte jag på många människor. En bjöd in mig på "fotoshooting" då mitt ansikte tydligen var så speciellt. Tror inte att jag berättat det för er. Jag åkte nämligen aldrig på den. Det verkade för skumt och eftersom det så ofta händer att tjejer blir lurade och med olika önskade eller oönskade erfarenheter lämnar eller inte lämnar det rum som är eller kallas fotostudio valde jag att ta den säkrare vägen. Det skulle ju ha varit kul att bli fotomodell, men jag skulle nog tröttna efter en stund ändå.

Men det var inte i den bastun där fotoshootingen erbjöds som LeLotus d´Orange föddes, utan i en annan på samma gym. En okänd man satt bredvid mig i bastun och frågade helt sonika efter mitt namn. Jag tyckte att det var ett lite väl framfuset sätt att bete sig på så jag svarade med ett leende: "Jag har inte kommit på något alias än, men jag jobbar på det. Fråga igen nästa vecka". Det var inte snällt, men det var det svar som jag gav. Ibland är jag helt enkelt klumpig och oartig, men om man inte kan skratta åt det, skrattar man nog inte så mycket i livet i övrigt heller. Jag tänkte att han kanske skulle reagera med ett leende eller prata om alias eller någonting. Jag avbröt inte diskussionen. Han tyckte nog att jag var dum, för han gick ut ur bastun, fast att han inte varit där speciellt länge. Stackarn.

Där någonstans började den seriösa jakten på det perfekta pseudonymet. Jag kan tänka mig att det luktade apelsin i bastun, eller att jag tänkte på apelsiner eftersom folk alltid åt apelsiner i bastun när man var liten. Därför kom Orange in i namnet. Franska kan jag inte så det är alltid roligt att dra in någonting franskt. En gång var L´vie och jag i Abisko på resa. Mannen som hade vandrarhemmet värmde varje kväll bastun och bastade med gästerna. Det var trevligt. Vi bodde där nästan en hel vecka har jag för mig och gick varje kväll i bastun. En kväll satt ett gäng fransoser där. Det låter så roligt när de pratar. I bastun satt även tå tjejer från Korea (minns inte om det var nord eller syd, men jag antar att det var syd. Men jag är inte helt säker, för det var någonting om att propagandan vi hör här om Nordkorea inte var sann... Nåja. De kom från Asien.) Dessutom satt två blåsta, äldre amerikaner som i och för sig egentligen ville vara kanadensare eller om det var tvärt om.

Mannen som ägde vandrarhemmet ställde sig upp och frågade om vi kände till helikoptern. Jag hade precis ett par dagar tidigare med L´vie och någon annan pratat om hur utbrett det egentligen är med "Helikoptern". Om alla män någon gång i livet provar på att snurra snoppen i cirklar i luften med hjälp av olika framgångsrika höftryckningar. Därför tänkte vi "Herregud! Ska han göra det här i bastun? De kommer ju tycka att vi svenskar är ännu skummare än vi redan är beryktade att vara...". Som tur är sa vi ingenting för den helikopter som han menade var det när man snurrar handduken i bastutaket så att det bli ännu varmare. Den kände vi naturligtvis också till, men den var inte i närminnet som den andra versionen. Den bastukvällen har med ett leende svetsat sig fast på minnescellerna, därför föddes LeLotus d´Orange med en fransk accent.

Lotusen är en fin bil. Växten är fantastiskt vacker och spännande med hur blanden behandlar en vattendroppe och det fanns runt den aktuella dagen på tv ett reportage om Lotusblomman. Dessutom ligger ordet fint i munnen.

Hemma den där kvällen när LeLotus d´Orange föddes kom hela namnet till. Först på skoj och med fel franska. Jag tror det var Lotus LeOrange. Men L´vie har lite kunskaper i det konstiga språket och rättade till det. LeLotus d´Orange var född!

Det är så svårt att släppa känslan man hade för en person tidigare och börja om på nytt. Jag är fortfarande irriterad över en person så fort denna säger någonting, bara för att vi varit i någon typ av konflikt tidigare. Varför kan man inte bara släppa det? Är det någonting biologiskt som ska skydda oss från någonting?

