Le Lotus d'Orange

Så här känner jag mig just nu: Nä, suck.

Varför känner jag mig så, kan man ju undra. Jo, för att världen styrs av pengar och jag ser mer och mer hopplöst på hur de rika förstör det som jag - ack så liten människa på jorden - försöker att rädda genom att alltid släcka alla lampor, spola så lite vatten som möjligt och alltid låta bli att kasta sopor på marken... Det gör jag för att jag jämt får dåligt samvete om jag inte gör det. Det jag försöker rädda är naturen.

Jag tycker om att arbeta på den firma som jag arbetar på för att vi inte förstör naturen så mycket som andra arbetsplatser gör. Jag tycker om att min chef har en liknande politisk inställning som jag, men idag såg jag att han ljuger för sig själv. Han försökte kalla en miljonär som vill tjäna pengar på bekostnad av de andra boende i området och av naturen för motsatsen till högerpolitisk medlem. Kanske är det en miljonär på vänster sida av det politiska strecket, men jag betvivlar det för det som han vill göra låter som en sån där jävla rik bondjävel som jag känner till från området där jag vuxit upp. Befolkningen i staden är sura för de vill inte ha 50 lastbilar som dundrar förbi varje dag, de är rädda att barnen blir påkörda av dem. Befolkningen vill ha kvar naturen som finns där och inte göra en grusgrop som ingen (förutom miljonären) har nytta av och befolkningen vill inte ha alla utsläpp som kommer med att en industri byggs upp där. Jag kan förstå befolkningen och har ingen större lust att kämpa på den andra sidan.

Visst är det tragiskt att det är så det fungerar. Jag vill också bli rik så att jag kan köpa en massa mark som ingen får missbruka, men vad gör det för nytta när det finns paragrafer i lagen som tar ifrån sådana människor rätten till sin egen mark så fort som "landet kan tjäna på det". Tjäna pengar alltså.

Jag har en ej existerande lista över saker som jag vill göra i mitt liv. Kanske skulle det vara bra att skriva upp det som jag vill göra istället för att försöka hålla allt i huvudet, men eftersom det är saker som jag verkligen gärna vill göra är det svårt att tro att jag kommer att glömma dem. Jag vet att 27 inte är någon ålder där man måste få panik än och det får jag inte heller, men jag undrar lite vad jag verkligen måste stryka från listan. I natt drömde jag om att en kompis kom hem från en jorden-runt-resa. Igen. Många av mina kompisar har varit på jorden-runt-resor och eftersom det inte verkar ha lämnat så stora avtryck så undrar jag om man verkligen ska belasta miljön och plånboken för att ta sig på en sådan resa. Jag undrar verkligen hur alla har råd att åka på alla dessa resor! MEn sen tänker jag på bilen som vi köpte och tänker att jag för de pengarna skulle ha kunnat gjort två stora resor under de senaste åren. Nu har jag istället varit på typ fyra "kortare resor" (som inte heller är att kalla korta resor egentligen, men i förhållande till Jorden-Runt är de korta) och jag har en bil och jag har jobbet kvar (skulle aldrig någonsin få ta ut mer än högst tre veckors semester i rad). Alltså är jag nöjd, men jag vill ändå rädda sköldpaddor efter en resa genom Amazonas. Och egentligen vill jag fortfarande ha besökt Japan en gång i mitt liv, men det är ju en dröm som krossades av kärnkraften, som jag också avskyr. Jag tänker att jag vill ha ett hus i norra Sverige, men jag vill just nu inte ge upp det som jag har här och jag vill inte skuldsätta mig. Jag vill någon gång få barn, men jag hoppas ju att jag inte blir en sån där hemmasittare bara för det. Jag vill ha en katt, men vill att katten har ett bra liv och vill då egentligen inte ha en katt när jag bor i lägenhet. Egentligen är jag nöjd med mitt liv, men jag är så nyfiken på allt som man kan ha. Jag vill prova på alla möjliga typer av liv i form av bostad, ortsplacering och så vidare. Dessutom undrar jag om jag kommer att vara helt nöjd någon dag eller om jag kommer att vara lika drivande på föränding som jag är nu.

