Le Lotus d'Orange

Vi har flyttat. Nu bor jag i ett hus vid havet. Det är otroligt egentligen. Sent på natten gick vi ut till stranden och såg månskenet breda ut sig över vattnet. Det var så stilla. Stjärnorna lyste. Vattnet var inte alls som jag tänkt att det riktiga havet är, det fanns inga vågor alls. Sen gick vi hem igen.

Jag har köpt en katt också. Och börjat läsa i boken igen som jag borde läst ut för två år sedan. Och filosoferar över livet. Den senaste veckan var mycket bra. I måndags skulle jag åka till jobbet med kollektivtrafik för första gången från huset. På natten hade vi inte sovit så bra för katten som hade sin första natt hos oss satt och jamade hela natten. L´vie gick upp klockan fem och satte sig med henne i köket och jag vaknade en timma senare. Kvart i sju gick jag från huset. Efter några hundra meter kom en granne i bilen och erbjöd mig skjuts till bussen. Han skulle ändå skjutsa sin son dit. Tydligen åker bussen tio minuter tidigare än det jag läst på internet. Om jag inte åkt med honom hade veckan börjat med att jag missat bussen.

Fast att det var så tidigt var jag inte trött. Fem timmar sömn i ett (förutom kattjamande) tyst hus är mycket mer sömn än åtta timmar i en lägenhet vid en vältrafikerad gata. Har jag märkt.

I bussen upplevde jag skolungdomarnas grymma vardag. Mobbing, osäkerhet och hårt klimat. Jag är glad att jag bara bertraktar det från en annan värld. En vuxen värld. Även om vuxna inte är bättre, så är det en annan sak med barn för de är liksom på i samma buss, i samma skola, i samma fritidsaktiviteter. Som vuxen har man mer att välja på och ofta bor man inte där kollegorna bor, man åker inte med kollegorna till jobbet i bussen och man badar inte på samma strand. Som vuxen väljer man mer med vem man tillbringar mer tid. Och om det skulle vara så att man inte alls står ut med en person på bussen så finns det möjlighet att ta bilen. Till exempel. Eller åka andra tider. Barn är så inskränkta i samma jävla ram som de andra barnen...

Nåja, efter detta betraktande av barn i bussen påväg till skolan var jag framme i staden där jag bytte bussen mot tåg. Tågresan gick lätt och jag snart var jag framme på jobbet. Jag var tidigare än jag var när jag bodde 500 meter bort och det kändes skönt att haft en tid att uppleva världen mellan hemma och jobbet. Det är svårt att förklara, men lite som att hem och jobb delades upp tydligare. Jag hann börja tänka mer. Kanske filosofera lite.

Efter en ganska lång arbetsdag med övertid som ledde till att jag nästan missade min sista buss hem kom jag fram till staden där jag måste göra ett byte. Jag valde att inte ta tåget tillbaka. Jag hann, för jag hade igen fel tid från internet och den här gången var tiden ändrad så att bussen åker senare.. Egentligen skulle jag ha missat bussen ut till huset, men den väntade. Det är sånt som man blir väldigt glad för när man är van att bussarna åker fast att man är precis vid dörren, som det görs i stan alltså. Så jag var, trots den jobbiga arbetsdagen glad när jag var framme i den riktigt, riktigt svarta hållplatsen där jag nu bor. Det finns inga lampor där och det är bara att träna mörkerseendet den dryga kilometern hem.

Men även på kvällen kom en snäll granne och lät mig följa med. Så jag vet fortfarande inte hur lång tid det tar att gå till hållplatsen, men jag vet att jag har snälla grannar.

Den dagen kom jag hem till en ensam katt. Hon var så glad att hennes väntan var över och hon myste in sig när jag satte mig ner i det stora köket.

Efter den måndagen rullade veckan på. Inte vanligt, för vi var ju tvungna att fixa till lägenheten som vi flyttade ifrån. Det är klart nu. Och nästa vecka har jag semester, så då blir det inte heller en vanlig vecka. Vad som händer sen är det som är intressant. Jag undrar när jag ska börja gnälla över bussar, knasiga grannar, kalla mornar, lantislivet. Men jag hoppas att mina tio år i lägenheter, många olika lägenheter, faktiskt sex stycken, ger mig en förståelse för det vackra som vi har runt oss där huset. Att jag kan känna mig nöjd.

