Le Lotus d'Orange

Det finns ett forum där det handbollslaget ska organisera sig. Genom olika doodle-länkar kan man kryssa i om man kommer till träningen eller matchen. Det går alltså att se att det är för många eller för få för ett spel ganska tidigt samt vem som spelar. Dessutom skriver tränaren en dokumentation över matchen, lite likt det jag känner från barndomen då man en till två dagar efter spelet kunde läsa om sig själv.

Vad som även finns på sidan är en jävla massa snicksnack och skit. Det diskuteras och ett "ursäkta, jag har inte tid för det" slås ner av ganska ogenomtänkta och hjärtlösa kommentarer. Som ju internet är - rått och direkt för mottagaren samt enkelt och distanserat för avsändaren. Dessutom blir det enligt min mening sämre och sämre stämning. Jag känner att jag bara vill skrika, men det hjälper ju inte så då återstår att skriva, en endaste mening, nämligen "kan vi inte bara spela handboll?".

Jag förstår till viss del de som tjafsar, men jag tycker att det är så löjligt. En tränare som gnäller att tjejer diskuterar fast att han är värsta kärringen själv. Lagkamrater som inte kommer till träning och blir sura för att de inte får spela varenda match. Och i mitt fall, lagkamrater som inte förstår att jag inte har tid att sitta och dokumentera andras matcher. Och när jag då säger upp ett spel för att ta en söndag till att göra streck i något slags protokoll blir det också gnäll.

För man ska hinna med så mycket i livet. Och kanske har jag tagit på mig lite för mycket, men det är väl för fan mitt egna problem om jag vill plugga heltid, jobba halvtid, flytta till ett annat boende och träffa kompisar samt pojkvän?

Men det är alltid all in eller inte alls. Lagsport för att det är kul och sport finns inte längre. Jag har aldrig hittat det. Att det ska vara all in på planen tycker jag naturligtvis, men att gå på julfirande, dricka en öl efter träningen, gå på domarutbildningar och allt detta pi pa po (som de uttrycker det i Tyskland) har jag måttlig lust på när jag har mycket att göra.

Vi får se hur träningen går på torsdag. Det blir nog en tung träning för mig eftersom jag slarvat med träningen de sista veckorna, men annars hoppas jag på glad stämning. Men det är nog att önska sig en gnutta för mycket.

Min bastusamtalerska kom igen med ett ämne som jag egentligen tror ligger utanför det normala samtalsspannet för en konveration mellan två människor som inte egentligen känner varandra. Jag har ju berättat om det första samtalet i vilket hon snabbt drog in sadomasochisim, kinakontakter, idéstöld Egentligen har hon kanske inte brutit mot någon etikettregel med det tredje samtalet som alltså inträffade igår. Jag menar, om man en gång överskridit gränsen kanske det är helt okej att hålla sig kvar på den sida man hamnat på?

Igår berättade hon fritt om sin nya (ja, vad ska man kalla det?) "date". Han var tydligen bra, förutom att han var gift och hade en flickvän. Hon ville egentligen inte ha något med en som var upptagen, men kanske "under tiden som hon letar annan", som hon ungefär uttryckte det.

Nu kan jag dra den här texten i flera riktningar - antingen till att moralisera över hennes sätt att leda samtal eller till att moralisera om huruvida det är rätt eller fel att ha ett förhållande med någon bara för att man vill ha något ett tag och i vilka sammanhang det är tillåtet. Eller allt vad monogami och motsatserna omfattar. Med mera. Jag tycker det första är intressantare, men om ni har något att tillägga om de andra så kan vi ju skriva om det också...

Jag tycker ju att det också är intressant att höra om hennes, för mig, väldigt udda livssil. Samtidigt tycker jag att det är lite otäckt att hon lever ett liv som ligger så långt från det som jag känner och att hon berättar så frimundigt om det. Själv kan jag tillägga lite i samtalet, vilket också är bekvämt.

Samtalet varade dessutom inte länge, kanske 10 minuter maximalt och hon var tvungen att springa ut ur bastun för att hinna hämta ut bilen ur garaget innan den gratis parkeringstiden på tre timmar utlöpit. Hon är väldigt dominant i sitt agerande och samtidigt väldigt öppen. Jag tror att hon ljuger lite, men jag förstår inte varför. Själv betraktar jag människor och tycker att det mesta är anmärkningsvärt.

