Le Lotus d'Orange

Internetlivet igen. Jag väljer att skriva den kommentar som jag velat skriva på en gammal klasskompis' facebooksida här istället, för det skulle bli en ironisk kommentar som kanske inte skulle uppskattats snällt från dehn där fd klasskompisen. Han skrev:

"Typiskt att man ska va förkyld då... =("


Hans flickvän skrev:

"Tur för dig att jag kommer och pysslar om dig efter jobbet då ;)"


Jag ville skriva:

"Ja, verkligen! Vilken tur han har" och samtidigt innerligt hoppas att de kan vara så där äckelsöta bara hemma i sin privata värld så jag slipper se det.

Det tänker jag fast att jag inte är bitter och singel. Vad tänker de som är bittra och singlar när de läser det där?

En gammal klasskamrat frågade mig vad jag gjort sen vi senast sågs. Vi sågs senast, vad jag minns, i högstadiet. Då var jag 16 år gammal och hade inte gjort speciellt mycket mer än att växa upp i en småstad. Jo, det hade förvisso hänt mycket ändå i mitt liv, men naturligtvis mindre än vad som hänt nu, 10 år senare. Hur sammanfattar man 10 år? Jag valde att göra det kort och smärtfritt:

Ok, här kommer en kort resumé av mitt cv...
På gymnasiet läste jag naturvetenskap. Sommaren efter studenten flyttade jag till Värmland och läste ett år konst på en folkhögskola. Sen flyttade jag till Uppsala och jobbade i kiosk. Året efter började jag studera vid Uppsala Universitet. Där läste jag tre år och tog min bachelor. Under tiden som jag studerade hann jag bo i tre lägenheter, ha två pojkvänner och tre jobb, varav det senaste var ett jobb som jag behöll under två månader efter examen och kunde ha behållit längre om jag inte valt att flytta till Tyskland, som jag gjorde med min pojkvän med de pengar som jag sparat in under de där två månaderna. Här har jag hunnit med att jobba som städerska, svenskalärare, lagerarbetare och ingenjör, bott i två lägenheter och köpt en bil. Det var de senaste typ 10 åren i snabbform.

Men mycket mer har inte heller hänt. Eller? Har det kanske det?

Jag pratade med min bror lite över den där hålla-kontakten-sidan som finns på nätet. (Facebook). Jag berättade om att jag idag igen blev kommenterad med att jag går så oklädd genom livet. Idag hade jag inga sockar i jobbsandalerna, jeans, stickad långärmad tröja. Det var "barfota i sandalerna" som kallades oklätt och kallt. Jag var varm om fötterna idag och i morse svettades jag om fötterna. Det kändes inte skönt i strumporna, så jag tog av mig dem. Helt enkel. Sen dess har jag inte behövt ta på mig några strumpor, för av någon anledning fryser jag inte om fötterna. Min bror kommenterade det hela med att han också fick lust att jobba på kontor när jag nämner saker som "jobbsandaler" och jag förstår honom! Det är en av sakerna som jag saknade när jag kämpade med att släpa och packa och flytta och sopa i lagret på mitt förra jobb. Det och att få läggen en penna på en plats och åter finna den på den platsen när jag kommer tillbaka från t.ex. ett toalettbesök. På mitt förra jobb var man tvungen att bära med sig ALLT. Alla pennor i fickorna på byxorna, kniven i skärpet, telefonen och alla andra saker som man behövde i fickorna. Och det värsta var att det inte var sådana bra byxor med många fickor som jag hade på mitt förrförrförra jobb i en byggmarknad. Där var jag också tvungen att bära med mig kniven och pennorna och telefonen, men de hade alla egna fickor och fack att det ändå inte var så jobbigt. Där behövde jag inte heller vara rädd för att någon skulle stjäla min penna om jag glömde den kvar någonstans.

