Le Lotus d'Orange

"Med livet som insats" är en snyftdokumentär om svenska soldater som åkt till Afganistan för att kriga, förlåt, befria som detta intrång i främmande länder kallas. En "stackare" lämnade efter sig en 2 år gammal dotter. JA, men vad i helvete - om han åker som soldat till ett annat land är det ju HAN som lämnar dotter helt frivilligt. Och en fråga som slår mig är hur många barn eller föräldrar som han dödat under sin tid i ett annat land.

En kvinna berättar om hur nervös hon var när hon kom tillbaka. Människor som sprang gav henne en oroskänsla. Det är bra att de berättar sådant i radio, men bara om folk fattar att musiken i bakrunden är till för att vilseleda och den riktiga problematiken är att sådana människor kommer tillbaka i ett fullt fungerande samhälle med konstiga onaturliga upplevelser och uppfattningar. De är potentiellt farliga. De har lärt sig att döda, de har redan gjort det och de är nervösa i ett vanligt samhälle och reagerar på joggande personer. Skicka inga fler soldater och om det är en önskan att ändå skicka dem, ge dem då ingen returbiljett. Vi får se hur många som åker när de vet att de inte får komma tillbaka.

Tänkte på semestern nu när den börjar ta slut. Imorgon börjar jobbet igen. Jag mår inte dåligt över det och det ska jag nog vara glad för. Har förstått att många tycker att det är jobbigt med att komma tillbaka. Nåja, det jag tänkte på var att det vi egentligen gjorde under semestern var att köra bil, äta, sova och promenera. Är det inte konstigt att det är det vi människor gör? Det och går på toa. Anledningen till att jag funderade på det igen var att jag nyss var inne på facebook och snabbt läste igenom vad folk skrivit. Det tackades för trevliga eftermiddagar med god mat, det visades fotografier från promenader, planerades för matlagning och uttryck som "god morgon" och "god natt" fanns ofta skrivet.

Vi var på semester. Det är konstigt att vara tillbaka. Jag vet inte varför, men jag får alltid en slags depressionskänsla när jag kommer tillbaka efter en semester. Det handlar nog inte så mycket om att jag ska tillbaka till jobbet, utan mer att det under semestern händer så mycket som man först i efterhand kan reflektera över. Jag tycker ju att det är jättedumt att jag sovit bort tid under semestern, att jag retade mig på saker, att jag inte frågade om vissa saker mm. Det är konstigt att det blir så, men det blir så jämt. Dessutom handlar det om något slags dåligt samvete över känslor. T.ex var jag lite avundssjuk när jag hörde om att min bror varit i Afrika på semester. Kanske var det inte riktig avundsjuka, eller så var det en komplicerad form av avundssjuka - nämligen den som mixas av olika typer. Dels var jag lite ledsen över att jag inte visste att han varit där. Det gjorde att jag inte kände mig så viktig, men det är jag nog inte i hans liv, det borde jag redan veta. Dels var jag lite ledsen över att han varit ute och rest igen och jag satsar min semster åt att åka och hälsa på hemma, hämta saker till mitt framtida liv och nostalgera över gamla tider. Jag tror inte att jag egentligen skulle velat åka till Afrika i två veckor. Dels var jag också lite sur över att han igen har rest och släppt ut en massa skit i världen. Det känns så hopplöst att försöka att inte flyga mycket när det ändå finns så många som tar första bästa chans att sticka iväg.

Hihi, jag har sagt "svart" till en svart man för första gången i mitt liv nyss. Det var ju roligt. Jag sa "Mjölk? Socker?" och fick svaret "Utan allt". "Alltså svart" sa jag och kände hur orden nästan fastnade i halsen för att mannen ju var svart. Usch, vad den där gamla rasismgrejen är intutad i oss. Jag sa svart för att jag menade svart, men blev rädd att han skulle känna sig stött för att han har rötter i Afrika.