Att förverkliga en 25 år gammal dröm att ha en egen katt var i alla fall rätt. Det var också rätt att först drömma i 25 år, tror jag. Den här katten får vara katt på riktigt. Jag tvingade ingen katt att bo i lägenhet och det är jag glad över. Jag är glad att jag bodde i lägenheter. En ny fas i livet har börjat. Ett steg togs och det ledde till en hel annan värld. Upptäckaren i mig är nöjd. Familjemänniskan i mig är nöjd. Naturälskaren i mig också.

Igår var vi och tittade på världens största modelltågbana i Hamburg. De har investerat så mycket pengar och givit jobb till 250 personer. För en modellbana... Eller flera.

De har precis byggtklart en flygplats och studerat så mycket, men ändå saknas det så mycket. Jag vet att det är lätt att vara kritisk, men när man ändå lägger miljonbelopp på att bygga upp en modellvärld kan man väl göra det riktigt..? Usch vad tråkig jag låter när jag skriver så som jag skriver. Som exempel för mina tankar kan jag berätta att i Sverige bor Pippi Långstrump bredvid LKAB i Kiruna. Dessutom leker isbjörnar med pingviner i snön i Skandinavien. Det blir liksom löjligt och därigenom tråkigt.

Under rundturen som vi var med på så såg jag många figurer som hade sex. Det är klart att det känns roligt för de som bygger att sätta in folk som har sex och som besökare ler man lite vagt när man ser det första gången. Det är också naturtroget eftersom folk i världen bevisligen har sex (vi slog ju nyligen 7 miljardergränsen), men att så många har sex i naturen procentuellt räknat kändes lite överdrivet.

Jag hade nog hoppats på att de skulle bygga in tristessen som finns i världen. Långa avsnitt med "ingenting" för det är så världen ser ut. Ibland finns det "bara natur" och det är inte så att 5-10% av jordens landyta är täckt av kasinon. Hamburg är inte lika stort som Skandinavien även om det ser ut så när man bygger en hel flygplats 100% återgivet i skala 1:200 i Hamburg.

Jag kanske låter bitter, men jag är inte det. Jag tycker bara att det inte var så himla intressant att se det som de byggt eftersom det inte återspeglar det som jag tycker är viktigt att återspegla i en sådan modellvärld. De hade gjort det fint, men om jag var skapare skulle jag inte kunna klappa mig själv på huvudet och tänka "det gjorde jag ta mej fan bra", utan jag skulle någon gång vakna upp och tänka "vad har jag lagt min tid på för skit?".

Mellan min arbetsplats och mataffären, mittemot sjukhuset finns det ett litet hus som ofta besöks av A-lagare, alkoholister alltså, de där som sitter i parken med en flaska någonting alkoholhaltigt redan på morgonen. Vid staketet innan det pyttelilla huset står alltid en vakt med logga på jackan från kommunen. Jag har alltid undrat vad det är för något hus. Idag frågade jag vakten eftersom det inte var någon alkis där just då. Han ställde direkt motfrågan "Vad tror du att det är?" och fick svaret "att de får sprutor där.. eller kanske får gå på toa och lämna prover". Det var inte helt fel, tyckte han, men de får inga prover, utan en vätska. det var väl ett kryptiskt svar? De får en vätska, men att gissa på sprutor var inte helt fel. Vad är det för vätska de får? Drogar de mindre när de får vätskan? Jag tror jag måste fråga en gång till när tillfälle dyker upp.

Vet du vad det skulle kunna vara?

Jag gick till Coop idag för att köpa lite mat till jobbet. Morgonmüsli och sallad till lunch. På vägen dit funderade jag på det som hänt i Norge och det som jag skrev om i förra inlägget. Jag ska försöka att uttrycka mina tankar bättre i ytterligare ett inlägg, men mina tankar är inte ordnade än, så ni får vänta lite.

Hur som helst så gick jag ju till affären och på vägen funderade jag på någonting som kanske ger ett ganska konstigt ansiktsuttryck - kanske ledset, kanske förvånat, kanske kritiskt. Mot mig kom en kvinna (medelålders) i svarta byxor, svart jacka och med svart hår. På fötterna hade hon knallröda skor. Varningsfärg. Jag såg henne och uppfattade att hon var där, men tankarna gick vidare i tema Norgeattacker. Antagligen följde jag de där varningsröda färgklickarna med blicken (för jag kan minnas dem), men det var mest det. Jag tänkte inte så mycket på dem. Plötsligt stannar kvinnan till precis bakom mig. Jag uppfattar känsla av hotfullhet och vänder mig om. Jag känner hur jag slits tillbaka till verkligheten och hinner uppfatta att hon säger "pssfftt" och ett suckljud. Och jag vet vad det kan betyda. Hon trodde nog att jag tyckte att hon hade fula skor. Som kvinna har du inte rätt att titta på andra kvinnor med kritiska blickar. Hmm.. det var inte så menat.