Det är lyx att jobba vid ett eget skrivbord. Det vet jag och fast att jag jobbat här i mer än 18 månader har jag inte glömt det än. Jag glädjer mig fortfarande över att få lägga pennan på skrivbordet och nästa dag återfinna den på samma plats. Och jag glädjer mig över att ha en plats där mina, sen lagerjobbet fortfarande i mina ägor, stålhätteskor står i en hylla och används "vid behov" när jag måste traska runt på någon annan arbetsplats tårna skulle kunna bli mosade istället för att 9 timmar per dag trycka ihop mina fötter och skapa djupa skavsår. De där skorna är jag verkligen glad att slippa! Det är verkligen lyx att jobba på kontor.

Såg precis på facebook en video med tre tjejer som sjunger en snappsvisa och håller i tequila, salt och citron. En tappade citronen och en annan spillde på hennes rygg när hon böjde sig för att ta upp sin citron. Det var ju lite kul, men jag tänker alltid på när jag var ute på krogen med tjejkompisarna när vi var tonåringar när jag ser sånt. En av tjejerna gjorde alltid fel. Det enda hon gjorde rätt varenda gång var att hälla spriten i munnen. Det är så konstigt med människor, spriten kommer alltid på rätt ställe... Sprit och godis. Nåja, en gång var speciellt rolig. Jag tror jag nästan råkade spotta ut min tequila igen för att jag skrattade så. Först sjöng vi, så som vi svenskar gör, sen slicakde vi andra på saltet medan hon (tjejen som alltid drack tequila fel) hällde saltat i tequilan. Sen drack vi andra vår tequila, medan hon kastade sin citron över axeln och medan vi andra bet i citronen hällde hon i sig sin tequila utan att göra en min.

Vet inte varför jag tänker "Ah, det måste vi göra igen" när jag tänker på det där, men en anledning kan vara att man inte kan snappsa med tyskar. För de första klarar de inte så mycket, för det andra fattar de inte alltid att det är kul med snappsvisor (förutom hej tomtegubbar, där man ju får slå i bordet, men sen skäms de och tror att grannarna ska bli sura). Ja, kanske blir det en kväll med en tequila igen, men jag betvivlar det samtidigt, eftersom det egentligen är så fruktansvärt äckligt.

Har jag tappat en del av min nationalitet när jag retar mig på "svenskarna" på Autobahn? Det är tydligt att svenskar och tyskar kör olika. Tyskar kör bättre i Tyskland och tvärtom, men som utlänningar är de båda ganska ansträngande. Jag känner mig hemma i båda länderna och måste "ställa om" när jag åker till det andra landet än det som jag tills förflyttningstillfället befinner mig i. Idag körde jag hyrbil i Hamburg och på vägen till Hamburg hamnade jag i en situation som bara en "typisk svensk" skulle skapa. Vi ville båda ut på A1 och svensken låg bakom mig. Han körde om så fort man fick köra på Autobahn, men istället för att köra ut i omkörningsfilen körde han om mig i den högra filen. Jag som fortfarande var på (ingen aning om vad den filen heter nu... dumt... hur ska jag förklara då?) påfartsfilen (kanske den heter... förstår ni?) och kunde alltså inte köra ut på själva Autobahn. Det var nog för att man i Sverige pratar så om Autobahn och hur läskiga och stora de vägarna är att svenskarna inte vågar köra i vänstraste filen. Det skapar problem. Snälla alla svenskar som ska köra i Tyskland - kör inte om i den högra filen, våga er ut på omkörningsfilen och ge plats för alla andra på vägarna. I Tyskland funkar det när man släpper fram de andra. Svenskarna kör och trängs och egoistar sig på vägarna. Jag som svensk i Tyskland skäms nästan när jag ser det. Så lägg av med att köra så kosntigt. Om ni är rädda - lägg er efter en lastbil, slå på farthållaren på 90 och njut. Annars, om ni måste er på att köra "tufft", kör då också tufft och lämna plats åt de andra. Speciellt när det är en påfart måste man lägga sig i vänstraste filen och släppa ut de som vill på! De bakom måste bromsa om det blir tjockt. Om det kommer en sportbil bakom er och ni inte vill ut på vänsterfilen kan n ju använda bromsen (pedalen i mitten), man får det också på Autobahn - jag lovar.