För att man är yngre ska man "respektera de äldre". Detta uttryck är korrekt i sin form, men blir förvridet och missbrukat. Bara för att man är äldre får man inte disrespektera de yngre, men det är någonting vi lär oss tidigt. De yngre ska lära sig av de äldre. Det är ju också sant, i sin enklaste form, men det betyder inte att de yngre har fel. Hur gör man för att slippa ctrl c + ctrl v (copy + paste, kopiera + klistra in) på misstag som skett i världen? Jo, man lär sig av misstagen, men hur lär man av mistagen när man tvingar in nästa generation i samma mönster, samma tänkade som den generation som gjort fel?

Ett klassiskt exempel är ju tyskarna under andra världskriget: jag kan inte tänka mig att så många av de som var med och verkligen levde i den där världen som byggdes upp tycker att det bara var dåligt och fel. Det byggdes ju motorvägar till synes till folket, egentligen till militären. Det byggdes semesterorter i "ny arkitektur", till synes till folket, egentligen var det borgar för militären. Det genomfördes reformer. De flesta som levde då skulle nog inte ta på sig skulden, för de gjorde allt i god tro. Vi skulle nog vara lika naiva nu. Vad hände egentligen med Julian Assange? Det sista jag hörde var att han bodde på en gård i England hos en vän. Var det samma typ av saga som föräldrar, som inte vill att barnen ska veta att hunden dött, berättar?

Igår pratade vi om mötesteknik på jobbet. Här vet ingen ritkigt varför man skriver protokoll, hur man beter sig på ett möte eller varför man egentligen har möten. I Sverige lär vi oss iaf att skriva protokoll, att vara ordförande och varför möten är bra. Reaktionen jag fick var sårad, jag hade "hackat ner på Tyskland och sagt att Sverige var bättre" enligt min kollega. Det var inte så jag hade menat det - Sverige togs bara som exempel*.

På Facebook läste jag en kompis´ kommentar. Hon hade ätit frukost med sin dotter och dottern hade sagt: "Mamma, jag har inga flugor i rumpan". En fantasktiskt rolig dialog som jag skrattade till, men som fick mig att fundera och sen jag läste den i förra veckan har jag funderat. Mamman gissade att flickan menade "myror i baken" eller "eld i arslet" som det sades hemma oss mig. Det kan säkert vara så att mamman hade rätt, ordspråket är ju så, men egentligen så är det ju skit samma om det är myror eller flugor som beskrivs hålla till i ändtarmen när man inte kan sitta still.

Flickan avslutade dialogen med "Jag fiser på mina flugor" som i och för sig mottalar det hon sagt tidigare (att hon inte hade några flugor i rumpan), men som också visar på en viss förståelse för kroppen och sammanhang. Även på en viss acceptans att det ju skulle kunna vara så att det ändå bor flugor i rumpan och att det får man leva med. Bacillskräck my ass!

Jag pratade också med en som kallade sig buddist och berättade att jag som barn trodde på monster i väggen. Han skrattade och sa "ja, det är så barn föreställer sig världen" med undertonen att barn ju får tycka vad de vill när de är barn, men när de växer upp ska de välja en riktig religion. Varför är det mer fel att tro att det finns monster i väggen än att tro att själen seglar runt i exakt 50 dygn innan den åker in genom mannens huvud, genom kroppen och når snoppen precis i det ögonblick som mannen får utlösning och flyger därmed in i kvinnan och blir till liv? Jag tror att båda har fel, men jag respekterar att de tror på det. Det är inte så vanligt att de mindre religionerna respekteras.

Och varför måste det finnas ett rätt och ett fel? I skolan fick man höra att det alltid finns rätt och fel - speciellt i matematiken. Det stämmer, att i skolmatematikens värld finns det svar på allt, men det betyder inte att matematiken är rätt i den verkliga världen. Matematik är nämligen skapat av människan. Att den är skapad genom betraktelser i naturen gör den mer verklig, men det är ju inte mer fel på en snäcka som inte följer en matematisk formel till 100% än den som gör det! Båda existerar, men bara ena skulle ge rätt på matteprovet.

Tolerans är det jag söker nu, tror jag. Acceptans för det som faller utanför vår egenhändigt uppbyggda värld. En tillbakagång söker jag också och förståelsen att den äldre inte måste ha rätt, att vi kan lära av varandra. Och att vi bara är någonting vi inte riktigt kan förstå och inte mer värda än annat liv.


