Le Lotus d'Orange

Idag kom diskussionen om pengar återigen upp. Några i klassen vill köpa en vattenkokare och eftersom det finns pengar över från den förra insamlingen (till heliumflaska för att fylla ballonger till en fest) tycktes det att vi skulle köpa en vattenkokare för det. Problemet som jag ser är att heliumflaskan ska betalas av en skolkassa som förvaltas av den officiella studentföreningen. Alltså: de behöver samtliga kvitton och en vattenkokare skulle de inte acceptera eftersom den har lite med festen att göra. samtidigt borde klassen få tillbaka pengar från den föreningen eftersom en del av flaskan finansierades av insamlade pengar från klassen.

Det finns ett problem med att lämna in samtliga kvitton till föreningen utan att få tillbaka pengar, men det är ju en matematik som inte alla människor fattar. Hur som helst föreslog jag att vi inte köper en vattenkokare för de pengarna, utan löser denna situation först, ger tillbaka pengar till de som givit pengar till heliumflaskan och därefter starta en ny insamling till vattenkokaren. Visst kan det verka omständigt, men det är det lättaste sättet att gå till väga och eftersom det handlar om nästan 1000 kronor som studentföreningen ska betala till klassen och annars "har över" tyckte jag att det var ganska viktigt att vi går så till väga.

En tanke som kommer till mig, men som inte är avgörande för min inställning är att man kan ge kassören i studentföreningen (som också är en fattig student) möjligheten att stjäla 1000 kronor ur kassan utan att det dyker upp någonstans.

En annan tanke som är mer avgörande för min inställning är att man alltid ska ge människor möjligheten att välja till vad man ger pengar. Om man vill ge pengar till en heliumflaska kanske man inte vill ge pengar till en vattenkokare. Det kan kännas löjligt att tänka så, speciellt om man är för att köpa både heliumflaskan och vattenkokaren, men om man drar det till större mått blir den moraliska tanken tydligare. T.ex. har det ju blivit kännt att Japan valt att använda pengarna som samlats in för att hjälpa folk som blivi drabbade av en naturkatastrof till att jaga valar. De som tog det beslutet tyckte nog att det var lika rätt att hjälpa folk genom att ge dem jobb som valfångare och mat på bordet genom att servera valkött som att köpa läkemedel till de sjukaste... Här tycker de flesta att när man skänker pengar ska man få välja vad de används till, varför appliceras denna tanke inte på mindre situationer? Varför inte göra saker korrekt alltid och inte alltid försöka "gå den snabba vägen"?

Idag fick jag frâgan om jag stod helt bakom mitt projekt, om jag hade känslan av att det var det som var mitt precisa mâl. Som med alla skoluppgifter gör man saker för att öva och mitt egentliga mâl med uppgiften var att lära mig nya saker genom att arbeta med ett projekt. Sâ naturligtvis kan jag säga "Ja" utan att känna mig som en lögnare, men jag kan samtidigt inte helt utan en glimt av lögn säga att jag stâr bakom varenda liten spricka och varenda klump. Det är en snabb modell av en idé. Om jag skulle sälja den i verkligheten skulle jag inte göra en sâdan grej.

Alla i klassen har egentligen bara gjort skit, men eftersom mâlet med uppgiften var att sensibilisera uttrycket "rum" kan man inte förvänta sig mycket annat. Vad professorerna inte verkar förstâ är att man inte nâr det mâlet om man samtidigt kräver att den som gjort det är helt nöjd med resultatet. Antingen försöker man fâ studenterna att vidga vyerna eller man försöker fâ studenterna att förbättra sina redan existerande färdigheter.

