Gott nytt år på er allihopa
Nu börjar året verkligen lida mot sitt slut. Jag ville skriva mycket om julen, men det finns en spärr i mig - så mycket har hänt, så många tankar har förvirrat sig i mitt inre. Det tillsammans med en tomhetskänsla hindrar min kreativitet och min lust att skriva någonting bra och givande. Det hindrar mig också att jag berättat för för många av er vem jag är. Jag kan inte skriva av mig på saker som jag irriterade mig på gällande er. Det är dumt och om någon dag kommer jag nog att strunta i det och skriva ändå och då ska den som känner sig träffad inte bli alltför ledsen, för det är inte så hårt skrivet som det mottas av den som känner sig skyldig. Tänk på det innan du tar åt dig av ett par texter på en obetydlig blogg på nätet.
Här är det halvt lugnt halvt förväntansfullt. Vi hade ingen större lust att planera någonting, men igår ringde en kompis och frågade vad vi ska göra idag. Det är ju ändå nyårsafton. Han bjöd mer eller mindre in sig själv och ytterligare en kompis hos oss, så klockan 12 stack vi tre och handlade. I affären bestämdes vad som skulle inhandlas helt spontant. När vi kom hem till vårt ostädade hem, som vi inte orkat bry oss om efter att vi kommit hit från Sverige, ringde vi ytterligare en vän och frågade om han hade planer för kvällen. Han hade jobbat under dagen och inte planerat någonting för aftonen, så han kommer också hit. Spontant blev vi fem personer som ska dela på några flaskor vin, en massa lax med pasta och en svensk Schwarzwaldtårta från frysen. Bordet är dukat och de dels självinbjudna gästerna kommer om en timme. Det blir en lugn kväll med avslutning på taket där vi förra året upptäckte att man ser många fler raketer än från marken. Det blir sista gången vi firar här för den sista januari måste vi flytta ut. Att vi inte än har en lägenhet är ett problem som vi tar med oss in i 2011. Det löser sig och jag hoppas på ett bättre, mer framgångsrikt, lyckligare år till er alla. Jag hoppas verkligen att ni alla kan njuta av kvällen och att alla är där de helst vill vara med den de helst vill tillbringa sin tid med! På riktigt önskar jag er det! Vi ses nästa år för det här året är slut snart, bara sex timmar kvar och jag kommer inte träffa en enda svensk mer detta år. 2010 är året som inte behöver någon årskrönika för det var lika speciellt som det var kort.
Gott nytt år!
Här är det halvt lugnt halvt förväntansfullt. Vi hade ingen större lust att planera någonting, men igår ringde en kompis och frågade vad vi ska göra idag. Det är ju ändå nyårsafton. Han bjöd mer eller mindre in sig själv och ytterligare en kompis hos oss, så klockan 12 stack vi tre och handlade. I affären bestämdes vad som skulle inhandlas helt spontant. När vi kom hem till vårt ostädade hem, som vi inte orkat bry oss om efter att vi kommit hit från Sverige, ringde vi ytterligare en vän och frågade om han hade planer för kvällen. Han hade jobbat under dagen och inte planerat någonting för aftonen, så han kommer också hit. Spontant blev vi fem personer som ska dela på några flaskor vin, en massa lax med pasta och en svensk Schwarzwaldtårta från frysen. Bordet är dukat och de dels självinbjudna gästerna kommer om en timme. Det blir en lugn kväll med avslutning på taket där vi förra året upptäckte att man ser många fler raketer än från marken. Det blir sista gången vi firar här för den sista januari måste vi flytta ut. Att vi inte än har en lägenhet är ett problem som vi tar med oss in i 2011. Det löser sig och jag hoppas på ett bättre, mer framgångsrikt, lyckligare år till er alla. Jag hoppas verkligen att ni alla kan njuta av kvällen och att alla är där de helst vill vara med den de helst vill tillbringa sin tid med! På riktigt önskar jag er det! Vi ses nästa år för det här året är slut snart, bara sex timmar kvar och jag kommer inte träffa en enda svensk mer detta år. 2010 är året som inte behöver någon årskrönika för det var lika speciellt som det var kort.
Gott nytt år!
men usch :)
"Rrrröd julduk på bordet, lucia- och tomtefigurer i porslin, en runkande amaryllis..."
Det är väl det han säger i inledningen till radio-dokumentären "Det har varit en lång resa"? http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=4232046
Det är väl det han säger i inledningen till radio-dokumentären "Det har varit en lång resa"? http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3381&artikel=4232046
P4-domumentär Begäret
Jag sitter och lyssnar på P4-dokumentären Begäret på radiopodden. Den handlar om det där med att köpa på sig grejer. En arkitekt som intervjuades sålde alla sina grejer. Jag måste erkänna att det låter skönt.
