Le Lotus d'Orange

Surrade nyss chefen på en stol framför ögonen på förbryllade kollegor.

Chefen satt och snurrade på stolen medan han sjönk djupare och djupare i monologen om företaget. Jag frågade om jag skulle hjälpa och snurrade runt honom. Han tyckte det var kul, men mina kollegor tittade skärrat på och väntade på att han skulle bli förbannad. De har ännu inte märkt att han egentligen snäll och ofta spelar teater. Dessutom tycker han om att leka och blir alltid glad när man umgås mer lekfullt med honom. Ack, när ska de inse att de inte behöver ha magont och att det mesta han säger i form av hot om uppsägning är dåligt formulerade improvisationsteaterstycken? När, ack, när...?

Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar!

Utlänningar tror att:

- alla svenskar är blonda.
- alla svenskar har blåa ögon.
- alla nordiska länder är ett land.
- alla svenskar känner alla andra svenskar "för ni är ju så få".
- det bor isbjörnar i Sverige och det mest tragiska är att alla inte fattar att jag är ironisk när jag säger: Ja, precis isbjörnarna är så snälla så i Sverige. Och vet du varför isbjörnar inte äter pinguiner? Jo, för de svenska pinguinerna kan en typ karate..."
- Sverige är IKEA
- alla svenskar är deprimerade och behöver en massa alkohol för att klara av vintern.
- det inte finns smör i Sverige
- svenskar bara äter knäckebröd, rutten fisk, köttbullar (uttalas på utländska med hårt k och bålla i slutet)
- det är högst 3 grader varmt i Sverige.
- svenskarna bor i iglos.
- att älgarna är det enda djuren som lever där, förutom isbjörnar och pinguiner...

Jag kunde fortsätta länge, men jag går hem nu! Kanske fortsätter jag någon gång. Hej!

På resan hade vi efter vissa museumsbesök ett gruppsamtal. Jag sa inte så mycket, men jag tror de minns mig ändå. Men, det var inte det som jag ville berätta... utan att professorn efter en utställning (där man reste runt jorden, men inte "vågrätt" utan "lodrätt"... Alltså typ med rosenlinjen) frågade mig två konstiga frågor - för att jag är svensk. Resan började i Tyskland och gick runt ett varv tills man åter landade i Tyskland.

Någonstans i slutet av utställningen var det oklart om det var Island eller Grönland som beskrevs och under diskussionen riktades alltså frågan till mig: Eftersom jag är svensk så måste jag ju veta om det var isländska eller grönländska landskap, hus och männikor (bakifrån) som hade visats på bilderna. Varför ska jag veta det bättre än tyskarna???

Den andra konstiga frågan löd som följer:
- Ja, men du som svensk har ju vuxit upp med en resa. Tycker du att denna var motsvarande den?

... jo, det tog en stund för mig också att förstå att han syftade på Nils Holgersson... Jo, man ska väl känna till den boken, men inte fan kan tyskarna tro att ALLA svenskar gör dom han!? Jag minns faktiskt inte ens boken - pinsamt som det är. Jag minns bara att han flyger runt på en jävla gås och är jätteliten. Jag tror han hade en röd mössa, men det vet jag inte säkert. Ska nog läsa boken någon gång snart så att jag vet hur vi svenskar växer upp... med en resa... på en gås...

Hur är det att komma till jobbet efter typ två veckor och märka att INGENTING har gått frammåt? Att samtliga grejer diskuteras på precis samma sätt som då... Vi skulle ha kunnat kopiera protokollet och skriva in nytt datum. Går det bra då?

Vi åkte buss på resan med klassen. Det var fem dagar bussresa i princip. Busschauffören var en glad prick som helst backade. Han backade när han fick chansen. Jag tror att han var så bra på att backa för att han uppenbarligen var väldigt dålig på att läsa skyltar. Om jag körde en lång resebuss skulle jag verkligen tveka att köra nerför en smal, brant backe i ett bostadsområde med bilar parkerade på båda sidorna innan jag körde förbi två "genomfart spärrad"-skyltar. Det gjorde inte han utan ångade på nedför backen. När vi efter ett par kurvor i nedförsbacken kom fram till byggarbetsplatsen återstod inget annat än att backa uppför igen...

Under förra veckan var jag med klassen på resa. Vi kollade hur olika museumen var uppbyggda och hur de var gestaltade. Ungefär 15 stycken på fem dagar. Det är hardcore och jag undrar hur mycket jag har lärt mig. Jag minns ju inte ens hälften. Kanske undermedvetet, men när jag försöker föreställa mig vilka vi var i kommer jag absolut inte på alla.

