Le Lotus d'Orange

Jag läste igår om en man, i Indien tror jag det var, som inte tvättat sig på 37 år. Han är kandidat för Guiness Rekordet "världens mest illaluktande människa". Luktar man verkligen mer illa om man inte har tvättat sig på 37 år jämfört med om man inte tvättat sig på, låt säga, fem år? Nu var det ju bra att de inte började prata om att han var ohygiensk i arktikeln. I kommenarsfältet däremot kom det ordet fram. Varför kan folk inte lära sig att det samhälle vi har nu med renrakade kön, minst daglig duschning och diverse krämer, deodoranter och parfymer inte kan räknas till hygienskt?

Nu försöker jag inte ställa mannen till svar och säga att han gör rätt i att inte duscha. I hans fall undar jag inte om man kan studera kroppens möjlighet att rena sig själv, eftersom det är en funktion som uppenbarligen fungerar hos honom (annars skulle han ju bli sjuk). De resultaten skulle eventuellt kunna ställas upp i jämförelse med resultaten från de där äckligt bruna, tokblonderade, renrakade fjantarna som duschar varje dag för att hålla sig "fräscha".

Jag fick frågan om jag tycker att stavning är lättare på svenska eller på tyska efter att jag skulle stava ordet "berücksichtigt" som inte uttalas som det står om man läser det som svensk utan tyskakunskaper. Jag sa att jag personligen tycker att svenska är lättare. "Ja, men det är ju för att det är ditt modersmål" fick jag till svar. "Vilket språk är svårare?". "De är nog lika svåra då" svarade jag som lärt och försökt lära uppemot ett trettiotal tyskar det svenska språket. Han som frågade fick istället själv jämföra med sina egna uppfattningar mellan tyskan och engelskan (två språk som han borde behärska). Utan tvekan sa han att engelskan är lättare. "Tyskan har mer ord" och som bevis valde han att argumentera om att ordet "kindergarten" används i engelskan.

Hur ska man kunna säga att ett språk är lättare eller svårare. Min kollega tyckte att engelskan är lättare för att det är ett språk med färre ord. Japanska ska vara lättare av precis den anledningen, men om jag säger "sake" med tidig betoning eller "sake" med sen betoning finns en skillnad mellan risvin och lax (jag vet inte vilken som är risvin och vilken som är lax). Jag skulle definiera japanska som svårt just av den anledningen.

Det finns också de som säger att engelska är viktigare än andra språk. Det kan vara att när man rör sig i västvärlden har man större chans att stöta på folk som kan engelska än de som kan holländska, men om man stöter på en person som inte alls förstår engelska är det viktigare att kunna det/de språk som denne person kan.

Jag tycker faktisk att det är löjligt att rangordna på det sätt vi ofta gör.

Svar på rubriken: [ɡrɛnɪtʃ], typ gränitsch

I fredags på väg hem från jobbet mötte jag en kvinna i 60-års åldern med en grå, mellanstor hund. Hunden gick lite före kvinnan och satte sig ner vid ett träd för att bajsa. Kvinnan gick förbi. När hunden var klar och kvinnan som gått flera meter från hunden inte gjorde ansats att plocka upp skiten ropade jag på henne. Hon reagerade, men ignorerade. Det är i sådana situationer som jag inte släpper taget, utan ger mig fan på att man inte får vara så ignorant och egoistisk.

Alltså gick jag ifatt henne och gick bredvid samtidigt som jag leende uppmärksammade henne på att hunden bajsat. Hon tyckte nog att det var lite pinsamt, men visade trots likt en liten skitunge som inte fått någon givande uppfostran och sa: "Jag hade tagit upp det om jag sett det, men nu när du säger åt mig att göra det så tänker jag inte göra det". Eftersom hon inte ville stanna så ställde jag mig framför henne. En 60-årig kvinna som inte tränat speciellt mycket i sitt liv märker nog hyffsat fort att jag är starkare. Jag rörde henne inte. Hon försökte putta på min arm och "gå runt" mig, men jag tog ett steg åt sidan. Att jag inte skulle ge upp strålade nog ganska starkt.