Eftersom jag bor i ett land där jag inte kan göra mig förstådd på mitt modersmål retar jag mig ofta på uttryck och ord i det nya språket. Jag får därigenom en större förståelse för det egna språket när jag pratar med utlänningar på svenska. Till exempel ordet "lag". Det är inte ett snällt ord för en utlänning. Man kan säga en lag och ett lag. Båda är rätt, men betydelsernas skillnad stor. "Lagen" är både singular och plural. Usch vad jag ogillar sådana ord på tyska. Stackars alla ni utlänningar i Sverige som får tralskas med sånt i det svenska samhället!

Jag har inte berättat hur allt slutat med Vodafone, men det var en kamp att få ut den kod som man skulle fått med brevet. Kampen varade i tre dagar och varenda dag började med att vi stod hos Vodafone och de frågade om vi verkligen inte kunde ringa kundtjänsten själva. Eftersom vårt problem var att vi inte hade koden för att få igång telefonen och internet kunde vi ju inte det. Hemsidan besöktes dock med ett vandrande internet* som finns för vårt bruk, men det berättade vi inte i butiken. De försökte på allvar få oss att knacka på hos våra sedan två veckor nya grannar med uttryck som "ja, men att låna grannens telefon är ju ett sätt att lära känna grannarna". det var uttryck som jag tror att vi inte ens öppnade munnen för. Dumma frågor och idéer måste inte besvaras. Hur som helst ringde de ungefär 15-20 gånger till kundtjänsten från butiken, fördelat på tre dagar (fredag, lördag, måndag) innan koden stod på vårt papper. Och Vodafone vill att vi betalar för en vecka innan koden fanns på vårt papper. De är så naiva. Hur som helst är jag inte förvånad. Den nationala kundtjänstchefen i Tyskland heter Jan Geldmacher. Jan är som Jan i svenskan, men man kunde också dela upp det med "Ja, ne´" som skulle motsvara svenskans "Ja, en...". Geld betyder pengar och macher är makare. Han heter alltså "Ja en Pengamakare". Inte konstigt att Vodafone är som Vodafone är eftersom Vodafone är en samling av ... (välj valfritt ord själv, vettja)


*Ett USM-stick med internet - alltså vandrande

Hihi. Vi hade en fika här på jobbet nyss och samtalet leddes in på "doktorer". En kollega (rövslickaren) var helt överentusiastisk i doktorernas* arbete. "Han respekterar deras hårda arbete" som han själv uttryckte det. Jag sa att jag inte tycker att det är så mycket mer speciellt än arbetet som andra människor gör, så det finns inget som höjer upp en "doktor" över andra människor. Han blev röd i ansiktet och tyckte att jag inte respekterar deras utomordentligt svåra jobb. Jag "försvarade" mig med att säga att det är precis så hårt att täta en läcka i havet (ja, jag vet att det var lite lamt, men jag föll in på Shell-olyckan i mexikanska golfen förra året). Han tyckte att jag försökte tvinga på honom min åsikt på honom, men i själva verket sa ju han saker som "du får ju inte säga så" och "du kan ju inte på allvar tycka att..." medan jag hela samtalet (eftersom jag älskar de där typerna av diskussioner människor emellan) taktiskt nog argumenterade utan känsla. Det var kul.

Det roligaste kom när chefen sa det jag sagt på lite säkrare tyska, min tyska är inte lika bra som de inföddas. Rövslickaren (förlåt, jag har med smeknamnet redan givit en förklaring till hans inställning, men smeknamnet har han inte från mig, utan de andra kollegorna efter att han under hela året kämpat hårt för att få det) sa de magiska orden "Ja, där har du ju helt rätt" till chefen när chefen pratade väldigt negativt om doktoranter i sin andra mening. Efter den tredje blev han röd i ansiktet, efter den fjärde meningen försvann leendet helt från hans ansikte och därefter sa han ingenting mer under den resterande halvtimmen. Fantastiskt! Han skrattade med handen för ansiktet när chefen drog ett skämt - för man får ju inte låta bli att skratta när chefen skämtar.

