Le Lotus d'Orange

Det finns ett antal människor som retar gallfeber på A L L A människor i sin omgivning. Alla har vi säkert lyckats reta upp någon i vår närhet, men de här människorna lyckas på något oförståeligt sätt trampa på allas tår. Jycklare, politiker och artister gör alltid någon upprörd, men brukar samtidigt dra på sig ett par fans som hedrar dem. Man kan säga att det är helt normalt och kanske behöver vi både folk som tycker om oss och andra som tycker illa om oss för att vi ska kunna fungera fullt ut, tänka klart och resonera vettigt.

Jag tror inte att det finns någon som är omtyckt av alla människor hela tiden. Kanske finns det inte människor som retar upp alla runt omkring sig hela tiden heller, eftersom vissa av oss har ett så extremt tålamod, men det finns definitivt människor som retar upp alla människor i sin omgivning någon gång! Och varför gör de så? Vad vill de åstadkomma? Varför reflekterar de inte en extra gång över sitt beteende innan de gör det igen?

Att dessa människor finns ger oss ändå ingen anledning att bilda mobbar mot dem, reta dem eller totalignorera dem, men hur ska man göra?

Själv har jag tappat tror i att man kan prata förstånd i dem. Kanske är enda vägen att ta ett djupt andetag och bita ihop. Skaka av sig att de finns. Och leka fisk, i den bemärkelsen att man glömmer allt som hänt extremt fort.

Ett par sätt att röra upp känslorna hos medmänniskorna är att vara högljudd, påverkad, aggressiv, frågvis, glömsk och upprepande. Eller, anledningen till att jag började skriva den här texten, otydlig och en så kallad besserwisser. Just nu kan jag inte komma på någonting som är perfekt, någonting i vårt samhälle som är fullständigt, som inte går att förbättra. Därför har vi lärt oss att nöja oss ibland. Att acceptera att resultatet är bra nog. Väga fördelar mot nackdelar och komma fram till ett "bra-nog-resultat". Ibland finns två sätt som är lika bra, men olika. Då måste man välja.

Vissa typer av besserwissrar utnyttjar denna situation, särskilt när de sitter i en bättre sits, till exempel högre i den för tillfället gällande hierarkin. De inbringar känslan "spelar ingen roll avd jag gör, det är fel hursomhelst" hos de drabbade. Man drar sig för att prata med personen. Man blir nervös i onödan och prestationsångesten maximaliseras... till ingen nytta. Naturligtvis kan man lära sig knep att komma runt det hela, till exempel göra båda sätten när det är möjligt och presentera den första och sen ge den andra efter en kort tid, men man kan då råka ut för att båda är fel, för det finns sällan bara två lösningar när parametrarna som spelar med är fler än en. Det är hyffsat enkel matematik.

Den otydliga delen kommer in hos dessa människor. De ger inte tydliga direktiv. För de vill kunna klaga på resultatet. De påstår sig sedan ha givit tydliga direktiv när "offret" faktiskt lyckats göra ett riktigt fel och trycker då bort denne så långt från den goda självkänslan som de kan.

Så är de, människorna som utövar en ack för vanlig konstart: konsten att kasta svärta över skapandets lycka.

När jag bodde i Sverige kände jag en utlänning som alltid pratade så gott om Sverige. Jag tyckte att det nästan var jobbigt, eftersom jag själv såg att allt inte var perfekt. Samtidigt vet jag, nu när jag tänker på det, att jag ibland hde åsikten "ja-men-åk-hem-till-ditt-land-då" när någon annan A L L T I D klagade på det svenska samhället. Jag tyckte inte egentligen att den här personen inte hade rätt att klaga (obs, dubbel negation), men det skulle vara ett starkt ordvapen att använda om jag skulle sagt det. Jag skulle, som svensk, ha rätten att säga så. Jag vet att det nu låter som att jag var nationalistisk i ordets fulla betydelse, men det var jag verkligen inte, utan tyckte mig ha rätten att tycka att Sverige ska vara svenskt (obs! jag är inte heller Sverigedemokrat!).

All den där småstadsrasismen som finns runt om i Sverige var en av grunderna att jag ville flytta utomlands för en tid. Vidga vyerna.

