Respekt
Då och då zappar man in på något program om depressioner och psykiska sjukdomar. Det verkar så lätt att hamna där och ibland förstår jag de som pratar och jag är tacksam för att jag inte har anlag för att bli deprimerad. Eller kanske har jag det, men jag vågar påstå att jag klarar att hålla mig ifrån sånt. Men på sätt och vis är jag rädd att någon typ ska drabba mig, typ förlossningsdepression om jag någon gång får barn. Det verkar som att de som får sånt är ganska lika mig. Man måste klara av allt. Och man ska vara bäst. Länge har jag trott att alla går genom livet med den inställningen, men mer och mer märker jag att det inte är så för alla. Jag vill att allt ska vara bra.
Just nu har jag lov från skolan och jag lovar mig själv att nästa termin ska jag inte låta mig stressas, även om jag klarade det ganska bra den gångna terminen. Samtidigt tänker jag på allt som jag kan göra bättre, allt som jag borde göra bättre. Ibland tycker jag att jag inte kan någonting, att jag bara hattar runt i livet och inte gör någonting vettigt. Att jag kanske till och med borde klara av mer och att de som tjatar på mig att jag ska ta mig mer tid för ditt och datt har rätt.
Som tur är har jag en latmask i mig. En del som tycker om att bara ligga framför tv:n och äta choklad, som inte tycker att det är helt så illa att komma 10 minuter sent till jobbet eller föreläsningen och som skrattar innerligt åt de som tjatar på en.
Men ibland är det svårt. På handbollsmatchen igår hade jag själv känslan av att jag gjort ett bra jobb. Jag plockade flera gånger ner en farlig anfallare genom att hoppa upp i luften och blocka. Jag sprang flera gånger tillbaka och stressade deras spelare som hade friläge (nej, jag förhindrade inte alltid mål, men jag gav iaf vår målvakt en chans genom att inte ge anfallaren all tid i världen och pressa ur den ur favoritvinkeln). Jag passade till ett flertal av målen som gjordes och jag plockade bollen från anfallarna tre gånger och passade fram till bra lägen (som inte alltid avslutades 100-procentigt). Men jag gjorde inga mål. Och istället för att höra bra saker fick jag "men koncentrera dig", "passa inte, gå själv" eller "men kolla och passa" om jag gick själv och inte kom igenom försvararna. Kanske spelade jag inte superbra, men jag var inte dålig. I tränarens text om matchen nämns jag inte.
I skolan är jag inte den bästa. Jag är inte heller sämst, utan i mitten. Jag studerar heltidsstudier och klarar av alla saker, men naturligtvis skulle jag kunna vara bättre om jag satsade bara på det. Men jag betvivlar att jag kan bättre. Att jag kan få bättre idéer och göra uppgifterna bättre. För de som får bra betyg har ofta de, enligt mig, sämsta arbetena...
På jobbet, för jag jobbar ju halvtid bredvid studierna, känner jag att jag borde klara mer. Man kan alltid klara mer mer MER.
Och så fortsätter det överallt, i allt jag gör. Jag tänker att jag måste laga mat varenda dag. Att jag ska lära mig ett nytt dataprogram, att jag ska lära mig ytterligare ett språk, att jag borde orka med att ta ett jobb till. Och samtidigt fördjupa mig i allt annat som jag redan sysslar med.. för en medelmått vill jag inte vara. Jag måste bli bättre, smartare, snyggare, hoppa högre, skjuta hårdare, springa snabbare, rita finare, organisera effektivare, bli gladare, leva livet mer, lära mig surfa.
Just nu har jag lov från skolan och jag lovar mig själv att nästa termin ska jag inte låta mig stressas, även om jag klarade det ganska bra den gångna terminen. Samtidigt tänker jag på allt som jag kan göra bättre, allt som jag borde göra bättre. Ibland tycker jag att jag inte kan någonting, att jag bara hattar runt i livet och inte gör någonting vettigt. Att jag kanske till och med borde klara av mer och att de som tjatar på mig att jag ska ta mig mer tid för ditt och datt har rätt.
Som tur är har jag en latmask i mig. En del som tycker om att bara ligga framför tv:n och äta choklad, som inte tycker att det är helt så illa att komma 10 minuter sent till jobbet eller föreläsningen och som skrattar innerligt åt de som tjatar på en.