Konstigt nog känner jag att jag tappat gnistan lite. Jag brukar ha så mycket på gång samtidigt och jag brukar tycka att det är kul. Nu har jag mest ett dåligt samvete och ingen större lust att ta tid på mig och verkligen göra grejerna som är planerade. Jag är inte deprimerad eller så, utan jag tycker bara att det är så mycket roligare att t.ex. diska än att sätta mig och skriva om mina tankar här på bloggen. Jag tycker att det är mycket roligare att sova bort hela dagen än att äntligen skriva klart boken som jag började skriva för flera år sen (känns det som). Jag tycker att det är mycket roligare att kolla på "Vänner" än att sortera korten på datorn. Jag tycker att det är mycket roligare att torka damm och bära ut sopor än att läsa om vilken kamera jag borde köpa. Jag tycker att det är mycket roligare att kolla vilka surfkuster som vi kan besöka i sommar på semestern än att skriva, rita och jobba med det jag borde jobba med. Jag tycker att det är mycket roligare att handla mat, laga mat, äta mat, dammsuga och sortera saker hemma än att verkligen äntligen bli klar med det där kalenderkläderprojektet jag drog igång, skriva klart den där jädrans boken som jag nämnde ovan, göra klart skoluppgifterna som väl borde göras och skriva ner alla mina tankar som fyller upp mitt huvud här på bloggen. Dåligt samvete, dåligt samvete, dåligt samvete...

Varför i hela friden uppmuntras vi att skicka grattishälsning till Silvia!? Vem som hon inte känner skickar hon grattishälsning till?

Nu blir det ett kort inlägg igen. En dag kommer jag att komma tillbaka och blogga av mig mer. Det finns så mycket att berätta, men så liten lust att sitta framför datorn och skriva av sig... Kanske imorgon. Kanske en annan dag. Kram

"Varför bryr du dig så mycket?"

Det är en fråga som jag ofta får när jag säger vad jag tycker. Ja, varför bryr jag mig så mycket? Jag är en emotionell människa har jag lärt mig. Jag blir arg och då arg på riktigt, jag blir glad så att det bubblar i mig och jag säger vad jag tycker med eftertryck - oavsett sinnesstämning. Nu läser jag på en konsthögskola och jag vill lära mig någonting. Jag vill öppna dörren som ger mig möjlighet att jobba med det som fascinerar mig. Därför har jag gått den väg som jag gått och valt att läsa på konsthögskola.

I fredags blev jag besviken när en lärare sa att jag ju kan googla mina frågor. Han kände nog inte till svaren. Det intresserade honom inte heller speciellt mycket.

Idag blev jag besviken när den kvinnliga professorn i konsthistoria inte ville ge ut något tryckt material, så att jag kan förbereda mig på föreläsningarna. Hon ville inte ens ge mig en källförteckning över det hon pratar om, utan sa att det ju är hennes egna tankar. Bara för att hon är professor beetyder inte det att hennes ord är lag! I en grundkurs i konsthistoria vill jag inte lära mig vad en kärring tycker sig se i ett par tavlor, utan jag vill lära mig konsthistoria! Högst ovetenskapligt och högst ointressant.

Det är två extrema situationer som inte någon får finnas på universitetsnivå.

Till det hela kommer studenternas lama "Jag vill ha bra betyg..." som tar udden av allt som ger oss möjlighet att utvecklas. Jag vill inte gå på dagis en gång till och klippa och klistra. Jag vill lära mig och utvecklas. Kanske är Tyskland och dess folk för matta. Kanske är det verkligen så att så många människor verkligen bara följer strömmen. Rädslan att få höra någonting om hur det var under Hitlers tid och den systematiska avmattningen av ett helt folk leder inte till ett land som inte kommer att halka in under ledningen av en person som Hitler igen, snarare tvärtom. Tyskland med dess hierarkiska grundpelare och folk som inte vågar eller lär sig att säga det som de tänker kommer (och har kanske redan fått) ett folk som är idioter! Dumma icketänkande maskiner som inte kräver, utan slickar röv. Vems röv slickar de? Är det bra för världen att ett så ledande land i den europeiska unionen har ett folk som inte tänker själva?

Det är skrämmande att se hur detta land lider av hopplöshet och ointresse. Jag ser det själv varje dag - tyskar som jobbar och jobbar, men inte kommer någonstans. Nog är de flitiga alltid, som man alltid säger så glatt om det tyska folket, men inte fan är de smarta! Visst har de haft ett par ljushuvuden genom tiderna, men på gamla meriter kan man inte leva.

Usch stackars lilla bloggen. Vad den får lida under mitt underbara beslut att börja läsa vid sidan av jobbet. Jag tror fortfarande att det var ett bra beslut, men visst tvekar jag när jag ser vissa dagars arbetsbelastning.