Då kom ett par över gatan bakom kvinnan. Hon vände sig om och sprang likt en bimbo med fladdrande fingrar mot dem och ropade "Hon trakasserar mig!", "Hon hotar mig!" och pekade på mig. Paret som var i min ålder frågade henne vad det hela handlade om och hon berättade om hundbajset och att jag sagt åt henne och att jag inte lät henne gå. Paretmannen sa helt avslappnat "Ja, men plocka upp det då". Kvinnan försökte förklar hur oskyldig hon var och vände sig till paretkvinnan som inte heller tyckte att det fanns något vett i att inte plocka upp.

Till mig ropade bajskvinnan emellanåt att jag skulle gå och fick till svar att jag går när hon tagit bort bajset. Då kom det älskade uttrycket "Jag ringer polisen". Jag tyckte det var en bra idé och sa "Ja, gör det! Undrar vad de säger om bajset". Då ville hon inte ringa polisen längre. Hon sa att jag trakasserar henne och jag informerade henne om att ett avstånd på 15 meter inte räknas som trakasseri. "Du vill ju bara ha bråk" påstod hon och fick svaret "Naj, egentligen vill jag bara att du tar bort bajset". Till slut tog hon upp det och sprang över gatan samtidigt som låtsades att jag var farlig. Bajset borta, allting bra.

Här en dålig, men kanske rolig och förhoppningsvis informativ skiss över situationen.
Rött streck: som jag gick
Blått streck: som bajstanten gick
Grönt streck: som paret gick
Grått streck: som hunden gick
Med på bilden finns även bajset, trädet och bilen.

Känner du till synestesi? När jag var liten trodde jag att alla människor såg bokstäver och siffror som färger. Färg var alltid väldigt viktigt för mig. Vissa säger att man har lättare för matematik eftersom man får en känsla för siffrorna och kan blanda färgerna. Allt sker automatiskt i huvudet och det är svårt att skriva ut hur man kommit fram till saker. Jag hade lättare att komma ihåg nummer. När jag under universitetstiden försökte få kontroll på de där färgerna och utnyttja det till max blev jag själv bara förvirrad och effekten försvann. Nu när jag låter det ske helt utan vilja har jag åter lättare att komma ihåg nummer.

Anledningen till att jag tänker på det nu är att jag står framför en uppgift där jag ska sammanfatta brunnars värden i grafer genom att använda olika färger. Färgerna är redan fastlagda av en annan person och det känns fel och i kroppen väcks en känsla av otålighet. Brunnarna som ska in i grafen delas upp i olika väderstreck. I min värld är syd=röd och nord=blå. Det känns väl logiskt? Jag tror ju att det är någonting som utvecklats med tiden och symboliken i vårt samhälle, så det borde även vara logiskt för dig. Norr förknippas med kyla och kyla brukar beskrivas med färgen blå (tänk termometer). Det samma med rött = värme = det är varmare i söder.

I den här listan har den som arbetat fram underlagen ritat norr som röd och syd som blå. Det är väl förvirrande? Jag undrar nu om jag ska låta det vara och bara ta över färgerna så som det är. Det är den lätta vägen utåt sett. Krisen och otillfredsställelsen i mig kommer vara stor, men jag kommer med stor sannorlikhet inte heller att titta på de där graferna mer i livet efter att jag skrivit ut dem och häftat in dem i pärmarna.

Appropå synestesi. Vi var på en konsert i en sådan där biokupol där man kan se filmen runt om sig. Det var Pink Floyds "The dark Side of the Moon". Man kunde ju föreställa sig att det skulle vara bra, men det var det inte. De spelade upp CDn och Windows dataskärmsläckare på "duken". Kanske är det häftigt för vissa människor som upplever världen annorlunda. Jag valde efter en tid att blunda och uppleva mina egna färger och former. Det var mycket häftigare i mitt huvud. Tänk om man kunde se mina tankar och spela upp dem på filmduk. De där färgformerna som vi såg och betalade 9 euro för att se var så mycket sämre.