Jag ska lära mig att få mina åsikter att inte verka så inträngande på andra människor, för jag vet att man inte kan ändra folks inställning och det har jag sedan mer än 10 år accepterat. Jag roar mig istället med att säga vad jag tycker även när det inte är "den allmäna åsikten". Naturligtvis har det lett mig in i svåra situationer, men helt ärligt har jag vunnit mycket mer än jag förlorat. Att vara så himla konservativ och höja upp folk bara för att man alltid höjt upp folk, eller att man gör något bara för att alla andra gör det, är inte min grej och jag kommer att under resten av mitt liv roas åt att den där lilla motsättningen som man kommer med verkar som en jordbävning i de konservativas korthusvärld. Jag kan också spela spelet på "det rätta sättet", men varför ska man spela med de åsiktslösa när man inte måste och egentligen kan förändra världen lite, iaf göra den mindre bekväm för den grå massan som förpestar vår planet?

*Alltså de som doktorerat. Hans flickvän doktorerar i geologi och han avgudar väl henne, antar jag.

Idag tog jag ut pengar på en bankomat och medan jag väntade på att pengarna skulle glida ut ur maskinen läste jag "vänta-reklamen" som banken hade på skärmen. "Är fortfarande allt guld som glänser" stod det. Min första tanke var "Men, va? Har de inte fattat det där uttrycket ens? Nä, de får inte hålla på med mina pengar".

Vad är rättvisa? När man inom företaget kollar efter en ny person för en arbetsplats som redan är besatt kan det uppfattas som dålig stil. När samtalen med den nu anställda hela tiden cirkulerar runt problem och att den egentligen inte vill jobba kvar i firman, men gör det för att denne är rädd för arbetslöshet, tycker jag inte att det är dålig stil. Vad som är orättvist i en sådan situation är att en person som kan de arbetsuppgifter som efterslyses, som är redo att arbeta, som har många års erfarenhet etc etc sitter arbetslös hemma, medan folk som egentligen inte vill jobba på den arbetspositionen klammar sig fast och låter pengar flöda in på kontot utan att någonting egentligen gjorts. Det finns bra personer för vissa arbetsplatser, de är inte arbetslösa länge. Det finns också personer som inte riktigt har de rätta egenskaperna för en arbetsplats och därigenom har det svårare att ta sig ur en arbetslöshet. Vem är ansvarig för de personerna? De själva, naturligtvis. Till viss del måste naturligtvis samhället bygga upp ett nät och skydda alla i samhället, men frågan är hur nätet ska byggas upp. Vad är det för lösning att den som kan och vill och är rätt för en position sitter arbetslös samtidigt som den som inte vill, som inte passar, som är olycklig över sin arbetslivssituation tar precis de arbetsuppgifterna? Det är en konstig konkurrens som skapas och den är inte speciellt bra för samhället. Folk får inte vara så rädda för arbetslösheten att de klamrar sig fast på positioner som de egentligen inte vill kämpa för. Det blir absurt. Samtidigt blir de som försöker förmedla in de rätta personerna något av förädare, då de stjälper situationen för kollegan som håller sig kvar i företaget när de föreslår en arbetslös som gärna vill jobba där?

Man måste tänka på personerna, men vilka av personerna ska man då tänka på?

Systematiskt kaos står det på min t-shirt idag. Jag har den under en annan tröja, så det är ingen som ser det, men det står så och jag vet det. Det passar bra i vår värld.