* Nåja, som utlänning gör man aldrig rätt, det har jag ju ställt fast tidigare. Bara landsmän får klanka ner på sitt eget land, bara i sitt eget land får man lyfta upp det egna landet, som utlänning gör du fel om du klagar på ditt egna land, lyfter ditt egna land, klagar på det nya landet eller höjer upp det nya landet. Allt är fel.

Med reklamen kom för ett par veckor sedan en Glad Påsk-kupong från ett företag. Man skulle få en Lindt Guldhare (50 g) om man kom till dem. Dessutom skulle man få en stor Lindt guldhare (200 g) om man handlade för mer än 50 €. Idag gick jag dit för att hämta min lilla hare.

"De är slut" fick jag till svar på våning 1, "men de kommer in igen".

Eftersom jag är som jag är gick jag upp till våning 2. "De är slut" var svaret och jag sa att "det var ju konstigt" eftersom det ju bara finns ett sådant varuhus i stan och kupongerna som skickades ut var väl ett specifikt antal som väl borde finnas på lager. På våning två visste man att en beställning på guldharar gått ut.

På våning 3 fanns det naturligtvis inte heller några 50-grams chokladkaniner och inte heller någon information att det ska komma in nya till helgen, utan bara ett lamt "det står ju på att det gäller så länge lagret räcker".

Inte heller på våning fyra hade de i guldpapper inslagen choklad på 50 gram att ge ut, bara inforamtionen att de beställts och kommer att komma på fredag eller lördag.

På entréplan däremot fanns mängder med "Lindt Goldhase 50 g". Jag tog en och gick till kassan. La min kupong på disken och ställde den lilla haren på. Kassörskan skrattade åt mig och förklarade att det var en annan Lindt Golhase än de som de gav ut. Denna hade nämligen en streckkod. De får de inte GE bort, bara SÄLJA.

Jag hade inte förväntat mig något annat svar, men jag tycker att det är lite konstigt och tror att en sådan aktion gör mer skada än nytta. 5.000 Chokladkaniner på 230.000 invånare är lite svagt. Antagligen skickade de inte heller ut 230.000 rabattkuponger, utan högst ett till varje hushåll. Då minskar antalet till kanske 100.000, men nog borde väl företaget räkna med mer än 5.000?

Trots att jag är lite av en expert på att gå på folks nerver så finns det de som lyckas gå på mina också. Det handlar mest om människor som är så löjliga. Idag var åter en situation som retar mig. Jag visade det inte utåt, men jag var irriterad. Vi ha en på jobbet som är sjukskriven. Det är osäkert om hon kommer tillbaka. Hon ville för en månad sedan komma och rensa sitt skrivbord, men kom inte - förrän idag. Hon har varit sjukskriven i fyra månader och innan dess jobbade hon inte på kontoret under nästan ett helt år. Under de senaste veckorna har vi behövt hennes arbetsplats. Av respekt till henne har vi inte rensat hennes skrivbord, utan skjutit mängden med papper till sidan på bordet så att det var möjligt att arbeta där. Idag kom hon äntligen för att rensa. Och vad säger kvinnan? Jo, med gnällig småbarnsröst säger hon:
- Vem har rensat mitt skrivbord.
Mitt svar med mer moderlig röst blev:
- Dina papper ligger ju alla där, de är bara skjutna lite åt sidan.
Hennes reaktion:
- Men det SÅG så städat ut.

Suck. Återigen en kvinna på över 45 som gnäller över småsaker. Det är en arbetsplats för bövelen!

"Hade hon fienden" säger ofta polisen i kriminalfilmer när mannen intervjuas efter att frun blivit bortförd eller mördad. Man måste ju påbörja sökandet någonstans. Min pojkvän skrattar när han tänker på att han skulle få frågan, för han skulle inte kunna svara på den. Jag är nämligen lite obekväm och skulle nog kunna reta folk ganska mycket. Hur går du genom ditt liv? Flyter du med? Skiter du i andra? Retas du? Skulle verkligen ingen le lite lättat om du dog?