När jag var liten samlade jag på allt - stenar, papper, pennor, klisermärken, gosedjur, blad - i princip allt. Mitt lilla rum i den lilla villan var fullt med saker. Min pappa tjatade på mig i flera veckor att jag skulle städa och jag tyckte väl att jag gjorde det, men det tyckte inte han. En dag när jag kom hem från skolan, jag tror att jag var åtta år, var rummet renkammat. I halv panik hade jag dragit ut lådorna som förut varit fyllda med "viktiga saker" för att finna mer tomma än fulla lådor. Jag minns att i en låg de ca tio pennorna, som ensamma "fyllde ut" lådan, i en proper rad. Det var hemskt. Ute stod tre sopsäckar med mina gamla viktiga saker. Jag minns att jag rotade efter blocket med "det magiska" pappret som man kunde vika pappersflygplan med så bra, efter serietidiningarna som man ju faktiskt skulle kunna läsa en gång till, efter pennorna, stenarna, märkerna och alla de saker som jag glömt att jag hade, men som jag inbillade mig var viktiga. Jag fick inte ta tillbaka allt. Jag fick iaf välja några saker och det magiska pappret hamnade åter i skåpet, men jag vek aldrig ett pappersflygplan av det.
Jag tror att jag var ledsen, men jag minns att det var en skön känsla. Vissa som hört den här historien kallar det för en traumatisk upplevelse och kanske var det det, men den var också lärorik, för den där befrielsen som kommer när man inte binds vid saker är fantastisk. Jag söker den igen och igen.
Nu bor jag utomlands, men min pojkvän har mycket prylar. Han definierar det inte själv så, men jag upplever det som många prylar. Källaren är full. Han säger att han inte vill leva som en nomad och bara äga det som får plats i en ryggsäck, medan jag känner en lycka när jag föreställer mig det. Vissa saker vill jag också ha, men jag binder mig inte lika starkt vid prylar.
Nu ska vi flytta igen snart och jag skulle vara glad om allt fick plats i bilen, men samtidigt vill jag ha en bekväm säng att sova i och bokhyllor att sortera in viktiga saker i. Det finns alltså en slitning innuti mig också. Men att slita sig från saker verkar inte vara lika svårt för mig som för andra. Jag tycker om förändring.
När jag var liten samlade jag på allt - stenar, papper, pennor, klisermärken, gosedjur, blad - i princip allt. Mitt lilla rum i den lilla villan var fullt med saker. Min pappa tjatade på mig i flera veckor att jag skulle städa och jag tyckte väl att jag gjorde det, men det tyckte inte han. En dag när jag kom hem från skolan, jag tror att jag var åtta år, var rummet renkammat. I halv panik hade jag dragit ut lådorna som förut varit fyllda med "viktiga saker" för att finna mer tomma än fulla lådor. Jag minns att i en låg de ca tio pennorna, som ensamma "fyllde ut" lådan, i en proper rad. Det var hemskt. Ute stod tre sopsäckar med mina gamla viktiga saker. Jag minns att jag rotade efter blocket med "det magiska" pappret som man kunde vika pappersflygplan med så bra, efter serietidiningarna som man ju faktiskt skulle kunna läsa en gång till, efter pennorna, stenarna, märkerna och alla de saker som jag glömt att jag hade, men som jag inbillade mig var viktiga. Jag fick inte ta tillbaka allt. Jag fick iaf välja några saker och det magiska pappret hamnade åter i skåpet, men jag vek aldrig ett pappersflygplan av det.
Jag tror att jag var ledsen, men jag minns att det var en skön känsla. Vissa som hört den här historien kallar det för en traumatisk upplevelse och kanske var det det, men den var också lärorik, för den där befrielsen som kommer när man inte binds vid saker är fantastisk. Jag söker den igen och igen.
Nu bor jag utomlands, men min pojkvän har mycket prylar. Han definierar det inte själv så, men jag upplever det som många prylar. Källaren är full. Han säger att han inte vill leva som en nomad och bara äga det som får plats i en ryggsäck, medan jag känner en lycka när jag föreställer mig det. Vissa saker vill jag också ha, men jag binder mig inte lika starkt vid prylar.
Nu ska vi flytta igen snart och jag skulle vara glad om allt fick plats i bilen, men samtidigt vill jag ha en bekväm säng att sova i och bokhyllor att sortera in viktiga saker i. Det finns alltså en slitning innuti mig också. Men att slita sig från saker verkar inte vara lika svårt för mig som för andra. Jag tycker om förändring.
Hmm.. ibland går det där med reklam helt enkelt fel
... God jul från REWE i Tyskland!
Om livet inte vill att vi ska bindas ska vi inte binda oss själva
Vi fick inte lägenheten som vi så gärna ville ha. Anledningen: Hyresvärden tror inte att vi kommer nog att bo där så länge. Vi hade tänkt att vi skulle bo där länge.
