Fantiserar du om den sexiga sjuksköterskan eller den rökande prinsessan?
Idag diskuterades det på jobbet som vanligt. Lön var ett tema. Det finns så många människor som helt seriöst tycker att vissa jobb är mer värda än andra. Det som grundinställning är ju verkligen löjligt. Jag kan ju förstå att man ska få mer för vissa uppgifter, om man gör någonting speciellt eller kanske extra bra, men att generellt säga att vissa jobb är viktigare än andra är bara... ja, löjligt. Nu tror ni alla att jag är en av de som sitter med en låg lön och avundas de som tjänar mer, men så är det inte. Jag har haft mer än andra och hela tiden försökt att jämställa lönerna i företaget.
Nu finns det dock en ny. Hon kallas för en "kamplespa" för hon är lesbisk, går över lik för att tjäna mer och sätter sig själv högst på en tron byggd av egenövertygan. Det blir väldigt jobbigt med sådana människor när man tänker socialistiskt för visst är en argumentation "du får mer om du jobbar mer" mer övertygande än "alla får mer om alla jobbar mer". För folk är egoister och tänker när de hör den andra meningen på att ju de andra kan få mer, fast att de inte jobbar lika mycket mer... Suck.
Hur som helst menar jag att man inte kan säga vilka jobb som är viktigare än andra. Viktighet är ett felaktigt måttband eftersom vi alla tycker att olika saker är viktiga. Det verkar ju som att samhället i stort inte kan ta sådana beslut. Ta till exempel grejen med att de som jobbar med naturskydd tjänar mindre än de som jobbar med olja. Att en sjuksköterska tjänar mindre än en prinsessa och cigarett-försäljare tjänar mer än de som syr kläder.
Är det vikigare att vi har ett samhälle med olja, prinsessor och cigaretter än ett samhälle med folk som tar hand om naturen, folk som kan rädda liv och kläder som värmer oss?
Men det är precis så skevt det börjar bli i företaget. Att de som gör att databanken fungerar, att löner, fakturor och andra pengagrejer sköts och att allt finns på plats när de behövs är så mycket viktigare än att någon står på en byggarbetsplats och skriver i dagboken om hur vädret är, vilka bilar som var på plats och i övrigt mest luktade på jord och rökte cigaretter.
Jag tycker också att vissa saker ska krediteras, men det är samhället inte mogen att avgöra och därför är det bättre att alla helt enkelt får ganska lika. Det är ett sånt samhälle som ska eftersträvas och varför görs det inte? Av någon anledning verkar folk vara mer kåta på rökande prinsessor i fräna bilar än sjuksköterskor i schyssta kläder ute i naturen.
Nu finns det dock en ny. Hon kallas för en "kamplespa" för hon är lesbisk, går över lik för att tjäna mer och sätter sig själv högst på en tron byggd av egenövertygan. Det blir väldigt jobbigt med sådana människor när man tänker socialistiskt för visst är en argumentation "du får mer om du jobbar mer" mer övertygande än "alla får mer om alla jobbar mer". För folk är egoister och tänker när de hör den andra meningen på att ju de andra kan få mer, fast att de inte jobbar lika mycket mer... Suck.
Hur som helst menar jag att man inte kan säga vilka jobb som är viktigare än andra. Viktighet är ett felaktigt måttband eftersom vi alla tycker att olika saker är viktiga. Det verkar ju som att samhället i stort inte kan ta sådana beslut. Ta till exempel grejen med att de som jobbar med naturskydd tjänar mindre än de som jobbar med olja. Att en sjuksköterska tjänar mindre än en prinsessa och cigarett-försäljare tjänar mer än de som syr kläder.
Är det vikigare att vi har ett samhälle med olja, prinsessor och cigaretter än ett samhälle med folk som tar hand om naturen, folk som kan rädda liv och kläder som värmer oss?
Men det är precis så skevt det börjar bli i företaget. Att de som gör att databanken fungerar, att löner, fakturor och andra pengagrejer sköts och att allt finns på plats när de behövs är så mycket viktigare än att någon står på en byggarbetsplats och skriver i dagboken om hur vädret är, vilka bilar som var på plats och i övrigt mest luktade på jord och rökte cigaretter.
Jag tycker också att vissa saker ska krediteras, men det är samhället inte mogen att avgöra och därför är det bättre att alla helt enkelt får ganska lika. Det är ett sånt samhälle som ska eftersträvas och varför görs det inte? Av någon anledning verkar folk vara mer kåta på rökande prinsessor i fräna bilar än sjuksköterskor i schyssta kläder ute i naturen.
Lustlös?
För två år sedan förstördes drömmen om att åka till Japan. Ja, ni minns nog. Kärnkraftverket Fukushima började explodera och ha sig och radioaktiviteten spreds i atmosfären. Vi tyckte att det var onödigt att då gå och få cancer bara för att uppleva någonting spännande som en resa. Dessutom var jag lite le på jobbet. Så jag ansökte till konsthögskolan, kom in och började plugga där. Nu, efter ett och ett halvt års studier har jag ingen större lust att läsa vidare. Man får ingen kredit för det jobb man gör. Lärarna verkar bara vilja göra sina jobb så bekväma som möjligt för sig själva och, ja, jag känner kanske att jag liksom gjort det där med skola redan. Två år skulle vara okej, alltså en master, men tre år... Blä. Ett och ett halvt år till. Jag tror att jag hade samma känsla när jag gjorde min första bachelor. Samma olust och känsla att det kommer att ta eviiigheter att få det där pappret som det står att man klarat av studierna.
Jag började också att spela handboll i samma veva som jag började studera. Det var en massa nya människor att lära känna på en gång och det var roligt att träna igen. så jag gick på handbollsträningarna i ett år innan jag började att spela match. Under första matchen skadade jag mig och fick gå till läkaren för att jag inte kunde höja armen alls, kunde inte sova för det gjorde så ont. Sen dess har jag inte spelat så många matcher och jag har helt ärligt ingen lust att spela. I det laget är det inte kul att spela. Det tjaffsas bara och tränaren är den största kärringen av alla, fast att det påstås att han är en man. Han liksom förvärrar alla diskussioner och är så där megalöjlig som tjejer påstås vara.
Och nu har jag flyttat. Det är bra och är spännande och nytt. Mest kanske jag just nu är så lat bara för att jag äntligen har semester och kan göra ingenting. Jag tror att det är så. Det är skönt att såga trä till kaminen. Läsa en bok. Bara stå och glo på havets vågor iförd varma mjukisbyxor. Kanske tvätta fönster ett par minuter och sen se ett avsnitt Vänner medan jag letar trädgårdsmöbler på internet. Jag tycker själv att jag borde åka på träning ikväll... Hellre vill jag prova på träning i staden som jag nu bor i. Och kanske åker jag dit. Fast att det känns som att jag sviker det andra laget. Men det är ett handbollslag och inget mer och jag är ändå ingen viktig spelare.
Är det att jag flyr igen? Att jag inte tar mig igenom en lite motgångartid i laget, eller är det att leva livet på ett lite enklare vis och göra det som är bäst för en själv? Vi får se. Jag tycker om att vara ensam. Mer och mer tycker jag om att vara mer ensam. Jag skulle gärna ta ett av mina år som pensionär nu.
Jag började också att spela handboll i samma veva som jag började studera. Det var en massa nya människor att lära känna på en gång och det var roligt att träna igen. så jag gick på handbollsträningarna i ett år innan jag började att spela match. Under första matchen skadade jag mig och fick gå till läkaren för att jag inte kunde höja armen alls, kunde inte sova för det gjorde så ont. Sen dess har jag inte spelat så många matcher och jag har helt ärligt ingen lust att spela. I det laget är det inte kul att spela. Det tjaffsas bara och tränaren är den största kärringen av alla, fast att det påstås att han är en man. Han liksom förvärrar alla diskussioner och är så där megalöjlig som tjejer påstås vara.