Vad som utöver detta pâverkar svaret som jag kan ge huruvida jag stâr bakom min modell eller inte är situationen. Om jag stâr och presenterar mitt projekt vet jag att jag ska ställa mina resultat i positivt ljus. Om jag däremot beinner mig mitt i arbetsprocessen blir det svârare att utvecklas om man lâser sig vid det man gör och försöker att övertyga sin omgivning att det man gör är fantastiskt bra. Det verkar mina lärare inte heller förstâ. Jag kan föreställa mig att när de vänder sig om och tittar ner i toastolen efter att de uträttat sina behov och utbrister "Precis det var det jag föreställde mig! Varenda brytning och nyans är genomtänkt och skapad av mig med en genomförd tanke". Ingen skulle tro pâ det. Varför ska man tro pâ en person som under hela sin arbetsprocess aldig tvivlar?

Alltsâ det stora problemet är att mentorn som ska vara en hjälp under arbetsprocessen även är den som ska ge betyg pâ resultatet OCH att denna person inte kan skilja pâ de olika rollerna.

Professorer som är osäkra personligheter är ingenting att ha. Folk som bara vill höja upp sig själva ska inte jobba inom pädagogiska yrken. Jag frâgade angâende en uppgift hur den skiljer sig frân den tidigare uppgiften inom temat färglära och fick personliga angrepp tillbaka. Jag förstâr inte folk som inte kan hâlla sig till fakta och inte lâta för mycket personligt vägas in. Ibland är jag dâlig pâ sânt, men jag kan i alla fall hâlla mig med sak. Jag skulle aldrig pâ frâgan angâende en uppgift aldrig börja prata om huruvida personen som frâgar är närvarande eller inte. Aldig hade jag trott att professorer skulle stâ och säga till mig att jag ska jobba mindre. Det är inte deras sak att avgöra. De kan förvisso ha âsikten att mina studier lider under mitt arbete, men de kan inte använda det som en anledning att inte förtydliga en frâgeställning. Jag förvânas över hur professorer kämpar för att hâlla sin position i hierarkin istället för att vara där för studenterna. Alla i Tyskland som pâ nâgot vis har varit i kontakt med universitetet säger att det alltid är sâ. "Därför blir sânna människor professorer... de vill ha makt". Är det inte tragiskt?

Om det skulle vara personligheter som är säkra i sig själva skulle de inte kämpa sâ för att hâlla sin position, utan istället gâ in i frâgeställningar och se att de ibland har fel. Människor som tänker att de kan lära sig nâgonting av yngre (och det gäller även de äldre som kommit ur "arbetsför âlder") och att de, bara för att de är professorer, inte kan allt. Antagligen handlar det om samma fenomen som hos pedofiler: barn som blivit utsatta för övergrepp växer i stor utsträckning upp till vuxna som förgriper sig pâ barn... Studenter som blivit nedtryckta av professorer kan bli professor och känner sig i den upphöjda rollen sâ fantastisk att han/hon behandlar de egna studenterna pâ samma sätt som de själva blev. Det är nästan en slags uppfostran...

Ibland kollar jag på krimisar på tv. C.S.I., Navy CIS och så. Idag handlade ett avsnitt om tjejer som dödade våldtäktsmän. En poliskvinna tyckte att det var svårt att hantera situationen eftersom det var gamla offer till dem som gav sig på dem. Då sa hennes kollega tröstande: Ja, men du får packa bort den mänskliga sidan av dig när du gör ditt jobb. Här är du bara polis, inte mänsklig".

Tänk om det är så de hanterar situationer... Vill vi ha det så?

Jag tror att jag tagit upp det här temat en massa gånger tidigare och gör det än en gång. Vänner. Jag har alltid tyckt att det är ett ganska svårt tema. Man blir sårad och man sårar. Missförstånd, olika åsikter och egoistiskt sällskap präglar vänskapen.

På facebook är det bara konstigt. Idag tog jag mig tid att radera "vänner" från facebook, för jag vet inte varför de ska ha inblick i mitt liv och jag vet inte varför jag ska få informationer av dem för vi har ingen kontakt och vi har länge inte haft någon kontakt. Jag har under vissa perioder tänkt att jag ska acceptera alla vännerförfrågningar och se min facebook-sida som en slags dörr in i alla perioder i mitt liv.