Det fanns två intressenter till lägenheten. De övriga ville komma en dag senare till besiktningen och eftersom de två som kunde komma första dagen var intresserade behövde de andra inte ens komma.
Den andra intressenten var en kvinna som tyckte att det skulle vara jobbigt med att bo direkt under taket. Hon tyckte att det fantastiska takfönstret direkt över sängen skulle vara jobbig och ville att hyresvärden skulle bygga nåt så att hon kunde stänga igen det under natten. Vi drömmer om att en dag tjäna så mycket att vi kan bygga ett fönster över sängen där man kan ligga och titta på stjärnorna om nätterna.
Den andra ville betala mindre i hyra eftersom hon inte skulle kunna utnyttja garaget som hörde till lägenheten. Vi däremot som letar efter ett garage för vår nyköpta bil var överlyckliga över att äntligen få en lägenhet med tillhörande garageplats.
Den andra tjänar mindre än jag. Vi är två personer och L´vie tjänar mer än jag.
Den andra kvinnan tyckte läget var bra för att hon jobbar i närheten. (Alltså hon kommer att flytta när hon får ett nytt jobb), vi tyckte att det var fantastiskt att ha utsikt över kanalen och närheten att gå dit och titta på sköldpaddrna som bor där. Det är en dröm för L´vie att bo nära sköldpaddorna.
Vi var det bästa valet, men vi fick den inte för att hyresvärden tyckte att vi nog kommer att få barn en dag och då flytta ut. Vi kan ju inte komma vidare i livet på det sätt det går nu.
Den andra kommer att stänga igen allt som var vackert. Hon kommer nog också att glädja sig över att ha både dusch och badkar, men kommer hon någonsin använda de båda samtidigt? Vi tyckte det var bra att vi båda kunde tvätta oss samtidigt på mornarna.
Hon kommer nog att glädja sig över ceranhällen som fanns i det nya köket, men behöver hon ett så stort kök när hon ändå inte är intresserad av matlagning?
Det känns som att livet skrattar oss i ansiktet och vill att vi ska göra någonting annat. Visst kan det låta som att man ger upp, men jag förstår inte varför man ska kämpa emot när livet uppenarligen vill att vi gör nåt annat? Vi har bott här i denna fina stad i två och ett halvt år. Kanske är det dags att göra någonting annat. Kanske är det dags att sticka på nya äventyr. Det finns ju inget som håller oss kvar. Vi måste nog flytta ut ur denna lägenhet i slutet av januari. Det håller vår advokat på att förhandla fram. Vi var säkra på att vi skulle få en lägenhet tills dess. För varför skulle ett par där båda är heltidsanställda med kontrakt som inte har ett slutdatum, som båda kan tala minst tre språk flytande, som båda har universitetsavslut med jävligt bra betyg, som båda är drivande personligheter, som båda håller rent i en lägenhet för att de vill bo där det är rent inte få tag på en lägenhet?
Jo, av följande anledningar som vi hört:
- lägenheter på mindre än 60 kvm är för liten för två personer,
- vi kommer en dag att få barn och vilja flytta ut,
- sånna som ni får ju lägenhet så lätt, därför väljs en som inte har jobb lägeheten för att hyresvärden ville hålla på med välgörenhet helt plötsligt,
- utformningen av lägeheten (ett sovrum, samt kök och vardagsrum tillsammans) passar att en person bor där,
- bara pensionerade vill bo vid havet,
- området är lugnt och därför lite för tråkigt för två personer som är unga och så sugna på livet
Ovanstående anledningar är inga anledningar som vi bara har hittat på, de är saker som vi hört. Därför har vi inte fått lägenheterna! DÄRFÖR! Vad är det för värld?
Nu har jag lust att låta livet styra oss och söka jobb på ett skepp. Där skulle jag kunna skriva och jobba med att duka bord. L´vie skulle kunna vara musiker. Det spelar ändå ingen roll vart vi befinner oss och ett skepp skulle vara någonting nytt. Då skulle vi kanske komma till stränder och vikar någon gång ibland där jag skulle kunna kite-surfa. Kanske skulle vi åka till Japan, som jag så gärna skulle vilja besöka. Kanske skulle vi komma till Sydamerika där vi skulle kunna hjälpa nykläckta sköldpaddor ta sig till havet. Det skulle vara bättre än att kämpa för att fastna i en stad när man ändå innerst inne inte vill fastna. Jag tror att jag passar bättre som författare än som vanlig svensson. Jag vill leva livet och uppleva nytt. Jag behöver ingen ceranhäll, jag behöver ingen dusch och badkar, jag behöver ingen fin utsikt över samma vattendrag. Jag behöver ett varierande liv som utvecklar mig och låter mig leva medan jag kan.
Bakslagen tänker jag inte låta slå ner mig. Hoppas att något i andras ögon impulsiva reaktion åter kommer ta mig till en plats där jag trivs!