Och nu har jag flyttat. Det är bra och är spännande och nytt. Mest kanske jag just nu är så lat bara för att jag äntligen har semester och kan göra ingenting. Jag tror att det är så. Det är skönt att såga trä till kaminen. Läsa en bok. Bara stå och glo på havets vågor iförd varma mjukisbyxor. Kanske tvätta fönster ett par minuter och sen se ett avsnitt Vänner medan jag letar trädgårdsmöbler på internet. Jag tycker själv att jag borde åka på träning ikväll... Hellre vill jag prova på träning i staden som jag nu bor i. Och kanske åker jag dit. Fast att det känns som att jag sviker det andra laget. Men det är ett handbollslag och inget mer och jag är ändå ingen viktig spelare.
Är det att jag flyr igen? Att jag inte tar mig igenom en lite motgångartid i laget, eller är det att leva livet på ett lite enklare vis och göra det som är bäst för en själv? Vi får se. Jag tycker om att vara ensam. Mer och mer tycker jag om att vara mer ensam. Jag skulle gärna ta ett av mina år som pensionär nu.
Respekt
Då och då zappar man in på något program om depressioner och psykiska sjukdomar. Det verkar så lätt att hamna där och ibland förstår jag de som pratar och jag är tacksam för att jag inte har anlag för att bli deprimerad. Eller kanske har jag det, men jag vågar påstå att jag klarar att hålla mig ifrån sånt. Men på sätt och vis är jag rädd att någon typ ska drabba mig, typ förlossningsdepression om jag någon gång får barn. Det verkar som att de som får sånt är ganska lika mig. Man måste klara av allt. Och man ska vara bäst. Länge har jag trott att alla går genom livet med den inställningen, men mer och mer märker jag att det inte är så för alla. Jag vill att allt ska vara bra.
Just nu har jag lov från skolan och jag lovar mig själv att nästa termin ska jag inte låta mig stressas, även om jag klarade det ganska bra den gångna terminen. Samtidigt tänker jag på allt som jag kan göra bättre, allt som jag borde göra bättre. Ibland tycker jag att jag inte kan någonting, att jag bara hattar runt i livet och inte gör någonting vettigt. Att jag kanske till och med borde klara av mer och att de som tjatar på mig att jag ska ta mig mer tid för ditt och datt har rätt.
Som tur är har jag en latmask i mig. En del som tycker om att bara ligga framför tv:n och äta choklad, som inte tycker att det är helt så illa att komma 10 minuter sent till jobbet eller föreläsningen och som skrattar innerligt åt de som tjatar på en.
Men ibland är det svårt. På handbollsmatchen igår hade jag själv känslan av att jag gjort ett bra jobb. Jag plockade flera gånger ner en farlig anfallare genom att hoppa upp i luften och blocka. Jag sprang flera gånger tillbaka och stressade deras spelare som hade friläge (nej, jag förhindrade inte alltid mål, men jag gav iaf vår målvakt en chans genom att inte ge anfallaren all tid i världen och pressa ur den ur favoritvinkeln). Jag passade till ett flertal av målen som gjordes och jag plockade bollen från anfallarna tre gånger och passade fram till bra lägen (som inte alltid avslutades 100-procentigt). Men jag gjorde inga mål. Och istället för att höra bra saker fick jag "men koncentrera dig", "passa inte, gå själv" eller "men kolla och passa" om jag gick själv och inte kom igenom försvararna. Kanske spelade jag inte superbra, men jag var inte dålig. I tränarens text om matchen nämns jag inte.
I skolan är jag inte den bästa. Jag är inte heller sämst, utan i mitten. Jag studerar heltidsstudier och klarar av alla saker, men naturligtvis skulle jag kunna vara bättre om jag satsade bara på det. Men jag betvivlar att jag kan bättre. Att jag kan få bättre idéer och göra uppgifterna bättre. För de som får bra betyg har ofta de, enligt mig, sämsta arbetena...
På jobbet, för jag jobbar ju halvtid bredvid studierna, känner jag att jag borde klara mer. Man kan alltid klara mer mer MER.
Och så fortsätter det överallt, i allt jag gör. Jag tänker att jag måste laga mat varenda dag. Att jag ska lära mig ett nytt dataprogram, att jag ska lära mig ytterligare ett språk, att jag borde orka med att ta ett jobb till. Och samtidigt fördjupa mig i allt annat som jag redan sysslar med.. för en medelmått vill jag inte vara. Jag måste bli bättre, smartare, snyggare, hoppa högre, skjuta hårdare, springa snabbare, rita finare, organisera effektivare, bli gladare, leva livet mer, lära mig surfa.
Just nu har jag lov från skolan och jag lovar mig själv att nästa termin ska jag inte låta mig stressas, även om jag klarade det ganska bra den gångna terminen. Samtidigt tänker jag på allt som jag kan göra bättre, allt som jag borde göra bättre. Ibland tycker jag att jag inte kan någonting, att jag bara hattar runt i livet och inte gör någonting vettigt. Att jag kanske till och med borde klara av mer och att de som tjatar på mig att jag ska ta mig mer tid för ditt och datt har rätt.
Som tur är har jag en latmask i mig. En del som tycker om att bara ligga framför tv:n och äta choklad, som inte tycker att det är helt så illa att komma 10 minuter sent till jobbet eller föreläsningen och som skrattar innerligt åt de som tjatar på en.
Men ibland är det svårt. På handbollsmatchen igår hade jag själv känslan av att jag gjort ett bra jobb. Jag plockade flera gånger ner en farlig anfallare genom att hoppa upp i luften och blocka. Jag sprang flera gånger tillbaka och stressade deras spelare som hade friläge (nej, jag förhindrade inte alltid mål, men jag gav iaf vår målvakt en chans genom att inte ge anfallaren all tid i världen och pressa ur den ur favoritvinkeln). Jag passade till ett flertal av målen som gjordes och jag plockade bollen från anfallarna tre gånger och passade fram till bra lägen (som inte alltid avslutades 100-procentigt). Men jag gjorde inga mål. Och istället för att höra bra saker fick jag "men koncentrera dig", "passa inte, gå själv" eller "men kolla och passa" om jag gick själv och inte kom igenom försvararna. Kanske spelade jag inte superbra, men jag var inte dålig. I tränarens text om matchen nämns jag inte.
I skolan är jag inte den bästa. Jag är inte heller sämst, utan i mitten. Jag studerar heltidsstudier och klarar av alla saker, men naturligtvis skulle jag kunna vara bättre om jag satsade bara på det. Men jag betvivlar att jag kan bättre. Att jag kan få bättre idéer och göra uppgifterna bättre. För de som får bra betyg har ofta de, enligt mig, sämsta arbetena...
På jobbet, för jag jobbar ju halvtid bredvid studierna, känner jag att jag borde klara mer. Man kan alltid klara mer mer MER.
Och så fortsätter det överallt, i allt jag gör. Jag tänker att jag måste laga mat varenda dag. Att jag ska lära mig ett nytt dataprogram, att jag ska lära mig ytterligare ett språk, att jag borde orka med att ta ett jobb till. Och samtidigt fördjupa mig i allt annat som jag redan sysslar med.. för en medelmått vill jag inte vara. Jag måste bli bättre, smartare, snyggare, hoppa högre, skjuta hårdare, springa snabbare, rita finare, organisera effektivare, bli gladare, leva livet mer, lära mig surfa.
I natt drömde jag en konstig dröm. Jag kände mig så urlakad och jag jobbade bara vidare. I drömmen lät jag mig falla mitt på gatan påväg till mataffären och jag låg dör på marken och förstod fortfarande vad som skedde runt mig. Kanske låtsades jag inte reagera i drömmen, jag lät mig bara ligga där. Två cyklister kom och steg av sina cyklar och ledde cyklarna förbi mig medan de tittade på mig, men de gjorde inget den andra cyklistens bakhjul körde över mina vader och det gjorde ont för pakethållaren var tungt packad. Men det brydde de sig inte om. Från långt bort kom två invandrare springandes. En man och en kvinna. De hade sett mig falla och försökte få kontakt. De brydde sig om mig och jag somnade in. I det ögenblicket som jag somnade, eller tuppade av i drömmen, somnade jag djupare in i den riktiga sömnen och det var riktigt skönt. Sen dess mår jag bättre. Jag sov ut så dr riktigt. Men varför drömde jag så?