Men ibland är det svårt. På handbollsmatchen igår hade jag själv känslan av att jag gjort ett bra jobb. Jag plockade flera gånger ner en farlig anfallare genom att hoppa upp i luften och blocka. Jag sprang flera gånger tillbaka och stressade deras spelare som hade friläge (nej, jag förhindrade inte alltid mål, men jag gav iaf vår målvakt en chans genom att inte ge anfallaren all tid i världen och pressa ur den ur favoritvinkeln). Jag passade till ett flertal av målen som gjordes och jag plockade bollen från anfallarna tre gånger och passade fram till bra lägen (som inte alltid avslutades 100-procentigt). Men jag gjorde inga mål. Och istället för att höra bra saker fick jag "men koncentrera dig", "passa inte, gå själv" eller "men kolla och passa" om jag gick själv och inte kom igenom försvararna. Kanske spelade jag inte superbra, men jag var inte dålig. I tränarens text om matchen nämns jag inte.
I skolan är jag inte den bästa. Jag är inte heller sämst, utan i mitten. Jag studerar heltidsstudier och klarar av alla saker, men naturligtvis skulle jag kunna vara bättre om jag satsade bara på det. Men jag betvivlar att jag kan bättre. Att jag kan få bättre idéer och göra uppgifterna bättre. För de som får bra betyg har ofta de, enligt mig, sämsta arbetena...
På jobbet, för jag jobbar ju halvtid bredvid studierna, känner jag att jag borde klara mer. Man kan alltid klara mer mer MER.
Och så fortsätter det överallt, i allt jag gör. Jag tänker att jag måste laga mat varenda dag. Att jag ska lära mig ett nytt dataprogram, att jag ska lära mig ytterligare ett språk, att jag borde orka med att ta ett jobb till. Och samtidigt fördjupa mig i allt annat som jag redan sysslar med.. för en medelmått vill jag inte vara. Jag måste bli bättre, smartare, snyggare, hoppa högre, skjuta hårdare, springa snabbare, rita finare, organisera effektivare, bli gladare, leva livet mer, lära mig surfa.
I natt drömde jag en konstig dröm. Jag kände mig så urlakad och jag jobbade bara vidare. I drömmen lät jag mig falla mitt på gatan påväg till mataffären och jag låg dör på marken och förstod fortfarande vad som skedde runt mig. Kanske låtsades jag inte reagera i drömmen, jag lät mig bara ligga där. Två cyklister kom och steg av sina cyklar och ledde cyklarna förbi mig medan de tittade på mig, men de gjorde inget den andra cyklistens bakhjul körde över mina vader och det gjorde ont för pakethållaren var tungt packad. Men det brydde de sig inte om. Från långt bort kom två invandrare springandes. En man och en kvinna. De hade sett mig falla och försökte få kontakt. De brydde sig om mig och jag somnade in. I det ögenblicket som jag somnade, eller tuppade av i drömmen, somnade jag djupare in i den riktiga sömnen och det var riktigt skönt. Sen dess mår jag bättre. Jag sov ut så dr riktigt. Men varför drömde jag så?
Så vad gör jag? Jag låter latmasken i mig ta över. Jag tänker på att skaffa mig en katt. På att jag ska baka kanelbullar, läsa en bok. Jag filosoferar över hur man finner lycka i livet. För samtidigt som jag känner att jag ska göra allt det där jag nämnde är jag fast övertygad om att det inte spelar någon roll sen. Ingen bryr sig om det man gjort när man inte längre gör det. Över gamla framgångar ska man inte snacka. Och i det andetaget som man tycker det så förlorar man all respekt för de äldre. Hette det inte att det är resan som är målet? Varför räknas den då inte? Varför måste varenda ögonblick överträffa det förra? Räcker det inte med att jag var duktig på något för tio år sen?
Så vad gör jag? Jag låter latmasken i mig ta över. Jag tänker på att skaffa mig en katt. På att jag ska baka kanelbullar, läsa en bok. Jag filosoferar över hur man finner lycka i livet. För samtidigt som jag känner att jag ska göra allt det där jag nämnde är jag fast övertygad om att det inte spelar någon roll sen. Ingen bryr sig om det man gjort när man inte längre gör det. Över gamla framgångar ska man inte snacka. Och i det andetaget som man tycker det så förlorar man all respekt för de äldre. Hette det inte att det är resan som är målet? Varför räknas den då inte? Varför måste varenda ögonblick överträffa det förra? Räcker det inte med att jag var duktig på något för tio år sen?
Det hårda klimatet på konsthögskolan
Min pappa sa en gång att man tror att alla är kompisar på konsthögskolan, men att det inte är så. Och visst var det väl ändå så att jag föreställt mig att det är unga människor som klär sig lite konstigt, dricker vin och målar. På samma sätt trodde jag när jag var liten att det skulle vara roligt att bli vuxen och att vuxna är mer civiliserade. Varför jag trodde det vet jag inte.