Tyvärr så började jag att använda facebook som en kontakt med folk i mitt aktuella liv och det blev mer och mer en portal för enkel kontakt. Då känns det nästan obehagligt att folk som jag inte haft kontakt med under flera år råkar bli inbjudna till mina event när jag råkar klicka fel (för jag klickar fel ibland), att de ser vad jag skriver till vem och tar upp plats bland de som jag har kontakt med nu. Jag vet inte hur folk reagerar på det. Om de ser det som en anledning att bli sur. Jag hoppas att det inte är så, för det är bara konstigt.

Den virituella världen är bara konstig. Det finns bara missförstånd, det finns bara åsikter och nästan inget sällskap. Jag har till och från grubblat över hur det uppfattas om jag raderar folk från min vännerlista och jag vet att det nog är bättre att bara låta folk stå med, men jag tycker om att städa och ha kontroll. Jag är inte som de som låter källaren stå ostädad i flera år utan att veta vad som finns där. Som när det väl finns möjlighet att städa upp bara tittar igenom grejerna och ställer tillbaka dem på samma plats igen. Det är väldigt skönt att radera bort folk från listan och jag har ingenting emot om det längre fram i livet finns anledning att åter ta upp kontakten, men jag undrar om det är vettigt att klamra sig fast vid det förflutna och låta det förflutna leva med i nuet. Blir det inte ett konstigt virrvarr av ingenting konkret?

Jag känner mig lättad över att inte ha så många i listan, men jag är lite rädd för att folk uppfattar det fel. Antagligen märker de flesta inte ens att vi inte längre är facebook-vänner och det är väl nästan tragiskt? Hur skulle det kunna hända i verkligheten? Hur kan man komma i en situation att man har massa vänner, men inte märker när en saknas? Det vill jag inte och väljer alltså att reducera mina facebook-vänner på de som på något vis kan bidra till mitt liv nu.

Är det så konstigt?

Du håller många hemligheter, eller hur? Privata och i arbetslivet. Jag är övertygad om att alla har hemligheter som egentligen skulle behöva komma ut, men som troget hålls inne. Man vill inte ha bekymmer och tycker att det är lättare att bara hålla tyst och "göra sitt jobb". Jag vet vilka hemligheter som vilar i mitt inre och de är inte så farliga att hålla ínne för att jag vet att det inte gör någon större skada i samhället. Det är synd att vi människor håller tyst på det sätt vi gör. Jag väljer att inte jobba med jobb som tvingar mig att hålla inne med information som jag egentligen skulle vilja sprida och istället jobbar folk som inte bryr sig om dessa  teman med sådana jobb. Därför finns det så mycket skit här i världen. Därför finns det hunduppfödare som plågar djuren, forskare som utnyttjar djur på ett äcklande sätt, människor som kan sälja andra människors kroppar till äckliga människor, barn som far illa fast att det så enkelt kunde förhindras, pengar som används till fel ändamål, plastpåsar som samlas och förstör havet, krig, övergrepp, våld, rån... och vad är det som styr det hela? Pengar. Egentligen styr pengar vårt samhälle. Och tyvärr är det inte så att de som har pengar så att det räcker och blir över slappnar av och lever ett biologiskt, ekologiskt, fair traid-liv, utan de är värre.

Kan du vara snäll mot världen släppa ut en hemlighet som kan leda till att något litet blir bättre? Hemligheter är ingenting bra. Egentligen.

Igår läste jag artikeln om Linda som blev blåst på 10 miljoner kronor. Det måste ju vara riktigt irriterande att inte vinna pengarna för att hennes adress inte registrerats hos Skatteverket. Att hon nu funderar på att dra det hela till rättegång är väl naturligtvis en tanke som kan komma, men jag undrar vad grannarna gör. Om det nu kan bevisas att hon var med i Postkodmiljonären och att det har blivit ett fel känns det väl självklart att de andra som vann ger henne en del av pengarna? Eller? För mig skulle det vara en självklarhet, tror jag. Jag har aldrig vunnit tio miljoner kronor och jag tror att jag då skulle kunna tänka mig att ge bort en miljon eller i alla fall en halv, men människor är snåla och mycket vill ha mer. Därför tror jag inte att Linda får pengar av sina grannar, för de tycker sig nog vara värda att köpa ytterligare en bil, mer rysk kaviar och renovera med dyrare tapeter...

