Le Lotus d'Orange

När mitt intresse för den uppgiften tryter gör jag inte heller uppgiften bra. Jag har utbildat mig och är egentligen ganska nöjd med valet av utbildningen, men märker att den kanske ändå inte leder mig dit jag vill komma. På jobbet kommer jag i kontakt med delar av det som intresserar mig, men hela uppgifter är inte riktade mot mitt område. Då stänger jag på sätt och vis av. Jag måste lära mig låtsas att jag har intresset nog att göra hela uppgiften bra.

Den enda som man kan ändra på är sig själv, men det är så många andras beslut som inverkar på om man kan göra den förändringen. Eftersom satsningen man gör kanske inte betalar sig kan man besluta sig för att inte satsa. Annars kommer prestationsångesten. Allt ska vara perfekt, men allt ska betala sig.

Jag funderar på vart jag ska satsa. När kommer jag till mitt mål? Hur kommer jag dit? Kan jag definiera mitt mål?

Kan inte. För att... Går inte. Det kan min kropp inte...
För vissa är allting svårt. Alltid!
Jag har också sagt sånna saker ibland, men inte till allting. Alltid!

Idag fick jag nästan nog. Öronen blödde av hennes "förklaringar". Tidigare var det att hon inte kunde sova på nätterna för att grannen våningen under hade en datafläkt som lät för högt. Nu är det för kallt i lägenheten, eftersom hon tvingas stänga elementen som låter så fruktansvärt högt i alla rum. Och eftersom hon måste värma lägenheten över dagen när hon är och jobbar blir det så kvavt när hon kommer hem att hon ju måste vädra ut. Då försvinner värmen (jo, för henne var det nog en överraskning).

Idag pratades det om träning. Eftersom jag var på ett "hot-yoga" provpass i lördags pratade vi om Yoga och Pilates. Det är träning som hon inte kan utföra, påstår hon. Anledningen: Hennes ben är för korta för det! Är det inte lättare att nå golvet med händerna om man har korta ben? Spelar ju i och försig ingen roll, eftersom det inte är det som är det viktigaste i någon av träningsformerna.

Kvinnan hade också problem med hur man gör stämpel på breven som vi får in. Hon hittar på så många problem med den uppgiften att det aldrig är till någon hjälp när hon ska hjälpa. Det riktiga problemet ligger i huvudet. Hon är inte psykiskt frisk och försvårar sitt eget liv. Fast att jag tycker att hon kan ta sig i kragen och inte börja böla så fort en ny uppgift kommer, kanske det finns en spärr i henne. Jag vet inte vart den spärren sitter och eftersom jag är hennes kollega och inte psykolog bryr jag mig inte heller helt om det. Det går ju att samarbeta med henne ändå. Så länge hon inte får något ansvar.

Som medmänniska vill jag alltid hjälpa och motivera, men jag känner det inte annat än att man kastas i kallt vatten och får ta sig ur det själv. Det tackar jag min familj för, fast att jag inte tyckte det var så roligt att ligga på isen med skridskor på och försöka resa sig medan resten av familjen försvann bort. (Det var nog inte bara så, men jag minns det så). Men det är viktigt också att lämnas ensam och klara av uppgifterna själv. Det är ju ingen hjälp att bli skjutsad i vagn fram tills man är fyra år. Det blir ju jobbigt att gå när man alltid suttit och åkt med automatiskt!

Den här kvinnan på jobbet har hunnit fylla 45 år. Hon kan inte sätta en stämpel på ett inkommet brev. Hur kan samhället ha låtit henne bli sådan? Varför lät hennes familj henne hållas? När kommer hjälpen till sånna människor? Hur mycket betalar vi för de som inte lyckas hitta en av de få arbetsgivarna som vågar uppfostra dem? Borde de inte kastas in i uppgifter och lära sig? (Då menar jag med övervakning). Meningen med vårt skyddsnät var väl aldrig att ta hand om de som är lata? De som är fega? De som aldrig lärt sig gå själva?

I vårt samhälle måste man söka jobb. Det kan ske på många sätt, men det finns ett par som är vanligare. Här i det här landet ska man skicka in en jättefin presentation i en mapp. CV, betyg och ett korrekt brev ska finnas med. Det hela ska helst tryckas på fint papper och själva mappen kostar mellan 20 och 50 kronor. Dessutom ska helst det hela innehålla ett fint fotografi gjort av en riktig fotograf.

Om man är arbetslös kan man få upp till 100 kronor per månad för ansökningar, men eftersom man tydligen ska hinna med att skriva minst tre ansökningar per vecka, förstår man ju att det hela blir ett stort minus i den redan åtstramade hushållskassan.