Jag tänkte också på en film om en afrikansk kille som jag såg när jag var liten. De pratade med klickande ljud och vi skrattade till det roliga språket. Egentligen har vi många liknande ljud i vårt språk. Smackande, klickande, suckande ljud. Till det kommer kroppspråk och grimager.

Oh! Jag har ju glömt att berätta om att jag stötte på hundbajskvinnan i helgen. Först kände hon bara igen mig och sen kom hon på vem jag var. Jag log och nickade med huvuden och hon sa... "Bläh!"
Återigen fick jag mig ett skratt. Vuxna människor är fan barnsligare än barn.

I fredags hade L'vie spelning med det nya bandet. Vi (bandet med vänner) visste inte riktigt vad det skulle vara för typ av spelning, utan bara att den skulle vara hos en MC-club. Under eftermiddagen och kvällen droppade informationer in, att det var en födelsedagsfest för "Presidenten" i klubben, att en strippa skulle uppträda, att bandet skulle få eskort från en bensinstation i staden intill för att det skulle vara svårt att hitta dit... Fantasin skapade en bild av att alla kvinnor skulle tvingas gå top-less och att det skulle vara fullt med farliga MC-killar som inte kunde förstå ett nej och att MC-clubbens logga var en döskalle. Vi (L'vie och jag) beslutade att jag inte skulle komma med och titta på hans första spelning med det nya bandet.

Istället la jag mig och tittade på tv. Jag var så trött och eftersom jag inte hade någonting speciellt som jag skulle göra la jag mig efter en stund i sängen för att sova. Å så skönt det var. Då ringde telefonen. "Du måste komma hit. *skratt*! De frågar efter dig".

L'vie hade åkt med bandet till den där bensinstationen i grannstaden. Där väntade en man. Mannen och L'vie kände igen varandra, men kunde inte säga varifrån. De sa bara "dig känner jag"... Lite senare kom L'vie på vem mannen var. För två månader sedan var L'vie och jag på en fest i en annan grannstad. En gammal kompis till honom hade ett uppträdande och vi var bjudna. I dörren stod två vakter. Vi hade snackat och skojat med de två vakterna under kvällen för två månader sedan.

I fredags, när L'vie och bandet kom fram till motorcykelklubben hälsades de välkomna av "Presidenten". Eftersom jag inte var där vet jag inte precis hur det var, men på något vis hade "Presidenten" utropat någonting i stil med "Men det är ju du!" (till L'vie), följt av "Var är din flickvän? Hon måste ju komma hit!".

Därför fick jag ett samtal med uppmaningen att åk dit. Jag övervägde om jag ville göra det, men eftersom jag redan sovit lite och eftersom jag tyckte att det ändå var en ganska rolig grej så åkte jag dit.

Istället för tuffa killar som inte kunde ta ett nej och tjejer som tvingats vara top-less möttes jag av tuffa killar som kramade om mig och frågade hur det var med mig, om jag ville ha någonting att dricka och Presidenten tog mig i handen och ledde mig in till "svenskarna". "Svenskarna" var ett motorcykelgäng från södra Sverige som kommit för att gratta födelsedagsbarnet.

När bandet skulle börja spela satte jag mig på min filt ute på gården (bandet stod utomhus) och stoppade öronproppar i öronen. De skrattade nog lite åt mig, men det var skönt att sitta där. Snart kom en tjej och jag frågade om hon ville slå sig ner, men det kunde hon inte på grund av ryggsmärtor. Därefter kom en kille och snackade lite, men han ville inte heller sitta eftersom han hade problem med någon kroppsdel - någon skada. Även "Presidenten" kom och frågade om jag ville ha en kopp kaffe. "Med mjölk och socker" frågade han med en mjuk röst. "Nej, svart" svarade jag och han halkade in i rollen som tuff MC-kille med orden "Svart som din själ" (med ett leende på läpparna). När han kom tillbaka hade han en kopp nybryggt kaffe med sig.

Så var det när lilla jag var på MC-fest i fredags.