Jag försöker alltid att umgås mer med folk i verkliga livet än i den virituella världen. Det betyder att nu när jag bor i Tyskland vill jag umgås med folk som bor här. I Sverige kan jag skriva på mitt modersmål med kompisar som skriver på sitt modersmål. Och vi har samma modersmål. Dessutom är vi uppväxta i samma kultur. Ändå finns det problem med när man chattar. I en chatt måste man vara ganska direkt och tydlig, mer än man måste i den direkta kontakten som man har när man kommunicerar med en människa i det verkliga livet.

Hur som helst så umgås jag här ofta med folk som kommer från andra länder än Tyskland. Det betyder att jag kommunicerar på ett annat språk än mitt modersmål, med folk som inte heller kommunicerar på sitt modersmål. Dessutom kommer vi ofta från kulturellt sett  helt olika samhällen. Gissa hur den kommunikationen går när vi chattar!

En sådan kommunikation hade jag idag, nyss. Den slutade med att vi inte kom fram till någonting och jag ljög och sa att jag måste gå. därefter loggade jag ut mig från Facebook (där chatten pågick) och satte mig och gjorde andra saker. Nu har jag dåligt samvete och undrar vad jag ska göra. Jag vet att det till del är mitt fel att komminikationen inte gick vägen, men jag kan inte ta det fulla ansvaret och jag kan inte själv lösa det. När jag har sådana svårigheter att med en bekant göra upp en termin, hur ska då världspolitiken kunna fungera?

Kommunikationen var som följer mellan mig och en bekant från Nepal (jag har översatt till svenska):
Han: Hej du!
Jag: Hej! Gott nytt år!
Han: Tack, önskar jag dig med. Och god fortsättning.
Jag: Tack! Vad har du för planer inför det nya året?
Han: Hmm... mycket... skratt. Och dina?
Jag: Fortsätta och avsluta det som jag påbörjat. Arbete, studier, idrott... Bara fortsätta helt enkelt :)

Han: Låter bra. Lycka till.... :) och har du lust att träffas någon gång... som du sagt... om det är möjligt...
Jag: Ja, när har du tid?
Han: Ja, för tillfället har jag tid...tills på fredag...men bara på eftermiddagen... till 18
Jag: Jasså, jag arbetar den här veckan. Kanske nästa?
Han: Ja, kan vi. Jag arbetar också lite för mycket.
Jag: Ja, jag har förstått att du har mycket att göra. Och din flickvän också.
Han: Ja, hon också så... skratt, och hur är det med er... om jag får fråga...
Jag: Det är bra med oss. Vad vill du göra när vi ses? Ska vi gå och äta någonstans?

Han: Ja, naturligtvis. Jag gör extra till dig... kanske går vi på promenad och kollar... eller? (Här börjar jag tycka att det är svårt att förstå vad han menar. Han jobbar i en restaurang och jag börjar undra om han vill att vi ska komma till hans jobb och äta där. Hur ska han annars kunna "göra extra"?)
Jag: Det måste du inte göra :) Min pojkvän har sagt att han gärna vill gå till din restaurang någon gång :)
Han: Han är inte här än...
Jag: Nej, han var inte där någon gång.
Han: aha... det skulle vara skönare när han kom.