Det ska man skicka in till företag som sedan inte har vett nog att skicka tillbaka mappen vid ett nej, utan kastar det helt enkelt i papperskorgen eller lägger det på hög i väntan på bättre tider. Tragiskt.

Vad som förutom det ekonomiska stör mig är hur den sökande behandlas. Alla företag skickar inte ett svar när de bestämt sig för att inte anställa/träffa för intervju (dubbel negation!). Det är nästan elakt, men så blir det när två världar kolliderar.

Men punkerna som retar mig slutar inte där. Följande hände en före detta kollega och har sökert hänt många, inte mig dock för jag förhindrar det uti det sista. Den nya eventuella arbetsgivaren hörde av sig till hennes gamla (utan hennes vetskap) och ville veta hur hon var som anställd. Jag vet att det är ganska normalt att man lämnar referenser (i mina ansökningar står alltid: "Referenser lämnas på begäran", för jag vill inte att de gamla arbetsgivarna ska bli uppringda och störda i onödan). Det är väl ingen som träffat ny partner som ringer och kollar med hennes/hans ex för att få reda på hur hon/han presterat i sängen??

Personligen tycker jag att de, om de nu MÅSTE ringa och kolla referenser, kan göra det efter intervjun. Först då, efter det egna första intrycket, kan det finnas en liten förståelse att man vill rådfråga andra. På samma grunder som en person kan vilja fråga sin buksvåger om det alltid var så, men egentligen är det löjligt.

Jag har en viss förståelse för arbetsgivare, men jag känner mycket med den sökande. Mitt tips som arbetssökande är att skapa en person i sig själv (ja, lite riktning schitzofreni) som passar arbetslivet. Denne person har inte varit med om pinsamma utekvällar och är avsaknaden själv av mänskliga fel. Samtidigt ska den vara så utpräglad att den känns mänsklig och varm.

Till arbetsgivare kan jag bara ge rådet att bjuda in fler till intevju. Intervjuerna i sig kan vara korta, men hjärtliga. Bara i en trygg miljö kan man se hur personen presterar och vad för så kallad typ denne är.

L´vie och jag pratade om universitet- och skolsystemet idag. Lite om hur det nya systemet Bologna fungerar. Inte om hur det i teorin fungerar, utan vad det betyder för oss i praktiken. Bologna betyder kort att alla universitetsutbildningar i hela Europa delas upp i en treårig Bachelor som kan byggas på med en Master på två år. Man ska kunna börja läsa vart som helst och oavsett vart man gjort sin Bachelor kan man göra sin Master vart som helst i Europa. Tyvärr är det en utopi. Precis som Skolsystemet med sin likaså misslyckade broder Betygssystemet.

Det finns en kurs som jag läste i gymnasiet, som jag borde vara stolt  över, men den har snarare blivit en kurs som visar vilka människor som blir läkare, advokater och andra yrken som man får när man får höga betyg i gymnasiet. Normalt lärde jag mig sakerna som stod i böckerna för att senare kunna det, men den här kursen la jag åt sidan. Provet låg passande nog på en måndag och jag läste kursboken på lördagen och söndagen. Det var allt jag gjorde - läste hela kursboken på en helg och skrev högsta betyg på provet dagen efter. Det är inte så att jag är så himla smart, utan jag lärde mig det som jag visste att läraren ville ha med på provet. Och jag misstänker att det är det som de med höga betyg gör.

Med den här teorin säger jag alltså att de som är läkare inte alls är de som är bäst att vara läkare, utan de som lärde sig ett system. Inte de som passar som läkare för att de är intresserade, utan de som lärde sig ett system. Inte de som bryr sig om människor, utan de som lärde sig ett system! Därför finns så många läkare ute i världen som helt enkelt inte ska vara läkare. De flesta av oss vet att man själv måste diagnosera sig och sen övetala läkaren att göra de prover som man måste genomgå.

En väninna till mig har nästan blivit förlamad för att hon vägrades riktig behandling av en läkare. Läkaren ville inte göra undersökningen om hon hade fått ett diskbråck för att hon var för ung och för smal för att kunna fått det. Att det senare visade sig att det var det det var ville han aldrig erkänna. Istället skällde han ut henne för att hon genomått en operation som "var onödig". Jag är ingen läkare, inte ens duktig på den typen av medicin, men beviset att hon idag mår bra och innan inte ens kunde sova pga smärtorna bevisar att det iaf var någonting som löstes med den operation hon genomgick.