Så vad gör jag? Jag låter latmasken i mig ta över. Jag tänker på att skaffa mig en katt. På att jag ska baka kanelbullar, läsa en bok. Jag filosoferar över hur man finner lycka i livet. För samtidigt som jag känner att jag ska göra allt det där jag nämnde är jag fast övertygad om att det inte spelar någon roll sen. Ingen bryr sig om det man gjort när man inte längre gör det. Över gamla framgångar ska man inte snacka. Och i det andetaget som man tycker det så förlorar man all respekt för de äldre. Hette det inte att det är resan som är målet? Varför räknas den då inte? Varför måste varenda ögonblick överträffa det förra? Räcker det inte med att jag var duktig på något för tio år sen?
Så vad gör jag? Jag låter latmasken i mig ta över. Jag tänker på att skaffa mig en katt. På att jag ska baka kanelbullar, läsa en bok. Jag filosoferar över hur man finner lycka i livet. För samtidigt som jag känner att jag ska göra allt det där jag nämnde är jag fast övertygad om att det inte spelar någon roll sen. Ingen bryr sig om det man gjort när man inte längre gör det. Över gamla framgångar ska man inte snacka. Och i det andetaget som man tycker det så förlorar man all respekt för de äldre. Hette det inte att det är resan som är målet? Varför räknas den då inte? Varför måste varenda ögonblick överträffa det förra? Räcker det inte med att jag var duktig på något för tio år sen?
Tankar om demokrati
Precis hur jag kom att tänka pâ det här är en lâng historia och eftersom jag är mitt uppe i att avsluta ett projekt för universitetet sâ hoppar jag över den.
Jag upplever inte demokrati som nâgot definitivt positivt. Den är att de flesta tycker pâ ett sätt och att de som är i undertal inte fâr igenom sin vilja. Massan har dock sällan rätt. De vet inte vad som händer för att fâ reda pâ det krävs djupa studier som de färsta (ja, färsta är ett ord som borde införas) genomför.
De flesta som jag studerar med har köpt sig en dyr dator och smartphones. De tänker inte riktigt själva utan tänker att det som massan gör är nog rätt och gör lika. Alltsâ är mânga i massan som alltsâ har stark rösträtt bara följare till de andra.
Dessutom styr marknaden mycket. De som gör mest reklam är de som har störst framgâng oavsett om de är bra eller inte. Nâgra fâ fâr framgâng enbart genom kvalitet. Alltsâ är det pengar som styr.
Reklamen tilltalar dessutom vâr stenâldershjärna. De sedan mängder av âr oförändrade uttryck pâ diverse lukter, känslor, kemiska reaktioner i kroppen och hjärnan.
Alltsâ vâgar jag anse att demokrati inte är rationellt.
Jag upplever inte demokrati som nâgot definitivt positivt. Den är att de flesta tycker pâ ett sätt och att de som är i undertal inte fâr igenom sin vilja. Massan har dock sällan rätt. De vet inte vad som händer för att fâ reda pâ det krävs djupa studier som de färsta (ja, färsta är ett ord som borde införas) genomför.
De flesta som jag studerar med har köpt sig en dyr dator och smartphones. De tänker inte riktigt själva utan tänker att det som massan gör är nog rätt och gör lika. Alltsâ är mânga i massan som alltsâ har stark rösträtt bara följare till de andra.
Dessutom styr marknaden mycket. De som gör mest reklam är de som har störst framgâng oavsett om de är bra eller inte. Nâgra fâ fâr framgâng enbart genom kvalitet. Alltsâ är det pengar som styr.
Reklamen tilltalar dessutom vâr stenâldershjärna. De sedan mängder av âr oförändrade uttryck pâ diverse lukter, känslor, kemiska reaktioner i kroppen och hjärnan.
Alltsâ vâgar jag anse att demokrati inte är rationellt.
TRE ÅR BLOGG
Tre år. Så lång tid har gått sedan jag startade en blogg för att skriva av mig. Då satt jag i en liten lägenhet i en ny stad och kämpade med att lära mig ett nytt språk och letade jobb.
Nu sitter jag i en annan, större lägenhet och planerar flytten till ett hus ute på landet. Kämpar mig igenom ett fartfyllt liv bestående av uppfyllda drömmar, jobb, en till utbildning, handbollsträningar och -matcher, kitesurfing på somrarna. Tänka sig. Checklistan får nya bockar varje år och listan görs ideligen längre. Men att det har gått tre år och att jag inte kunnat dokumentera alla känslor och händelser är synd, men jag ska som sagt försöka att bättra mig. När livet lugnar ner sig lite. När jag äntligen har långtråkigt igen!
Nu sitter jag i en annan, större lägenhet och planerar flytten till ett hus ute på landet. Kämpar mig igenom ett fartfyllt liv bestående av uppfyllda drömmar, jobb, en till utbildning, handbollsträningar och -matcher, kitesurfing på somrarna. Tänka sig. Checklistan får nya bockar varje år och listan görs ideligen längre. Men att det har gått tre år och att jag inte kunnat dokumentera alla känslor och händelser är synd, men jag ska som sagt försöka att bättra mig. När livet lugnar ner sig lite. När jag äntligen har långtråkigt igen!
Lyxen att kunna välja
Jag är i en gråtmild fas tror jag. Fast jag gråter inte, för jag har inget att gråta för. Det finns inget som gör mig ledsen och jag är ganska nöjd med det som jag har. Trots det gnäller jag mycket och försöker luska ut vad fasiken jag vill med mitt liv. Det finns så mycket som jag tror att jag ville göra. Tiden gick fort. Och trots att jag inte ångrar någonting, så undrar jag om jag gjort rätt val. Det finns människor som man vill vara nära, men inte är. Att deras liv går vidare utan mig är jag fullt medveten om och på samma sätt fortsätter mitt liv utan dem. Men det gör mig inte så bekymrad och kanske är det det som gör att jag funderar - jag tänker att jag kanske kommer att ångra det sen.
Samtidigt som jag försöker att leva i nuet så tänker jag på det som var och det som kommer att hända. I nuet finns det inte så många människor som betyder mycket för mig. Jag går inte på något vis ensam genom livet, men det är inte människor som jag inte kan byta ut.
Egentligen känns det som att mitt liv i Tyskland skulle vara en resa på ett år, kanske två. Att mitt riktiga liv fortsätter i Sverige. Men efter fem år är det inte så att det riktiga livet är där, utan det som jag gör här är mitt riktiga liv. Och det finns så många drömmar som jag vill uppfylla. De gamla (bo i hus och ha en katt) blandas med nya (resa och göra karriär) och de som känns så självklara (att en dag få egna barn och känna sig hemma på en plats). Går de att kombinera?
Ja, jag saknar att sakna Sverige. Här trivs jag och livet rullar på ganska liknande de fantasier om framtiden som jag hade som tonåring. Vad är nästa steg? Ska jag satsa på att komma tillbaka hem? Eller ska jag tillåta mig att slå rot? Eller är det kanske precis den här spänningen som jag tycker om och som gör att jag känner mig nöjd?
Det som kommer att hända nu är att jag flyttar till den stad som jag skulle välja att flytta till om jag fick och det får jag ju, så då gör jag det. Så enkelt är det för mig. Kanske vill jag bara bo där ett tag, kanske vill jag stanna. Kanske ser jag snart nackdelarna med den staden och letar en ny plats.
Det kostar pengar att leva så här. Kanske kan man spendera pengar på ett annat sätt, men kanske är det helt rätt.
Jag tror att det som driver mig är den där känslan av att hinna uppleva allt som jag vill hinna uppleva innan jag dör. Hittills är jag nöjd med alla år jag levt. De gick bara så fort.
Så nu kommer jag flytta till ett hus. Kanske, antagligen, skaffa mig en katt. Inte resa på den där långresan som vi fantiserade om, utan istället lägga de sparade pengarna på flyttkostnader och högre hyra. Vi hann ändå bara spara ihop hälften av det vi behöver. Och en resa på ett par veckor är väl ändå mindre värd en ett år där andra drömmar går i uppfyllelse?