I fredags på väg hem från jobbet mötte jag en kvinna i 60-års åldern med en grå, mellanstor hund. Hunden gick lite före kvinnan och satte sig ner vid ett träd för att bajsa. Kvinnan gick förbi. När hunden var klar och kvinnan som gått flera meter från hunden inte gjorde ansats att plocka upp skiten ropade jag på henne. Hon reagerade, men ignorerade. Det är i sådana situationer som jag inte släpper taget, utan ger mig fan på att man inte får vara så ignorant och egoistisk.

Alltså gick jag ifatt henne och gick bredvid samtidigt som jag leende uppmärksammade henne på att hunden bajsat. Hon tyckte nog att det var lite pinsamt, men visade trots likt en liten skitunge som inte fått någon givande uppfostran och sa: "Jag hade tagit upp det om jag sett det, men nu när du säger åt mig att göra det så tänker jag inte göra det". Eftersom hon inte ville stanna så ställde jag mig framför henne. En 60-årig kvinna som inte tränat speciellt mycket i sitt liv märker nog hyffsat fort att jag är starkare. Jag rörde henne inte. Hon försökte putta på min arm och "gå runt" mig, men jag tog ett steg åt sidan. Att jag inte skulle ge upp strålade nog ganska starkt.

Då kom ett par över gatan bakom kvinnan. Hon vände sig om och sprang likt en bimbo med fladdrande fingrar mot dem och ropade "Hon trakasserar mig!", "Hon hotar mig!" och pekade på mig. Paret som var i min ålder frågade henne vad det hela handlade om och hon berättade om hundbajset och att jag sagt åt henne och att jag inte lät henne gå. Paretmannen sa helt avslappnat "Ja, men plocka upp det då". Kvinnan försökte förklar hur oskyldig hon var och vände sig till paretkvinnan som inte heller tyckte att det fanns något vett i att inte plocka upp.

Till mig ropade bajskvinnan emellanåt att jag skulle gå och fick till svar att jag går när hon tagit bort bajset. Då kom det älskade uttrycket "Jag ringer polisen". Jag tyckte det var en bra idé och sa "Ja, gör det! Undrar vad de säger om bajset". Då ville hon inte ringa polisen längre. Hon sa att jag trakasserar henne och jag informerade henne om att ett avstånd på 15 meter inte räknas som trakasseri. "Du vill ju bara ha bråk" påstod hon och fick svaret "Naj, egentligen vill jag bara att du tar bort bajset". Till slut tog hon upp det och sprang över gatan samtidigt som låtsades att jag var farlig. Bajset borta, allting bra.

Här en dålig, men kanske rolig och förhoppningsvis informativ skiss över situationen.
Rött streck: som jag gick
Blått streck: som bajstanten gick
Grönt streck: som paret gick
Grått streck: som hunden gick
Med på bilden finns även bajset, trädet och bilen.

Förra veckan gick vi på den "nya" inköpsgatan. Vi ville äta någonting och gick först till bankomaten. Förut bodde vi längst bort på den gatan, vilket naturligtvis ledde till att jag ofta vistades på den gatan. Nu bor vi i centrum och går bara till vissa delar av den där gatan. Denna gång gick vi längre än normalt (nu för tiden) och träffade alltså på fler människor. Det var några som jag sett sedan jag flyttade till den här staden. De har tiggt pengar och varit påtända under alla år jag bott här. Vid bankomaten satt som så ofta en hårlös kvinna med sin hund. Jag tycker inte synd om henne eftersom hon brukar gå och skrika på kvällarna när hon fått ihop pengar till drogerna. Hon är otrevlig och jobbig. Jag har aldrig givit henne någonting och hon tittar alltid så surt. Jag tycker bara synd om hunden.

Det jag egentligen ville berätta om var en kvinna som kom fram till oss. Hon flackade med blicken och tittade nervöst om sig. "Ursäkta att jag bara hoppar på er så, men det är så svårt att få kontakt med folk". Hon babblade på om hur hon flyttat till staden för flera år sedan och inte lyckats få vänner. Jag funderade på hur man kunde säga till henne att det nog skulle vara lättare om hon tog ögonkontakt med dem hon pratar med istället för att titta runt sig som en förföljd galning. Jag sa ingenting och jag vet inte om det var bra eller dåligt. Sådan konstruktiv kritik skulle ju vara bra för henne. L´vie sa att det ju snart är stadsträff och att hon kanske träffar någon då. Jag sa ingenting. Hon lät oss tillslut gå och vi sa lycka till till henne. Jag hoppas att hon träffar någon som hon kan bli kompis med och hon var ju modig som började prata med oss, men det måste nog ske på ett annat sätt. Hur får man egentligen kontakt med folk när man är som hon? Man måste gå kurser väl? I skolan, på kurser och i föreningar får man kompisar och kontakter. Skulle jag ha sagt det till henne?