Nu tillhör jag minoriteten. Och jag befinner mig i en, för mig, mycket ny situation. För nu får jag, om jag ska bete mig korrekt, inte prata om Sverige i upplyftande mening - (till exempel att mjölken smakar bättre, eller att "det inte alls är så himla nytt med att man kan få ut kontanter när man betalar med kort i mataffären. Det har vi kunnat länge i Sverige". Det är exempel på "Hemma på min gata i staaan"-irriterande. Jag tyckte aldrig om den där tjejen i Saltkråkan och vill heller inte vara som henne, men jag tycker att mjölken smakar bättre i Sverige. Precis som att jag tycker att mjölken smakar bättre i Uppland än i Dalarna.) och jag får inte heller prata om Sverige i negativ mening. Jag får inte prata negativt om det här landet OCH det mest fascinerande, jag får inte heller prata positivt om det här landet, för då blir jag lika irritarande som jag uppfattade utlänningen i inledningen av detta inlägg!

Man måste finna en balans eller inte alls prata om någonting landspositivt eller -negativt.

Inlägget "?" handlar om facebook... Jag har gått med där... Suck. Det var ingenting som jag ville egentligen. Kunde inte se nyttan med det och en himla massa nackdelar. Dessutom fann jag att det fenomentet att man blir utanför bara för att man inte har ett facebook-konto väldigt fascinerande. Det skulle bli en bok "Att leva utan Facebook" eller en massa inlägg här i bloggen. Nu blev det inte så. Jag är med där.

Trots all skepsis måste jag se det positiva i att ha kastat mig in på den okända marken där många tassat runt de senaste åren. Till exempel fick jag över en natt 16 vänner. Efter ett dygn hade jag 28 och nu efter en dryg vecka har jag massa vänner! Spännande att ingen av dem kunde få för sig att skriva mail någon gång. Eller ringa...

Jag vet nu också att några av dem som man lekte med som tioåring, men inte haft kontakt med sen dess har fått barn. Till vilken nytta, kan man fråga sig. Facebook verkar vara någon slags "backstage-kafferep" för nyfikna som inte vågar fråga rakt ut, eller prata med männsikor i riktiga livet. Det blev alltså inte så att man en dag träffade dessa människor på stan med barn på armen och därigenom får veta det, utan man får veta det genom gravid- och förlossningsfotona på facebook! Känns bakvänt på något vis.

Så intressant är det ju inte den vägen heller. Jaha, hon har fått barn och jag har sett att ungen behövde slangar i näsan i början. Vad ungen heter eller hur gammal den är vet jag inte.

Nu kan jag luska ut massa om dessa "vänners" liv utan att se dem och det mättar inte alls min saknad efter riktiga vänner! Naturligtvis ska man också ses i verkligheten, men gör vi det? All den tid som tillbringas framför datorn kunde ju användas för någonting annat. Någonting trevligare.

Och för er som gillar skvaller: Blir ert behov mättat? Skvallertanterna ville väl alltid prata om det som andra inte ännu vet?

Kreativiteten kommer inte när ensamheten tydligt omsluter, men oftast då man sitter ensam...

Måste vi vara ärligare nu än förr i tiden på grund av att all teknik?

"Människor avlider och djuren dör" är ett dumt uttryck, som jag tidigt lärde känna. Länge tänkte jag inte på det, men nu helt plötsligt kom det och kom på att det är ju fel på två sätt! Ett par levande varelser avlider och andra dör.

För för att kunna avlida måste man först lida. Och alla människor lider inte in i döden. Det vore ju inte alls roligt att leva om livet i sig är ett ända långt lidande! Ett synsätt som för mig är låter väldigt religiöst. För det är en del av vad "religiösa" är för mig - människor som ser livet som någonting innan det där riktiga som vi inte känner.

Vad som är bättre vet jag inte, men rent spontant hoppas jag nog att jag dör, för att lida är ju inte kul. Samtidigt dör man mer abrupt och antagligen tidigt.

Hur som helst får det dumma uttrycket en bättre, riktigare mening när man inser vad orden betyder och inte krampaktigt håller fast vid att människor och djur är olika.

Starka intryck märks ganska snart på folk. De vill verka som att ingenting sticker ut, men på något vis kommer det ändå ut. Idag hade jag min knallgula regnjacka på mig eftersom det regnat så fasansfullt hela natten. På bussen till jobbet träffade L´vie och jag vår gamla Aikidotränare och han berättade om vad han gör nu, nämligen någon slags "utbildningssemester" från jobbet. En en-veckas retorikkurs har han valt att deltaga i.