Jag såg för ett par dagar sedan ett tv-program om en dart-mästare. Han tjänade pengar på att kasta pilar på en tavla, alltså på att spela dart. Han kallades mästare, för han hade vunnit en massa tävligar. Jag tyckte inte han var en mästare, för när han stod närmare tavlan än det normala avståndet kunde han inte längre träffa. Inte heller när han stod längre ifrån. Han är väl för tusan ingen mästare!? Han kanske vann ett par tävlingar, men mästare skulle jag inte kalla honom. En mästare kan mer. Är man en mästare när man perfektionerat EN rörelse? Då är man väl mästare på den rörelsen, inte på en hel sport. Jag tycker att det hör till att man då också kan lite om sporten i övrigt, att man är duktig på det som berör det ämnet. Det kan inte vara så att det räcker med att man kan en rörelse! Snälla, säg att det inte är så överallt. En rörmokar-mästare ska väl kunna montera in rör där det är lite mer komplicerat än ett standardbygge? Om jag har ett gammalt hus med en konstig knick där röret ska förbi måste väl en rörmokarmästare få till det bättre än jag som aldrig sysslat med sånt? Så var det inte med dartkastar-så-kallad-mästaren som på ett avstånd skulle slå mig med avstånd, men som en decimeter(!) närmare tavlan inte skulle ha större chans än jag - 50/50 vem som vinner.

Om läkare är mästare i medicin, men bara om det handlar om standardsjukdomar förstår jag att de gömmer sig bakom att skriva ut antibiotika och kortison. Jag säger alltid att tigerbalsam och massage hjälper - skulle jag lika gärna kunna arbeta som läkare? När jag går in i en skoaffär vill jag ha hjälp med vilka skor som är bra, det får man inte, därför frågar jag aldrig utan provar och köper efter eget tycke. Om jag vill ha en elektrisk pryl kollar jag kanske i affären, men när försäljaren bara pratar skit eller rycker på axlarna med ett stort frågetecken till huvud går jag hem och beställer det på internet. Varför ska jag betala mer när de ändå inte ger mer för penagrna, utan bara vill lura mig så de får mer provision?

Dartmästaren är pinsam. Han är en ingenting och upphöjs till mästare ändå. Jag blir besviken på er alla när det är så ni också lever era liv. Jag hoppas faktiskt fortfarande på en värld med riktiga experter... Då skulle vi ha en fin värld.

Jag behandlar alla människor som hundar eller barn. Det är en bra väg att gå genom livet. Tycker du att det låter illa? Låter det fel? Respektlöst kanske? Är det inte. Det har inget med respeklöshet att göra. Är du respektlös när du säger åt en hund att sitta? Är du elak när du säger till ett barn att "det har du gjort fint" eller "vad duktig du är"? Om en människa är för full för att åka hem från en fest hos mig håller jag inte på och daltar med den, utan säger med tydlig stark röst "Nej. Du stannar här.". Den personen kommer att snällt krypa ner i sängen och tryggt sova av sig ruset. Om personen i fråga skulle bestämma sig för att börja bråka skulle jag lika bestämt som till en hund, eller ett barn också för den delen, bevisa att det inte lönar sig att kämpa emot.

Människor behöver trygghet och kärlek. Samma typ av trygghet och kärlek som man ger en hund eller ett barn. Tryggheten finns också i att klara, tydliga gränser finns. Och beröm. Det finns väl ingen som blir arg över att man ger lite beröm då och då. "Du är ju duktig som gör det och det", "Var inte ledsen, alla kan inte vara bäst på det och du är ju så bra på (nåt annat)" eller en snäll klapp på huvudet. Ler du när du ser ett barn på bussen som tittar med sina tindrade ögon på dig? Ler du mot en man som ensam sitter och tittar på dig med sina trötta, ensamma ögon? Varför svarar du ja på det första och nej på det andra? Varför inte le mot mannen? Prova nästa gång hur barnet reagerar när du bryter blicken tvärt utan att le med ögon eller mun eller båda! Barn visar ganska fort hur de känner. De har inte lärt sig det där halvt förtvivlade "Skitsamma", utan utstrålar samma frågande "Vad är det för fel på mig" som mannen känner i sig under "Skitsamma"-manteln.