Vi fick betyg idag också för teckningar som vi ritat. Jag visste att betygen skulle ligga mellan 1,0 (som är det högsta betyget som man kan få i Tyskland) och 2,3 (som jag inte har en aning om vad man ska ersätta med än, men det lägsta är 5,0). Jag var tydligen en av de sämsta i klassen. Jo, man ska inte säga det så, men det gör ju alla. Jag känner mig inte dålig, utan ser det mer som en utmaning. Dessutom vet jag inte vad jag ska tänka om ett betyg som den lärare ger. I fredags ställde jag honom några enkla frågor angående färglära. Han sa att jag ju kan googla det... Den läraren är nog inte mycket att hänga i julgranen. Så jag försöker kämpa vidare med jobb och studier, men främst njuta av livet och om tre år kamma hem en titel som för mig vidare in på vägen som leder dit jag vill.

Här på jobbet har jag förbannat mycket att göra och det är alla andra skit samma vad som händer. den nya kvinnan utgår från att jag fixar hennes brev när hon ska "hinna med tåget". Utgår från att alla andra ska jobba för henne. Kvinnan har ju inte alla hjärnceller i hjärnan verkar det som. Hon tror att jag som jobbar 20 timmar i veckan ska sitta på måndagkväll efter 11 timmars arbete och packa in HENNES post!

Det var för fem minuter sen och nu ringde chefen och sa: "Du, jag måste sticka - kan du göra klart en png och bifoga den i ett mail som jag skrivit klart?". Vad ska jag säga förutom "Ja..."?

Och sen får man skit för allt... Hemma får jag inte höra att jag är sen, utan ibland en liten försiktig hänvisning till hur jag reagerade när han kom hem sent efter att han jobbat så mycket. Alltså, jag får ingen uppläxning, utan en dos dåligt samvete. Men det är helt rätt, det förtjänar jag helt. Jag förtjänar dock inte att bli behandlad på detta sätt.

Jag valde denna gång att protestera och skicka ut brevet, för att det är ändå så att man inte ska lämna kollegor i stick, men det var sista gången som den kvinnan fick en räddningsaktion av mig. Jag kommer att göra mitt jobb och inget mer - ingen kontroll, inga extra tips. Låt henne fall, tycker kollegorna och det kan jag väl göra, men vad är resultatet när firman går i konkurs och jag står utan jobb, utan rätt att få a-kassa (för att jag studerar)? Finns det verkligen anledning att låta ytterligare en kollega göra nybörjarfel? Har vi råd med det? Har jag råd med det?

Nu lyssnde jag på en dokumentär igen. Inferno på P1. Nu, efter att ha hört mindre än 20 minuter känner jag äckel och ångrar mig så att jag tryckte på play. Jag hade inte läst vad dokumentären skulle handla om och eftersom jag läser tidningar och tittar på krimis så är jag egentligen ganska "van" vid grova berättelser, men det här var i värsta laget. Antagligen för att det är så berättat som det är. Av offret.

Ungefär där jag tryckte på stopp berättar hon om hatet. Hur hon hatar sin mamma och hon berättar sin fantasi att strypa mamman och plocka ut hennes ögon. Så många har sagt att man inte ska hata och ibland har jag hört att man inte kan hata någon. Detta hat är så äkta och jag är så lycklig över att själv inte ha någon att hata på det viset. Trots det kan jag förstå att hon hatar. Jag vet att känlan hat finns.

Och det är det som präglar världen. Tänk vad många barn som hatar och vuxna som hatar för att de var med om saker någon gång under livet. Jag hatade en person i mitt liv en gång. Det var verkligen ett hat. Nu minns jag inte längre, för jag dödade henne. I en dröm dödade jag henne. Jag lät henne drunkna i en bassäng. Det var en lättnad som uppfyllde mig när jag såg henne sjunka i bassängen. Det räckte för mig att döda henne i drömmen, för jag har inte sett henne sen dess. Jag tror att jag dödade henne i drömmen flera år efter att jag sett henne sista gången. Samtidigt kan jag förstå de som vill döda någon. Jag minns den där känslan jag hade när jag fantiserade om att sätta krokben för henne så att hon ramlade ner för en lång stentrappa. Men istället dränkte jag henne i en bassäng. I en dröm.

Jag ska nog lyssna klart på dokumentären någon gång. Jag vill ju veta hur det slutar.