Nej, jag har verkligen ingenting att gråta över. Jag är nöjd och kan fatta beslut. Jag kan välja. Hur många människor i världen har den lyxen? Att välja. Själv välja vad de vill. Den fördelen ska jag inte vända till någonting negativt och i mig påstå att jag skulle vilja ha meningen "jag hade inget val" att skylla på om någonting går fel. Jag är ansvarig för mina val och jag tror på allvar att jag väljer rätt.
Samtidigt som jag försöker att leva i nuet så tänker jag på det som var och det som kommer att hända. I nuet finns det inte så många människor som betyder mycket för mig. Jag går inte på något vis ensam genom livet, men det är inte människor som jag inte kan byta ut.
Egentligen känns det som att mitt liv i Tyskland skulle vara en resa på ett år, kanske två. Att mitt riktiga liv fortsätter i Sverige. Men efter fem år är det inte så att det riktiga livet är där, utan det som jag gör här är mitt riktiga liv. Och det finns så många drömmar som jag vill uppfylla. De gamla (bo i hus och ha en katt) blandas med nya (resa och göra karriär) och de som känns så självklara (att en dag få egna barn och känna sig hemma på en plats). Går de att kombinera?
Ja, jag saknar att sakna Sverige. Här trivs jag och livet rullar på ganska liknande de fantasier om framtiden som jag hade som tonåring. Vad är nästa steg? Ska jag satsa på att komma tillbaka hem? Eller ska jag tillåta mig att slå rot? Eller är det kanske precis den här spänningen som jag tycker om och som gör att jag känner mig nöjd?
Det som kommer att hända nu är att jag flyttar till den stad som jag skulle välja att flytta till om jag fick och det får jag ju, så då gör jag det. Så enkelt är det för mig. Kanske vill jag bara bo där ett tag, kanske vill jag stanna. Kanske ser jag snart nackdelarna med den staden och letar en ny plats.
Det kostar pengar att leva så här. Kanske kan man spendera pengar på ett annat sätt, men kanske är det helt rätt.
Jag tror att det som driver mig är den där känslan av att hinna uppleva allt som jag vill hinna uppleva innan jag dör. Hittills är jag nöjd med alla år jag levt. De gick bara så fort.
Så nu kommer jag flytta till ett hus. Kanske, antagligen, skaffa mig en katt. Inte resa på den där långresan som vi fantiserade om, utan istället lägga de sparade pengarna på flyttkostnader och högre hyra. Vi hann ändå bara spara ihop hälften av det vi behöver. Och en resa på ett par veckor är väl ändå mindre värd en ett år där andra drömmar går i uppfyllelse?
Nej, jag har verkligen ingenting att gråta över. Jag är nöjd och kan fatta beslut. Jag kan välja. Hur många människor i världen har den lyxen? Att välja. Själv välja vad de vill. Den fördelen ska jag inte vända till någonting negativt och i mig påstå att jag skulle vilja ha meningen "jag hade inget val" att skylla på om någonting går fel. Jag är ansvarig för mina val och jag tror på allvar att jag väljer rätt.
Ett nyårslöfte?
Ja, det var länge sedan jag skrev någonting här. Och det finns bara förklaringen att jag gjort för mycket annat. Det är bra på sitt sätt, men tråkigt för bloggen. Det är inte många som läser och jag vet att konkurrensen är hård. Man kan nog gå under om man försöker göra allt. Det finns mycket som cirkulerar i mitt inre och det är synd att jag inte skriver ner det. För jag tänker på det på samma sätt som jag tänkte innan jag startade bloggen. Kanske bättrar jag mig. Kanske inte. Jag ska i alla fall försöka. Kanske är det mitt nyårslöfte :)
gamla människor är väl aldrig nöjda
Snart ska jag ner till tanten. Jag var precis där och det första som hon vräkte ur sig var "jaha, du lever fortfarande" följt av "du har ju inte varit här på tre veckor" vilket naturligtvis inte stämmer. Hon ville fixa köket så jag sa att jag kommer tillbaka senare. Då fnös hon bara och sa att jag ju kan komma tillbaka tidigare, om tio minuter. Då sa jag att jag kan ju också vänta då och fick till svar "ja.. skitsamma för mig". Då sa jag att jag kommer tillbaka om en halvtimme och gick. Nu har jag ingen lust att gå ner. Man ska inte vara snäll mot folk...
En blandning av känslor men jag är känslolös
Facebook och e-mejl. Jag har undrat vad som är problemet och idag så kom jag på det. På kortaste tid skulle jag kastas mellan olika känslor, men egentligen kände jag ingenting. Jag låtsades.
I vanliga fall, alltså i verkliga livet, träffar man en människa, man sätter sig ner och dricker en kopp kaffe eller så, kanske äter man en kaka eller till och med mat. Kanske dricker man ett glas vín, öl eller en snaps. Och man pratar. Med ögonen pratar man. Och man rör vid varandra. Någonstans på ett oförklarligt sätt kan man utläsa ej sagda ord och leda samtalet vidare. Det är okej att skratta, gråta, vara glad, lycklig, ledsen, berörd, arg, förbannad. Men inte allt samtidigt. Det finns en övergång.
Idag, när jag fattade vad problemet med facebook och mejl är, förflyttades jag i tid och rum mellan olika sådana situationer och kanske klarade jag av teaterspelet ganska bra för jag har haft samtliga situationer i verkligheten någon gång.
Först läste jag om en som dött, hur han har lidit de senaste månaderna. Mitt svar till den nära anhöriga riktade in sig mot hur den känner sig och vad den kan tänkas behöva. Jag försökte fantisera ihop hur denne skulle se ut om den satt mitt emot mig och jag svarade så bra jag kunde.
Därefter läste jag om en kompis som precis kommit hem från sin resa till hemlandet Iran. I min föreställning att det är ett land i krig där alla är förtryckta är det svårt att ställa frågor om hur det var med familjen och tänka på hur vanligt det ändå är - de är ju också vanliga människor. Samtidigt får jag inte glömma att det var första gången på nästan tio år som en i resesällskapet återvände för han har flytt av politiska grunder. Det kan jag inte föreställa mig och jag ställer säkert dumma frågor om jag försöker för mycket.
Sen kom telefonsamtalet om den som precis kommit hem från en avvänjningsklinik efter att ha rökt på för hårt för några veckor sedan.
Det är ju spännande på sätt och vis att följa andra genom deras liv, men det känns fel att veta så lite grann och bara sporadiskt om saker som är så viktiga.
Det är felet med Facebook. Vi får en massa människor som på ett halvt vis är med i livet, men ytterst få som hinner reagera när det går fel. Det intima, det trygga,rätten att känslomässigt falla och sedan byggas upp över en soppa, kvällar av samtal, nätter utan samtal bredvid någon försvinner och blir kvällar, nätter, mornar och dagar framför en dataskärm.
Jag hoppas att ni alla har någon som ni kan vända er till. Någon som kan krama om er. Någon som är där när ni faller emotionellt. Jag vill vara där för många, men att svara på facebook eller per e-mejl är väl ändå ganska värdelöst?
I vanliga fall, alltså i verkliga livet, träffar man en människa, man sätter sig ner och dricker en kopp kaffe eller så, kanske äter man en kaka eller till och med mat. Kanske dricker man ett glas vín, öl eller en snaps. Och man pratar. Med ögonen pratar man. Och man rör vid varandra. Någonstans på ett oförklarligt sätt kan man utläsa ej sagda ord och leda samtalet vidare. Det är okej att skratta, gråta, vara glad, lycklig, ledsen, berörd, arg, förbannad. Men inte allt samtidigt. Det finns en övergång.
Idag, när jag fattade vad problemet med facebook och mejl är, förflyttades jag i tid och rum mellan olika sådana situationer och kanske klarade jag av teaterspelet ganska bra för jag har haft samtliga situationer i verkligheten någon gång.
Först läste jag om en som dött, hur han har lidit de senaste månaderna. Mitt svar till den nära anhöriga riktade in sig mot hur den känner sig och vad den kan tänkas behöva. Jag försökte fantisera ihop hur denne skulle se ut om den satt mitt emot mig och jag svarade så bra jag kunde.