Det är ett nytt år och folk pratar igen om sina födelsedagar (ja, även de som fyller år i december). De pratar så negativt om att fylla år. Som att det är någonting negativt att fylla år. Att man har levt ytterligare ett år. Problemet kan aldrig ligga i att man fyller år, utan hur man tillbringat de senaste året. Ja, jag är ung, men jag vet att man skulle ha 25-års-kris, det hade jag aldrig. Och ja, jag vill också hinna med en massa i mitt liv och har inte hunnit med det som jag som 12-åring trodde att jag skulle hinna med innan jag blev dubbelt så gammal, men jag har hunnit med andra saker.

Igår träffade jag en kvinna på bussen. Egentligen kan jag kalla henne tant, men det är så laddade de där orden - tant och gubbe - så jag undviker att använda de nu. Hon pratade först om att våren kommer och s sendan någon gång att hon var 85 år, mer eller mindre utan att vi pratade om ålder. Jag svarade att man ju är den ålder som man känner sig vara och då sa hon skrattande "Ja, då är jag nog 60".

Hon fick mer eller mindre välja vilken ålder hon är och hon valde 60. Det är 25 år yngre än hon är och hon gladde sig över det! Tänk alla som är 60 och lägger så mycket energi på att önska sig yngre! Hon önskade sig att vara just 60. Hon var verkligen ung i sig. Jag tyckte nog 40 (erfaren med en slags ro i kroppen). Hur ska man definiera en ålder?

Jag känner tanter som är 22 och tonåringar som är 60+. Åldern är bara ett tal. Den talar inte om något för det. Egentligen bara aktuell när vi ska fylla tillåten ålder att handla egen alkohol. Den säger ingenting om när vi drack alkohol första gången.

Jag hoppas att folk slutar gnälla om åldern och helt enkelt skita i de därigenom skapade gränserna! If you scared to die, you better not be scared to live (om du är rädd för att dö, är det bäst att du inte är rädd för att leva), varsågod: "eels" med "Friendly Ghost":


http://www.youtube.com/watch?v=iRoe8d1_oRM

Igår visades en dokumentär på tv om en fånge som sedan 7 år sitter på psykanstalt för ett mord som han säger att han inte begått. Han verkar snäll och han säger att han hittade på en historia i vilken han erkänner att han mördat den 9-åriga flickan. Han säger att han gjorde det för att poliserna var så elaka och han ville bara ha sin ro...

Tankarna leder in på Quickfallet i Sverige. Han verkar också bara ha blivit dömd. Och människor som kallar sig experter har klättrat på karriärsstegen.

Dödsstraff är ett ord som blir aktuellt när det här ämnet är hett. Oskyldiga som döms till döden. För det är vad dödsstraff är för mig. Det finns ingen rättvisa i att döda någon, tycker jag. Och när det så ofta är felaktiga domar som döms ut är det inget som talar för ett dödsstraff.

Men det största orosmolnet i mitt inre kretsar just nu om de där människorna som ska vara exprester, men som kliver upp genom att trampa på andra. De tjänar pengar på andras olyck, ibland otur och skrämmande ofta oskuld.

Fredspriset delades ut till en president som samtidigt för krig. Priset delas ut i namnet på mannen som uppfann dynamiten i en värld där man snabbast klättrar i lönenivåer genom att vara oärlig, brutal och empatilös.

Jag har under min uppväxt lärt mig effekten av att bojkotta. Och visst är det effektivt, när många gör det. Det är bara det att det alltid kommer att finnas människor som helt enkelt tänker fel. De finns. Det är inte så att de bara tänker annorlunda och att det går att förstå dem om man sätter sig in i deras situation, utan de tänker helt fel. Ibland på grund av sjukdom, men långt ifrån alltid. Man kan eventuellt sätta sig in i deras situation och förstå varför de tänker så fel, men man kan aldrig få det att bli rätt, för att det är fel.

Det finns hela yrkesgrupper som mer eller mindre tänker fel. Självklart tänker inte alla ekonomer och militärer fel, men flera av de högsta hönsen verkar ha en förvriden verklighetsbild. Man kan inte öka tillgångarna genom att ta lån och man löser inte en konflikt människor emellan genom att döda anhängare. En människas död drabbar många anhöriga! Ingen människa har väl minusantal anhöriga? Konflikten trappas upp, även om alla anhöriga utplånas! Där är Facebook ett bra exempel. Tänk att du dödar en valfri person där. Sen måste du döda alla dennes vänner... Hmm.. Nu är man redan på hal is för alla dessa vänner har också andra vänner. Det går inte att lösa en konflikt mellan människor genom att döda. Det går inte att räkna med negativa eller imaginära tal när vi handlar i verkligheten. Bara i matematikens logiska värld blir två minus alltid plus!

