Le Lotus d'Orange

Under resan bestämde vi (L´vie och jag) oss för att knacka på hos en släkting till mig "när vi ändå var i stan". Det var morgon och jag hade berättat för pappa att vi hade tänkt att åka dit. Han gav oss adressen. Jag hade inget telefonnummer och tyckte att det skulle bli jobbigt om de skulle bjuda in oss och tvinga oss att tillbringa hela dagen där - vi ville ju bara säga hej.

Jag vet inte hur länge sen vi såg sist, kanske för sex år sen och vi har inte träffats speciellt ofta överhuvudtaget genom åren (som man säger när man menar "hela livet"). Med andra ord känner vi inte varandra speciellt bra. Jag hade ändå föreställt mig att de skulle säga "Men du! Vad kul att du kommer och hälsar på" eller att de skulle känna igen mig genom att jag blivit lik min mamma. Det säger nämligen folk att jag blivit.

Nåja, efter ett par svängar utanför kartans gränser hittade vi rätt gata och jag kände igen garaget. Inget annat. Lite osäkert gick vi upp på trappen och läste på ringklockan. Det var rätt hus. Dörren öppnades av en kvinna och eftersom jag var tvärsäker på hur det skulle bli sa jag bara "hej" och väntade på reaktionen och kramen. Den väntade reaktionen uteblev och (efter en namnpresentation från min sida) ersattes den av ett kort, aningen bryskt, "Är det något religiöst?". Förvånad och aningen besviken sa jag bara "nej.." för det var det ju inte.

Hon fortsatte med att berätta hur sjuka de var och att ingen kunde komma in i huset. Jag tyckte det var tråkigt och visste inte hur jag skulle bete mig. Så här i efterhand kan jag väl medge att ett kort "Känner du inte igen mig? Det är ju jag", men då kändes sådana lösningar på situationen främmande. Fortfarande förväntade jag mig att min riktiga släkting, hennes man, skulle komma till dörren och känna igen mig.

När hon höll på att stänga dörren kastade jag ur mig ett snabbt "Jag skulle hälsa från pappa" och då föll poletten ner. Naturligtvis blev det pinsamt för henne och svängen med hur sjuka de var kom återigen. Min släkting kom till dörren och på något vis ville jag bara gå och lämna det där fiaskot bakom mig. Varför skulle jag knacka på hos dem? Det var ju ganska onödigt. Nu blev det ju bara pinsamt.

Jag hade brytit mot etikett-reglerna genom att komma oanmäld. Hon hade också brytit mot reglerna genom att inte låta mig komma till tals och ta för givet att jag var från Jehovas vittnen. Situationen löstes nog aldrig även om vi kallpratade trevligt i tio minuter.

Det blev inte som jag hade föreställt mig. Livet är inte så där som i sagorna, inte ens när man återvänder till något man borde känna.

Förlåt att jag inte har skrivit på länge. Jag har varit ute och rest. Hade nog tänkt att jag skulle hinna med att skriva, men istället lät jag er hållas på sträckbänken utan att informera om vart jag tagit vägen.

Hur som helst har jag träffat på en massa människor och upplevt en hel del som är värt att belysa genom att berätta här på bloggen. Det är det härliga priset ni läsare får för att ni tålmodigt fortsatt att klicka in och kollat om det kommit någonting nytt. Även om jag inte tycker att uttrycket "När man väntar på något gott väntar man aldrig för länge" är ganska dumt så kan jag ju själv gömma mig bakom det nu och det gör jag.

Han kunde ha blivit känd som spelaren med den högsta spelmoralen, men icke. Istället satte han en riktigt hård straff på en ouppvärmd målvakt från värdlandet. Det blev bara fjantigt. Målglädjen försurades av en bitter känsla av att fotbollsspelare går över lik för att få in ett mål. Det blir tydligare att fotboll inte är ett spel, utan ett bevis på hur hemsk människan kan vara.

Det är VM-matchen Sydafrika-Uruguay som jag skriver om, med tyngdpunkt på straffen som Forlán la efter att Sydafrikas målvakt blivit utvisad på grund av en (vad jag såg som) tuch på foten.

Så tycker jag att det skulle gå till:
1. Uruguay skulle få straff för händelsen, MEN Sydafrikas målvakt skulle inte visas ut.
Nu hände ju det, så med det facitet i hand skulle nästa aktion vara enkel.
2. Eftersom det var ett extremt hårt straff, och det skulle ju även den där Forlán veta, eftersom hans klubbis inte var skadad, kunde Forlán rädda situationen. Detta genom att rulla fram bollen löst och vara schysst. Målvakten var ju för tusan inte ens uppvärmd. Därigenom skulle Uruguay visat sig som storhjärtade, ärliga och uppfostrade med en äkta kärlek för sporten. Nu visade de att de går över lik för att vinna och att fotboll inte blivit någonting annat än en fjantig sport där domarens fel utnyttjas, där man filmar sig till vinst och där pengar är grunden till att fotbollen som sport är stor, inte kärleken till den.