Därefter läste jag om en kompis som precis kommit hem från sin resa till hemlandet Iran. I min föreställning att det är ett land i krig där alla är förtryckta är det svårt att ställa frågor om hur det var med familjen och tänka på hur vanligt det ändå är - de är ju också vanliga människor. Samtidigt får jag inte glömma att det var första gången på nästan tio år som en i resesällskapet återvände för han har flytt av politiska grunder. Det kan jag inte föreställa mig och jag ställer säkert dumma frågor om jag försöker för mycket.
Sen kom telefonsamtalet om den som precis kommit hem från en avvänjningsklinik efter att ha rökt på för hårt för några veckor sedan.
Det är ju spännande på sätt och vis att följa andra genom deras liv, men det känns fel att veta så lite grann och bara sporadiskt om saker som är så viktiga.
Det är felet med Facebook. Vi får en massa människor som på ett halvt vis är med i livet, men ytterst få som hinner reagera när det går fel. Det intima, det trygga,rätten att känslomässigt falla och sedan byggas upp över en soppa, kvällar av samtal, nätter utan samtal bredvid någon försvinner och blir kvällar, nätter, mornar och dagar framför en dataskärm.
Jag hoppas att ni alla har någon som ni kan vända er till. Någon som kan krama om er. Någon som är där när ni faller emotionellt. Jag vill vara där för många, men att svara på facebook eller per e-mejl är väl ändå ganska värdelöst?
Är det här filosofi?
Det är konstigt det där med livet. Jag känner själv att jag sedan år är samma person, men de som var små barn blir större och jag förstår mer och mer, även om jag alltid haft viss förståelse för, dem som var vuxna när jag var liten. Åh så jag avskydde "sist jag såg dig var du så liten", som jag hörde så ofta. Man vill kanske trycka på stopp och låta livet bara fortsätta utan att man blir äldre, men jag tror ändå inte att det är rätt väg att gå.
Jag har aldrig haft en ålderskris eller så har jag det hela tiden. Jag har redan tidigt fattat att livet är kort och jag vill hinna bocka av så många punkter på önskelistan som möjligt. Vissa saker har jag funnit tillbaka till och jag försöker att sjunka in i lugnet och njuta av livet.
Samtidigt förstår jag mer och mer, fast jag har redan anat det länge, att ingen familj är perfekt. Att ingen människa på riktigt är nöjd med sitt liv. Många människor tar till konstiga saker för att komma till rätta med det som är svårt och samtidigt blir dessa konstiga saker den stora anledningen till att det är svårt.
Och ideligen gör vi samma fel som så många gjort innan och varnat oss för. Vad är det som driver oss? En slags stress att livet är kort? En egoism eller ett samhälle som tvingar oss, ett slags grupptryck? Eller är det andras lögner som lurar oss att gräset alltid är grönare på andra sidan?
Jag har aldrig haft en ålderskris eller så har jag det hela tiden. Jag har redan tidigt fattat att livet är kort och jag vill hinna bocka av så många punkter på önskelistan som möjligt. Vissa saker har jag funnit tillbaka till och jag försöker att sjunka in i lugnet och njuta av livet.
Samtidigt förstår jag mer och mer, fast jag har redan anat det länge, att ingen familj är perfekt. Att ingen människa på riktigt är nöjd med sitt liv. Många människor tar till konstiga saker för att komma till rätta med det som är svårt och samtidigt blir dessa konstiga saker den stora anledningen till att det är svårt.
Och ideligen gör vi samma fel som så många gjort innan och varnat oss för. Vad är det som driver oss? En slags stress att livet är kort? En egoism eller ett samhälle som tvingar oss, ett slags grupptryck? Eller är det andras lögner som lurar oss att gräset alltid är grönare på andra sidan?
Om att vara trevlig jämt.
Igår var jag på en Cocktailbar med en kollega. Det är första gången jag besöker en riktig Cocktailbar med riktiga drinkar som man inte tänker att "det kan jag ju göra bättre själv". Hur som helst satt vi vid fönstret vid ingången och efter en stund kom några grannar till mig in. Jag vinkade genom fönstret till dem. De kom sedan och hälsade inne. Det är ett par i 60-70års åldern. Tydligen var de där med sina barn (som väl alla är äldre än mig), så gruppen var sex människor stor.
Paret, mina grannar satte sig ner vid oss och frågade vad vi dricker och var min pojkvän är. Efter en stund kom en av "sönerna" (kan ju vara så att de har två döttrar och de var där med männen - jag ha ringen aning om vem som är släkt hur). Han tittade på mig när paret frågar om han vet vem jag är. "Ja, men det är ju hon som är från Sverige". När han tydligen vet vem jag är (jag har nog aldrig sett honom i mitt liv) blir han jätteglad och springer iväg genom baren och hämtar en av gruppens tjejer. Han drar henne i armen tillbaka till oss och säger "Vet du vem det är?" och till oss andra, främst mig, säger han "säg inget". Hon tittar och tittar, jag känner mig lagom obekväm i situationen och min kollega tycker allt är jättekonstigt. Till slut säger pappan i familjen "Ja, men det är ju flickvännen till han som du tycker är så trevlig!". "Oh" säger hon "Jaaa, han är sååå trevlig!", varpå någon annan säger "Ja, men hon är minst lika trevlig" och syftar på mig. Sen går samtalet loss på riktigt. De undrar var min pojkvän befinner sig och när han kommer hem och vad han gör för musik egentligen och sen vill de sitta hos oss.
Jag tänkte på hur kommer det att bli om han slår igenom med musiken?
Naturligtvis kändes det ju bra att de kommer på det sättet, men det kändes så overkligt. Nu ska jag fortsätta att vara trevlig, jag har ju inga andra planer eller anledning att inte vara det och jag hoppas att de inte överfaller oss varenda gång vi ses :)
Paret, mina grannar satte sig ner vid oss och frågade vad vi dricker och var min pojkvän är. Efter en stund kom en av "sönerna" (kan ju vara så att de har två döttrar och de var där med männen - jag ha ringen aning om vem som är släkt hur). Han tittade på mig när paret frågar om han vet vem jag är. "Ja, men det är ju hon som är från Sverige". När han tydligen vet vem jag är (jag har nog aldrig sett honom i mitt liv) blir han jätteglad och springer iväg genom baren och hämtar en av gruppens tjejer. Han drar henne i armen tillbaka till oss och säger "Vet du vem det är?" och till oss andra, främst mig, säger han "säg inget". Hon tittar och tittar, jag känner mig lagom obekväm i situationen och min kollega tycker allt är jättekonstigt. Till slut säger pappan i familjen "Ja, men det är ju flickvännen till han som du tycker är så trevlig!". "Oh" säger hon "Jaaa, han är sååå trevlig!", varpå någon annan säger "Ja, men hon är minst lika trevlig" och syftar på mig. Sen går samtalet loss på riktigt. De undrar var min pojkvän befinner sig och när han kommer hem och vad han gör för musik egentligen och sen vill de sitta hos oss.
Jag tänkte på hur kommer det att bli om han slår igenom med musiken?
Naturligtvis kändes det ju bra att de kommer på det sättet, men det kändes så overkligt. Nu ska jag fortsätta att vara trevlig, jag har ju inga andra planer eller anledning att inte vara det och jag hoppas att de inte överfaller oss varenda gång vi ses :)
Tränat fel muskler!
Jag läste precis om "Big Mo" som tydligen har världens största biceps, enligt Guinness Rekord. Det är ju inget speciellt med det, alltså att det finns folk som ser konstiga ut och själva lägger massa tid och pengar på att se ännu konstigare ut. Vad som dock är lite konstigt är att han jämförs med Karl Alfred/Popeye. "Big Mo" ska ha sagt att han tycker att det är lite roligt och konstigt, för att han ju inte äter spenat. Men vad i helvete, har ingen märkt att Popeye har stora UNDERARMAR och bara små bubblor som överarmar? Det kanske skulle vara lite elakt att förklara det för 24-åriga Moustafa Ismail som tränat i 10 år för det. Om han nu ville se ut som Karl Alfred/Popeye har han ju tränat fel muskler. Varför har ni inte sett det, media?