Jag lyssnade på P1´s program Konflikt från den 13 mars. Det programmet handlade om Stridsrobotar. Att 44 länder satsar stridsrobotanvändningen- Jag vill inte ha en sådan värld. Hela mitt liv har jag varit mer eller mindre rädd för robotar och maskiner. Jag har kanske ibland en överdriven respekt för dem. De är ofta högljudda, kan göra riktig skada och saknar helt empati. För de är ju maskiner.

Hur ska man då motverka utvecklingen av att robotarna tar över i krigen. Att krigen flyttas allt längre bort från de krigsförande länderna? Är det bästa bojkott? Eller är det bästa motsatsen? Att visa att den privata marknaden är en starkare marknad. Jag har länge velat köpa en robotdammsugare och de tillverkas av samma företag som gör stridsrobotar, för militären har råd att betala sådan utveckling. Kan vi inte utnyttja ägghuvuderna i militären så att de betalar och vi får levererat och sen tar vi över marknaden helt. Kan vi få fred på jorden? Kan vi i väst göra det genom att utvecklarna siktar in sig på att tillfredsställa den privata marknaden? Ta bara GPSen som exempel. Saterliterna skickades inte upp för att vi skulle ha det lättare att hitta närmsta hamburgerrestaurang när vi befinner oss i en främmande stad...

Efter mer än 20 års grubblande har jag kommit fram till att det inte finns så många proffs i världen. De flesta spelar bara. De sitter där och pratar, gör sitt jobb och kontrollerar att pengarna tickar in varje månad. De finns överallt. Ingen är väl förvånad, alla vet vi det, men att det är så många som inte alls är proffs har jag kommit på ganska sent. Antagligen för att jag velat att det ska vara så att man en dag är proffs inom sitt område, strunt samma vilket.

Läkare, ekonomer, lärare, lastbilschaufförer, elektriker, idrottsmän, butiksägare, lagerpersonal, trafikljusövervakare, brandmän, musiker, brottslingar, snickare... De flesta kan inte det som de gör.

Lite skönt att fatta efter ett liv av ingrodd prestationsångest, men fruktansvärt att förstå i ett pågående liv omgivet av dessa människor!

... diskussionen om mammorna har pågått i verkligheten och en historia som jag hörde var om en kille som satt och åt på en restaurang. Det var nära till bordet intill, men eftersom man allt som oftast är intresserad av att vrida sig mot sitt eget bord, och därmed även rikta uppmärksamheten i denna riktning, upplevde han ingen större olust i det. TILLS en mamma vid bordet intill tog hänsyn till sina bordskamrater och vred sig om för att amma sitt barn. Att hon i detta ögonblick placerat sin svullna byst in i hans direkta blickområde verkade inte störa henne. Men det störde honom.

Facebook beskrevs för mig alltid som det optimala sättet att hålla kontakten på, men efter en tid med mitt konto har jag kommit fram till att det framkallar samma känsla som en fest där man sitter på varsin stol i en cirkel med en billig öl i handen.

Vad vill vi med den där sidan egentligen? Vad är så himla lustigt där? Tycker någon verkligen om de där seeega festerna som ofta slutar med att någon ligger och spyr för att han satt och drack under pinsam atmosfär utan att realisera att man känner sig sämre när man reser sig efter att sittande druckit sig berusad?

Beställde en "Fisksoppa Le Mer"
Fick en röd röra i en trasig, brun pappkopp

Frågade snällt "Ska det inte vara fisk i en fisksoppa?"
Fick det (enligt försäljarens ansiktsuttryck) självklara svaret "Det kostar femtio cent extra"

Svarade kort "För att få fisk?"
Besvarades "Ja"

Förtydligade mig "I en F I S K-soppa"
Kastades ur hennes intresseområde med ett kort "Ja"

Vände mig förvånat om och åt koncentrerat upp maten under djupa funderingar om huruvida jag är den som inte förstår den här världen eller om världen helt enkelt är oförståerlig

Som så ofta när man engagerar sig i ett ämne och börjar bearbeta det man tänker på kom jag i kontakt med information om det som jag så försökte sätta ord på, men inte kunde under den första delen av denna blogginläggstitel. Det blev för komplext för mig och jag berättade bara om en plats där sektliknande förhållande råder. Så uppenbarelsen att psykologer arbetar med detta ämne sedan 50 år och att det är fullt ut känt var välkommen.