Jag: Jag ska fråga honom och så kan vi träffas tillsammans med dig och din flickvän. Förresten, kommer du ihåg A som gick i samma kurs som oss? Jag har fortfarande kontakt med henne. (I efterhand vet jag att det var dumt att nämna henne...)
Han: Varsågod. ... och det funkar. ... ... ?
Jag: Ursäkta? Vad menar du?
Han: Med henne...A... som du har sagt... Var är du, eller har jag förstått fel?
Jag: Jasså. Jag pratade med min pojkvän. Hur ska vi göra då? Ska vi äta tillsammans på indiska restaurangen där du jobbar?
Han: fu...! Skratt... då är allt bra. Kommer också någon din väninna... Ar... (det här fattade jag inte alls)
Jag: Jag vet inte om A vill komma med någon gång. Jag kan fråga.
Han: redan bra.

Jag: Men du, hur ska vi göra nu? Ska vi träffas alla fyra (du, din flickvän, jag och min pojkvän). Kanske på torsdag? Måste du jobba klockan 18 då med?
Han: Ja du, mycket trevlig fråga, kan vi också träffas alla fyra, om det går tar jag ledigt på denna dag, bara tid att njuta med er, men tid har ändrat... (jag var lite osäker vad han menade, men frågade ändå vidare)
Jag: Och var träffas vi då?
Han: Det var inte frågan som jag skrivit... ler...

Nu skriver jag lite om nyårsaftonen i alla fall. Vi var inbjudna på ett/en slags födelsedagskalas/nyårsfest hos en som L´vie känner. Han är trevlig och har väldigt stor vänskapskrets. Det betyder att det var väldigt stor variation på människorna som vi firade med. Dels är han medlem i en motorcykelklubb, dels är han lite gubbig, dels är han tullvakt, dels är han musikintresserad och är medlem eller ägare till en liten studio. Det är bra att ha kontakt med den snubben helt enkelt. Från motorcykelklubben kom ganska många. Det är dem som jag tycker är roligast att snacka med, men att studera de nedgångna gamla musikerna är också kul. Motorcykelklubben har kontakt med en svensk motorcykelklubb och från den kom fyra medlemmar. Jag hamnade vid dem så klart. Inget negativt med det eftersom det ibland är skönt att prata svenska med svenskar.

"Tyvärr" har jag dock förändrats, märker jag. Jag har väl under mina mer än tre år i Tyskland fått bra förståelse för det tyska samhället och kanske lite kommit ifrån det svenska. Fördelen är dock att jag är ganska väl medveten om skillnaderna och kan förklara saker som man bara vet när man levt i båda samhällena.

Kulturgrejer är ganska roliga. T.ex. kom efter maten en dansk tjej fram till oss med en kanna kaffe och frågade hur många svenskar vi är. Hon frågade L´vie (som ju inte ens är svensk, men som nog betraktas som svensk av vissa för att han kan svenska) och han sa att vi var sex stycken. Bara vi fick en kopp framför oss för ho visste att i Sverige får man kaffe på maten. Hon visste inte att det heter "kaffe på maten", så hon förstod inte först när jag sa: "Å, det är ju snällt att vi får kaffe på maten", men efter en stund fattade hon. I Tyskland dricker man inte kaffe efter maten. Man fikar inte heller direkt efter maten som vi gör i Sverige och ibland kan jag sakna det. De andra svenskarna såg lite förvånade ut över att de fick koppar framför sig och inte de andra (tyskarna) som satt runt om. Jag förklarade att "en danska kom med kaffe, för hon visste att vi ofta dricker kaffe på maten i Sverige och nu får vi väl göra det". Svaret jag fick var "jävlar, vad rätt hon hade" och "Det var ju för jävla schysst att hon tänkte på det". Jag tror inte att hon tog sig en kopp själv, för jag vet inte hur det är i Danmark - om man dricker kaffe på maten där eller inte.