Många läkare tycker sig ha så mycket erfarenhet att de inte behöver undersöka det akuella fallet. Kortison och antibiotika är lockande för läkare att skriva ut, eftersom kunden blir nöjd, kommer senare tillbaka (eftersom det inte botat denne, men skenbart hjälpt) för att få mer "hjälp" och läkaren kan kopiera ctrl+c och klistra in ctrl+v meningarna som han skrivit i de andra journalerna tidigare under dagen.

Alltså det som jag ville säga med den här texten är att i och med att skolan inte uppmuntrar till lärande, utan tvingar till betygsjakt skapar vi ett samhälle som bygger på lögn. Det är inte så att det spelar någon roll vilka betyg man fått i högstadiet eller gymnasiet, utan människor sollas ur på helt fel grunder.

Det skrämmer mig hur samhällets säkerhetsstyrkor reagerar. Att polisen valde att avfärda ett nödsamtal som fejk för att den som ringde var förvirrad när han ringde påverkade kanske att denne dog. Ensam i skogen. 18 år gammal.

Hur drömmer du om att bli beskriven? Man hoppas ju att de små "felen" man innehar inte blir beskrivande, men ofta blir de ju det. Det är just det som är fult som beskrivs av andra, det är ofta det fula man är. Vi har i vårt samhälle enats om att beskriva människor efter längd, hår- och hudfärg samt typiska utmärkande saker. Det är de där utmärkande sakerna som man kanske ofta helst skulle vilja utelämna. Hur blir du beskriven? Just nu är David Karlsson borta och man letar i skogarna efter en person som "beskrivs av polisen som 185 centimeter lång, ofta klädd i hängiga byxor och huvtröja, med snaggat hår och akne i ansiktet". Hur vill han bli beskriven?

Nu har jag varit så dålig på att beskriva mina iaktagelser igen... Det är ju lite synd på sätt och vis, eftersom jag ju iaktagit så mycket. Det jag fick lust att skriva om nu är geologer. De är så extramt intresserade i sitt ämne och kan funder flera flera dagar prata om samma tema: stenar. Stenar är det mest intressanta de upplevt. I och för sig är det ju bra att man kan engagera sig så djupt i ett äme. Och eftersom jag efter ett par svängar inte alls hänger med och förstår vad de säger börjar jag studera deras kroppsspråk och engagemang. Jag har ofta träffat geologer och jag kan rekommendera att föra in ämnet på sten om det är någon som någon gång vill imponera en snygg geolog som snabbt blir exalterad och dras med i samtalsämnet.

I den virituella världen är allt lite annorlunda.
Idag har jag sagt saker som: "Men! De har raderat mina morötter" och "Nu är de tillbaka, men mitt hö försvinner - oj, vad mycket morötter jag fick"
I den verkliga världen fungerar allt lite annorlunda.

Telefonen ringde som vanligt på jobbet. Jag svarade som jag alltid svarar. Hittills allt bra. Jag förstod fullt ut vad den som ringde sa. Jag var beredd på att svara artigt. Det som kom ut var "...and..?" ("...och..?"). Fruktansvärt otrevligt, men jag fick inte ut orden. Engelskan har dödats av tyskan! Det kom bara tyska ord fram och jag kunde inte komma på de engelska uttrycken. PINSAMT. Jag tragglade mig fram med mummelljud och lyckades säga att chefen, som personen på andra sidan egentligen ville prata med, var på "...he is on.. ... holiday .. ..". Ord som vacation (finare ord för semester) fick den andra ersätta mitt plumpa tal med.

Egentligen kan jag engelska. Jag pratar egentligen, förr iaf, flytande engelska. Jag har fortfarande inga problem med att förstå, men att själv prata ter sig omöjligt. De tyska orden slår sig fram och skriker medans jag letar efter de engelska. Tyskan dödade engelskan. Det var verkligen så. Tyskan blev starkare och engelskan pressades bort. det blev inte att jag lärde mig tala ett tredje språk flytande, utan det nyaste ersatte mitt andraspråk. Hur får jag fason på denna idioti? Hur förklarar jag för chefen att jag inte alls kunde prata engelska när det där företaget ringde?

Varför kan jag inte, när jag egentligen kan?

Dating. Mötesplatser och datingsidor. Vad är det för fel på folk? Varför tror man att det optimala sättet att träffa den man ska spendera sitt liv med? Jag hörde en fråga som fick mig att undra vad jag skulle fylla i för svar: "... är du fredsarbetare, naturvän, fågelskådare, biolog eller vegetarian?". Ja eller nej. Det säger väl inget om mig som person? Eller, gör det det? Om jag svarar JA, vad vet du då om mig? Om jag svarar NEJ har man ju kanske kunnat utesluta en del.