De flesta utställningarna är dåliga. De försöker beskriva någon slags resa och det misslyckas. Det är ju inte så konstigt att de som ska beskriva naturen misslyckas grövre än de som beskriver någonting som människor skapat, men det som förvånade mig var att det var ytterst få i klassen som fattade att det är svårare att återge natur än t.ex. ett skepp.

Jag är ingen stor museumsbesökare som känner till vilka utställningar som man "bara måste se!", men jag har ändå sett ganska många utställningar. Dessutom har jag kompisar som kan bättre än många konstnärer som ställer ut. I en fotoutställning förundrades jag över hur mycket bättre bilderna som en kompis är. Fast att hon inte är utbildad. Det tog bort så mycket av känslan och jag blir lite besviken att så många som håller på med konst inte har den blekaste aning av vad de egentligen håller på med.

Idag bakade jag med två tjejer. Så där som man säger att tjejer gör. Det var ganska kul, men jag funderade under tiden lite på rollfördelningen. Eftersom ingen av oss tre tjejer har barn var det en av pojkvännerna, han som bor med den vi bakade hos, som fick slicka skålar och provsmaka. Han gjorde det väldigt gärna och vi tyckte också att det var roligt. Jag kan tänka mig att om det skulle vara tre killar som bakade och det inte skulle vara någonting "konstigt" skulle nog en flickvän med glädje slicka skålar och provsmaka. Varför blir det så?

Jag såg en träbock i ett skyltfönster med en svensk flagga hängandes runt halsen och jag fick lust att bränna den. Hur är det egentligen med Gävlebocken? Brinner den i år? Det är väl dags för det igen eftersom den stod kvar förra året. Jag tycker att det hör till att den bränns ner då och då. Annars skulle den ju aldrig blivit känd. Hur som helst har den funnits hela mitt liv och den har brunnit många gånger. Det är en av de nyheter som man som barn fick höra. Kanske har det satt spår :)

En ny plats 2 på min lista över dumma saker på jobbet "Tema Datorer":

1) "Kan du scanna in den här kartan som jag nu skrev ut från Google Maps? Jag behöver den digitalt".

2) "Min Word kan inte bearbeta och skära till bilder".

3) "Va? Kan man formatera text i Word? Nä, jag skriver in allt manuellt... Ja, innehållsförteckningar skriver jag in manuellt".

Igår var vi och tittade på världens största modelltågbana i Hamburg. De har investerat så mycket pengar och givit jobb till 250 personer. För en modellbana... Eller flera.

De har precis byggtklart en flygplats och studerat så mycket, men ändå saknas det så mycket. Jag vet att det är lätt att vara kritisk, men när man ändå lägger miljonbelopp på att bygga upp en modellvärld kan man väl göra det riktigt..? Usch vad tråkig jag låter när jag skriver så som jag skriver. Som exempel för mina tankar kan jag berätta att i Sverige bor Pippi Långstrump bredvid LKAB i Kiruna. Dessutom leker isbjörnar med pingviner i snön i Skandinavien. Det blir liksom löjligt och därigenom tråkigt.

Under rundturen som vi var med på så såg jag många figurer som hade sex. Det är klart att det känns roligt för de som bygger att sätta in folk som har sex och som besökare ler man lite vagt när man ser det första gången. Det är också naturtroget eftersom folk i världen bevisligen har sex (vi slog ju nyligen 7 miljardergränsen), men att så många har sex i naturen procentuellt räknat kändes lite överdrivet.

Jag hade nog hoppats på att de skulle bygga in tristessen som finns i världen. Långa avsnitt med "ingenting" för det är så världen ser ut. Ibland finns det "bara natur" och det är inte så att 5-10% av jordens landyta är täckt av kasinon. Hamburg är inte lika stort som Skandinavien även om det ser ut så när man bygger en hel flygplats 100% återgivet i skala 1:200 i Hamburg.

Jag kanske låter bitter, men jag är inte det. Jag tycker bara att det inte var så himla intressant att se det som de byggt eftersom det inte återspeglar det som jag tycker är viktigt att återspegla i en sådan modellvärld. De hade gjort det fint, men om jag var skapare skulle jag inte kunna klappa mig själv på huvudet och tänka "det gjorde jag ta mej fan bra", utan jag skulle någon gång vakna upp och tänka "vad har jag lagt min tid på för skit?".