Det fanns två intressenter till lägenheten. De övriga ville komma en dag senare till besiktningen och eftersom de två som kunde komma första dagen var intresserade behövde de andra inte ens komma.
Den andra intressenten var en kvinna som tyckte att det skulle vara jobbigt med att bo direkt under taket. Hon tyckte att det fantastiska takfönstret direkt över sängen skulle vara jobbig och ville att hyresvärden skulle bygga nåt så att hon kunde stänga igen det under natten. Vi drömmer om att en dag tjäna så mycket att vi kan bygga ett fönster över sängen där man kan ligga och titta på stjärnorna om nätterna.
Den andra ville betala mindre i hyra eftersom hon inte skulle kunna utnyttja garaget som hörde till lägenheten. Vi däremot som letar efter ett garage för vår nyköpta bil var överlyckliga över att äntligen få en lägenhet med tillhörande garageplats.
Den andra tjänar mindre än jag. Vi är två personer och L´vie tjänar mer än jag.
Den andra kvinnan tyckte läget var bra för att hon jobbar i närheten. (Alltså hon kommer att flytta när hon får ett nytt jobb), vi tyckte att det var fantastiskt att ha utsikt över kanalen och närheten att gå dit och titta på sköldpaddrna som bor där. Det är en dröm för L´vie att bo nära sköldpaddorna.
Vi var det bästa valet, men vi fick den inte för att hyresvärden tyckte att vi nog kommer att få barn en dag och då flytta ut. Vi kan ju inte komma vidare i livet på det sätt det går nu.
Den andra kommer att stänga igen allt som var vackert. Hon kommer nog också att glädja sig över att ha både dusch och badkar, men kommer hon någonsin använda de båda samtidigt? Vi tyckte det var bra att vi båda kunde tvätta oss samtidigt på mornarna.
Hon kommer nog att glädja sig över ceranhällen som fanns i det nya köket, men behöver hon ett så stort kök när hon ändå inte är intresserad av matlagning?
Det känns som att livet skrattar oss i ansiktet och vill att vi ska göra någonting annat. Visst kan det låta som att man ger upp, men jag förstår inte varför man ska kämpa emot när livet uppenarligen vill att vi gör nåt annat? Vi har bott här i denna fina stad i två och ett halvt år. Kanske är det dags att göra någonting annat. Kanske är det dags att sticka på nya äventyr. Det finns ju inget som håller oss kvar. Vi måste nog flytta ut ur denna lägenhet i slutet av januari. Det håller vår advokat på att förhandla fram. Vi var säkra på att vi skulle få en lägenhet tills dess. För varför skulle ett par där båda är heltidsanställda med kontrakt som inte har ett slutdatum, som båda kan tala minst tre språk flytande, som båda har universitetsavslut med jävligt bra betyg, som båda är drivande personligheter, som båda håller rent i en lägenhet för att de vill bo där det är rent inte få tag på en lägenhet?
Jo, av följande anledningar som vi hört:
- lägenheter på mindre än 60 kvm är för liten för två personer,
- vi kommer en dag att få barn och vilja flytta ut,
- sånna som ni får ju lägenhet så lätt, därför väljs en som inte har jobb lägeheten för att hyresvärden ville hålla på med välgörenhet helt plötsligt,
- utformningen av lägeheten (ett sovrum, samt kök och vardagsrum tillsammans) passar att en person bor där,
- bara pensionerade vill bo vid havet,
- området är lugnt och därför lite för tråkigt för två personer som är unga och så sugna på livet
Ovanstående anledningar är inga anledningar som vi bara har hittat på, de är saker som vi hört. Därför har vi inte fått lägenheterna! DÄRFÖR! Vad är det för värld?
Nu har jag lust att låta livet styra oss och söka jobb på ett skepp. Där skulle jag kunna skriva och jobba med att duka bord. L´vie skulle kunna vara musiker. Det spelar ändå ingen roll vart vi befinner oss och ett skepp skulle vara någonting nytt. Då skulle vi kanske komma till stränder och vikar någon gång ibland där jag skulle kunna kite-surfa. Kanske skulle vi åka till Japan, som jag så gärna skulle vilja besöka. Kanske skulle vi komma till Sydamerika där vi skulle kunna hjälpa nykläckta sköldpaddor ta sig till havet. Det skulle vara bättre än att kämpa för att fastna i en stad när man ändå innerst inne inte vill fastna. Jag tror att jag passar bättre som författare än som vanlig svensson. Jag vill leva livet och uppleva nytt. Jag behöver ingen ceranhäll, jag behöver ingen dusch och badkar, jag behöver ingen fin utsikt över samma vattendrag. Jag behöver ett varierande liv som utvecklar mig och låter mig leva medan jag kan.
Bakslagen tänker jag inte låta slå ner mig. Hoppas att något i andras ögon impulsiva reaktion åter kommer ta mig till en plats där jag trivs!