Jag behandlar alla människor som barn eller hundar. Det är rätt väg att gå genom livet! Tycker du att det låter hemskt? Jag ler i alla fall mot mannen på bussen, låter mina vänner inte gå hem efter en flaska för mycket och även min chef får en klapp på axeln när han känner sig trött. Jag skickar hem folk som är sjuka utan att bry mig om hierarki och jag säger att min pojkvän varit duktig när han städat toan, fast att han gör det varenda vecka och är äldre än 7. För jag är också bara ett litet barn eller en hund. Jag hoppar när jag är glad och gråter när jag är ledsen. Jag tittar på folk på bussen och känner mig lite ful när de bryskt tittar bort. Jag behöver att ibland bli tillsagd att jag gått över gränsen och jag busar gärna med människor.

Vi är väl alla "bara" hundar och barn, synd att det inte är synonymt med vuxen, för vuxen verkar vara ett onaturligt påtvingat tillstånd som bara är vackert med silikon, PhotoShop och bästa semesterbilden på Facebook.

Usch för kvinnor som ser en tjock bäbis på kort:

- Gofia!!
- Sötkorven!
- Sötnöten
- Gullstina
- Sötis!
- Gullig
- Sötnos
- Åh, skulle kunna äta opp henne...

Bah!

Nytt mantra: Bli inte så! Bli inte så! Bli inte så! ...

Vi satt och åt frukost när jag såg storstadens lokaltidning med den stora nyheten - Stans bästa pommes - . "Jaha", tänkte jag "är det så man säljer lösnummer nu för tiden". Det var så diskussionen började. Lokaltidningar har ofta "meningslösa" händelser att berätta om och jag tycker inte att det är så farligt. Min samtalspartner däremot tyckte nog att man kan skrota lokaltidingarna och bara låta de "de betydelsefulla nyheterna" vara med. Nyheter om demonstrationerna i Kairo skulle vara med, tyckte han. Jag tycker ändå att hur meningslösa lokaltidningarna än är så fyller de sin funktion. Vem ska bestämma om det är viktigare att Kairo brinner än att två tanter blev påkörda på samma övergångsställe i en liten håla i Sverige? För de som bor i den lilla hålan är det ju bra att veta att just det övergångsstället kanske är lite svårsedd för bilförarna och att man ska akta sig där. Jag tycker att det är rätt precis som det är när lokaltidningarna skriver som småsaker och de stora landstidningarna främst rapporterar om de stora världshändelserna. Annars skulle det ju räcka med en tidning och då skulle det vara ganska många journalister som frustrerat lallar runt på stan utan någon sysselsättning. Jag tror inte det skulle bli sämre endast av den anledningen, utan även för att många nyheter inte skulle få plats.

Men hur ska det då bestämmas, vad som ska stå på förstasidan. Jag tycker själv att det både är lite pinsamt och tragiskt att "bästa pommesen" hamnar på förstasidan. Det är väl ändå inte bra journalistik, eller är det det? Är det det vi vill veta i en storstad? Varför har det blivit så? Kan det vara så att vi översköljs av sådana mängder med information att det känns så mycket viktigare att tänka på pommes? Finns det ett hot i att informationsflödet är så enormt att vissa till synes slutar bry sig helt? Diskussioner hamnar ofta på internationell eller meningslös nivå och man anses vara ointressant när man pratar om lokalhändelser som inte är mat, nöje eller stor olycka. Politiska beslut på lokalnivå sopas under mattan av den stora massan. Kanske var det alltid så och jag har nått en ålder där det bara är så. Som barn läste jag om hur många mål motståndarlagen gjort under helgens matcher, om vilken plats vårt lag låg på just då, jag tittade på bilder på folk jag kände igen, läste en grundskolelärares serie som bara publicerades i lokaltidningen och vilka tv-program man kunde se på kvällen. Som tonåring läste jag lite mer om lokal politik och världshändelser. Nu läser jag förstasidorna i skyltfönstren och kvällstidningarnas hemsidor för att få en snabb överblick över vad som händer i världen. Resten av informationen får jag från tv, men så mycket bryr jag mig inte nu. Jag försöker förstå livet från mina ögon och tankar. Kanske gör jag fel, liksom så många andra, för jag minns mest av den här veckan att det fanns en rubrik "stans bästa pommes" och att det demonstreras/des i Kairo.