Så... vad har då hans retorikkurs med min jacka att göra?

Han skulle dra ett exempel på hur kursen går till och tog ett ord i luften som han då ville beskriva (principen "jag-säger-ett-ord-och-du-ska-improviserat-prata-om-det-i-en-minut"). Ordet som lyste starkast och lämnade det största aktiva intrycket vad "Färgen Gul". När han sa det tittade han med bestämdhet på någonting odefinierat och definitivt inte min jacka. Han ville ha valt ett objektivt ord och upptäckte sitt "misstag" när han fortsatte med "Vad kan man säga om färgen gult...? ... Den här jackan till exempel... Är det inte en färgklick i vintern". Han har ju i och med det lyckats avvika från ämnet, visat att retorikkursen inte givit mer än en eventuell förmåga att prata mer i allmänhet och att starka intryck stör det nyligen inlärda... tycker jag.

För om han hade läst retorikkursen och verkligen lärt sig att hålla sig till sak hade det ju givit någonting, skulle jag tro att det var en bra kurs och han samtidigt en bra elev, men eftersom han på grund av en simpel psykologisk irritation kunde han inte hålla sig till sak. Han pratade inte längre om "färgen gul" som ett substantiv, utan om min "gula jacka", i vilket "färgen gul" blir ett adjektiv.

Okej, jag kan erkänna att just F Ä R G E R ligger mig väldigt varmt om hjärtat och jag kan berätta om en färg utan att automatiskt göra om den till ett adjektiv. Därför märkte jag också så väl att han halkat in på en knepig väg när han tog "gul" som exempel.

Jag vet också att den här texten har gjort en tvär kurva från de inledande meningarna till slutet och jag hoppas att du kan följe mina tankar. Säg annars till!

Min bastusamtalerska kom igen med ett ämne som jag egentligen tror ligger utanför det normala samtalsspannet för en konveration mellan två människor som inte egentligen känner varandra. Jag har ju berättat om det första samtalet i vilket hon snabbt drog in sadomasochisim, kinakontakter, idéstöld Egentligen har hon kanske inte brutit mot någon etikettregel med det tredje samtalet som alltså inträffade igår. Jag menar, om man en gång överskridit gränsen kanske det är helt okej att hålla sig kvar på den sida man hamnat på?

Igår berättade hon fritt om sin nya (ja, vad ska man kalla det?) "date". Han var tydligen bra, förutom att han var gift och hade en flickvän. Hon ville egentligen inte ha något med en som var upptagen, men kanske "under tiden som hon letar annan", som hon ungefär uttryckte det.

Nu kan jag dra den här texten i flera riktningar - antingen till att moralisera över hennes sätt att leda samtal eller till att moralisera om huruvida det är rätt eller fel att ha ett förhållande med någon bara för att man vill ha något ett tag och i vilka sammanhang det är tillåtet. Eller allt vad monogami och motsatserna omfattar. Med mera. Jag tycker det första är intressantare, men om ni har något att tillägga om de andra så kan vi ju skriva om det också...

Jag tycker ju att det också är intressant att höra om hennes, för mig, väldigt udda livssil. Samtidigt tycker jag att det är lite otäckt att hon lever ett liv som ligger så långt från det som jag känner och att hon berättar så frimundigt om det. Själv kan jag tillägga lite i samtalet, vilket också är bekvämt.

Samtalet varade dessutom inte länge, kanske 10 minuter maximalt och hon var tvungen att springa ut ur bastun för att hinna hämta ut bilen ur garaget innan den gratis parkeringstiden på tre timmar utlöpit. Hon är väldigt dominant i sitt agerande och samtidigt väldigt öppen. Jag tror att hon ljuger lite, men jag förstår inte varför. Själv betraktar jag människor och tycker att det mesta är anmärkningsvärt.

Om det nu är så att hon ljuger, vet jag inte alls vart hon vill komma. Som vän är jag inte speciellt imponerad av henne strapatser. Visst, jag kan skriva om dem och undra över varför hon berättar det, men inget vidare. Jag skulle prata med henne ändå. Och där tror jag att punkten sitter, om hon nu ljuger alltså: är det så hon tidigare fått uppmärksamhet? Ville folk bara höra på henne när hon hade så extraordinära händelser att berätta om som sex med tre män samtidigt och ovan nämnda teman? Måste man ha en mörk historia med inslag av ensamhet och önskan om att få vara med för att berätta sånt, eller är det rentutav normalt och "det riktiga samtalet"? Är det sånt folk egentligen pratar om och jag har missat det?