Om det nu är så att hon ljuger, vet jag inte alls vart hon vill komma. Som vän är jag inte speciellt imponerad av henne strapatser. Visst, jag kan skriva om dem och undra över varför hon berättar det, men inget vidare. Jag skulle prata med henne ändå. Och där tror jag att punkten sitter, om hon nu ljuger alltså: är det så hon tidigare fått uppmärksamhet? Ville folk bara höra på henne när hon hade så extraordinära händelser att berätta om som sex med tre män samtidigt och ovan nämnda teman? Måste man ha en mörk historia med inslag av ensamhet och önskan om att få vara med för att berätta sånt, eller är det rentutav normalt och "det riktiga samtalet"? Är det sånt folk egentligen pratar om och jag har missat det?

För övrigt, vårt andra samtal handlade om hur hennes väninna valt att medverka i en erotisk fotoshooting... Hon är lite skum den här människan i bastun, tror jag...

Överallt träffar man människor och det är viktigt att bete sig efter den situation som man befinner sig i. Igår efter träningen pratade jag lite med en annan som dyker upp på samma pass vecka efter vecka. Vi bestämde oss för att gå in i bastun ett tag och pratade. Hon berättade att hon hade haft en dålig dag dagen innan och att hon inte var så glad. Hon tvekade över att berätta vad som hänt och vi gav oss i stället in i det vanliga "vad jobbar du med?"-samtalet. Efter en tid kom hennes bekymmer på tal igen och hon sa att det var lite oangenämt att berätta och jag försäkrade att jag inte behövde veta, men om hon ville prata om det fick hon.

Eftersom vi var ensamma i bastun började berättelsen sippra ut. För en stund kunde man tro att vi kände varandra sedan länge för hon berättade om problem med ett projekt hon och en annan dragit igång. Berättelsen var omfattningsrik med inslag intriger, brutna löften, någon typ av Sado-masochism light version, kinesiska kontakter med mera.

Hon jobbade som designer och hade blivit bestulen på sina idéer om något märke som skulle skapas. Det var en sorglig historia att höra inne i den 45-grader "varma" bastun. Mest förvånad var jag över hur mycket folk ibland bryter den där gränsen för vad man pratar om när, vad man får göra var och så vidare. Den som jag här försöker visualisera med den här bloggen.

Jag kom tidigare än vanligt till gymmet i tisdags. Skulle klämma in träningen innan L’vie kom med tåget, så jag hamnade på en annan träning än den vanliga. Det var Mage-Ben-Rumpaträning och tränaren var ny. Hon hade rastaflätor och ett speciellt utseende.

 

Redan efter 5 minuter började luften fyllas av en viss irritation. Exakt varför förstod jag inte riktigt, men det var tydligt att någonting inte stod rätt till. Efter 15-20 minuter gick en av oss 8 deltagare. Blickar utbyttes allt häftigare mellan tjejerna (ja, det var bara tjejer som valde att gå på den träningen den dagen – men det är inte alltid så!). Det var inte snälla blickar och jag fick mer och mer känslan av att tjejen där framme som skulle agera ”ledare” hade förlorat sin auktoritet.

 

Själv upplevde jag mig inte som någon direkt aktör, men jag förstår att jag ändå i det tillfället räknades till att tillhöra ”gruppen”, kanske främst av tränaren. Flera av deltagarna visade sitt missnöje med att aktivt inte delta i övningarna. Den nu alltmer osäkra tjejen framme vid spegeln blundade och  gjorde rörelserna alltmer otydliga. Jag fick problem med att förstå vad hon ville att jag skulle göra för rörelser och undermedvetet ledde det till att jag slöt mig med gruppen. Det var inte så att vi alla bara satt och glodde på en tjej som med slutna ögon med små rörelser gjorde någon typ av träning på en yogamatta i en spegelsal, men nästan. Vi försökte följa vår egentligen redan avsatta ledare de återstående 20 minutrarna, men det var svårt och snart lämnade ytterligare två deltagare under högljudda suckar, mummel och iskalla blickar salen.

 

 

När vi efter fem minuter armstretching tagit tre djupa andetag avslutades träningen. Tjejen hade öppnat ögonen och frågade med en (för läget överraskande) tydlig röst vad som varit så fel och ursäktade sig innan svaret med att hon blivit inring i sista sekund och inte fått några anvisningar om hur träningen skulle gå till. De flesta sa ingenting. En deltagare tittade på golvet och en annan rullade ihop sin matta, medan de andra försökte tänka ut de svar som hon förtjänade. Tillslut kom det fram att det egentligen var ett hårt träningspass och att deltgarna som går dit varje vecka förväntade sig att lämna rummet svettiga och trötta, nu skulle de kliva in i duschen irriterade med stretchade armar från ”mage-ben-rumpa”-träningen.

 

 

- Varför har man så kort tid på sig att få respekt?

- Varför väljer gruppen att lämna eller trycka ner ledaren (istället för att göra det bästa av situationen)?

- Varför kom ingen på att kommunikation kanske skulle kunnat rädda situationen?