Så gick det inte till och jag förstår att åskådarna lämnade stadion.

"Kvart 11"
Det sa hon i telefonen, en kompis till mig när samtalspartnern tydligen frågade vad klockan var. Jag tittade förvånat på klockan som visade kvart över 10. Jag vet, jag hade problem med att lära mig klockan som barn. Eftersom jag som sexåring ägde ett armbandsur som troget satt på min arm kunde man tro att jag bemästrade klockan tidigt, men man kunde ana att det inte var så om man tittat nära. Den satt nämligen uppochner så att jag lätt kunde visa vad klockan var för eventuella intresserade utan att förvrida armen. Hur som helst lärde jag mig med tiden hur klockan fungerar och sen mitt nionde levnadsår har jag behärskat det runda uret, trots att jag väl genom min tidsoptimism ingav min familj vissa tvivel.

Min väninnas svar gav mig dock ett visst huvudbry. Kanske hade jag ändå inte lärt mig allt man kan lära sig om klockan. Jag började tro att jag kanske trott att det var lättare än det var. "Kvart 11"... utan de normalt viktiga orden "i" och "över", vad skulle det vara?

Jag är glad att jag inte var ensam med min kompis den där gången. Vi var två som tyckte det var bakvänt att kalla "kvart över tio" för "kvart elva" och tillsammans krävde vi en förklaring. Den kändes lite invecklat, men inte obegripligt. Hon menade säger nämligen att en kvart av den elfte timmen hade gått.

Det var inte på svenska hon sa det, så ordet "kvart" är bara en översättning av ett ord som på svenska skulle översättas på två sätt, beroende på i vilken situation ordet ska användas. Det betyder även "en fjärdedel". Det betyder att "kvart i elva", som vi vanligt dödliga brukar använda oss av skulle bli "tre fjärdedelar elva".

Jag tyckte det var lite spännande och försökte anamma detta nya sätt att se på klockan och sa "nu är klockan två tredjedelar tolv", men de förstod mig inte alls och tyckte att det var väldigt skumt att kalla "tio över halv tolv" så. Återigen stod jag och blinkade med tom blick. Nå fan säger man väl inte "tio över halv" utan "tjugo i"??

Klockan är svår att förstå. Det var nog det jag insåg när jag stod där med ett uppochnervänt armbandsur på min smala barnarm vid rutschkanan på dagisgården.

Det var i förrgår när jag satt och gjorde det extremt viktiga jobbet att stoppa papper i dokumentförstöraren som en kollega kom inrusandes och sa: "Såg ni det där? De pickade på fågeln och nu är den skadad!". Vi rusade ut och vid väggen satt en liten koltrasthona med ett stort sår i bakhuvudet. Tydligen hade en skata anfallit henne. Mina kollegor var förskräckta och en (manlig) uttryckte hur hemskt det var att hon nu skulle dö "Man kan ju se hjärnan" hävdade han. Det var inte så farligt och jag trodde inte att fågels skulle dö för det där, men att hon inte mådde bra såg man. De andra tyckte att vi skulle göra någonting, men ingen ville vara den aktiva. Min manliga kollega ville INTE ta i fågeln, för han ville inte röra en hjärna. Jag försökte förklara att det var blod och eftersom de andra kollegorna blev vita i ansiktet av att de nu också trodde att det var hjärnan de såg (huden var lite veckig där såret var) sa jag att han skulle sluta tro det eftersom en fågel också har ben mellan hjärna och huden, liksom vi. Jag la även till att hjärnan för övrigt är grå. Nåja. Jag satte mig på huk och tog tag i den lilla... som lyckades komma loss och försvann till granntomten. Granntomten är en tennisklubb som valt att sätta taggtråd på stängslet mellan tomterna.

Efter en liten övervägning trotsade jag diverse regler och tog mig in på tomten en annan väg, över den 2,5 meter höga entrégrinden som inte var skyddad med taggtråd högst upp. Fågeln var snäll och hade ont, men flög inte iväg. Hon var nog chockad när jag tog henne med fast grepp och stoppade in henne i papplådan som jag fick över det, låga taggtrådsförsedda staketet till jobbets trädgård. Sen klättrade jag tillbaka.

En kollega hade redan ringt till veterinären.