Tänk som japanerna med framgång
Jag har tagit över vissa tankegångar som finns i karate till min egen träning. Där ska man inte visa att man är slut och därigenom psyka motståndaren. Den som visar att den är trött har redan förlorat för en kropp som hänger lite har fler öppningar än en som är pigg. Det är ganska kul att höra de andra säga "Äsch, hon är inte slut än" när jag i en halvtimma upprepat "inte spy, inte spy" i mitt inre. Då har jag nog lyckats lite med min utstrålning.
På lördag är mitt första spel och jag är bra nervös sedan flera veckor, men det behöver ju ingen annan veta. Jag ska låtsas att jag är pigg och inte har ont i halsen, hör mitt hjärta rasa så att jag själv tror att jag ska svimma eller känner att benen håller på att övergå till konsistens kokt spagetti. Det gick bra på träningen idag och det kommer att funka på lördag.
Nu blir det stärkande ärtsoppa på studentvis, dvs med ett litet glas punch. Ha en bra torsdag!
På lördag är mitt första spel och jag är bra nervös sedan flera veckor, men det behöver ju ingen annan veta. Jag ska låtsas att jag är pigg och inte har ont i halsen, hör mitt hjärta rasa så att jag själv tror att jag ska svimma eller känner att benen håller på att övergå till konsistens kokt spagetti. Det gick bra på träningen idag och det kommer att funka på lördag.
Nu blir det stärkande ärtsoppa på studentvis, dvs med ett litet glas punch. Ha en bra torsdag!
Definitionen av "man" är inte bara "har penis"
Jag har också läst om det där med Ulf Brunnbergs utsaga och antagligen planerade felsteg. Han är ju nu på löpsedlarna, vilket han väl sista gången var någon gång när jag gick på dagis. Hur som helst tycker jag att det är så intressant hur folk reagerar och vad ha sagt. Lite tycker han nog vad han säger, men han har missuppfattat vissa grundläggande delar. Definitionen av man, till exempel.
En man är för många en människa med penis mellan benen. När det handlar om arbete är det en ganska svag definition. En frisk människa utan penis är starkare än en handikappad med penis, men om det nu är så viktigt för Herr Brunnberg att bli räddad av en snoppförsedd människa och det är hans enda kriterium får han väl hoppas på att han har tur och får en sådan i ett kritiskt läge.
Jag hade inte tänkt skriva om detta tema innan jag var i en situation här på jobbet. Vi hade en praktikant som ansåg sig definieras som man, ca 2 meter stor och ganska tjock (även om han fortfarande hävdade att det var muskler och inget fett i sina berättelser). Han klarade inte av personer som sa åt honom vad han skulle göra och definitivt inte kvinnor!
Ja, som sådan har man ett slags förutsägbart problem med mig. Efter att han utfört enkla uppgifter dåligt bad min chef mig att prata med honom för att ge en andra chans. Mina kollegor hade redan givit upp hoppet och sagt "Bara kopieringsuppgifter för honom". Jag tyckte att det var lite orättvist och ville ge honom en chans. I vårt första samtal började han att gråta.
Han utvecklade sig inte, ändrade inte sin inställning. Under någon vecka fick han inga riktiga uppgifter och han började gnälla att han inte hade någonting att göra. Jag sa att han ju kunde sopa i trädgården och han gnällde.
Och nu till situationen där jag kopplade ihop Ulf Brunnbergs ord med vår praktikant:
Jag bad honom att gå och handla. Det saknades lite mer än vanligt och listan blev längre än "en liter mjölk" som det brukar vara. Det blev fyra liter mjölk, en förpackning choklad, två tvålförpackningar och två pack toapapper... varpå han säger "Men det kan jag ju inte bära. Det går inte". Skrattande viftade jag bort hans idioti och sa ingenting. Han hade menat allvar.
Så min lilla fråga till Ulf Brunnberg är:
Vill du verkligen hellre bli räddad ur en brinnande byggnad av en männska som denne bara för att han har penis bara för att han har storleken och formen av någonting starkt, eller föredrar du som resten av världen en utan penis men med potential?
Jag definierar inte en man som man bara för att han har penis. Det finns människor utan snopp som är mer män än människor med om man tar hänsyn till egenskaper.
En man är för många en människa med penis mellan benen. När det handlar om arbete är det en ganska svag definition. En frisk människa utan penis är starkare än en handikappad med penis, men om det nu är så viktigt för Herr Brunnberg att bli räddad av en snoppförsedd människa och det är hans enda kriterium får han väl hoppas på att han har tur och får en sådan i ett kritiskt läge.
Jag hade inte tänkt skriva om detta tema innan jag var i en situation här på jobbet. Vi hade en praktikant som ansåg sig definieras som man, ca 2 meter stor och ganska tjock (även om han fortfarande hävdade att det var muskler och inget fett i sina berättelser). Han klarade inte av personer som sa åt honom vad han skulle göra och definitivt inte kvinnor!
Ja, som sådan har man ett slags förutsägbart problem med mig. Efter att han utfört enkla uppgifter dåligt bad min chef mig att prata med honom för att ge en andra chans. Mina kollegor hade redan givit upp hoppet och sagt "Bara kopieringsuppgifter för honom". Jag tyckte att det var lite orättvist och ville ge honom en chans. I vårt första samtal började han att gråta.
Han utvecklade sig inte, ändrade inte sin inställning. Under någon vecka fick han inga riktiga uppgifter och han började gnälla att han inte hade någonting att göra. Jag sa att han ju kunde sopa i trädgården och han gnällde.
Och nu till situationen där jag kopplade ihop Ulf Brunnbergs ord med vår praktikant:
Jag bad honom att gå och handla. Det saknades lite mer än vanligt och listan blev längre än "en liter mjölk" som det brukar vara. Det blev fyra liter mjölk, en förpackning choklad, två tvålförpackningar och två pack toapapper... varpå han säger "Men det kan jag ju inte bära. Det går inte". Skrattande viftade jag bort hans idioti och sa ingenting. Han hade menat allvar.
Så min lilla fråga till Ulf Brunnberg är:
Vill du verkligen hellre bli räddad ur en brinnande byggnad av en männska som denne bara för att han har penis bara för att han har storleken och formen av någonting starkt, eller föredrar du som resten av världen en utan penis men med potential?
Jag definierar inte en man som man bara för att han har penis. Det finns människor utan snopp som är mer män än människor med om man tar hänsyn till egenskaper.
Fight for the right to have a opinion
Idag gav Ecuador Julian Assange politisk asyl. Jag var glad över det. Trots att jag i princip aldrig skriver vad jag tänker på min facebooksida så gjorde jag ett lite kryptiskt inlägg där jag inte nämnde Assange eller asyl.
På en gång reagerade min bror på chatten. Utan att vi pratade om ur det är med oss började diskussionen. På ett vis tyckte jag att det var roligt men samtidigt tyckte jag att det var ansträngande. Diskussionen slutade med orden "haha" från min sida och "är det på allvar ditt svar" från hans. Jag vet inte när vi kommer att prata igen, men jag känner att jag inte kommer att ta upp kontakten med honom på ett tag.
Det som stör mig mest är svårt att greppa. Det finns så mycket känslor i det hela som både har med saken att göra och samtidigt inte. Hans inlägg som ledde till att jag skrev "haha" (jag började på riktigt att skratta) gör mig samtidigt arg och får mig att minnas otaliga diskussioner när vi var små.
"Att ha en uppfattning är i sig inget att vara stolt över. Alla har en uppfattning. Du vet att [...]
Istället för att vara stolt över att du har en åsikt/uppfattning, var stolt över att du kan ändra på dig om du får ny fakta. Det har du fått av mig idag. Sen är det upp till dig om du litar på mig eller inte."
Där jag nu gjorde [...] står en lång text angående temat som vi diskuterade, men det är det som står runt om som är så typiskt honom. Och det är irriterande.