För övrigt, vårt andra samtal handlade om hur hennes väninna valt att medverka i en erotisk fotoshooting... Hon är lite skum den här människan i bastun, tror jag...

En hostade. Och så hostade hon igen. Efter ett par hostningar med ca en minuts avstånd började en annan kvinna att mellan den förstes hostningar lägga in egna *hosthost*. Alltid två. Efter 10 minuter med två omväxlande hostande människor la en tredje in ett enkelt *host*. Kvinna nummer två slutade, medans den första fortsatte i samma takt. En man hostade till. Och kvinna två började igen. L´vie gav ifrån sig en tydlig hostning och det kliade i min hals också. Hela resan hostades det på bussen, fast att de flesta säkert inte ens behövde det. En mental halsretning som smittade av sig under den 17 minuter långa resan.

Det finns regler om hur man ska bete sig. Vett och etikett kallas de. Samtidigt finns det andra regler som heter empati-förståelse för andra människor.
De reglerna krockar ibland och gör männsikor ledsna. Till exempel på bussen: då ska man resa ge en äldre dam eller herre sin plats om det inte finns andra sittplatser lediga. Unga ska stå och barn, gamla, skadade, gravida etc. ska sitta. Men när man då följer denna regel riskerar man att såra en männsika som är äldre. Denne kanske inte själv uppfattar sig så gammal och blir då ledsen.

Då måste man ha fingertoppskänsla och erfarenhet.

På IKEA här i stan pågår systematisk mobbing. Varför är det så, undrar jag. Varför mobbar människor? Vad får man ut av att trycka ner en annan människa?

Det är ju i och för sig ingen ny fråga, men den är åter aktuell i mitt liv.

Vad kan man göra när man vet att det finns så många utsatta, när mobbingen är tydlig och vitt utbredd? Jag skulle gärna veta det. Hur man går till väga när man sätter stopp för mobbing. I skolan är det svårt, men lättare än när det finns på jobbet.

Och människorna som blir utsatta på IKEA i stan? De flesta uthärdar och söker sig vidare till andra jobb, men alla kommer inte loss!

Den utbredda mobbingen på den här arbetsplatsen utförs systematiskt av cheferna och vissa anställda. De är organiserade och jobbar effektivt. De som verkligen har potential och inte passar in i den mobbande gruppen tvingas på ett eller annat sätt att lämna arbetsplatsen eller underkasta sig de grova orden och den hårda attityden.

Att folk bloggar om sina familjer är skrämmande, tycker jag. Särskilt de som fläker ut sina små barn. Visst kan det väl uppfattas som lite sött att få komma innanför dörrarna hos en småbarnsfamilj, men det finns så mycket som man bara ska hålla innanför dörrarna. Som förälder ska man visa respekt för sina barn, även om barnen inte kan göra sin röst hörd.

Många kändisar gör allt för att skydda sina barn från att fläkas ut i dagspressen. Att den sen gissar friskt och skriver om familjerna och tar kort genom att hovra över trädgårdarna eller jaga familjen med bil när de lämnar de trygga områderna är en helt annan sak.

Som motvikt finns människor som Alex Schulman som helst på Aftonbladets första sida lägger ut kort på sin dotter. Jag brukar inte läsa det han skriver för jag finner det vulgärt att exploatera dotterns privatliv. En annan är han den där Daniel som kallar sin dotter Korvas. Jag hoppas så att hon tycker om smeknamnet, för det skulle inte förvåna mig om det kommer att komma tillbaka till henne när hon blir äldre.

Hur skyddar man sina barn mot galningar när galningarna utan svårigheter och utan att bryta mot lagen komma i över detaljer som rör barnet?

Vad vill dessa människor åstadkomma? Vill de bara sälja ut sina barn och familjer till lösnummerpris?