Jag är glad att jag är som jag är. Det gör att jag, även om jag inte vill rädda världen längre, tror att jag gör något bra. Jag flyter inte med, utan betraktar allt väldigt kritiskt. Samtidigt respekterar jag och lyssnar jag på människor. Som kollegan som pratade om buddism med mig häromdagen. Han berättade att han är buddist och försökte hela tiden dra paralleller med det jag sa och hans religion. Han försökte liksom dra in mig i sin gemenskap. Jag höll mig utanför, men tyckte i vissa aspekter lika. Jag behöver inte gå på möte med "likatänkande" för att veta vem jag är. Eller min vän som säljer en produkter från ett företag. Hon försöker också dra in mig lite i det där. Då har man något gemensamt, då vet man var man står, då är man på samma våglängd.

Jag tycker om självständigheten. Jag tycker om friheten. Jag tycker också om att trycka ner de som är för hårdhänta i samhället. Jag tycker om att vara där jag vill och den jag är. Jag tycker också om att i bakgrunden härma någon som gestikulerar överdrivet eller går konstigt (förutom när människorna inte kan någonting för det). Jag är en obehaglig människa i samhället och det trivs jag nog med.

Människor verkar vara så öppna för sektliknande situationer. Det som är nyast i mitt liv är en grupp som säljer "må-bra-produkter". En kompis till mig säljer dem också och det finns många likheter med andra grupperingar som jag kallar sekter. T.ex. Jehovas Vittnen som går omkring och knackar dörr, ger broschyrer med lösningar på livets alla bekymmer, själva är övertygade om att det är den rätta vägen och försöker få andra in i det hela.

Jag tyckte att den där produkten nog skulle kunna vara bra för en som slarvar väldigt med maten. Om man bara säljer saker så blir man ju glad om man får sälja en till, men det är här som denna grupp skiljer sig från dammsugarförsäljare eller liknande. De utnyttjar nämligen pyramidspel, som jag väl trodde var olagliga. Genom att få folk under sig som säljer (distributörer) tjänar man själv mer. Alltså ville min kompis hellre att jag börjar sälja istället för att köpa en produkt av henne och sälja den vidare till honom. Det blir inget av det.

Det med sekter verkade alltid läskigt, men det här verkar för mig ännu läskigare. Folk blir ekonomiskt bundna från första stund och hur är det när man vill lämna det hela? Är det svårt som ur en sekt eller är det bara att sluta som när man är på ett vanligt jobb?

Varför binds man så gärna in i den här gemenskapen där man till 100% ska stå bakom företaget? Är det den optimala försäljningsstilen? Jag såg detsamma hos IKEA, där barn som föddes (av de som jag i detta samband skulle kalla frälsta) döptes till namn som passade IKEAs utbud. I det fallet var det svenska namn, men eftersom det var för att det var IKEA så blev det konstigt, Kalle Müller eller Olle Schröder eller något liknande.

Jag förstår inte varför så många vill in i den där djupa grupperingsvarianterna. Det händer i föreningar, i religiösa församlingar och nu även i företag. Det blir svårare att föra sitt eget liv. Jag tycker också att det kan vara lite svårt att förklara som VD för ett kärnkraftverk att man på fritiden kämpar för att alla kärnkraftverk ska stängas, men egentligen skulle det ju vara jättebra om det satt en sådan i toppen. Jag vill hellre ha folk på topparna som inte är frälsta av företaget, utan som kritiskt försöker få företag att gå i rätt riktning. Samhället måste sluta helgonförklara sina företagsgrundare och börja se jobbet som ett arbete.

Jag jobbar på en ställe där vi är tre firmor. Tre ganska små firmor. Jag är en person som passar ganska bra med olika människor. Antingen passar jag eller jag passar inte. På den här arbetsplatsen har jag hittat en bra position. De som jobbar här är väldigt intressanta. Alla är så olika.