Jag funderar ibland på varför livet rullar på så förbannat fort. Och sen om jag gör rätt i mitt liv med mina val. Det är faktiskt svårt att rangordna saker i livet och svara på frågan: Vad är viktigt för mig? Nu är jag i en ålder där många jämngamla är föräldrar. Det kändes så självklart att få barn innan 30 tidigare och det känns fortfarande så, men jag känner mig inte äldre än... Jag vet inte ens en ålder som jag ska skriva in där. Jag förknippar mig själv inte med en ålder så hur kan jag sätta en ålder på när något ska ske?

Men det är inte bara den där barnfrågan som är funderingsvärd, utan hela den egna existensen. Vad är viktigt för mig? Vem är viktig för mig? Hur är viktig/t för mig? Var är viktig/t för för mig? Varför är ... viktig/t för mig?

Nu gör jag många saker och jag drömmer om många saker. Konstigt nog kryssar jag för en efter den andra drömmen på min lista, men jag blir inte tillfredsställt nöjd för det. För det är något annat man söker. När jag flyttade hit kände jag att det var en bra plats att bo på för mig, men jag känner hur livet rinner bort för tiden går så fort. Sen tittar jag på andra och ser att deras liv inte går så fort i mina ögon, men jag vet att de tycker att livet går fort.

Idag på jobbet:

Jag till kollega efter veckor av försök att få en kollega att ta ansvar för sina uppgifter: Jag är faktiskt lite besviken på att du inte har kommit och kollat hur det ser ut. Jag förväntar mig att du som ansvarig för projektet har koll på vad som ska göras, vad som gjorts och hur mycket som är kvar att göra.

Kollega: Men du har ju inte ens sagt "God morgon" i morse.

Jag: Så typiskt. Så fort du får lite kritik slår du tillbaka någonting.

Kollega: Jag slår inte tillbaka någonting. Jag är bra på att ta kritik.

Chefen: Ja, vi måste säga "God morgon" till varandra.

Jag: Ja, nu var det ju inte det som jag ville diskutera, men för protokollet så satt han (kollegan) inte på sin plats när jag kom till jobbet och jag har ingen lust att jaga folk.


Suck. Dessutom kunde ju han (kollegan) också ha gått till mig och sagt "God morgon" om det nu var så jävla viktigt för honom!

Känner du den där känslan av att aldrig bli klar med ett jobb? Att det bara växer och växer... Idag hade jag inte den känslan. Förra veckan var det så fruktansvärt mycket att göra och magen gjorde ont när jag tänkte på allt som jag skulle hinna med. I fredags klarade jag av en viktig del och kände att det var möjligt att klara uppgiften. I lördags var jag klar, men sen kom ändringar (som inte berodde på att jag gjort fel, utan att förarbetet var fel) och då tappade jag verkligen lusten. Idag trodde jag inte att jag någonsin skulle klara av att göra klart allt och sa att det nog kommer att behövas ytterligare en vecka om fler ändringar kommer på det viset. Efter att det sagts sa det bara woops och så var jag klar med allt. Nu hoppas jag att det inte kommer fler ändringar. Det är konstigt, men nu känns det nästan lite tomt. Jobbet är gjort. 80 timmar har jag använt för det och nu ligger det i en hög som är ynka två centimeter hög.

För första gången i mitt liv har jag förstått varför folk inte hjälper varandra när andra är i nöd. Varför folk tvekar innan de hjälper till och jag kommer nog att göra detsamma hädanefter.

För en tid sedan ringde jag 112 för att det luktade bränt och ett brandlarm pep. Brandkåren kom och slog in dörren. I lägenheten fanns en ung, förmodligen full, kille som glömt en pizza i ugnen och somnat. Nu har det tydligen hänt ytterligare två gånger och hyresvärden vill vräka killen. Jag känner att jag inte har med det hela att göra, men kan förstå att även min chef känner att killen ska ut ur huset.

Nu har hyresvärden bett vårt företag att skriva om den gången när "vi" ringde brandkåren. Det hela hamnar på mitt bord och jag ska tvingas ta reda på när det hela hände, formulera ett brev där jag berättar vad som hänt och skicka detta till hyresvärden som vill använda det i kontakten med en advokat och antagligen en rättssak. Jag själv tycker att det är en sak för chefen och inte för mig. Egentligen tycker jag att det är en sak där företaget ska hålla sig undan och eventuellt skriva under en namninsamling där det går ut på att få ut killen - ingenting mer. Jag personligen vill hålla mig från hela situationen.