...
Känslorna som blandades i huset vid den till synes lilla aktionen var, uppgivenhet, rädsla, ilska, irritation, kamratskap, glädje, skam, nervositet, skam, ömkan, lättnad... Det fanns redan sorg i huset, då en av de berörda nyligen förlorat en vän, men det inverkade inte i någon större utsträckning då denna person sig aktivt försatte sig utanför belägenheten.

Är det inte spännande? Och samtidigt lite skrämmande, när man tänker på vilka konsekvenser denna cocktail kan få. Naturligtvis fanns känslorna i mindre skala och många personer kände flera känslor samtidigt, det är väl sällan som man bara har en känsla i kroppen i och för sig, men att så många förnimmelser samtidigt kan uppträda på grund av någonting så absurd situation som att flytta en lampa en meter.

Hur reagerade då de olika aktörerna i lampsituationen? Det är ju det som är det riktigt intressanta och skulle situationen varit annorlunda om andra personligheter varit delaktiga?

Samspelet mellan människorna som deltog, direkt och indirekt, i att flytta på lampan har byggts upp under längre tid. De har inte kännt varandra länge i bredare bemärkelse, men har jobbat ihop under ett par månader. Dessutom är gruppen i sig väldigt heterogen (vid hänsyn till ålder, kultur, kön, erfarenhet/bakgrund).

Första dispyten handlade i botten om en gammal maktkamp där den yngre inte kan acceptera den äldre som "ledare" då denne vid ett flertal tillfällen uppvisat sviktande kunskap. Den äldre kan inte acceptera den yngres åsikter på grund av kön, ålder och kultur. (Naturligtvis är mycket spekulationer i det som nu skrivs, men situationen är betraktad med ett högst möjligt objektivt öga). Detta ledde till att ett par hårda ord utbyttes mellan de två som skulle agera aktivt i lampomhängandet då den yngre provade om strömmen verkligen var avstängd (den äldre hade redan provat och blev irriterad att någon kontrollerade det som denne redan kontrollerat och därigenom tolkade den yngres kontroll som ett ogiltigförklarande av den äldres kontroll).

Den andra dispyten tog formen av irritation från de som fick svårare att arbeta på grund av att strömmen. De uppfattade att de inte fått tillräckligt med information och stressade genom sina tillsägelser på de två aktiva.

Genom denna andra dispyt stärktes teamkänslan mellan de två aktiva med "vi och dom"-känslan som uppstod där "vi" fick en utskällning. Detta finner jag själv väldigt intressant då de gamla dispyerna de två sinsemellan glömdes/snabbt sopades under mattan.

...

Lampor är ett sattyg. Idag skulle det äntligen bli gjort att lampan i mötesrummet skulle hängas om. Den hände över en stol när det nya bordet ställdes in i det som en gang var chefens kontor, men nu alltså förvandlats till mötesrum. Att hänga om en lampa är ett stort projekt som kräver kunskap, tålamod och mycket mycket tur. Först måste strömmen stängas av. Det är lättare sagt än gjort när man jobbar på ett kontor som en gång var en bostad, men som förvandlats om till kontor till arkitekten som en gång bodde där. Strömmen är kopplad som i en bostad och alltså inte fördelad på ett sätt att man kan jobba vidare i några av rummen medans andra ligger strömlösa.

Alla måste vara införstådda att det ska ske. Man kunde ju tänka sig att man kan göra det en tid när firman inte är full med folk, men när den möjligheten inte ges säger någon en dag "Äsch, nu gör vi det bara, så att det är gjort!".

Strömmen är av, lampan skruvas ner med stor försiktighet, skruvas upp på rätt plats, kontrolleras att den hänger som den ska, förses med den sista glasskivan, hänger 1... 2... 3... sekunder 4... 5.. och ramlar sen ner.

Okej, det visste man kanske att det skulle hända. Turen att man inte fått ström genom kroppen och att allt egentligen såg bra ut motverkar turen att den inte ramlar ner. Och eftersom glaset inte gick sönder är man glad fast att glödlampan krossades i massa bitar. Den är lättare att ersätta.

Så krafterna samlas och lampan hängs återigen upp. Någon tar tag i glödlampan och önskar innerligt att han inte ska få ström genom kroppen. Att glödlampan nu inte går att skruva lös kommer som en fullständig överraskning.

Lampor är ett sattyg som ska sprida ljus, men som oerfaren sprids snart svärtan som gör att man någonsin kommer gå med på att hjälpa till när en lampa ska hängas om.