På en gång reagerade min bror på chatten. Utan att vi pratade om ur det är med oss började diskussionen. På ett vis tyckte jag att det var roligt men samtidigt tyckte jag att det var ansträngande. Diskussionen slutade med orden "haha" från min sida och "är det på allvar ditt svar" från hans. Jag vet inte när vi kommer att prata igen, men jag känner att jag inte kommer att ta upp kontakten med honom på ett tag.
Det som stör mig mest är svårt att greppa. Det finns så mycket känslor i det hela som både har med saken att göra och samtidigt inte. Hans inlägg som ledde till att jag skrev "haha" (jag började på riktigt att skratta) gör mig samtidigt arg och får mig att minnas otaliga diskussioner när vi var små.
"Att ha en uppfattning är i sig inget att vara stolt över. Alla har en uppfattning. Du vet att [...]
Istället för att vara stolt över att du har en åsikt/uppfattning, var stolt över att du kan ändra på dig om du får ny fakta. Det har du fått av mig idag. Sen är det upp till dig om du litar på mig eller inte."
Där jag nu gjorde [...] står en lång text angående temat som vi diskuterade, men det är det som står runt om som är så typiskt honom. Och det är irriterande.
Jo, det hände väl lite spännande saker ändå den senaste tiden
Hej igen,
det är knapert med inläggen nuförtiden.
Igår när jag kom hem knackade jag på hos min gamla granne. Hon som jag spelar yatzy med varje fredag. Jag ville säga till henne att jag åker bort den här helgen och hon hade inte öppnat dörren de senaste dagarna. I onsdags såg jag henne gå med svärdottern hennes så jag var inte orolig att det hänt något. Men det hade hänt något. Hon hade ramlat och slagit nacken mot köksbänken för några dagar sedan och hade ont. Eftersom svärdottern och sonen vill att hon ska in på hem så hade läkaren frågat om hon har någon annan som kan hjälpa henne och som han kan ange som kontaktperson. Hon hade då angivit mig. Hmm---. Igår när hon berättade det så sa hon "... och jag gjorde något jättedumt, hoppas du inte blir arg... Jag vet ju att man ska fråga först, men jag har ingen och det kändes så dumt att inte kunna säga någon så jag sa att ditt namn".
Ja, vad gör man? Naturligtvis sa jag att det är okej. Jag frågade efter läkarens namn och telefonnummer och efter att jag avböjt att ta emot en nyckel till hennes lägenhet (för jag vill inte få problem med familjen eller bli anklagad för att ha stulit något eller så) gick jag till mig och ringde läkaren.
Han hade tänkt att försöka få tag på mig, sa han och sen berättade han väldigt mycket för mig. I hans sätt att prata fanns det en liten dold fråga om jag skulle kunna tänka mig att varje dag se till att tanten tar sin blodtrycksmedicin. Det vill jag inte heller ta på mig samtidigt som jag inte tycker att hon måste hamna på hem. Ålderdomshem är ju nästan detsamma som fängelse, ibland värre - har jag förstått. Därför ledde jag in samtalet på att det ju finns möjlighet att få en sköterska hem varje dag. Läkaren sa att han ska fixa med de papprena. Jag sa åt tanten att hon borde acceptera sköterskan om hon inte vill riskera att hamna på hem.
Nu ska jag nog inte göra mer. Det är ju ändå egentligen familjens sak, men som medmänniska kan jag ändå inte bara stå bredvid och se hur fel beslut tas. Tanten är ju frisk annars. Att hon ramlade och slog sig är ju något som kan hända alla. Det kunde ju hända i ett hem också.
...
Ja, vad har hänt annars? Idag kom polisen och frågade om hag sett ett slagsmål på parkeringen vid huset förra fredagen. Det har jag inte för jag spontan-följde-med på konsert då. Tydligen ligger ena killen som slogs i koma och polisen letar "en stor kille med mörk jacka med oranget innetyg tillsammans med en tjej med hund. Hunden är mindre än en Golden Retriever". Allstå: Lycka till polisen, jag tror inte att det finns några större chans att man hittar bara en kille som passar in på det signalementet.
Konserten som jag var på var Judast Priest med Thin Lizzy som förband.
Hej på ett tag!
det är knapert med inläggen nuförtiden.
Igår när jag kom hem knackade jag på hos min gamla granne. Hon som jag spelar yatzy med varje fredag. Jag ville säga till henne att jag åker bort den här helgen och hon hade inte öppnat dörren de senaste dagarna. I onsdags såg jag henne gå med svärdottern hennes så jag var inte orolig att det hänt något. Men det hade hänt något. Hon hade ramlat och slagit nacken mot köksbänken för några dagar sedan och hade ont. Eftersom svärdottern och sonen vill att hon ska in på hem så hade läkaren frågat om hon har någon annan som kan hjälpa henne och som han kan ange som kontaktperson. Hon hade då angivit mig. Hmm---. Igår när hon berättade det så sa hon "... och jag gjorde något jättedumt, hoppas du inte blir arg... Jag vet ju att man ska fråga först, men jag har ingen och det kändes så dumt att inte kunna säga någon så jag sa att ditt namn".
Ja, vad gör man? Naturligtvis sa jag att det är okej. Jag frågade efter läkarens namn och telefonnummer och efter att jag avböjt att ta emot en nyckel till hennes lägenhet (för jag vill inte få problem med familjen eller bli anklagad för att ha stulit något eller så) gick jag till mig och ringde läkaren.
Han hade tänkt att försöka få tag på mig, sa han och sen berättade han väldigt mycket för mig. I hans sätt att prata fanns det en liten dold fråga om jag skulle kunna tänka mig att varje dag se till att tanten tar sin blodtrycksmedicin. Det vill jag inte heller ta på mig samtidigt som jag inte tycker att hon måste hamna på hem. Ålderdomshem är ju nästan detsamma som fängelse, ibland värre - har jag förstått. Därför ledde jag in samtalet på att det ju finns möjlighet att få en sköterska hem varje dag. Läkaren sa att han ska fixa med de papprena. Jag sa åt tanten att hon borde acceptera sköterskan om hon inte vill riskera att hamna på hem.
Nu ska jag nog inte göra mer. Det är ju ändå egentligen familjens sak, men som medmänniska kan jag ändå inte bara stå bredvid och se hur fel beslut tas. Tanten är ju frisk annars. Att hon ramlade och slog sig är ju något som kan hända alla. Det kunde ju hända i ett hem också.
...
Ja, vad har hänt annars? Idag kom polisen och frågade om hag sett ett slagsmål på parkeringen vid huset förra fredagen. Det har jag inte för jag spontan-följde-med på konsert då. Tydligen ligger ena killen som slogs i koma och polisen letar "en stor kille med mörk jacka med oranget innetyg tillsammans med en tjej med hund. Hunden är mindre än en Golden Retriever". Allstå: Lycka till polisen, jag tror inte att det finns några större chans att man hittar bara en kille som passar in på det signalementet.
Konserten som jag var på var Judast Priest med Thin Lizzy som förband.
Hej på ett tag!
Efterlyst!
Jag efterlyser rent jävla civilkurage! Varför i helvete gasade inte killarna i bilen på när den där idioten stack en machete i halsen på en förare i bilen framför? Det var ju helt uppenbart att han var hotfull, att han hade ett vapen, att han tänkte använda vapnet och så vidare. KÖR PÅ JÄVELN DÅ!!!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14531687.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14531687.ab
Blir du rädd att det kunde vara du?
Jag läste artikeln om mannen som satt insnöad i sin bil under två månader och levde på hudsalva, läsk och snö. Först undrade jag hur det kan komma sig, sen tyckte jag lite synd om honom, sen tyckte jag att han haft tur ändå att någon kollade in i bilen, sen pratade jag om det med L'vie och sen insåg jag att det nog kan hända alla. Alla skulle inte överleva, men hur många har på riktigt någon om sig som blir så pass orolig att den larmar polisen för att man är borta efter att förhållandet har gått i kras?
Om man frivilligt sticker iväg på det sätt som han verkar ha stuckit och inte abrupt försvinner påväg till en träff där andra människor saknar en för att en stol står tom vid bordet har saknar man nog inte så lätt.