Vi har den kaotiske som drivs av rädslan att bli fattig och högmodet när kontot inte står på minus. Denne person vill helst av allt finna sig själv, men tar sig inte tid för sig själv. Istället skyller hen* på att hen inte FÅR tid. Hen flyr in i arbetet.

Vi har den hysteriska som börjar gråta i tid och otid. Igår slog hen sig själv på huvudet under ett medarbetarsamtal och rusade hysteriskt ur rummet. Sedan dess har situationen ignorerats och hen har låtsats som ingenting.

Vi har den naiva som tror att allt i livet är gott och aväljer alla ord med hull och hår. Hen reagerar mycket negativt på när hen inte får klara svar. Tänka själv är inte en av denne person innehavd egenskap, men den ersätts av utpräglad härmnings- och upprepningskunskap. Hen kan alltså köra en repetoar bra efter att hen fått chans att se hur hen ska bete sig i och säga under en situation.

Vi har den stöddiga som tycker att hen får säga saker och ofta biter sig i baken. Hen säger sanningen, men har lite erfarenhet, vilket gör att sanningen som hen säger inte är så fasettrik (vilket naturligtvis retar den äldre generationen).

Vi har den introverta som jobbar med sin egna byrå och håller sig utanför alla möjliga situationer. Hen sköter sig själv och skiter i andra. Lyssnar dock och jag tror hen förmedlar det som sägs till dem som hen finner sympatiska.

Vi har den tydliga som gör karriär och bygger broar mellan familj och jobb. Hen gör det med bravur och proffesionalitet.

Vi har den lugna som med sin proffessionalitet och sitt lugn på ett väldigt bekvämt sätt försiktigt glidit in i gruppen. Hen har funnit lugnet i sin familj och i sig själv.

Vi har den vanliga som egentligen inte tycker att jobb är så viktigt. Hen jobbar en dag i veckan och tycker att det räcker till för att det ska gå runt. Hen har två barn i tonåren och mitt uppe i livet.

Vi har den nöjda som glatt skrattar över sitt liv. Jobbar egentligen på en annan firma, men hjälper till en gång i veckan med pappersarbete. Hen har en vuxen son och firar jul med sin exman och hans fru. Hen njuter av livet som singel och ser fram emot pensionen och den fria tiden som kommer med den.

Och vi har mig.


* Jag försöker mig nu för första gången på riktigt på förslaget att använda ordet HEN istället för att avslöja om det är en man eller en kvinna. Ta det inte för seriöst, jag testar bara :)

Jag fick blommor av chefen. Det är min födelsedag, men det är inte så ofta vi får blommor här på jobbet. Verkar som han hade lust att ge blommor. Jag som är väldigt jämställd blir lite nervös att denna gest ska skapa någon typ av oro på jobbet bland kollegorna. Vi har en tradition att vi får ett presentkort på födelsedagen av alla. Något presentkort har jag inte fått än så kanske har de glömt det, men annars får jag blommor utöver den normala presenten.

Jag försöker att bara glädja mig över de rosa rosorna, de gröna bladen och mossan och de andra rosa blommorna. Det är ju onödigt att oroa sig för hur de andra ska reagera, men samtidigt måste beslut tas om var blommorna ska stå under dagen. Enligt tidigare situationer då någon fått blommor (senast när en slutade på jobbet) ska de stå i konferensrummet. Där har jag ställt kakorna som jag bakat dagen till ära (även det en tradition på företaget). Därför ställde jag blommorna i konferensrummet och inte bara på min plats.

Gjorde jag rätt?

Igår började jag fundera på varför man egentligen delar upp månaderna med datumet den 15:e. Det är ju inte så svårt att förstå att man 15 är hälften av 30, så där är jag med, men varför påbörjas kontrakt den 15:e? Det skulle ju vara mer rättvist att de börjar den 16:e. Är det någon annan som tänker på sånt?

Idag ringde min bank till mig. De verkar fortfarande tro att det finns en trojan på mitt konto. Det är ju bra att de frågar och så, men nu har jag ju svarat att allt ser bra ut på mitt konto sedan en längre tid. Det roliga är att de inte vill att mina gireringar ska godkännas för de vet ju inte om jag har beställt dem. Det är snällt att de vill kontrollera, men om de bara skulle ha kollat vilket konto som var mottagare skulle de kanske inte tro att det var annat än normalt - det var nämligen till mitt sparkonto som är ihopkopplat med mitt konto.