Jag har länge beskrivit människor som ett prisma. Man visar olika människor olika färger. Vissa får se mer, andra ser bara rött när de ser mig :) Men det är nyanserna som är det fina. Att man kanske till och med upptäcker nya färgblandningar hos sig själv när en ny människa mer och mer tränger in i livet, förflyttar sig närmare och närmare det personligaste jaget.

Den vägen kan inte lysas upp i förväg, den vägen kan man inte själv anlägga. Det förstör mest tror jag om man ens försöker, för ingen person kommer att hålla sig till hundra procent på vägen, de kommer vilja upptäcka mer. Det kommer att störa ordningen.

Mitt tips är att folk ska sluta komprimera sina liv på papper. Vi gör det hela tiden och det är faktiskt inte helt hälsosamt. CV ska skrivas. Det får inte finnas luckor i det. Presentationer av personen man är, som det tagit hela livet att själv lista ut någonting om. Vi ska alla gå att stoppa i olika fack. I facken ligger en homogen massa. Tror man. Vad är det för ett sätt? Om vi reducerade oss på alla fack som skulle kunna finnas skulle det i slutändan finnas lika många fack som människor. Därför kommer frågor som den i rubriken. De klassas som lika. De anses vara detsamma. Antalet fack måste reduceras. I datingbranschen betyder det att när partnern dör kan man sticka in handen och ta ut en ny docka ur samma fack. Det måste ju bli en klon av den man hade innan, med detta resonemang i grunden.

Tittar du på fåglar? Vi lägger dig i facket för vegetarianer.
Är du muslim? Vi lägger dig i facket för terrorister.

Det är så roligt med folk som är nöjda med sina jobb. Igår var vi och handlade i ett stort köpcentra. Det finns så mycket kunder och parkeringen är stor, därför behövs vakter som kontrollerar de olika utfarterna. En av dem gjorde sitt jobb med sådan glädje och utstrålning att jag blev riktigt glad. Han stoppade oss och viftade fram tre bilar från den andra parkeringen med sådan intensitet att det var ett nöje att vänta tills de försiktigt körde ut framför oss. Han log och stoppade med en tydlig rörelse nästa bil frn den parkeringen. Lyfte handen och vinkade fram oss. Han såg så glad ut. Han hade sådan utstrålning. Sånt gör mig så glad.

I nästa korsning stod hans bror. De såg iaf lika ut.

http://www.youtube.com/watch?v=7oALAaqc8wM&feature=fvw

Spegelbilden är 2-dimensionell. Spegelbilden är 3-dimensionell. Ett foto är två. Varför skulle en spegel vara tre. På ett foto av en spegel ser man bakgrunden bättre än direkt i spegel när man är svagsynad. Vi diskuterade fram och tillbaka. Spegeln kan inte jämföras med en lins. Spegeln måste jämföras med en bild, annars kan man inte se likheter och skillnader... Om spegeln skulle vara konkav skulle den kanske kunna "likställas" med en lins. Men bilden i en spegel är tvådimensionell. Vi är inga experter, men står kvar vid våra åsikter. Sen kommer det:
Med dig kan man inte diskutera.

??

Det är väl det vi gjorde? Diskuterade! Varför anklagas jag för att inte kunna diskutera? För att jag inte tar över den andres åsikt? För att jag inte försöker prata över den andra? För att jag inte möts på "halva vägen". Hmm.. Diskussioner är väl inte bara diskussioner när ena "vinner"?

Det gör mig så besviken att ingen kommer och hälsar på mig. Det är inte heller riktigt någon som skriver eller ringer till mig och undrar hur det är med mig. Om det finns kontakt är det jag som tar initiativet. Och det är tråkigt, som att man inte var viktig. Jag har bott här i två år nu och även om det inte är en världsmetropol är det en mycket finare stad än de flesta svenska.

Min bror har vi i familjen inte heller hälsat på speciellt mycket, men i somras gavs möjligheten och jag åkte och hälsade på honom. Den helgen blev det dubbelbokning (fast att jag förvarnat att vi ville komma den helgen) och visst var det trevligt, även om han var bakis och tiden var kort. Han sa att han så gärna skulle komma och hälsa på. Han skulle ta bilen eller motorcykeln ner. Det skulle ta ungefär sex timmar att ta sig till oss.