Jag började tänka på vem som skulle börja sakna mig inom två månades tid om det inte är så att jag missar en speciellt inbokad träff med den personen, alltså t.ex. bokar en resa hem till Sverige och inte kommer det datumet. Jag kom fram till att det nog finns folk som skulle märka det, men att de skulle ta nästa steg och verkligen ringa polisen och anmäla mig försvunnen är högst otroligt. I Tyskland verkar det inte vara så att jobb och skola anmäler om man inte kommer. De är bara intresserade av att straffa en om man inte kommer, men att se till att allt är bra ligger inte i deras intresse. En kollega skulle kanske höra av sig till polisen, men först efter att hon börjat prata med kompisar hemma som säger att hon borde göra det. Om hon känner sånna människor vet jag inte.
På träningen skulle de nog också vara irriterade och kanske skriva över facebook, men eftersom ingen i min familj kan tyska bra är det inte säkert att de skulle fatta att folk söker mig.
Nu skulle man kunna tro att det hela skrämmer mig, men det gör det faktiskt inte. Om någon galning låser in mig och min pojkvän skulle vi nog ligga illa till, men jag tänker att om jag undviker att bli inlåst av en galning så slipper jag ju komma i den situationen och så tänker jag fortsätta mitt liv.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14397000.ab
Om man frivilligt sticker iväg på det sätt som han verkar ha stuckit och inte abrupt försvinner påväg till en träff där andra människor saknar en för att en stol står tom vid bordet har saknar man nog inte så lätt.
Jag började tänka på vem som skulle börja sakna mig inom två månades tid om det inte är så att jag missar en speciellt inbokad träff med den personen, alltså t.ex. bokar en resa hem till Sverige och inte kommer det datumet. Jag kom fram till att det nog finns folk som skulle märka det, men att de skulle ta nästa steg och verkligen ringa polisen och anmäla mig försvunnen är högst otroligt. I Tyskland verkar det inte vara så att jobb och skola anmäler om man inte kommer. De är bara intresserade av att straffa en om man inte kommer, men att se till att allt är bra ligger inte i deras intresse. En kollega skulle kanske höra av sig till polisen, men först efter att hon börjat prata med kompisar hemma som säger att hon borde göra det. Om hon känner sånna människor vet jag inte.
På träningen skulle de nog också vara irriterade och kanske skriva över facebook, men eftersom ingen i min familj kan tyska bra är det inte säkert att de skulle fatta att folk söker mig.
Nu skulle man kunna tro att det hela skrämmer mig, men det gör det faktiskt inte. Om någon galning låser in mig och min pojkvän skulle vi nog ligga illa till, men jag tänker att om jag undviker att bli inlåst av en galning så slipper jag ju komma i den situationen och så tänker jag fortsätta mitt liv.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14397000.ab
Egentligen lever jag fortfarande
Oj, vad det var länge sedan jag skrev någonting här. Först hade jag inget riktigt att skriva, tyckte jag, sen hade jag ingen tid, tyckte jag och sen kunde jag inte logga in mig. Nåja, nu har jag lyckats logga in och har egentligen inte mycket att berätta... dessutom har jag andra saker att fixa med. Är det inte konstigt hur man blockerar den egna kreativiteten med en massa måsten och sen låter man sig hindras av tekniska skäl.
Livet rullar på. Tiden går fruktansvärt fort och jag försöker hålla jämna steg. Alltså, jag kommer att höra av mig igen och jag kommer att börja skriva på samma sätt igen. Först måste jag bara börja vilja. Nu har jag ju fixat med det tekniska, så det ska inte vara något problem.
Ha det bra tills nästa gång!
Livet rullar på. Tiden går fruktansvärt fort och jag försöker hålla jämna steg. Alltså, jag kommer att höra av mig igen och jag kommer att börja skriva på samma sätt igen. Först måste jag bara börja vilja. Nu har jag ju fixat med det tekniska, så det ska inte vara något problem.
Ha det bra tills nästa gång!
Problematik med pengainsamlingar
Idag kom diskussionen om pengar återigen upp. Några i klassen vill köpa en vattenkokare och eftersom det finns pengar över från den förra insamlingen (till heliumflaska för att fylla ballonger till en fest) tycktes det att vi skulle köpa en vattenkokare för det. Problemet som jag ser är att heliumflaskan ska betalas av en skolkassa som förvaltas av den officiella studentföreningen. Alltså: de behöver samtliga kvitton och en vattenkokare skulle de inte acceptera eftersom den har lite med festen att göra. samtidigt borde klassen få tillbaka pengar från den föreningen eftersom en del av flaskan finansierades av insamlade pengar från klassen.
Det finns ett problem med att lämna in samtliga kvitton till föreningen utan att få tillbaka pengar, men det är ju en matematik som inte alla människor fattar. Hur som helst föreslog jag att vi inte köper en vattenkokare för de pengarna, utan löser denna situation först, ger tillbaka pengar till de som givit pengar till heliumflaskan och därefter starta en ny insamling till vattenkokaren. Visst kan det verka omständigt, men det är det lättaste sättet att gå till väga och eftersom det handlar om nästan 1000 kronor som studentföreningen ska betala till klassen och annars "har över" tyckte jag att det var ganska viktigt att vi går så till väga.
En tanke som kommer till mig, men som inte är avgörande för min inställning är att man kan ge kassören i studentföreningen (som också är en fattig student) möjligheten att stjäla 1000 kronor ur kassan utan att det dyker upp någonstans.
En annan tanke som är mer avgörande för min inställning är att man alltid ska ge människor möjligheten att välja till vad man ger pengar. Om man vill ge pengar till en heliumflaska kanske man inte vill ge pengar till en vattenkokare. Det kan kännas löjligt att tänka så, speciellt om man är för att köpa både heliumflaskan och vattenkokaren, men om man drar det till större mått blir den moraliska tanken tydligare. T.ex. har det ju blivit kännt att Japan valt att använda pengarna som samlats in för att hjälpa folk som blivi drabbade av en naturkatastrof till att jaga valar. De som tog det beslutet tyckte nog att det var lika rätt att hjälpa folk genom att ge dem jobb som valfångare och mat på bordet genom att servera valkött som att köpa läkemedel till de sjukaste... Här tycker de flesta att när man skänker pengar ska man få välja vad de används till, varför appliceras denna tanke inte på mindre situationer? Varför inte göra saker korrekt alltid och inte alltid försöka "gå den snabba vägen"?
Det finns ett problem med att lämna in samtliga kvitton till föreningen utan att få tillbaka pengar, men det är ju en matematik som inte alla människor fattar. Hur som helst föreslog jag att vi inte köper en vattenkokare för de pengarna, utan löser denna situation först, ger tillbaka pengar till de som givit pengar till heliumflaskan och därefter starta en ny insamling till vattenkokaren. Visst kan det verka omständigt, men det är det lättaste sättet att gå till väga och eftersom det handlar om nästan 1000 kronor som studentföreningen ska betala till klassen och annars "har över" tyckte jag att det var ganska viktigt att vi går så till väga.
En tanke som kommer till mig, men som inte är avgörande för min inställning är att man kan ge kassören i studentföreningen (som också är en fattig student) möjligheten att stjäla 1000 kronor ur kassan utan att det dyker upp någonstans.
En annan tanke som är mer avgörande för min inställning är att man alltid ska ge människor möjligheten att välja till vad man ger pengar. Om man vill ge pengar till en heliumflaska kanske man inte vill ge pengar till en vattenkokare. Det kan kännas löjligt att tänka så, speciellt om man är för att köpa både heliumflaskan och vattenkokaren, men om man drar det till större mått blir den moraliska tanken tydligare. T.ex. har det ju blivit kännt att Japan valt att använda pengarna som samlats in för att hjälpa folk som blivi drabbade av en naturkatastrof till att jaga valar. De som tog det beslutet tyckte nog att det var lika rätt att hjälpa folk genom att ge dem jobb som valfångare och mat på bordet genom att servera valkött som att köpa läkemedel till de sjukaste... Här tycker de flesta att när man skänker pengar ska man få välja vad de används till, varför appliceras denna tanke inte på mindre situationer? Varför inte göra saker korrekt alltid och inte alltid försöka "gå den snabba vägen"?