Om det nu skulle vara en trojan på mitt konto skulle ju de kunna kontrollera det genom att gå in på servern och kolla. Jag kan ju inte göra något för att kolla det! Men jag vet inte om de tror att min så kallade trojan är en människa som har tillgång till mina data. I så fall ska de väl inte kalla det en trojan, utan för en hacker eller en dålig vän. Mitt andra konto har inte öppnats än. Ska låta det gå en stund innan jag tar ut pengarna från denna bank, men sen ska jag plocka ut allt jag har på det där kontot. Nu försöker de ju visa service, men deras lösning på problemen känns oproffisionella och osäkra.

Igår var det jättevackert väder. Jag var nere på stan ensam för L´vie var på karateträning med någon stormästare. Jag satte mig i solen på ett café, åt en macka och drack iste. Då kommer några utländska gatumusikanter och spelar. De vill ha pengar. En kvinna ger dem pengar och sen går de. Det tyckte jag var konstigt - de bjuder ju inte på någon ting! Betyder det att man betalar för att de ska gå eller för att man tycker det låter bra? De går ju även när man bara skakar på huvudet. Jag tyckte det var konstigt och förundrades över tiggares tillvägagångssätt.

Naturen är så grym. Det är väl så man säger. Jag tittar på ett program om en stork som övervintrade. Konstigt att människorna vill rädda den genom att mata den med små kycklingar som människorna dödat, för att det skulle vara så orättvist att storken dör.

Födelsedag på jobbet. En kollega fyllde år idag. Det betyder kaka. Han hade bakat morotskaka och den var inte god. Kakan var jättestor och biten som låg på min tallrik också. Den var stor och inte söt och jag kämpade i mig den. Till min stora förvåning sa alla andra att den verkligen var jättegod. Så mycket beröm har ingen tårta fått under tiden som jag var här och på en gång föddes tanken att tårtor som smakar illa får mer beröm än de som smakar gott. Kan det verkligen vara så? Ska man alltså inte bli glad över tårta man får beröm för? Ska man inte bjuda på det som får övermycket beröm igen? Pinar de i sig det? I Sverige är vi ärligare, eller? Usch vad svårt det där tårtspelet blev. Jag trodde att hela världen ljög, men inte när det handlade om tårta. Ljuger du om tårta?

För att klargöra: jag säger inte heller att det är en äcklig tårta, jag är bara mindre entusiastisk när tårtan inte är god. Min skala börjar vid att jag antingen nickar medhållande när de andra säger att den är god eller säger något i stil med att den är god. Detta steg kan innebära hela skalan från äcklig till normalgod. Därefter kommer en skala med olika antal upprepningar och olika antal mycket i uttrycket "mycket god".

Idag när jag vaknade bet jag inte ihop tänderna så hårt som jag gjort de senaste åren utan tänkte istället på ett ord. Anledningen till att jag inte bet ihop så förbannat hårt var att jag lät tandläkaren slipa ner de tänder som tog hela trycket för några veckor sedan. Det var ett bra ingrepp, även om det låter helt sinnessjukt. Nu fördelas trycket inte på tre små stackars tänder, utan, mer normalt, på fler.

Hur som helst, ordet som poppade upp i huvudet var "Belgian Blue" följt av "Var det inte galna kosjukan?" I samma ögonblick fattade jag att Beligan Blue måste ha varit i Belgien och inte på Irland som jag förknippar galna kosjukan med. Kanske på grund av Irlands huvudstads namn (Dublin) som jag tycker är väldigt likt Belgrad (som i och för sig ligger i Serbien). Jag vet inte hur minnet fungerar, men hos mig blandas en himla massa saker ihop - jag kan räta ut de när jag är helt vaken, men i halvvaket tillstånd är det ett mystierium att jag fattar att jag ska gå upp ur sängen när klockan ringer.