Jag hamnade ju i en Zen-kurs på gymmet för en tid sedan. Där skulle vi sitta stilla och räkna till 10 i mer än en timma. Det var för mig väldigt långtråkigt och jag kan nog ställa fast att jag inte kunde meditera den gången. Istället började jag fundera på vad vi skulle äta och om det fanns någonting som jag glömt som jag skulle göra. Det var ju inte det som var meningen, men det var det jag gjorde. Att tänka på ingenting är skitsvårt och att koncentera sig på att räkna till 10 om och om igen är också svårt.

Idag valde jag ett på högklackade skor. Så superhöga är de inte, men det spelar ingen roll. Jag koncentrerade mig hela vägen till jobbet inte på någonting annat (nästan) än att gå på de där skorna. Naturligtvis hade jag koll på trafik, hundbajs, galna människor och annat som man måste ha koll på när man går utomhus och jag tänkte lite på vad jag hade att göra på jobbet och eftersom det är fredag även lite på vad vi ska göra ikväll, men inte alls lika mycket som vanligt.

Så nu vågar jag påstå att gå i högklackat är som att meditera. I alla fall med de erfarenheter som jag har.

Igår var en dags som jag minns mina dagar för 10 år sedan. Jag gick upp, diskade, plockade undan lite. Sen åkte jag till jobbet. Under lunchpausen åkte jag till verkstaden och hämtade bilen som fått ny olja, tändstift, filter och så. Sen åkte jag hem och där blockerade byggarbetare min väg. Mitt emot vårt garage ska nya garage byggas och en traktor och en liten lastbil stod ivägen. Fortsättningen av dagen var också planerad - nämligen att gå tillbaka till jobbet efter att jag parkerat bilen i vårt skyddande garage. Sen skulle jag ha jobbat till klockan 17:30, gå hem, städa upp och vänta på besöket som skulle komma 18:30.

Till klockan åtta planerades besöket att stanna och klockan halv nio väntades jag hos en kompis. Så fullspeckat var mitt schema redan vid lunch, men där satt jag och kunde inte parkera för att en traktor stod i infarten. Man kan tro att jag reagerade surt, men det gjorde jag inte. Jag stängde av motorn, gick lugnt ur bilen och bad om att få köra in i garaget. Mannen sa att han alldeles snart skulle flytta på sig. I lugnt tempo arbetade han vidare. Taktiskt nog satte jag mig inte i bilen, utan stod tyst kvar och väntade. Och han tog sig sin tid. Inte många minuter, men kroppsspråket sa att han minsann skulle jobba vidare i samma tempo. Som om att han trodde att jag var hemmafru och att sådana har all tid i världen. Om han bara visste. Jag lyckades inom de kommande 10 minuterna parkera bilen (snyggt och snabbt trots att det var väldigt, väldigt trångt), rusa tillbaka till jobbet och jobba. Det enda som inte höll i min planering var att jag tvingades jobba över och först klockan 18:25 kom från jobbet. Eftersom jag har tre minuter hem hann jag innan besöket. Mellan mina två kvällsplaner var jag även tvungen att gå förbi jobbet och kontrollera en utskrift. Så kan man göra när arbetsvägen är kort.

Men det var en bra dag. Den flöt på och jag hade kul. Nu ser jag fram emot en hyffsat lugn dag med träning och slappning framför tv:n.

Igår när jag gick genom parken på väg hem från jobbet såg jag två av a-lagarna kasta frisbee. Den råkade hamna lite fel och flög direkt mot mig. Han som kastat ropade "förlåt!" och han som skulle fånga trodde nog att jag skulle bli arg och skyndade sig fram. Jag blev naturligtvis inte arg, utan försökte fånga frisbeen. TYPISKT att jag inte lyckades! Sen ville jag kasta tillbaka den och frågade först om lov (jag fick) och sen kastade jag den. Det gick bra. Nu hoppas jag på att de står där varje dag (a-lagare har ju en tendens att hänga på samma ställe jämt) och att de kastar frisbeen till mig varje gång. Det skulle ju vara roligt. Tror du att det blir så?