Då kallas det arbetsvägran. Det ger chefen ett giltigt skäl att avskeda utan uppsägningstid. Så långt kommer det inte att gå och jag tror inte heller riktigt att det skulle gå igenom. Men nu undrar jag om någon förstår mig i den här situationen! Tycker alla att jag ska skriva det där brevet? Att jag ska lägga arbetstid på att skildra varför jag ringde 112? Tycker alla att jag är obstinat när jag säger att jag inte vill ha mer med det där att göra? Arbetsvägrar jag?

Förstår någon att jag får en dålig känsla och att jag nu känner att jag kommer att tveka innan jag ringer 112 nästa gång? Tycker någon som jag att det är idiotiskt av min chef att tvinga mig in i en sådan tankegång? Känner någon annan som jag att hyresvärden faktiskt kan låta bli att samla bevismaterial genom andra hyresgäster istället för att hämta brandkårens anteckningar som man som hyresvärd väl ha rätt till?

Om världen verkligen fungerar på så vis att man tvingas mobba ut andra människor för att slippa skit själv, då undrar jag varför jag ens försökt att jobba mot mobbing och orättvisor och för att man ska hjälpa varandra i NÖD.

När jag skildrade det här fick jag frågan om varför jag i denna situation blir så obstinat och inte vill ta ställning när jag annars är så sur över att andra inte hjälper till när hjälpen behövs. Jag har nog aldrig tyckt att man ska ta ställning utan att ha alla informationer på bordet. Jag har nog aldrig tyckt att man ska lägga sig i ALLT. Jag tycker att om man lägger sig i så ska man veta vad man gör och varför man gör det.

Jag har levt 27 år och får mindre och mindre lust att vara en del av samhället. Som tonåring ville jag förändra, nu vill jag att folk ska sköta sig själva, INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER STÖRA ANDRA och skita i andra... och samtidigt hoppas jag ju att någon ingriper när jag (eller någon som jag håller kär) är i nöd, men jag tror inte att det finns sådana människor kvar snart. Jag känner att jag ska sluta ingripa. Jag känner att det mer och mer är skitsamma för mig. Det är ju ändå inte alla som bryr sig. Kanske är det verkligen bättre att låta naturen ha sin gång.

Mm... jag vet att folk som läser det här känner att jag skriver en snyfthistoria eller som en ironiskt sa till mig:
- Åh, man börjar ju nästan gråta.

Angående situationen tror jag att det är bättre att hålla sig undan för kanske, kanske vill killen hämnas och jag har ingen lust att vara offer för hans hämndaktion. Jag vill inte heller att företaget ska bli ett offer. Jag vet inte hur killen fungerar, men om han förlorar lägenheten kan han förlora mycket. Vissa människor faller rakt genom skyddsnäten när sådant händer och de vill hämnas.

Idag ska det vara ett möte om den stora berömda inskolningsfesten på konsthögskolan. Det kan säkert vara kul att vara med och diskutera, men helt ärligt har jag ingen som helst lust med sådant. Jag kan fixa en fest, men jag sitter inte med i en folksamling på 100 personer och försöker diskutera var, hur, när. Det är tråkigt och ineffektivt.

Jag är inte den enda som tänker i de banorna, tror jag, och när det idag visade sig att det skulle vara en paus på två timmar mellan den sista föreläsningen och mötet var det många som ville gå hem. Därför steg en tjej upp och sa "Och glöm inte mötet. ALLA måste vara där" på vilket hon av någon fick motfrågan "ALLA?!" som följdes av svaret "JA, ALLA!!". Jag mumlade nog, eller tänkte högst som man också kan uttrycka det att jag inte kommer. Det var nog inte många som hörde det, men naturligtvis en av den där tjejen som tagit kommandantrollens kompisar. Jag fick några sura blickar och viskade att jag måste jobba.

Men se, det förstår inte små tjejer som får hyran betald och fickpengar stoppade i fickorna av föräldrarna. Naturligtvis var det dumt att tänka högt, det är alltid dumt att tänka högt för man måste filtrera innan man pratar och högtänkta tankar är ofiltrerade. Jag försöker sluta tänka högt.

Nåja, nu är det så och de som offrar den sköna kvällen för ett otillfredsställande möte kommer nog imorgon inte att glädja sig över min ickenärvaro. Det värsta som kan hända är väl att vi som inte var på mötet inte heller får gå på festen. Det är ju så sådana människor brukar tänka, men jag är förbi den åldern då det bryr mig. Så nu är det bara att vänta och se vad de beslutar. Tills dess fortsätter jag med mina arbetsuppgifter varvade med skoluppgifter och privatliv!