Tyskar om varför dubbade filmer är bättre än de med originalpratet
Den begripliga förklaringen: "Man förstår bättre"
Den tyska förklaringen/min kollegas förklaring: "I filmerna har de ju mikrofonen ovanför skådespelarna, men när de dubbar har de den framför sig. Det gör att man hör bättre vad de säger när det är dubbat"
Den tyska förklaringen/min kollegas förklaring: "I filmerna har de ju mikrofonen ovanför skådespelarna, men när de dubbar har de den framför sig. Det gör att man hör bättre vad de säger när det är dubbat"
Konstiga människor finns överallt
Igår var jag på en lägenhetsbesikting. Den låg i huset intill mitt job, så det var enkelt att komma dit. Tyvärr såg man inget namn på dörren, sa en tjej som redan stod där. Jag litade på det (och kollade inte själv) eftersom hon sprang och kollade typ tre gånger. Ute på gatan låg det, för den här regionen, mycket snö och vi ställde oss och väntade. Efter en tid gick den den andra. Jag övervägde om jag skulle gå tillbaka till jobbet och strunta i att kolla på den lägenheten, men då kom en kompis förbi. Därför fastnade jag lite i ett samtal och snart kom ytterligare en intressent - en kvinna släpandes på en 3-4-årig son i pulka. Hon lämnade pulkan på gatan (trottoaren) och gick de par metrarna till dörren. Där hittade hon det sökta namnet och ringde på dörren. Jag hakade på och var beredd på att också gå in. Mellan mig och henne stod sonen.
"Kan du hämta pulkan" sa hon medan hon tittade mot mitt och sonens håll. Jag tittade på sonen och udnrade varför han inte sprang och hämtade sin pulka.
"NEJ! DUU!!" skrek hon och pekade på mig med en rakt pekfinger. "Du ska hämta pulkan".
Jag skrattade till och sa: "Neh, det gör jag inte".
Jag kan gärna hjälpa folk, men att springa tjänsteman åt otrevliga främlingar är inte ett av mina intressen.
"Hörde du? Det gör hon I N T E" sa hon åt sonen som tyvärr antagligen kommer växa upp till samma typ av bastard som sin mamma.
Jag gick in.
Väl uppe i lägenheten tittade jag lugnt runt och snart kom kvinnan med sonen. "Nä, men det här är ju precis så dåligt som vi redan har det. Nä, det här går inte" slängde hon ur sig medan hon trängde sig förbi de andra som fyllde upp tvårummaren med toa och dusch i badrummet, men handfatet i hallen. Konstig planlösning var det, det håller jag med om, men trots att jag inte heller vill bo där tackade jag för mig och gick, tillskillnad till kvinnan som klampat in med blöta skor och stört stämningen.
Kvinnan med sonen fick lämna lägenheten före mig, jag hade ingen lust att gå ner tillsammans med dem. Efter ett par minuter tackade jag för mig och gick. Väl ute stod kvinnan. Hon ställde sig provokativt ivägen och började fixa med sina vantar som hon lagt i sonens luva. Jag skakade på huvudet för mig själv och gick förbi. Tanken "Do you want me to hit you?" gled igenom, men jag sa ingenting.
"Kan du hämta pulkan" sa hon medan hon tittade mot mitt och sonens håll. Jag tittade på sonen och udnrade varför han inte sprang och hämtade sin pulka.
"NEJ! DUU!!" skrek hon och pekade på mig med en rakt pekfinger. "Du ska hämta pulkan".
Jag skrattade till och sa: "Neh, det gör jag inte".
Jag kan gärna hjälpa folk, men att springa tjänsteman åt otrevliga främlingar är inte ett av mina intressen.
"Hörde du? Det gör hon I N T E" sa hon åt sonen som tyvärr antagligen kommer växa upp till samma typ av bastard som sin mamma.
Jag gick in.
Väl uppe i lägenheten tittade jag lugnt runt och snart kom kvinnan med sonen. "Nä, men det här är ju precis så dåligt som vi redan har det. Nä, det här går inte" slängde hon ur sig medan hon trängde sig förbi de andra som fyllde upp tvårummaren med toa och dusch i badrummet, men handfatet i hallen. Konstig planlösning var det, det håller jag med om, men trots att jag inte heller vill bo där tackade jag för mig och gick, tillskillnad till kvinnan som klampat in med blöta skor och stört stämningen.
Kvinnan med sonen fick lämna lägenheten före mig, jag hade ingen lust att gå ner tillsammans med dem. Efter ett par minuter tackade jag för mig och gick. Väl ute stod kvinnan. Hon ställde sig provokativt ivägen och började fixa med sina vantar som hon lagt i sonens luva. Jag skakade på huvudet för mig själv och gick förbi. Tanken "Do you want me to hit you?" gled igenom, men jag sa ingenting.