Klockan var redan fyra och eftersom jag kommit till jobbet klockan 7:30 hade jag inget dåligt samvete när jag sa att jag kunde ta den lilla till veterinären. Chefen hade bil, men sa bestämt att han inte ville köra. Bilen fick vi ta, men han hade inte tid att köra själv. Ingen ville köra chefens bil. Det skulle inte gå att cykla och en vimsig kollega sa att hon ju kunde köra och vi gjorde oss klara för att åka. Väl ute kom hon på att hon hade cyklat till jobbet. Det är så svårt när det är svårt :)

Hur som helst kom vi fram till veterinären med hjälp av en taxi, från vilken vi kunde se chefen ute på promenad. Naturligtvis känns det lite bakvänt att han inte skjutsar, men går på promenad. Nåja, det är ju han val.

Veterinären förklarade att fågeln hade ett sår i bakhuvudet, som hon antagligen fått från en attack av en annan fågel. Han smörjde någonting på såret och rekommenderade att fågeln skulle vila en stund hemma hos någon och få en mask att äta. Därför hade jag en fågel hemma ett par timmar i förrgår. Därför grävde jag mask i parken i förrgår med L´vie. Därför kom tankarna på hur folk beter sig i olika "nöd"situationer.

Fågeln lever nog och jag hoppas att ett bo med fågelungar till den lilla koltrasten inte existerade.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3103&artikel=3713292
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3103&sida=1

Det svider att höra dokumentären "- Ska vi gå på bio eller kasta sten på polisen?" på P4 Dokumentär . Killen som intervjuas tror att allt är så jävla lätt för alla andra och det var säkert killar som han som sparkade sönder halva stan i helgen. Det kan jag bara anta, men när jag hör honom berätta kan jag dra slutsatser. Han kastar sönder saker när han inte har någonting att göra. Förstöra för förstörandets skull! Alla andra får bara, vi har ingenting, då ska inte de andra få något heller. Han tycker sig inte ha ansvar och tycker så jävla synd om sig själv.

Han berättar att kompisarna ofta pratar om var de ska göra inbrott. De så kallade "svennarna" har ju pengar, ungdomarna borde få mer. Reportern påpekar att man måste jobba för pengar och får snabbt till svar att han gärna skulle jobba, bara han får något. Han har ringt till ställen redan, men inte fått något jobb. Stackars honom.

Att man som "svenne" själv jobbat hårt för att få det man har fattar han inte och någonstans brister det i hans verklighetsuppfattning när han säger citat "Det är en så stor skillnad mellan staden och förorten, men de vet ju inte det, för de bor inte här". Hur kan han veta? Han bor ju bara där och har som han själv säger vuxit upp där? Jag skickade i snitt TRE arbetsansökningar per dag under tre månaders tid. Man kan ju gissa hur många timmar som jag satt och filade på mitt CV. Jag vågar inte räkna ut det. Sen fick jag ett jobb och efter sex månader där fick jag in en fot i den bransch som jag pluggat för. Det är väl ingen som FÅR ett jobb? Man kan ha mer eller mindre tur, men på samma sätt som de som lyckas köpa en TV billigare för de råkar vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Nåja. Jag har fått en bra uppväxt, men böckerna som jag läst har jag läst själv. Mattetalen som jag inte lyckades lösa utan ansträngning kämpade jag på med. Skolan klarade jag själv, oavsett om lärare inte allid var så jävla schyssta mot mig hela tiden. Är det så svårt att inse att bara för att man har saker har man inte fått dem?

Jag jobbar varje dag för att betala av en bil som jag köpt tillsammans med L´vie. Det kommer att ta tre år. Ensam skulle det ta minst dubbelt så länge. Varenda dag jobbar vi båda och bor inte alls lyxigt. Man får välja. Jag är så glad att sånna som han i intervjun inte slog sönder vår bil i helgen, men är samtidigt förbannad för att staden måste betala alla skyltfönster, trafikljus och diverse skyltar som slog sönder av sånna som kanske, liksom killen programmet, inte tycker sig ha någonting att göra. Istället för att det kommer någonting som vi kan glädjas åt måste skattepengarna (som vi ändå jobbat för) användas för reparaturerna...

Om folk ändå kunde sluta tro att man kan få någonting gratis... Kanske skulle vi ha lite roligare då.

Idag gick vi för att hämta bilen i centrum där vi igår var och hälsade på några kompisar. Vi hade lämnat bilen där för att vi druckit lite alkoholhaltiga drycker. Vi hade kört bilen dit för att vi tog med en massa saker till dem. Så vid lunchtid kle vi ur bussen några gator från den där bilen fint stod parkerad. Först kom vi förbi en port utanför vilken mycket blod hade droppat bredvid en krossad flaska. Bilarna som stod parkerade längs gatan var delvis skadade. Några hade lämnats orörda efter den tydligen vilda natten. Flera backspeglar hängde lösa... Vi kom närmare gatan där vår bil förhoppningsvis fortfarande stod orörd. Snart kunde vi skymta den vita skatten (som redan 6 dagar gammal skadats i lacken med en sten på förarsidan) och bredvid låg en krossad grön flaska. De sista 20 metrarna pratade vi inte mer mer varandra och lät pulsen rusa fritt.
Backspeglarna var oskadade! (Tur att vi vek in dem igår)
Rutorna oskadade!
Lacken oskadd!
Bilen, den enda som stod kvar där hade lämnats ifred.
De materiella sakerna vi har kan väcka så mycket känslor. Andra människor kan förstöra så mycket genom så lite. Vi kände att vi hade tur, fast att det egentligen skulle vara så självklart att den stod kvar orörd.