Jag lyssnade på radio, närmare bestämt P1´s reportage: "Hur gör man onda människor av goda" och kände att det är ju det som händer där på IKEA. Precis det som sägs i reportagets titel har jag ju till och med nästan ordagrant skrivit i mitt inlägg då jag berättade att kollegorna beskrev hur en person "blev ond" i samband med att han klättrade i karriärsstegen.

Hur kan det stoppas? Hur kan man få denna instängda grupp att sluta agera på precis det sättet som beskrivs i reportaget med psykologiska bestraffningar som går ut på att göra massan av arbetare homogen och bearbetningsbar?

Hur i helvete kan vi egentligen ta oss rätten att döda andra? Seriöst! Tänk på det på riktigt en gång, utan att vara egoistisk, utan att tänka på den egna existensrätten och de nödvändiga medlen så som mat. Tycker du då att vi verkligen har rätt att döda?

Jag är glad över att jag lever och kämpar för att få ett så rikt liv som möjligt. Tänk att ett hot mot det är andra människor? Tänkande varelser som tar sig rätten att ta allt ifrån andra. Det finns också olyckor, det finns också sjukdomar. Hur kan vi ta oss rätten att döda?

Man lever en gång, man kanske lever fler gånger, men hur kan dödandet rättfärdigas? Hur kan vi, tänkande varelser, legitimera dödandet och säga att saker som att rinnande blod är den enda vägen att få fred på jorden. Det rätta är att äta kött, det rätta är att döda i vardagen.

Samtidigt kämpar andra mot döden efter attentat. Andra planerar begravningar eller sörjer döda närstående. Och vi fortsätter att döda. Det normalaste av allt är att alla inte överlever. Det onormala är att låta alla leva.

Människors invecklade vilja att skapa sektliknande förhållanden i sin vardag är utbredd. Ofta pratar vi om den som vanlig mobbing, men mobbingen är bara en del och ett effektiv vapen för att hålla de olika "medlemmarna" på plats. En sekt är en "religiös grupp som markant avviker från ett samhälles religiösa huvudlinjer. Termen används även för att beteckna (mindre) politiska ytterlighetsgrupper o.d." och därför har jag valt att kalla det som jag pratar om för sektliknande. Det jag menar är det manipulativa, det tvingande, oviljan mot fritt tänkande och den tydliga hierarkin som inte nödvändigtvis är logisk. Det finns dessutom någon typ av "gud" och "den rätta vägen".

Det finns många exempel i vardagen och det finns många platser att beskriva, men jag börjar med IKEA. Det ska vara ett företag som tjänar pengar på att sno dyra idéer, packa om dem i platta paket och sälja billigt. Kvaliteten behöver inte vara tipp topp, eftersom kunderna ändå förväntas förändra sina hem på ett så dramatiskt sätt att möblerna ändå byts ut inom rimlig framtid. Färgerna är gärna "glada" dvs grälla... Det hel packas in i ett fint paket av "familjelycka" och här i utlandet som jag bor i förskönas även bilden av Sverige, med sina lustiga familjer som njuter i det rogivande, tomma landskapet. I Sverige äter man varm julskinka kokt i gelé, det är alltid minusgrader (även på sommaren) och glögg dricker man året om istället för vin, som man för övrigt inte dricker för att man har fullt sjå att sjunga alla dessa snapsvisor. Allt är romanitiserat och förvrängt och belyst av gult varmt ljus. Det är Sverige i IKEA-format här. Dessutom är reklarmerna roliga och alla reklamer i Sverige ser ut så. Man firar alla högtider genom att sänka priserna och alla som jobbar på IKEA är lyckliga själar som fritt får vistas i denna underbara fantasi av svensk lycka... I alla fall tror kunderna det. Bakom kulisserna ser det annorlunda ut.

De som vill klättra i karriäsrstegen måste underkasta sig de redan högre uppsatta. Oavsett vilken kunskap eller erfarenhet man har tvingas man att göra som teamledare, teamassistenter och chefer säger. Dialoger existerar inte och på frågan om varför man ska göra på ett visst sätt kommer oftast svaret "för att vi alltid gjort så". Ingen tar tydligt ansvar, varesig befattning och man gömmer sig som en äkta IKEA-medarbetare bakom det uttrycket.