L´vie berättade för mig igår om att han på tågstationen i Hamburg sett en uteliggare som var liten, smal... en liten krake, stackare eller, ja, vad man ska säga. Han gick osäkert och tittade mest i marken. Sen höll han på att krocka med L´vie och det var ju naturligtvis lika mycket bådas fel. Kraken hoppade fort åt sidan och sa förlåt och skyddade sig (som att han ofta får stryk när det händer). L´vie reagerade med att samtidigt be om ursäkt och det på ett väldigt artigt sätt. Här i Tyskland niar man ju varandra, men folk i allmänhet tycker att uteliggare och andra "oviktiga personer" ska duas. L´vie sa typ översatt "Oj, ni får ursäka mig". Kraken tittade då tydligen upp mot honom, log och sa "Tack...". Gör det inte ont att veta att det är så folk har det ändå? Att det finns folk som från hjärtat tackar den som ber om ursäkt för att de nästan krockat istället för att putta undan? Snälla ni, behandla folk med respekt! Även krakarna!

Med reklamen kom för ett par veckor sedan en Glad Påsk-kupong från ett företag. Man skulle få en Lindt Guldhare (50 g) om man kom till dem. Dessutom skulle man få en stor Lindt guldhare (200 g) om man handlade för mer än 50 €. Idag gick jag dit för att hämta min lilla hare.

"De är slut" fick jag till svar på våning 1, "men de kommer in igen".

Eftersom jag är som jag är gick jag upp till våning 2. "De är slut" var svaret och jag sa att "det var ju konstigt" eftersom det ju bara finns ett sådant varuhus i stan och kupongerna som skickades ut var väl ett specifikt antal som väl borde finnas på lager. På våning två visste man att en beställning på guldharar gått ut.

På våning 3 fanns det naturligtvis inte heller några 50-grams chokladkaniner och inte heller någon information att det ska komma in nya till helgen, utan bara ett lamt "det står ju på att det gäller så länge lagret räcker".

Inte heller på våning fyra hade de i guldpapper inslagen choklad på 50 gram att ge ut, bara inforamtionen att de beställts och kommer att komma på fredag eller lördag.

På entréplan däremot fanns mängder med "Lindt Goldhase 50 g". Jag tog en och gick till kassan. La min kupong på disken och ställde den lilla haren på. Kassörskan skrattade åt mig och förklarade att det var en annan Lindt Golhase än de som de gav ut. Denna hade nämligen en streckkod. De får de inte GE bort, bara SÄLJA.

Jag hade inte förväntat mig något annat svar, men jag tycker att det är lite konstigt och tror att en sådan aktion gör mer skada än nytta. 5.000 Chokladkaniner på 230.000 invånare är lite svagt. Antagligen skickade de inte heller ut 230.000 rabattkuponger, utan högst ett till varje hushåll. Då minskar antalet till kanske 100.000, men nog borde väl företaget räkna med mer än 5.000?

Igår var det jättevackert väder. Jag var nere på stan ensam för L´vie var på karateträning med någon stormästare. Jag satte mig i solen på ett café, åt en macka och drack iste. Då kommer några utländska gatumusikanter och spelar. De vill ha pengar. En kvinna ger dem pengar och sen går de. Det tyckte jag var konstigt - de bjuder ju inte på någon ting! Betyder det att man betalar för att de ska gå eller för att man tycker det låter bra? De går ju även när man bara skakar på huvudet. Jag tyckte det var konstigt och förundrades över tiggares tillvägagångssätt.

Jag bor i Tyskland. Innan jag bodde här trodde jag att "den tyska byråkratin" var ett uttryck som inte hade mycket med verkligheten att göra. Tyvärr är det inte så. Den tyska osmidigheten är smärtsam. I Sverige händer allt lite automatiskt. Man säger att man vill flytta och det flyter liksom på. Naturligtvis kan man stöta på vissa problem även i Sverige, men jag upplever de som smärre än här.

Tidigare har jag ju berättat om att man själv måste höra av sig till samtliga ställen som på något vis har intresse av adressändrningar. Det betyder ju ALLA ställen som finns, för alla har ju intresse av ens adress.