Det är en ganska liten grej kan man tycka, men jag märker vilken stor gest det är att servera kaffe på det sättet. Det visar att olika kulturer är välkomna och man försöker så gott man kan. Jag "tvingade" svenskarna att prova på tyska saker som t.ex. den i mina ögon äckliga Wackelpuddingen som serveras till efterrätt. Det är gelatin blandat med vatten och smakämnen. Färgen är oftast grön eller röd och smakerna är Waldmeister och hallon. Waldmeister, som tydligen heter myskmadra på svenska, är en helt ny smak för svenskar. Det är alltid lite konstigt att smaka på helt nya smaker i vuxen ålder och oftast definierar man det som att det inte smakar gott. Det smakar egentligen bara annorlunda. Jag serverade en liten klick av båda Wackelpuddingarna eller Götterspeise som det också heter och svenskarna tyckte det var konstigt. En sa att det ju är som att äta snor. Vi kunde skratta över det, men jag valde att inte översätta det till tyska, utan sa att till en tysk som frågade att det är någonting som vi inte känner som svensk och att det är annorlunda att äta det, någonting nytt.

Vid midnatt brukar man i Tyskland få munkar med olika fyllningar. I Tyskland heter de Berliner förutom i Berlin där de heter Pfannkuchen (direktöversatt: pannkaka). Visst är det väl intressant att veta sånt? Jag tycker det är kul och det är kul att visa för folk som inte känner till skillnaderna.

Oj, vad konstigt jag skrev igår. Det var liksom tankar som spyddes ut och jag tror att du förstår vad jag menar när du hör okumentären. Hur som helst. Allt man skriver kan inte bli bra...

Egentligen ville jag skriva om min nyårsafton, men det är inte så mycket som jag måste berätta där. Under helgen tänkte jag också en massa, men det blit istället att jag väljer att skriva om en dokumentär som jag hörde idag.

Dokumentären Lundsberg en värld för sig handlar om en internatskola för "Sveriges elit" och det är precis så löjligt som det låter. Rika som stoppar sina snobbiga, naiva ungar i en skola där de helt stängs ute från det övriga samhället. Skillnaden när man pratar med "vanliga" barn och de som intervjuades i dokumentären är att att när man pratar med de "vanliga" barnen så fokuseras det på vad barnet vill bli när det "blir stort". Man utbildar individer. I den här internatskolan säger barnen att de ska få bättre betyg. Följdfrågan varför uteblir och kanske är det inte ens en tanke som kommer. Barnen i internatskolan ska enligt några berättande pojkar bli självständiga och lära sig bädda sina sängar. Naturligtvis undrar jag om det är vettigt att barn blir reducerade på sättet som de verkar bli där i en värld som vill ta tillbaka samhället till ett tillstånd som rådde för flera hundra år sedan.

Är det bra att de som har pengar i de summor som barnen som går på den där skolan tänker som man tänkte för länge, länge sedan. Det är de med pengar som kan konsumera och jag undrar om det är vettigt att de gör samma jävla misstag som deras förfäder gjort i generationer. De som har pengar kan (ekonomiskt sett) lättare kunna förändra och förbättra samhället, men det gör de inte för de blir uppfostrade att bete sig som om det inte är år 2012.

I dokumentären säger någon konstig före detta elev att alla människor där är egna personer och att det är trevligt. Angående samma tema säger en nuvarande elev att "man ska hålla sina egna åsikter för sig själv... och det är ju rätt". Hon berättar att man där lär sig att bete sig och alla som någon gång hört där den frasen används vet att det betyder att man inte ska yttra sig. Det finns iof många sätt att "bete" sig på och ibland måste man säga åt barn att sitta still, men det är inte det som det handlar om. På internatskolan verkar de "bete sig" när de inte säger vad de tänker. Det äcklar mig lite. Vi behöver utvecklas till en djurras som använder sina möjligheter till någonting bra och till ett folk som säger ifrån när det går åt fel håll!

Och de ska respektera äldre, påstår de. Skitsnack - de lär sig att säga "ni" till äldre. De lär sig inte att ibland är det viktigaste som finns att få tala av sig och berätta om sina tankar och erfarenheter. Precis det lär sig ju barnen på internatet att inte göra. Inte konstigt att äldrevården då ser ut som den gör när "sveriges elit" tror att synonymt med respekt är ordet ni i singular.