... en kvinna på IKEA var så stolt över att jobba på IKEA. Jag vet inte om det var hennes image eller om det var äkta, hur som helst berättade hon om sin familj, sina vänner sitt underbara IKEA-liv som hon själv kallade svenskt. Hon kunde inte ett ord svenska och i det som hon kallade "svenskt" var det som är det IKEA som hon känner. Alla fester hon gick på var IKEA-relaterade. Hennes man jobbade n a t u r l i g t v i s på IKEA och hennes som hade fått ett svenskt namn: Bosse. Seriöst, har vi många som heter Bosse i tilltalsnamn i Sverige? var en fråga jag ställde mig själv och kollade upp det på www.svenskanamn.se och blev överraskad över hur många ni är! 345 stycken, men inte på Top100-listan.

Hennes son heter i alla fall Bosse för det är det svenskaste svenska som man kan döpa sin son till. En av hennes väninnor jobbade inte, ve och fasa, på IKEA. Tänk! EN väninna... men hon hade som tur var jobbat på IKEA tidigare. Den här kvinnan var för mig ett skämt, även om jag tyckte att hon var snäll som kollega - antagligen tills man sa någotning anti-ikeanskt, jag testade henne aldrig på det.

Hon hade lyckats klättra upp i karriärsstegen. Hon utgjorde inget hot mot den sittande ledningen, det märktes. Antingen spelade hon sina kort otroligt smart eller så kommer hennes ack så sköra värld rasa samman en dag...

En annan beskrevs som att han "blev elak" av kollegorna efter att han fattat galoppen och i samma tid klättrade han i stegen. En kvinna jobbar alltid ett par dagar på semestern gratis för att "det är så otroligt roligt"... Naturligtvis är det emot lagen och vissa blir sura, men inte ledningen... naturligtvis. De försvarade hennes beteende med att hon fick jobba i civilkläder och orden "hon har rätt att tillbringa sin fritid på vilket sätt hon vill". Jo, löneförhöjningen följde med 200 kronor mer per månad och en av de som tjatat mest emot hennes betende blev hotad med sparken - ja, inte med begrundningen att han jobbat för att upprätthålla lagen utan med att han tog toapauser för ofta... har jag hört!

Och de flesta rättar in sig i ledet. Följer strömmen och biter ihop. Varför gör de så?

Det kan bara beskrivas med den invecklade sektliknande smörjan som kletar ihop företaget. Grundaren är "gud" och det lös så av avundsjuka i ögonen på de som inte hade träffat honom den där dagen för ungefär fem år sen när han besökte butiken.

Det finns ett antal människor som retar gallfeber på A L L A människor i sin omgivning. Alla har vi säkert lyckats reta upp någon i vår närhet, men de här människorna lyckas på något oförståeligt sätt trampa på allas tår. Jycklare, politiker och artister gör alltid någon upprörd, men brukar samtidigt dra på sig ett par fans som hedrar dem. Man kan säga att det är helt normalt och kanske behöver vi både folk som tycker om oss och andra som tycker illa om oss för att vi ska kunna fungera fullt ut, tänka klart och resonera vettigt.

Jag tror inte att det finns någon som är omtyckt av alla människor hela tiden. Kanske finns det inte människor som retar upp alla runt omkring sig hela tiden heller, eftersom vissa av oss har ett så extremt tålamod, men det finns definitivt människor som retar upp alla människor i sin omgivning någon gång! Och varför gör de så? Vad vill de åstadkomma? Varför reflekterar de inte en extra gång över sitt beteende innan de gör det igen?

Att dessa människor finns ger oss ändå ingen anledning att bilda mobbar mot dem, reta dem eller totalignorera dem, men hur ska man göra?

Själv har jag tappat tror i att man kan prata förstånd i dem. Kanske är enda vägen att ta ett djupt andetag och bita ihop. Skaka av sig att de finns. Och leka fisk, i den bemärkelsen att man glömmer allt som hänt extremt fort.

Ett par sätt att röra upp känslorna hos medmänniskorna är att vara högljudd, påverkad, aggressiv, frågvis, glömsk och upprepande. Eller, anledningen till att jag började skriva den här texten, otydlig och en så kallad besserwisser. Just nu kan jag inte komma på någonting som är perfekt, någonting i vårt samhälle som är fullständigt, som inte går att förbättra. Därför har vi lärt oss att nöja oss ibland. Att acceptera att resultatet är bra nog. Väga fördelar mot nackdelar och komma fram till ett "bra-nog-resultat". Ibland finns två sätt som är lika bra, men olika. Då måste man välja.