Äckligt hur det funkar
Jag hörde att en tidning låtit läsare rösta om vem som var årets person. Assange, Wikileakmannen, vann, men tidningen tyckte inte om resultatet och lät istället killen som blev rik på en stulen idé, som lurar sina kunder på pengar och inte skyr att gå över lik för pengar vinna.
Exempel:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/spela/article8292450.ab
Istället för att låta den som publicerar sanningen vinna låter de den som byggt upp sitt imperium på lögner vinna. Superbra! Det är verkligen den världen vi vill leva i, va?
Jag hoppas att Assange inte "försvinner spårlöst" eller nåt liknande, utan att vi äntligen kan göra vissa framsteg i världen. Bli civiliserade, som vi så ofta kallar oss - vi människor...
Exempel:
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/spela/article8292450.ab
Istället för att låta den som publicerar sanningen vinna låter de den som byggt upp sitt imperium på lögner vinna. Superbra! Det är verkligen den världen vi vill leva i, va?
Jag hoppas att Assange inte "försvinner spårlöst" eller nåt liknande, utan att vi äntligen kan göra vissa framsteg i världen. Bli civiliserade, som vi så ofta kallar oss - vi människor...
Hans matte är inte som min matte
Det är så löjligt att höra folk som tycker att de är offer för allt. Mina kollegor är exempel på folk som ser sig som offer. De klagar över att de måste jobba så mycket och att de inte har någon inverkan på arbetsmängden. Jag pratar främst om tre av dem. En tycker att allt är dåligt planerat och att allt måste göras så husch husch snabbt. Jag är bra på att planera och försökte skapa en hjälp åt dem. Som test bad jag min kollega göra ett överslag av hur länge det tar för honom, i hans värld, att bearbeta projektet. Högst upp på pappret skrev han att projektet tar honom sex veckor att göra. Det var det enda han skrev. Jag bad honom att stycka upp det på de olika delarna som behövde skrivas. Han suckade och sa att det var ju så enkelt med undertonen "kan du ju egentligen görr själv". Senare kom han tillbaka med pappret där han skrivit:
- Beställande av saker: 20 dagar
- Förberedande arbete (placeringsplanering, möten...): 15 dagar
- Inbyggande: 2 dagar
20+15+2 dagar är 37 dagar.
6 veckor á 5 dagar är 30 dagar.
Vem är det som inte kan planera. Det är väl inte konstigt att det blir en himla massa arbete när han alltid tänker som ovan. Hans värld är svårare än min värld, för min värld verkar ligga närmare den verkliga världen.
En kollega till mig suckade när jag kom in till henne för hon hade hållit på i en kvart med att ta ur en pappersbit på baksidan av en pärm med en pincett. Jag vek upp pärmen, sköt ur pappret utan problem på mindre än 5 sekunder. Naturligtvis måste hon sitta längre på jobbet än jag när alla hennes arbeten är så svåra som det.
Jag blir sur för jag får höra att jag ju har ett mycket lättare jobb och de andra MÅSTE sitta så länge och jobba. Ska jag tycka synd om dem? För att de inte kan? För att de inte säger ifrån?
"Ja, men ditt jobb kan man planera". De skulle inte kunna planera.
Ja, jag vet. Jag ska vara glad för att jag kan och inte bry mig om dem. Men jag orkar inte höra gnället längre. Det är så jävla svårt för dem. Livet är svårt för den som sätter krokben för sig själv, det håller jag med om, men man är inget offer för att man är för dum för att låta bli med det!
- Beställande av saker: 20 dagar
- Förberedande arbete (placeringsplanering, möten...): 15 dagar
- Inbyggande: 2 dagar
20+15+2 dagar är 37 dagar.
6 veckor á 5 dagar är 30 dagar.
Vem är det som inte kan planera. Det är väl inte konstigt att det blir en himla massa arbete när han alltid tänker som ovan. Hans värld är svårare än min värld, för min värld verkar ligga närmare den verkliga världen.
En kollega till mig suckade när jag kom in till henne för hon hade hållit på i en kvart med att ta ur en pappersbit på baksidan av en pärm med en pincett. Jag vek upp pärmen, sköt ur pappret utan problem på mindre än 5 sekunder. Naturligtvis måste hon sitta längre på jobbet än jag när alla hennes arbeten är så svåra som det.
Jag blir sur för jag får höra att jag ju har ett mycket lättare jobb och de andra MÅSTE sitta så länge och jobba. Ska jag tycka synd om dem? För att de inte kan? För att de inte säger ifrån?
"Ja, men ditt jobb kan man planera". De skulle inte kunna planera.
Ja, jag vet. Jag ska vara glad för att jag kan och inte bry mig om dem. Men jag orkar inte höra gnället längre. Det är så jävla svårt för dem. Livet är svårt för den som sätter krokben för sig själv, det håller jag med om, men man är inget offer för att man är för dum för att låta bli med det!