Trots att jag förvarnats att det inte är så lätt bland konstnärerna och själv förstått att det mest är att hävda sig själv och kämpa med sina egna demoner visste jag inte att det skulle vara så hårt på det sättet.
Idag är det öppen dag på konsthögskolan oc
Jag är inte så snäll jag heller. Inte alltid och jag tar för mig ganska mycket i h jag var med i ett projekt där vi skulle göra en ruminstallation med ljus och trots att alla mina idéer blev kallade dumma så var jag med och i slutändan räddade en kompis och jag hela grejen. Då sätter sig andra på tvären och säger att rummet som man måste gå igenom inte ska vara öppet. Då är det ju inte så mycket mening att göra en rumsinstallation... Under tiden hade dessutom de som skulle vara i vår grupp, men som inte hjälpte till ändrat i en annan utställning. De hade ställt sina egna modeller i fint ljus och vår (vi var ju inte där och kunde försvara) stod i mörker
Det är inte så viktigt för mig att framhäva mig på det sättet, men det är det som gäller här och jag hoppas så att jag lär mig rätt saker och inte blir en idiot som alla andra.
Trots att jag förvarnats att det inte är så lätt bland konstnärerna och själv förstått att det mest är att hävda sig själv och kämpa med sina egna demoner visste jag inte att det skulle vara så hårt på det sättet.
Idag är det öppen dag på konsthögskolan oc
Jag är inte så snäll jag heller. Inte alltid och jag tar för mig ganska mycket i h jag var med i ett projekt där vi skulle göra en ruminstallation med ljus och trots att alla mina idéer blev kallade dumma så var jag med och i slutändan räddade en kompis och jag hela grejen. Då sätter sig andra på tvären och säger att rummet som man måste gå igenom inte ska vara öppet. Då är det ju inte så mycket mening att göra en rumsinstallation... Under tiden hade dessutom de som skulle vara i vår grupp, men som inte hjälpte till ändrat i en annan utställning. De hade ställt sina egna modeller i fint ljus och vår (vi var ju inte där och kunde försvara) stod i mörker
Det är inte så viktigt för mig att framhäva mig på det sättet, men det är det som gäller här och jag hoppas så att jag lär mig rätt saker och inte blir en idiot som alla andra.
Lagsportstjaffs
Det finns ett forum där det handbollslaget ska organisera sig. Genom olika doodle-länkar kan man kryssa i om man kommer till träningen eller matchen. Det går alltså att se att det är för många eller för få för ett spel ganska tidigt samt vem som spelar. Dessutom skriver tränaren en dokumentation över matchen, lite likt det jag känner från barndomen då man en till två dagar efter spelet kunde läsa om sig själv.
Vad som även finns på sidan är en jävla massa snicksnack och skit. Det diskuteras och ett "ursäkta, jag har inte tid för det" slås ner av ganska ogenomtänkta och hjärtlösa kommentarer. Som ju internet är - rått och direkt för mottagaren samt enkelt och distanserat för avsändaren. Dessutom blir det enligt min mening sämre och sämre stämning. Jag känner att jag bara vill skrika, men det hjälper ju inte så då återstår att skriva, en endaste mening, nämligen "kan vi inte bara spela handboll?".
Jag förstår till viss del de som tjafsar, men jag tycker att det är så löjligt. En tränare som gnäller att tjejer diskuterar fast att han är värsta kärringen själv. Lagkamrater som inte kommer till träning och blir sura för att de inte får spela varenda match. Och i mitt fall, lagkamrater som inte förstår att jag inte har tid att sitta och dokumentera andras matcher. Och när jag då säger upp ett spel för att ta en söndag till att göra streck i något slags protokoll blir det också gnäll.
För man ska hinna med så mycket i livet. Och kanske har jag tagit på mig lite för mycket, men det är väl för fan mitt egna problem om jag vill plugga heltid, jobba halvtid, flytta till ett annat boende och träffa kompisar samt pojkvän?
Men det är alltid all in eller inte alls. Lagsport för att det är kul och sport finns inte längre. Jag har aldrig hittat det. Att det ska vara all in på planen tycker jag naturligtvis, men att gå på julfirande, dricka en öl efter träningen, gå på domarutbildningar och allt detta pi pa po (som de uttrycker det i Tyskland) har jag måttlig lust på när jag har mycket att göra.