Appropå fastna. Jag har nog fastnat här i Tyskland. Det känns som att det inte finns någon anledning att flytta tillbaka till Sverige. Politiken där är skum nu (precis som här, men då kan man lika gärna stanna där man är). Jag har börjat få vänner här - egna vänner. Mina vänner i Sverige hör inte av sig. Jag är liksom ett bortglömt kapitel i Sverige och det har jag nog accepterat nu. Naturligtvis kan jag sakna familj och vänner, men kanske är det mer en saknad av en fantasibild än den verkliga situationen. Till och med när jag mådde så fruktansvärt dåligt på jobbet på IKEA ville jag inte åka tillbaka till Sverige. Tråkigt på sitt sätt, för egentligen hade jag nog tänkt att jag skulle älska landet som jag kommer ifrån. Jag känner mig inte tysk. Jag känner mig inte svensk. Jag är bara jag. Jag känner mig fri.

Jag vet inte om det gör er som är där ledsna, men jag tror inte det. Kanske är det en som är lite ledsen. Här har jag det i alla fall bra. Det är fantastiskt med havet så nära. Lägenheten känns också bra och möjligheten att gå ut på restaurang och dricka vin till maten utan att betala en massa pengar är skön. Jag kan åka till mataffären och köpa vin om jag vill det. Det finns ingen Systembolagetstress här.

Nu ska jag fortsätta jobba på min fria arbetsplats. Just nu går det bra i livet. Vem vet vad som händer sen.

Jag tjatar alltid ut en låt när jag har fastnat för en. Den här sången hittade jag när jag letade efter blommor. Jag ville veta vad en Hawaiipalm var och hamnade på en youtube-video som hade den här låten i bakgrunden. Sedan dess har jag lyssnat på den flera gånger per dag och en dag kommer jag nog inte längre tycka om den. Kanske tycker du om den.

http://www.youtube.com/watch?v=tK2z1G20_9U

Jag skrev just upp sommarens helger på lapp 9*9 cm. Det blev 19 stycken. Ja, det var väl där jag reagerade också. Det finns inga 19 helger kvar tills sommarens slut som jag beräknade till början av oktober. Helt utan att tänka efter hade jag skrivit upp fem helger för mycket. Först blev jag glad. Sen blev jag lite besviken.

Förra året köpte jag en kite. Jag hade planerat att börja surfa i maj. Sen kom maj och jag började inte surfa. Nu börjar slutet på juni närma sig och jag har så dåligt samvete för att jag inte varit ute än och ens övat med draken. "Men först måste jag skaffa försäkring". En gång för två veckor sedan var vi (L'vie och jag) ute på stranden och blev stående med den stora frågan varför ingen annan var där. Vid horisonten såg vi ett oväder och med en stor känsla av ansvarstagande lät bli. Det är inte smart att flyga drake om ett åskväder är påväg in. Istället satt vi i sanden och tittade ut över havet. Det luktade gott. Och det kom inget oväder.

Förra helgen (alltså i förrgår) var vi ute och seglade med världens största tvåmastare. Det regnade och blåste bra. Men eftersom det fanns så många människor som skulle kunna må dåligt med på båten så valde de att inte dra upp några segel! Jag var väldigt besviken. Istället fick jag klättra på nätet som hänger längst fram på så stora segelskepp. Det var en dröm länge, men i drömmen var det snarare som en hängmatta i sommarens bästa väder och inte en klättertur iklädd sele och regnjacka i spöregn. Jag har gjort det i alla fall.

Eftersom min besvikelse var så stor så frågade jag kaptenen om det inte finns möjlighet att följa med och segla i ordets rätta betydelse och det går! Kanske blir det nästa år en regatta och en resa med segelskepp till Portugal? Vad säger du om det pappa? Vill du åka med på en riktig segelbåt längs franska kusten och sen sitta i Lissabon och dricka kaffe?

Ja, jag drömmer och jag försöker leva ut drömmarna. Det är bra. Det känns bra. Synd att livet är så kort och att man liksom ska hinna göra allt "medans man är ung" och "innan man får barn".