Konsten att sortera papper
Under papperssorterandet:
L´vie: Jag undrade för några dagar sen var alla de där försäkringspapprena är och nu har jag hittat allihopa samtidigt! Jag hade letat igenom alla platser de kunde vara på!
Jag: I en pärm som det står "FÖRSÄKRINGAR" på?
L´vie: Ja :)
(L´vie: Nu vågar jag inte längre säga någonting, för jag kommer läsa det nästa dag på din blogg...)
L´vie: Jag undrade för några dagar sen var alla de där försäkringspapprena är och nu har jag hittat allihopa samtidigt! Jag hade letat igenom alla platser de kunde vara på!
Jag: I en pärm som det står "FÖRSÄKRINGAR" på?
L´vie: Ja :)
(L´vie: Nu vågar jag inte längre säga någonting, för jag kommer läsa det nästa dag på din blogg...)
Kulklurigt
Det finns så många ordlekar som man kan syssla med. Jag skrev upp en lek som jag hörde på radio på en Post-It-lapp. På lappen finns några exempel med förklaringen, men en fattar jag inte längre. Leken är sådan att ord låter lika när man uttalar dem bara. Det är lättast att förklara när man pratar, men jag skriver upp dem så får ni väl läsa upp dem för varandra hemma:
- Är det här ordet när man vill beställa något på engelska eller en uppmaning till flera förslag på tyska? (Order/Oder)
- På skånska: Är det här en fråga hur du mår eller en meterolog som pratar om sitt jobb? (Vad är det/Väder)
- Är det här en trött reseförsäljare eller en mexikansk husmanskost? (ta Kos/Tacos)
- Är det här en musolinianhängare eller den som står sist i kön till bilfärjan? (Fascist/far sist)
och den som jag tappat förklaringen på som just nu driver mig halvt till vansinne:
- Skånsk uppmaning till glädje eller dra i Stockholm i en Cabriolet.
- Är det här ordet när man vill beställa något på engelska eller en uppmaning till flera förslag på tyska? (Order/Oder)
- På skånska: Är det här en fråga hur du mår eller en meterolog som pratar om sitt jobb? (Vad är det/Väder)
- Är det här en trött reseförsäljare eller en mexikansk husmanskost? (ta Kos/Tacos)
- Är det här en musolinianhängare eller den som står sist i kön till bilfärjan? (Fascist/far sist)
och den som jag tappat förklaringen på som just nu driver mig halvt till vansinne:
- Skånsk uppmaning till glädje eller dra i Stockholm i en Cabriolet.
Hur tänkte han?
På en bil fanns följande slogan:
- Varje byggjobbare sätter tre andra i arbete!
Hur tänkte han då, den som skrev denna slogan. Att det är någonting positivt?
Vilka är de andra tre som sätts i arbete?
- Varje byggjobbare sätter tre andra i arbete!
Hur tänkte han då, den som skrev denna slogan. Att det är någonting positivt?
Vilka är de andra tre som sätts i arbete?
Facebook är väl bra konstigt ändå?
Bea
Hatar tandläkaren, just snyggt att dom ska föreställa experter men vet inte ens hur man går tillväga för att laga en endsbro. Utan att bryta sönder patientens friska tänder i käften!
Igår kl. 09:55 · · ·
Hatar tandläkaren, just snyggt att dom ska föreställa experter men vet inte ens hur man går tillväga för att laga en endsbro. Utan att bryta sönder patientens friska tänder i käften!
Igår kl. 09:55 · · ·
-
-
Madde Ett stort grattis :)
ToDo-listan är kortare än ShouldDo-listan
Det finns en hel lista på saker som jag BORDE göra. Alla är viktiga, men olika nödvändiga för min överlevnad.
Jag borde:
- raka benen
- förbereda vad jag ska packa ner när jag åker till storstaden för att gå på julfest och sen sova över hos en kompis. Det betyder t.ex. att leta upp den varma mössan, tänka efter vad jag egenligen behöver ha med mig.
- kolla om jag kan ta mig till storstaden billigare på något vis.
- förbereda för packning för julhelgen. Alltså tvätta kläder och bestämma vad jag ska ha med. Köpa grejer som borde med.
- skriva klart boken.
- läsa klart den andra boken.
- göra klart skisserna för ett hus.
- tecka fina underlag till min portfolio.
- hitta bättre jobb.
- föra över pengar från konton till andra konton.
- dammsuga.
- diska.
- handla mat och äta upp det vi redan har hemma.
- äntligen ta eslut om det ska få bo en katt här eller inte.
- bli rik så att jag kan sluta oroa mig för ekonomin och börja göra det jag drömmer om.
...
to be continued.
Jag borde:
- raka benen
- förbereda vad jag ska packa ner när jag åker till storstaden för att gå på julfest och sen sova över hos en kompis. Det betyder t.ex. att leta upp den varma mössan, tänka efter vad jag egenligen behöver ha med mig.