Vi får se hur träningen går på torsdag. Det blir nog en tung träning för mig eftersom jag slarvat med träningen de sista veckorna, men annars hoppas jag på glad stämning. Men det är nog att önska sig en gnutta för mycket.
Vad som även finns på sidan är en jävla massa snicksnack och skit. Det diskuteras och ett "ursäkta, jag har inte tid för det" slås ner av ganska ogenomtänkta och hjärtlösa kommentarer. Som ju internet är - rått och direkt för mottagaren samt enkelt och distanserat för avsändaren. Dessutom blir det enligt min mening sämre och sämre stämning. Jag känner att jag bara vill skrika, men det hjälper ju inte så då återstår att skriva, en endaste mening, nämligen "kan vi inte bara spela handboll?".
Jag förstår till viss del de som tjafsar, men jag tycker att det är så löjligt. En tränare som gnäller att tjejer diskuterar fast att han är värsta kärringen själv. Lagkamrater som inte kommer till träning och blir sura för att de inte får spela varenda match. Och i mitt fall, lagkamrater som inte förstår att jag inte har tid att sitta och dokumentera andras matcher. Och när jag då säger upp ett spel för att ta en söndag till att göra streck i något slags protokoll blir det också gnäll.
För man ska hinna med så mycket i livet. Och kanske har jag tagit på mig lite för mycket, men det är väl för fan mitt egna problem om jag vill plugga heltid, jobba halvtid, flytta till ett annat boende och träffa kompisar samt pojkvän?
Men det är alltid all in eller inte alls. Lagsport för att det är kul och sport finns inte längre. Jag har aldrig hittat det. Att det ska vara all in på planen tycker jag naturligtvis, men att gå på julfirande, dricka en öl efter träningen, gå på domarutbildningar och allt detta pi pa po (som de uttrycker det i Tyskland) har jag måttlig lust på när jag har mycket att göra.
Vi får se hur träningen går på torsdag. Det blir nog en tung träning för mig eftersom jag slarvat med träningen de sista veckorna, men annars hoppas jag på glad stämning. Men det är nog att önska sig en gnutta för mycket.
Tankar om demokrati
Precis hur jag kom att tänka pâ det här är en lâng historia och eftersom jag är mitt uppe i att avsluta ett projekt för universitetet sâ hoppar jag över den.
Jag upplever inte demokrati som nâgot definitivt positivt. Den är att de flesta tycker pâ ett sätt och att de som är i undertal inte fâr igenom sin vilja. Massan har dock sällan rätt. De vet inte vad som händer för att fâ reda pâ det krävs djupa studier som de färsta (ja, färsta är ett ord som borde införas) genomför.
De flesta som jag studerar med har köpt sig en dyr dator och smartphones. De tänker inte riktigt själva utan tänker att det som massan gör är nog rätt och gör lika. Alltsâ är mânga i massan som alltsâ har stark rösträtt bara följare till de andra.
Dessutom styr marknaden mycket. De som gör mest reklam är de som har störst framgâng oavsett om de är bra eller inte. Nâgra fâ fâr framgâng enbart genom kvalitet. Alltsâ är det pengar som styr.
Reklamen tilltalar dessutom vâr stenâldershjärna. De sedan mängder av âr oförändrade uttryck pâ diverse lukter, känslor, kemiska reaktioner i kroppen och hjärnan.
Alltsâ vâgar jag anse att demokrati inte är rationellt.
Jag upplever inte demokrati som nâgot definitivt positivt. Den är att de flesta tycker pâ ett sätt och att de som är i undertal inte fâr igenom sin vilja. Massan har dock sällan rätt. De vet inte vad som händer för att fâ reda pâ det krävs djupa studier som de färsta (ja, färsta är ett ord som borde införas) genomför.
De flesta som jag studerar med har köpt sig en dyr dator och smartphones. De tänker inte riktigt själva utan tänker att det som massan gör är nog rätt och gör lika. Alltsâ är mânga i massan som alltsâ har stark rösträtt bara följare till de andra.
Dessutom styr marknaden mycket. De som gör mest reklam är de som har störst framgâng oavsett om de är bra eller inte. Nâgra fâ fâr framgâng enbart genom kvalitet. Alltsâ är det pengar som styr.
Reklamen tilltalar dessutom vâr stenâldershjärna. De sedan mängder av âr oförändrade uttryck pâ diverse lukter, känslor, kemiska reaktioner i kroppen och hjärnan.
Alltsâ vâgar jag anse att demokrati inte är rationellt.