Hur som helst, att det var ett himla jobb kan man ju förstå. Idag kom fortsättningen. Jag försöker öppna ett bankkonto och eftersom jag måste bevisa att jag inte håller på med att tvätta pengar - för som medborgare är man ju skyldig tills motsatsen har bevisats - måste jag bevisa att jag bor här. För att bevisa det finns det ETT papper som man får när man flyttar ("får" var ju snällt ordval av mig) som skrivs under och stämplas av invånarmyndigheten*. Hur som helst visade det sig att min lapp inte var giltig, för stämpeln var inte till 100% läsbar. Suck. Idag var jag på den där invånarmyndigheten och de ville att jag skulle betala 50 spänn för att få en ny lapp! För att de inte gjort sitt jobb ordentligt ville de att JAG skulle betala! Jag vägrade och sa lite nedlåtande (ja, jag har blivit mer tysk i mitt sätt att prata och är efter ca 2 minuter otrevlig - allt annat är bortkastad tid) "Jag tänker inte betala för att ni inte kan göra ert jobb ordentligt". Jag fick min lapp gratis. Får se om den lappen är giltig. Det är säkert så att jag måste kopiera den på ett papper som är till 92% vitt och få en underskrift av en advokat som genom sin underskrift intygar att det verkligen är en kopia som är identisk med originalet. Det skulle inte förvåna mig. Det skulle göra mig förbannad, men inte förvånad.

Nu ska jag skicka iväg lappen.


* Jag har slutat att använda de svenska myndighetsnamnen, för det är ofta inte samma typ av myndighet, utan mer en överlappning av olika arbetsuppgifter.

Så var det den där tågupplevelsen som jag borde bikta för. Det känns nämligen mer som att jag måste gå i bikt* för den situationen än att jag måste berätta om den för min egen skull. Vi var påväg till demonstrationen i Hamburg. En stor demonstration mot kärnkraft. Här börjar regeringen propagera för kärnkraft, t.ex. får Simpsonsavsnitt med kärnkraft inte längre visas i tysk tv, så nog måste vi säga ifrån. I alla fall var tåget fullt och där satt en kvinna på en plats och vägrade låta någon sitta bredvid henne. Hennes argumentation: Det är ju ändå så många människor som måste stå, så vad gör väl att ytterligare en står?
Jag blev förbannad på den där egosimen och kastade efter hennes ignorans hennes tidning på golvet, sen tvingade jag henne att ge efter samtidigt som en annan tågresenär (som egentligen hade velat reagera, men inte gjort det på eget bevåg) förklarade för kvinnan hur egoistisk hon är och att "världen skulle vara bättre utan människor som hon". Att ingen sen ville sitta där vid kvinnan gjorde det jobbigt, för då tvingades jag sitta där vid henne hela resan.

*bikt som ord mer än i religiös mening

När syftningsfelen byggs in blir texten som skrivits så oseriös. Om folk nu ska debattera måste det kanske vara mer genomtänkt och kontrolläst, men hur ska debatten gå snabbt och flytande då? Synd att det svenska språket inte anses så värdefullt av alla som vill yttra åsikter:


Ur kommentarsfältet i Aftonbladet den 22 mars 2011:

Nu räcker det! Alla som tror att vi hinner sitta ner vår beviljade paus fullt ut kan ju komma och vara med på min arbetsplats en dag! Det är hela tiden ekonomin för vår chef, nedragningar och vårdpersonalen får göra mer och mer. Facket har vi skickat på henne med men ingenting händer. Jag är 25 år, har jobbat sen 17år, känner av krämporna. Jag älskar mitt jobb och mina boenden, vill inte byta ut dem för någonting i världen. Men vi vill ha tid! Tid till att stanna till och fråga dem hur de mår idag. Men vi hinner inte! De som säger "skaffa dig ett riktigt jobb". VÄLKOMNA till mitt jobb så ska ni få känna på hur det är att jobba! Att läsa alla kommentarer som Karin fått får mig att förstå varför det inte jobbar så många karlar på Äldreboenden, ni klarar inte av det. Så varför ska ni klanka ner på Karin, som faktiskt vågar säga ifrån när ni inte vågar prova på det själva? Fy skäms!

För inte har väl PepsiMoon jobbat inom vården sen han/hon var åtta år gammal?


Dessutom är jag så trött på det där tjatet att man inte hinner. Mina kollegor jobbar på kontor och de "hinner inte" heller. Man hinner om man tar sig tid. Om det nu är så viktigt att säga god morgon till tanterna måste väl något annat lida, och då är det så. Då lider det och då kommer samhället att reagera. Sluta upp att göra det som genererar pengar och börja prata med gamlingarna. Prioritera olika varje dag! Jag tycker också att det är dåligt att det görs nedskärningar, men folk måste börja ta ansvar själva. Om ni tycker att det finns andra prioriteringar kan ni ju göra något istället för att vänta på att någon ska ge mer pengar och mer personal. Ta tag i skiten. Ta ansvar! Skjut inte ansvaret på politikerna hela tiden. Jag är så trött på snyfthistorier av folk som inte hinner. Ta er tid, för tusan!