I helgen träffade vi ett barn igen. Egentligen föräldrarna, men eftersom det var en ett och halv-åring med så var det mycket fokus på henne. Det var också kul. Jag tycker om barn, men jag vill inte ha egna barn än. Tidigare var jag så övertygad om att jag ville det, men just nu känner jag att det finns så mycket att göra. En lång lista med drömmar ska arbetas av och redan i år har jag hunnit med två av mina äldsta drömmar!

1) Gå in på ett fint arkitektkontor iklädd kostym och högklackat i ett fint område i en stor stad (och höra dit) samt
2) klättra i nätet framme på ett stort segelskepp.

Förra veckan gick vi på den "nya" inköpsgatan. Vi ville äta någonting och gick först till bankomaten. Förut bodde vi längst bort på den gatan, vilket naturligtvis ledde till att jag ofta vistades på den gatan. Nu bor vi i centrum och går bara till vissa delar av den där gatan. Denna gång gick vi längre än normalt (nu för tiden) och träffade alltså på fler människor. Det var några som jag sett sedan jag flyttade till den här staden. De har tiggt pengar och varit påtända under alla år jag bott här. Vid bankomaten satt som så ofta en hårlös kvinna med sin hund. Jag tycker inte synd om henne eftersom hon brukar gå och skrika på kvällarna när hon fått ihop pengar till drogerna. Hon är otrevlig och jobbig. Jag har aldrig givit henne någonting och hon tittar alltid så surt. Jag tycker bara synd om hunden.

Det jag egentligen ville berätta om var en kvinna som kom fram till oss. Hon flackade med blicken och tittade nervöst om sig. "Ursäkta att jag bara hoppar på er så, men det är så svårt att få kontakt med folk". Hon babblade på om hur hon flyttat till staden för flera år sedan och inte lyckats få vänner. Jag funderade på hur man kunde säga till henne att det nog skulle vara lättare om hon tog ögonkontakt med dem hon pratar med istället för att titta runt sig som en förföljd galning. Jag sa ingenting och jag vet inte om det var bra eller dåligt. Sådan konstruktiv kritik skulle ju vara bra för henne. L´vie sa att det ju snart är stadsträff och att hon kanske träffar någon då. Jag sa ingenting. Hon lät oss tillslut gå och vi sa lycka till till henne. Jag hoppas att hon träffar någon som hon kan bli kompis med och hon var ju modig som började prata med oss, men det måste nog ske på ett annat sätt. Hur får man egentligen kontakt med folk när man är som hon? Man måste gå kurser väl? I skolan, på kurser och i föreningar får man kompisar och kontakter. Skulle jag ha sagt det till henne?

Ja, nu har jag varit dålig med att skriva igen. En vecka rusar iväg så fort. Jag har haft prestationsångest och kännt mig lite stressad på grund av ett prov som jag gjorde igår och i förrgår. Man vet ju aldrig hur det gått och jag vet bara att jag måste vänta nu. Någon ska besluta om jag passar bättre för utbildningen än någon annan. Ungefär hälften kommer in av de som under de senaste två dagarna kämpade med tre uppgifter. Jag tycker att jag är bra och trygg i mig själv, men jag vet inte vad de tycker.

Jag var förresten äldst där. Det har aldrig hänt tidigare och det kändes skönt. Trots allt kände jag mig som en av de andra, bara mer erfaren. Vissa hade inte gjort "någonting" i sitt liv - i alla fall berättade de det på det sättet. De flesta var mellan 18 och 24 år. En 26-åring kände sig gammal, men jag är äldre. De trodde inte på att jag är så "gammal", utan gissade att jag är 22. Ålder är konstigt och jag har alltid sagt att jag inte tycker att det spelar så stor roll, bara man är nöjd med sig själv och gör det bästa av sitt liv. Jag har tyckt lite illa om att vara yngst, eftersom man blir så naivstämplad på en gång. Så ofta har jag hört "Men vänta du bara, en dag är du äldst och då kommer du inte tycka att det var så dumt att vara yngst". Efter erfarenheten igår och i förrgår måste jag erkänna att jag tyckte att det var väldigt skönt att vara äldst. Jag har ju hunnit med en hel del ändå och jag tror att det är där haken sitter - att de som tycker att det är jobbigt att vara äldst inte gjort så mycket av sitt liv som de yngre. Därigenom har de ju en press.