Ibland vill jag bara flytta tillbaka hem.
Hem till ett land där uttrycket "ja, ja" inte betyder
någonting annat än "ja, du har ju rätt, jag lyder".
Ord och uttryck som man hela livet använt har
helt sonika betydelsen "slicka mig i arslet" tar.
Det blir så svårt när man bor in en främmande kultur,
man är helt enkelt den som har fel och sitter som i bur.
Det spelar ingen roll om man kan förklara sig,
man ligger alltid i underläge, avfärdas med "nej".
Ibland vill jag bara flytta hem...

Han beter sig som en stor kloss när han tar sig genom livet, den där mannen som ibland stamplar in på kontoret. Dörrarna smälls igen bakom honom. Han lyckas inte göra mycket rätt och han är otrevlig. Det är inte svårt att förstå att han inte är så omtyckt av sina kollegor. Fast att någon hela tiden räddar hans projekt från total katastrof låtsas han vara en viktig person. Han snackar gärna mycket. Han tar inget ansvar överhuvudtaget.

Igår gjorde chefen klart för alla att det inte var buffelns fel att ett stort misstag begåtts och trots de otroligt snälla orden slog buffeln först allt från sig. Han sa: "Det kan jag inte ha gjort, jag var inte ens där." Det låtsades chefen inte höra, för om han inte varit där har "vi" (som firma) begått ett väldigt stort misstag. Efter att chefen upprepat vad han sagt förstod även buffeln att han fått "beröm" och slog sig på bröstet.

Idag ursäktade sig en kollega för att hon slagit igen dörren genom att säga: "Åh, nej, jag har blivit som N.N och n.n och slår i dörrarna..." Buffeln korsade, liksom jag, hennes väg i samband med detta uttal. Han försvarade sig snabbt med ett skratt: "Jag slår inte i dörrarna". Sen öppnade han toalettdörren och sa "hmm... vad ville jag nu... ja, just det", låste dörren och kissade (antar jag). Snart öppnades dörren igen och han pinade iväg med sina (som vanligt) otvättade händer.

Naturligtvis uppfattas det på något vis lite fjantigt att skriva om de små händelserna i livet och klaga på småsaker som inte en själ kommer att minnas om några veckor, när stora politiska händelser såsom Ship to Gaza pågår. Men det är precis det som jag vill med den här bloggen. Jag vill förklara de små missförstånden och uppfattningsskillnaderna för att applicera resultaten på de stora betydande händelserna!

 

Jag vet inte vad som hände där på båtarna och jag tror inte att någon vet det, för alla uppfattar händelsen olika. Det kunde ju vara förlåtande OM det inte var för att personer dog. Döden skapar en sådan stor frustration och i samband med sorgen leder det till ett ohållbart känsloklimat som riskerar att ta fler människors liv.

 

Att Israel uppfattade aktivisterna hotfulla kan ju vara sant. Frågan är då vilken typ av hot de uppfattade - Att deras blockad inte skulle fungera mer eller att de verkligen kände sig hotade till livet? Att aktivisterna anföll först stämmer kanske om man definierar att striden började EFTER att militären bordat båten/arna, men inte om ett anfall börjar i och med att man klampar in på båten eller ännu tidigare.

 

Jag personligen skulle uppfatta det som att jag handlade i självförsvar om någon stod i min lägenhet iklädd militär uniform och vapen. Även om jag skulle kasta ut denne genom fönstret skulle jag vara övertygad om att det inte var övervåld.

 

Det är skit att det har hänt, det som hände där. Speciellt att människor dog. Att det skedde på internationellt vatten är en juridisk fördel till Ship to Gaza och jag är glad att de i alla fall har en hel del paragrafer till sin fördel. Den juridiska delen är effektiv och kan påverka framtiden och även om jag nu inte tror att en ”blockad” mot Israels befolkning är en lösning på problemet, hoppas jag på en blockad från resten av världen gentemot Israel. De som ska straffas då är regeringen, militära ledningen OCH de militära individerna, även om de ”bara följde order”. Vad skulle det vara för typ av blockad? Vilket straff är att föredra? Hur kan det här lösas?