Bank. Jag förstår att en bank där man stoppar in sina pengar så att andra tjänar pengar på ens pengar har precis samma bokstavsföjld som ljudet som tillkommer när man dunkar huvudet mot bordet. Bank, bank, bank...

Kundtjänsten som min bank har ärfruktansvärd och försöker dölja sig bakom uttrycket "för kundens bästa". Det är inte för kundens bästa som det är svårt att få problem lösta. De vill tjäna pengar. Det är bara för deras egna bästa som det är så krångligt.

Det konkreta problemet:
Jag måste ha ett block med nummer för att kunna göra överförningar och så över internet. Det är ju bra. Problemet kom när jag nu råkade lägga mitt block på ett ställa som jag inte kan återfinna. Mitt block är alltså borta. Sedan tre veckor är det borta. Jag hittade en bra knapp på hemsidan (min sida) där man spärrar det där blocket. Bra. Jag spärrade det och tryckte på knappen "Beställ nytt". Jag läste alla instruktioner noga, så jag vet att jag gjorde som det stod. Efter en veckas väntande fick jag inget nytt block på posten. Då tryckte jag igen och ringde. De som svarade i telefonen sa att jag skulle trycka på beställknappen på internet. Tydligen skulle det ha fungerat. Igen väntan.

Idag ringde jag till "mitt kontor" och hamnade åter hos kundtjänsten. Den där hemska kundtjänsten! Jag ville ju prata med kontoret. Hur som helst sa kundtjänstkvinnan att jag kunde skicka ett fax. Ja, nu undrar du kanske varför jag inte gick dit? För att jag inte hann. För att deras öppettider till fullo krockar med mina arbets- och träningstider. Därför gick jag inte dit.

Jag skickade ett fax och bad om att de skulle ringa mig. Jag väntade 2 timmar och sen ringde jag... Hamnade åter hos kundtjänsten (alltså, jag är irriterad över att jag hamnar hos kundtjänsten eftersom jag extra ringer nummer som inte ska leda till kundtjänsten). Tillslut var jag så irriterad att jag mot reglementet fick prata med en på kontoret och hon fixade beställningen utan att behöva "Telefonbank-uppgifter". De vill ju bara sälja de där jädrans telefonbankgrejerna för översatt ca. 100 kronor per månad. Varför betalar jag redan för kundtjänst?

Jag hinner inte med att skriva allt jag tänker, konstigt va? Jag ville iaf berätta om att min penna lånats ut ovanligt mycket under den senaste tiden. På något sätt er jag ut som en person som har en penna med mig. Det var inte så förut. Vad har förändrats? En gång förra veckan kom en stressad kille och frågade mig om jag hade en penna där jag stod och väntade på grönt ljus vid ett övergångsställe och i måndags när jag var på posten och väntade på att posten skulle öppna (ja, det blir så när man ska posta brådskande brev, att man står och väntar på att posten ska öppna på morgonen - har jag nog aldrig gjort förut och klassat det som en pensionärsrutin) ropade en kvinna ut frågan "om någon har en penna" till alla med blicken fäst på mig. Jag kände mig träffad och log snällt, började rota i väskan och...

... ja, det är väl kanske det mest komiska i det hela att jag vid båda tillfällerna haft en penna med mig (t.o.m. tre, faktiskt). Vad är det som har ändrats? Varför har jag panna med mig, varför vet andra att jag har en penna med mig?

I söndags såg vi två män i en cabrio som hade mössa på sig. Tjocka vintermössor i päls eller fuskpäls. Det såg kul ut. "Man måste ut och köra med öppet tak när vädret är fint, oavsett hur svinkallt det är" var nog deras inställning.

Igår när jag fikade i köpcentrat satt jag och tittade på när en dörrreparatör försökte fixa den elektriska roterdörren (http://sv.wikipedia.org/wiki/Roterd%C3%B6rr). Människor såg att dörren inte fungerade helt som den skulle och gick i slow motion med dörren. Vissa började trycka på varpå reparatören började banka och ropa "inte trycka, tryck inte". Varför valde alla dessa människor att gå in i dörren, fast de såg att den inte fungerade? Skulle de göra detsamma om det varit en hiss? Jag skulle iaf vara skeptisk och inte tycka att det skulle vara så roligt att sitta fast i den om den fastnar, men det kanske inte folk är rädda för. De verkar lita på systemet och inte inse "faran". Konstigt, eller?