Hur skulle jag hunnit med att läsa konst ett år, studera på universitetet och ta en bachelor, flytta till Tyskland och få jobb om jag var 22 år gammal?

Ursäkta att jag skriver så konstigt, men jag kanske utvecklar mina tankar lite bättre lite senare.

Jag hamnade ju i en Zen-kurs på gymmet för en tid sedan. Där skulle vi sitta stilla och räkna till 10 i mer än en timma. Det var för mig väldigt långtråkigt och jag kan nog ställa fast att jag inte kunde meditera den gången. Istället började jag fundera på vad vi skulle äta och om det fanns någonting som jag glömt som jag skulle göra. Det var ju inte det som var meningen, men det var det jag gjorde. Att tänka på ingenting är skitsvårt och att koncentera sig på att räkna till 10 om och om igen är också svårt.

Idag valde jag ett på högklackade skor. Så superhöga är de inte, men det spelar ingen roll. Jag koncentrerade mig hela vägen till jobbet inte på någonting annat (nästan) än att gå på de där skorna. Naturligtvis hade jag koll på trafik, hundbajs, galna människor och annat som man måste ha koll på när man går utomhus och jag tänkte lite på vad jag hade att göra på jobbet och eftersom det är fredag även lite på vad vi ska göra ikväll, men inte alls lika mycket som vanligt.

Så nu vågar jag påstå att gå i högklackat är som att meditera. I alla fall med de erfarenheter som jag har.

Det är ju ganska naturligt att en döende 15-åring väljer att skriva en lista över vad hon vill göra i sitt liv. Hon började blogga för en liten krets och trodde inte att den skulle bli stor. Önskningarna var egositiska och vanliga. Med egoistiska menar jag inte någonting negativt, utan att bara hon skulle vinna på dem. Det är ju det naturliga tillståndet. Hon ville träffa vissa människor och uppleva biofest med tjejkompisarna, simma med hajar och se valar.

Sen blev bloggen populär och snabbt föddes den där "jag ska rädda världen"-känslan i hennes önskningar. "Alla som kan ska bli benmärgsdonatorer" blir nummer ett. Varför kommer denna önskan först efter att hon blivit känd? Varför ber hon inte sina närmaste vänner om det när hon ändå påstår att det är vad hon vill? Jo, jag tror det är enkelt - man vill som människa att de andra gör. De där som man inte känner ska göra. Och för att hon önskar sog det blir hon sedd som hjälte.

Hjältestatus är löjligt och jag undrar vad som är bättre - att leva ut sina riktiga djupaste drömmar, eller skenheligt rädda världen i det sista andetaget man tar.

Antingen har översättaren slarvat eller så fattar killen inte vad den andra killen menar.

Ur dn.se idag:

---

I en ny bok anklagas Smurfarna
för att vara antisemitiska och rasistiska.
Boken har väckt starka reaktioner bland
dem som är fan av Smurfarna.

---

Jag skrattade till när jag läste sista meningen "När det var dags för val frågade han min mor vad han skulle rösta på". Det stärker väl bara Antoine Buénos tankegångar? Det verkar väl mer som att mamman då bestämde över pappan än att det härskade demokrati i hemmet. Så är det ju i många hem och som människa är man lat och lyssnar ibland hellre till folk man litar på och som man vet har liknande värderingar än att sätta sig in i allt. Jag menar bara att använda det som försvar var väldigt svagt. Och roligt.

Sen är ju hela tanken med att Smurfarna lever i diktatur kul. Jag tycker att Antoine Buéno har rätt om man nu är duktig på att ta snacket om ismerna med en grutta salt. Tyvärr kan de flesta inte det, utan säger helt utan att tänka efter "nazism är fel", "kommunism är fel", "diktatur är fel", "demokrati är rätt", "USA är rätt". Med sådana människor kan man inte diskutera och om lyssnar på när de pratar om andra saker (som man får prata om) märks ofta en gnutta rasism i deras uttryck. T.ex. att det är invandrarna som begår flest brott, men naturligtvis menar man inte invandrarna från USA, Frankrike eller England.