Jag har ju helt glömt att berätta om att Vodafon försökte få oss att skriva under ett nytt avtal på två år bara för att vi flyttar. Vi kom fram till en kompromiss att vi får ett nytt kontrakt på ett år och att det då blir under bättre konditioner än de vi har. Jag tror inte vi fick det billigare, men om en vecka får vi internet till den nya lägenheten! Jag kan verkligen inte rekommendera Vodafone...

Jag har börjat jobba extra som svenskalärare igen. Skulle leta upp en lista över de svenska verben till nästa kurstillfälle och halkade över en när jag googlade. Orden som rabblas upp är i grundformen alla korrekta, men i böjningsformen som någon slags låtsassvenska som till synes någon tysk "besserwisser" försökt att knåpa ihop.

Är pranömorår ett svenskt ord? Är det någon av er som vet vad det betyder? Jag har ju sett grundordet, men kan ändå inte ens gissa vilken böjningsform det skulle kunna vara.

VINST: Jag bjuder den som förklarar det här på ett bra och förståerligt sätt på en BÖJD BANAN!

Jag tror jag påpekat det ofta, men det dyker ideligen upp nya exempel på att en kollega befinner sig i en annan värld. Igår stod han och kopierade med locket på kopiatorn öppet. Jag sa att det är bättre om man stänger det och han ville ha en förklaring. Jag orkade inte förklara (eftersom han ibland ändå inte verkar ha grundkunskaperna som krävs för att kunna föra ett samtal på normal nivå - jag vet att det är elakt att säga så, men det är bara så och sanningen är ibland elak). Hur som helst fördes samtalet in på strålning i samband med att en annan kollega kom in i rummet. Då vaknar den manliga kollegan till liv och berättar med väldigt stor inlevelse och lysande ögon att:
"Igår hörde jag att mikrovågsugnar strålar farlig strålning - visste ni det?!". Man kan tro att han skämta, men när man känt honom lite längre ställer man fort fast att det är inget skoj. Det är tragiskt nog sant att han, en 30-årig högutbildad man i ett västerländskt land helt missat att mikrovågsugnar strålar.

En som hörde historien tyckte att jag skulle fråga om han hört om uran och radon. Kanske ska jag fråga, men jag tror att han kommer bli rädd nästa gång ahn kissar eftersom han kommer att tro att urin strålar. Jag vet inte om han vet vad uran är - fast att han är geolog...

Det finns en grundhövlighet som väl alla i vårt samhälle borde känna till. Etik, moral och etikett borde man känna till och utöva utan eftertanke. För mig finns det tydliga gränser och för andra finns det tydliga gränser. Dessa olika gränser stämmer inte alltid överrens och därför finns en viss spännvidd med acceptans. Utanför denna acceptans är det inte acceptabelt att agera.

Jag har en kollega som är väldigt petig med maten. Hon låter dock ganska starkt luktande mat värmas i mikrovågsugnen ibland. Hon lagar aldrig mat själv. Denna kollega skriver namn på "sina" pennor som öretaget betalat och har ett starkt band till orden "MIN" och "MITT". Dessutom är viktigt för denna kvinna att först säga "Nej" till allt som är nytt. Ansvar är i hennes värld en sjukdom. Hon äter alltid med kniven "eftersom det är lättare att få upp såsen med kniv" och slickar av alla tallrikar, yoghurtlock, matlådor och dyligt innan hon anser sig vara färdig med maten. I min värld kliver hon ofta över etikett-gränsen, men jag låtsas som att hon håller sig inom acceptansgränsen och tittar inte när hon äter. Alltså, så långt flyter det på.