Vissa typer av besserwissrar utnyttjar denna situation, särskilt när de sitter i en bättre sits, till exempel högre i den för tillfället gällande hierarkin. De inbringar känslan "spelar ingen roll avd jag gör, det är fel hursomhelst" hos de drabbade. Man drar sig för att prata med personen. Man blir nervös i onödan och prestationsångesten maximaliseras... till ingen nytta. Naturligtvis kan man lära sig knep att komma runt det hela, till exempel göra båda sätten när det är möjligt och presentera den första och sen ge den andra efter en kort tid, men man kan då råka ut för att båda är fel, för det finns sällan bara två lösningar när parametrarna som spelar med är fler än en. Det är hyffsat enkel matematik.

Den otydliga delen kommer in hos dessa människor. De ger inte tydliga direktiv. För de vill kunna klaga på resultatet. De påstår sig sedan ha givit tydliga direktiv när "offret" faktiskt lyckats göra ett riktigt fel och trycker då bort denne så långt från den goda självkänslan som de kan.

Så är de, människorna som utövar en ack för vanlig konstart: konsten att kasta svärta över skapandets lycka.

När jag bodde i Sverige kände jag en utlänning som alltid pratade så gott om Sverige. Jag tyckte att det nästan var jobbigt, eftersom jag själv såg att allt inte var perfekt. Samtidigt vet jag, nu när jag tänker på det, att jag ibland hde åsikten "ja-men-åk-hem-till-ditt-land-då" när någon annan A L L T I D klagade på det svenska samhället. Jag tyckte inte egentligen att den här personen inte hade rätt att klaga (obs, dubbel negation), men det skulle vara ett starkt ordvapen att använda om jag skulle sagt det. Jag skulle, som svensk, ha rätten att säga så. Jag vet att det nu låter som att jag var nationalistisk i ordets fulla betydelse, men det var jag verkligen inte, utan tyckte mig ha rätten att tycka att Sverige ska vara svenskt (obs! jag är inte heller Sverigedemokrat!).

All den där småstadsrasismen som finns runt om i Sverige var en av grunderna att jag ville flytta utomlands för en tid. Vidga vyerna.

Nu tillhör jag minoriteten. Och jag befinner mig i en, för mig, mycket ny situation. För nu får jag, om jag ska bete mig korrekt, inte prata om Sverige i upplyftande mening - (till exempel att mjölken smakar bättre, eller att "det inte alls är så himla nytt med att man kan få ut kontanter när man betalar med kort i mataffären. Det har vi kunnat länge i Sverige". Det är exempel på "Hemma på min gata i staaan"-irriterande. Jag tyckte aldrig om den där tjejen i Saltkråkan och vill heller inte vara som henne, men jag tycker att mjölken smakar bättre i Sverige. Precis som att jag tycker att mjölken smakar bättre i Uppland än i Dalarna.) och jag får inte heller prata om Sverige i negativ mening. Jag får inte prata negativt om det här landet OCH det mest fascinerande, jag får inte heller prata positivt om det här landet, för då blir jag lika irritarande som jag uppfattade utlänningen i inledningen av detta inlägg!

Man måste finna en balans eller inte alls prata om någonting landspositivt eller -negativt.

Inlägget "?" handlar om facebook... Jag har gått med där... Suck. Det var ingenting som jag ville egentligen. Kunde inte se nyttan med det och en himla massa nackdelar. Dessutom fann jag att det fenomentet att man blir utanför bara för att man inte har ett facebook-konto väldigt fascinerande. Det skulle bli en bok "Att leva utan Facebook" eller en massa inlägg här i bloggen. Nu blev det inte så. Jag är med där.

Trots all skepsis måste jag se det positiva i att ha kastat mig in på den okända marken där många tassat runt de senaste åren. Till exempel fick jag över en natt 16 vänner. Efter ett dygn hade jag 28 och nu efter en dryg vecka har jag massa vänner! Spännande att ingen av dem kunde få för sig att skriva mail någon gång. Eller ringa...