På facebook läste jag ett par veckor senare att han bokat in en resa till Rhodos. Tydligen skulle han ändå inte komma och hälsa på. Jag frågade (obs, mitt initiativ igen) och fick svaret att han kanske kan komma ner en helg. Jag bad honom istället att skicka ner en sak som glömdes hos honom under den korta vistelsen där.

Nu har jag lust att ta tillbaka alla inbjudningar där jag snällt sagt att alla är välkomna, för det är ingen som kommit. Då behöver inte heller någon komma någon i framtiden. Det är ju lättare om man bara slutar hoppas och istället lägger energi på annat.

Så nej, min sight-seeing-runda med en rolig hiss, en vacker promenad längs havet, de stora parkerna, samt den väldigt speciella lägenheten som alltid kommer att vara en viktig del av mitt liv kommer ni inte att uppleva. Skyll er själva.

Det finns en anledning till att jag skulle vilja bli äckligt rik och köpa en lyxvilla på en drömplats och den anledningen är att kunna räcka ut tungan när folk plötsligt hör av sig och vill komma och utnyttja en. Jag kommer aldrig bli så rik, men det är ändå nästan så fint jag redan har det. Ni vill inte vara en del av det och det behöver ni inte heller vara.

Jag är inte snäll. Det finns ju en som på jobbet som är så ... hur ska man uttrycka det? ... överkänslig är nog ganska passande. Hon kan inte sova på nätterna för att hennes granne (som bor en våning under henne) har en dator vars fläkt är för högljudd. Hon krävde ett nytt bord för att hon tyckte att det hon hade var för instabilt för att hon skulle kunna skriva (fast att en annan kollega haft samma bord i sex månader och aldrig märkt det). Hon har försett sitt bord med en skumgummilist för att bordet "strålar" kall luft ner på låren. Hon kan inte ha dörrarna stängda för att det blir för unket. Hon kan inte sitta i diverse rum för att hon tycker de är för mörka. Hon kan inte ... ... det är så mycket som är jobbigt i hennes liv.

Idag var jag inte snäll. För jag började skratta när hon beskrev hur långt ut på landet hon bott. Hur svårt livet var då. det var så långt till allt och livet kunde inte fungera som vanligt. Jag skrattade inte mycket. Jag skrattade bara till ... när hon sa att byn låg 8 km bort. I ett landskap där det snöar var tionde år. Kunde inte låta bli att skratta.

Jag träffar de där konstiga personerna väldigt ofta. Antagligen gör alla det. Det är väl ingen som inte stöter på konstiga personer? Igår till exempel, cyklade jag den vanliga vägen förbi parken påväg hem från jobbet och såg en medelålders man i kostym, ordentligt nedstoppad skjorta och blanka skor gå och slå på varenda träd han passerade med en tom vattenflaska. Han uppfattades av mig mer som en trotsig 13-åring som haft det lite jobbigt i skolan och nu var påväg hem till ett hem där han med stor säkerhet skulle få sig en rejäl utskällning för någonting som hänt. Jag minns de så väl de där pojkarna som gick med trots och ilska genom de unga åren i livet. Jag tittade alltid på dem och ville ibland så gärna fråga vad som var fel, men eftersom jag alltid möttes av en blick som visade att de lika gärna skulle kunna släppa ut ilskan över mig frågade jag aldrig. Sånna människor utstrålar sådan aggressivitet! Även mannen igår gav denna "i kill you!"-blicken (http://www.youtube.com/watch?v=psvL2eYQ7YM) och därför frågade jag inte varför han betedde sig så. Nåja, hoppas ni tycker Achmed i länken ovan är kul :)

Igår utspelade det sig en lång turnering i en trädgård här i närheten. 12 personer hade samlats för att utöva en årlig tävling i crocket. Det var svåra banor som spelades och det tog totalt ca 7 timmar. På det stora hela var det ju trevligt, även om de flesta av oss bara kände varandra ytligt. Det är ju så det blir på fester när man inte längre är barn, att man som inbjudare väljer att bjuda folk från sitt livs alla hörn och de männiksorna har ofta en sak gemensam, nämligen att de känner den som bjuder. Det kan ju ändå bli trevligt.

Igår var det trevligt att spela, men resten av tiden var det ganska tråkigt. Folk pratade inte så mycket, utan satt och halvslöade. Ska man bara sitta där, eller ska man försöka inleda ett samtalsämne? Vad ska man då prata om? Eller är det bara att gå dit med inställningen att man inte behöver prata med folk? Det känns så avskalat på något vis. Man hänger ihop, men vet inte vad folk heter. Man umgås i närmare sju timmar, men vet inte vad de andra ägnar veckorna åt. Det gör det tråkigt. Kanske begär jag för mycket.