Mitt problem är att kvinnan inte har hyffs. Idag kom jag in i lunchrummet med min mat. På tallriken hade jag tysk lapskaus, som är ganska lik den svenska lapskojsen i utseende, men mer rosa för det är rödbetor i.

Lapskaus VS Lapskojs


Lapskaus:












Lapskojs:
10 st potatisar
1 burk salta biten
1 st lagerblad
4 st vitpepparkorn
3 st kryddpepparkorn
1 msk smör

Så, nu vet ni vad jag menar. Jag kom iaf in med den här husmanskosten på min tallrik och min kollega gör en jätteäcklad min, kastar sig bakåt på stolen och säger "Uuuh" med tungan utsträckt. Så gör man väl för bövelen än då inte?! Jag låter det vara och tänker orden "jävla idiot" och vill sätta mig ner samtidigt som jag ger en blick som motsvarar det jag tänkte till henne. Då säger hon "ja... smaklig måltid då. Det är ju du som ska äta det och inte jag" istället för den normala "räddningen" (förlåt eller ursäkta). För att sedan tillägga "...det ser ut som..." jag lyssnade inte på vilket ord hon valde utan valde att äta på min arbetsplats idag. Jag vet att man kanske ska svälja allt och acceptera. Det ropades att de ändå skulle gå snart så jag kunde ju äta där, men jag sa att jag tyckte att det var "lite otrevligt" (jag valde verkligen de orden) och att jag ville sitta på min plats.

Vem agerade rätt? Hur skulle du har gjort?

Inatt drömde jag om en hund som spydde så det stänkte i en radie runt den. Varför drömde jag det? Det var hemma hos oss i mitt barndomshem och min pappa såg att hunden mådde dåligt och satte den på en stol i köket. Där spydde den först. Sen ville den springa och gömma sig så jag öppnade ytterdörren och den sprang ut. Där spydde den på marken så det stänkte. Jag hann inte in igen så det kom lite på mig och eftersom jag fortfarande hade dörren öppen så stänkte det in också. Den spydde fyra gånger och var så utmattad efter varje gång att den låg platt på mage med benen stretande i olika riktningar.

Det kan vara så att jag drömde det för att jag såg en man i måndags kväll som hade druckit för mycket alkohol. Vi hade varit på koncert i ett café och i pausen gick vi hem. Precis i utgången stod en medelålders-äldre man som såg ut som en vattenkran. Det sprutade rödvinspya ur mun och näsa. Det hann jag registrera fast att jag inte kollade speciellt mycket. Man kunde inte missa att se det för han stod verkligen en decimeter utanför dörren och spydde mot dörrens mitt. Alltså nästan in i caféet. Så minns jag det iaf.

Jag har spytt en gång som jag minns. Alltså som barn hade jag nog också magsjuka någon gång, men sen dess har det bara hänt en gång. Vad det berodde på vet jag inte. Jag hade sålt lotter för fotbollsklubben på ett tivoli. Solen sken på oss hela tiden och det var mycket stress runt om med karuseller och massa människor. När det var dags för skiftbyte ville jag snabbt bort medan min pappa ville göra en ordentlig överlämning och göra klart att allt stämde i kassan. Av någon anledning började Nalle Puh-björnarna (vinsterna) snurra runt mitt huvud och jag spydde. Jag minns att en annan pappa till någon i laget sa "Kunde du inte ha spytt i påsen?". Inte tänkte jag väl på det! Jag visste inte att jag skulle spy! Min pappa såg förfärad och lite ledsen ut, men mest frågande eftersom jag ju mått bra och sen bara tvärspydde. Ytterligare någon person hämtade hinkar med vatten och sköljde rent.

Har ni spytt ofta? Jag tycker det är jobbigt att se om jag inte får vara med och hjälpa den som gör det. Om jag är direkt med i situationen är det inte så farligt, men om någon främling gör det på stan tycker jag att det är jobbigt.