Jag är övertygad om att precis de människorna var de som under andra världskriget gjorde nazismens genombrott möjligt. De som inte kan prata om ismer,  de som inte sätter sig in i problematiken, de som tror att alla i nordkorea vet mindre om världen utanför landet än vi om t.ex Pakistan, de som bara gapar och sväljer det som nutidens politiker, media och gatustenar säger - de är dem som ger problemet en chans att slå igenom med enorm kraft.

Smurfarna kanske verkligen kan liknas med en diktatur, antagligen kan varenda hem liknas med en diktatur, vissa med spöstraff. I vissa hem hungerstrejkas det, i vissa hem kastas saker sönder, i många hem pratas det illa om grannarna och många skulle nog erövra grannens land eller ta sig friheten att bränna ner det fula huset som han byggt på sin tomt. Smurfarna kanske verkligen kan liknas med en demokrati. Det beror på hur man definierar det och vad man vill bevisa.

Jag lärde mig ganska tidigt att min inställning att göra klart uppgifter som man tilldelats på en gång inte är samhällets syn på hur man ska gå till väga. Man ska ta på sig en uppgift och sen sega på och inte göra någonting förrän det kommer någon och klagar på att det inte är gjort. Att tidigt planera och göra klart grejer straffar sig allt för ofta i vårt samhälle. Inte konstigt att vi inte kommer någonstans.

Exempel:
- som litet barn sa dagisfröknarna att vi skulle måla. När jag då stack iväg fick jag tillsägelse att vänta. Man skulle måla snart. Nu skulle man vänta. Jag lärde mig tidigt att hata ordet "vänta"

- i skolan fick vi veta när ett prov skulle vara. Som direktaktionär började jag plugga i tid. När provet sedan närmade sig valde man "genom demokratiskt val" att skjuta fram provet. Det ledde naturligtvis till att man i slutet av terminen hade en jädrans massa prov samtidigt. En sådan vecka var jag sjuk. Om proven hade legat enligt första planen skulle mina betyg ha varit bättre. Jag lärde mig ganska tidigt att ifrågasätta "demokratin".

- nyss tog jag tag i att fixa en grej på jobbet som en annan kollega låtit ligga sedan ca 2,5 månader. Det börjar nu bli kritiskt och då hamnar det på mitt bord och om det nu skiter sig vägrar jag ta åt mig någon skuld. Jag försöker rädda. Jag får höra att "Ja, jo, jag har ju märkt att när du får det så blir det liksom snabbt gjort. Man hänger liksom inte med, men egentligen är det ju bra". Jag lärde mig hyffsat tidigt att människor inte tycker om "förändringar".

Jag vågar hävda att man gör precis lika många fel om man lägger saker på is och väntar som när man gör det på en gång utan att utvärdera varenda liten vinkel och möjlighet. Skillnaden är att om man handlar på en gång och det genomgående kan man komma riktigt långt och allt kan bli helt bra. Som när man kör bil - man funderar inte länge på om man ska svänga när vägen går från rakt till kurva och när man svängt kommer nästa sak att ta beslut om. Man måste inte gå igenom hela vägen i förväg och fundera över varenda kurva, utan man sticker iväg och låter sig överraskas. Om man inte agerar kommer man ju ingenstans alls. Samma saker varje dag, hela tiden och för evigt.

Jag säger inte att man inte ska planera (obs! dubbel negation), jag säger bara att man ska få fingrarna ur ärslet på en gång!

Idag ville jag köpa en macka till frukost. Jag gick in på bageriet och tittade på mackorna som var färdiggjorda. De såg så tråkiga ut. Samtliga saknade färg. Inga grönsaker överhuvudtaget! Kan ni föreställa er den här löjliga paniken som brytit ut. Bönder som förstör sina grödor istället för att skörda dem. Människor som halvt springer igenom grönsaksavdelningen för att slippa bli smittade av den där bakterien som fungerar som ett lim i tarmen och skickar ut mängder med gift. Att ingen mer insjuknat sedan förra veckan, att det inte dog fler än i en vanlig influensa, att gurka inte nödvändigtvis är smittkällan, att den där bakterien alltid funnits bryr sig ingen om. Istället slutar de äta vitaminer. Smart, för hur var det med vitaminer och immunförsvaret? Blir man inte lättare sjuk om man inte äter vitaminer? Blir det inte fruktansvärt dyrt om man förstör maten i onödan? Kan man använda sallad, gurka och tomater som drivmedel för bilar eller som uppvärmning i vinter (det kommer en vinter igen, fast att det är varmt just nu)?