Jag vet nu också att några av dem som man lekte med som tioåring, men inte haft kontakt med sen dess har fått barn. Till vilken nytta, kan man fråga sig. Facebook verkar vara någon slags "backstage-kafferep" för nyfikna som inte vågar fråga rakt ut, eller prata med männsikor i riktiga livet. Det blev alltså inte så att man en dag träffade dessa människor på stan med barn på armen och därigenom får veta det, utan man får veta det genom gravid- och förlossningsfotona på facebook! Känns bakvänt på något vis.

Så intressant är det ju inte den vägen heller. Jaha, hon har fått barn och jag har sett att ungen behövde slangar i näsan i början. Vad ungen heter eller hur gammal den är vet jag inte.

Nu kan jag luska ut massa om dessa "vänners" liv utan att se dem och det mättar inte alls min saknad efter riktiga vänner! Naturligtvis ska man också ses i verkligheten, men gör vi det? All den tid som tillbringas framför datorn kunde ju användas för någonting annat. Någonting trevligare.

Och för er som gillar skvaller: Blir ert behov mättat? Skvallertanterna ville väl alltid prata om det som andra inte ännu vet?

Kreativiteten kommer inte när ensamheten tydligt omsluter, men oftast då man sitter ensam...

Måste vi vara ärligare nu än förr i tiden på grund av att all teknik?

"Människor avlider och djuren dör" är ett dumt uttryck, som jag tidigt lärde känna. Länge tänkte jag inte på det, men nu helt plötsligt kom det och kom på att det är ju fel på två sätt! Ett par levande varelser avlider och andra dör.

För för att kunna avlida måste man först lida. Och alla människor lider inte in i döden. Det vore ju inte alls roligt att leva om livet i sig är ett ända långt lidande! Ett synsätt som för mig är låter väldigt religiöst. För det är en del av vad "religiösa" är för mig - människor som ser livet som någonting innan det där riktiga som vi inte känner.

Vad som är bättre vet jag inte, men rent spontant hoppas jag nog att jag dör, för att lida är ju inte kul. Samtidigt dör man mer abrupt och antagligen tidigt.

Hur som helst får det dumma uttrycket en bättre, riktigare mening när man inser vad orden betyder och inte krampaktigt håller fast vid att människor och djur är olika.

På IKEA här i stan pågår systematisk mobbing. Varför är det så, undrar jag. Varför mobbar människor? Vad får man ut av att trycka ner en annan människa?

Det är ju i och för sig ingen ny fråga, men den är åter aktuell i mitt liv.

Vad kan man göra när man vet att det finns så många utsatta, när mobbingen är tydlig och vitt utbredd? Jag skulle gärna veta det. Hur man går till väga när man sätter stopp för mobbing. I skolan är det svårt, men lättare än när det finns på jobbet.

Och människorna som blir utsatta på IKEA i stan? De flesta uthärdar och söker sig vidare till andra jobb, men alla kommer inte loss!

Den utbredda mobbingen på den här arbetsplatsen utförs systematiskt av cheferna och vissa anställda. De är organiserade och jobbar effektivt. De som verkligen har potential och inte passar in i den mobbande gruppen tvingas på ett eller annat sätt att lämna arbetsplatsen eller underkasta sig de grova orden och den hårda attityden.

Att folk bloggar om sina familjer är skrämmande, tycker jag. Särskilt de som fläker ut sina små barn. Visst kan det väl uppfattas som lite sött att få komma innanför dörrarna hos en småbarnsfamilj, men det finns så mycket som man bara ska hålla innanför dörrarna. Som förälder ska man visa respekt för sina barn, även om barnen inte kan göra sin röst hörd.

Många kändisar gör allt för att skydda sina barn från att fläkas ut i dagspressen. Att den sen gissar friskt och skriver om familjerna och tar kort genom att hovra över trädgårdarna eller jaga familjen med bil när de lämnar de trygga områderna är en helt annan sak.

Som motvikt finns människor som Alex Schulman som helst på Aftonbladets första sida lägger ut kort på sin dotter. Jag brukar inte läsa det han skriver för jag finner det vulgärt att exploatera dotterns privatliv. En annan är han den där Daniel som kallar sin dotter Korvas. Jag hoppas så att hon tycker om smeknamnet, för det skulle inte förvåna mig om det kommer att komma tillbaka till henne när hon blir äldre.

Hur skyddar man sina barn mot galningar när galningarna utan svårigheter och utan att bryta mot lagen komma i över detaljer som rör barnet?

Vad vill dessa människor åstadkomma? Vill de bara sälja ut sina barn och familjer till lösnummerpris?