Hur som helst stör det mig att så många utnyttjar den där grönsakshysterin och tjänar pengar på den. Istället för att tvätta grönsakerna noggrannare väljer bagerier och caféer att strunta i grönsaker helt. De säljer sedan mackorna för samma pris som tidigare och tycker sig vara hjältar som tar ansvar för sina kunder... Suck. Det är ändå ingen som lärt sig någonting! Istället för att lägga om rutiner lägger man av helt - för en stund - för att sedan fortsätta som tidigare som att ingenting hänt och det inte kan hända igen.

Diskussioner utan fakta. Alla tidningar i samtliga västerlänska länder verkar skriva ut "annonsen" som berättar om att Gwyneth Paltrow och hennes man Chris Martin söker lärare till sina barn. Kravlistan är lång och hård och den naturliga reaktionen är att man ändå inte har kvalifikationerna. Men OM man nu har det blir man blåst på chansen. Det finns ingen information om hur man ansöker om jobbet. Media vill inte hjälpa eller förmedla eller något sådant. De vill skvallra. Som gamla tanter vid kaffebordet. Skvallra och inte föra vidare information. Och jag tror att de mest av allt bara skriver lögner. De vill att folk ska börja diskutera också och det gör folk. De skriver om att det är ingen som har sådana kvalifikationer, de skriver om att det är för låg lön om man har de där kvalifikationerna. Båda är fel. Att kunna en jädrans massa språk betyder inte att man har ett jobb som ger en tjock plånbok och frihet att köpa allt man vill. Man måste få jobb också där samtliga kvalifikationer är efterfrågade. Dessutom är väl inte det viktigaste att få ännu mer pengar när man ändå kommer upp på en stor lön? Konstigt det där med folk inställning till jobb, kvalifikationer och livet i sin helhet.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13121285.ab

Barn på facebook, barn på gatan, barn i lekparken som jag går förbi till jobbet, barn hos kompisar. Barn överallt och denna översvämmning av barn i mitt liv gör mig inte en gnutta sugen på att skaffa egna barn. I mitt verkliga liv är det inte så mycket barn, men när det är det så märker jag hur svårt det är. I verkligheten klagar föräldrarna över hur svårt det är. På facebook är det babyboom med den där konstigt perfekta barnfamiljen. Fotografier på lekande barn blandas med fotografier på skrattande barn.

I verkligheten träffar jag föräldrar som är slut för att barnen kräver så mycket. Förra veckan träffade jag två barn. En 1,5-åring som är bra uppfostrad, glad och nöjd. Och när han inte är det, utan bara vill skrika utan anledning, får han sitta ensam på sitt rum. Den andra ungen som jag träffade var fyra år, småtjock och fruktansvärt bortskämd. Han skulle bestämma och gråta och var så hypad att han inte kunde leka som en normal unge. "Han kommer att få det svårt på dagis" tänkte jag och la till tanken "med all rätt". Så får man inte tänka, kanske, men det skiter jag i. Bortskämda skitungar som skriker när omgivningen inte är hypad som dem är jobbiga.

"Det är så svårt att uppfostra barn" säger 1,5-åringens mamma ofta till mig. Hon är jätteduktig. Pojken är artig och väluppfostrad. Det är svårt att tänka sig att han inte än är två år gammal. Det är nog svårt att uppfostra barn och jag vill inte det än. Facebooklögnen gör nog inte heller någon riktigt lycklig. De som ser sin egna vardag känner sig misslyckade. De som lägger upp bilderna försöker bara försköna in vardag och barnbilderna hamnar på pedofilsidor på nätet.