- kolla om jag kan ta mig till storstaden billigare på något vis.
- förbereda för packning för julhelgen. Alltså tvätta kläder och bestämma vad jag ska ha med. Köpa grejer som borde med.
- skriva klart boken.
- läsa klart den andra boken.
- göra klart skisserna för ett hus.
- tecka fina underlag till min portfolio.
- hitta bättre jobb.
- föra över pengar från konton till andra konton.
- dammsuga.
- diska.
- handla mat och äta upp det vi redan har hemma.
- äntligen ta eslut om det ska få bo en katt här eller inte.
- bli rik så att jag kan sluta oroa mig för ekonomin och börja göra det jag drömmer om.
...
to be continued.
Bara babbel
Det finns en sån stress med att ta reda på vad man vill jobba med. Sen är det så en stress med att komma dit. Och jag har en känsla av att man sen när man når målet är så slut av att komma dit att man inte kommer att kunna vara så bra som man kunde och därigenom inte tycker att målet blev det rätta ändå. Det är svårt att bli nöjd.
Vägen till lyckan som man föreställer sig att man når om man bara får det där jobbet är kantad av människor som inte har någon aning. Det blir ansträngande och på något sätt tvivlar man ju också på sig själv ibland.
Jag borde göra så mycket. Jag borde göra saker som jag påbörjat färdiga, men det skrämmer på något sätt att bli klar, samtidigt som det trycker på av att jag aldrig blir riktigt klar. Är det så för alla?
Vägen till lyckan som man föreställer sig att man når om man bara får det där jobbet är kantad av människor som inte har någon aning. Det blir ansträngande och på något sätt tvivlar man ju också på sig själv ibland.
Jag borde göra så mycket. Jag borde göra saker som jag påbörjat färdiga, men det skrämmer på något sätt att bli klar, samtidigt som det trycker på av att jag aldrig blir riktigt klar. Är det så för alla?
Bilen satt fast, hahaha!
Många människor gör sina egna liv och andras svårare än de måste vara. T.ex. såg jag en morgon när jag var påväg till jobbet en bil som kört fast när den ville svänga in på en tvärgata. Jag såg inte när hon körde fast, utan kom lagom till att se att en äldre man småskottade och en äldre kvinna (antagligen hans fru) stod bredvid och tittade på. I bilen satt en ung kvinna och gasade lite oplanerat.
Mannen skrapade framför bakdäcken och bakom däcken låg golvmattorna från framsätena. Jag vet inte om de verkligen lagt mattorna bakom bilen, eller om de kört över dem en gång. Hur som helst hoppade den yngre kvinnan ur bilen och sa "jag har två mattor till" (är någon överraskad över att den fyrsätade bilen har fyra golvmattor i bilen??). Hon ryckte ur mattorna och la dem framför däcken. Varför hon inte tog de som låg bakoom däcken och flyttade fram dem vet jag inte. Det fanns väl en tanke med det också... kanske...
Framför bilen fanns massa snö, verkligen mycket. Den tog ingen bort. Jag stod och tittade ett par minuter på hur mannen fortsatte skrapa snö vid bakdäcken med händerna, hur den äldre kvinnan rådlöst glodde på med skyffeln i handen och hur bakdäcken snurrade utan fäste när den yngre kvinnan tryckte på gasen. De visste verkligen inte vad de skulle göra.
Jag är en person som lägger mig i. Jag tycker inte om att bara titta på och gör det ibland utan att vetta att jag gör det. Så även denna gång. Jag märkte hur jag tog ett par steg fram emot den äldre kvinnan. Kort sa jag med utsträckt hand "Får jag" (mer som en uppmaning och mindre som den fråga de orden i den ordföljden verkligen är). Men skyffeln i handen tog jag bort de nästan 15 centimetrarna snö som låg framför bilen med raska tag. Sen gav jag kvinnan skyffeln tillbaka och ställde med bakom bilen med ett kort och bestämt "kom". Runt bilen fanns vid detta tillfälle den äldre mannen, den yngre kvinnan, den äldre kvinnan samt två förbipasserande i min ålder. Någon sa "ska vi skjuta på eller vaddå". Från mig kom inga ord mer vilket ledde till att två personer skyndade att ställa sig bredvid mig medans den yngre kvinnan hoppade in i bilen. Bilen var lätt fri, utan märkbar kraftansträngning (eftersom motståndet framför bilen ju var borta).
Sen gick jag bara. Nu i efterhand skulle jag vilja veta vad de tänker om den fåordiga tjejen som bara gick igen.
Mannen skrapade framför bakdäcken och bakom däcken låg golvmattorna från framsätena. Jag vet inte om de verkligen lagt mattorna bakom bilen, eller om de kört över dem en gång. Hur som helst hoppade den yngre kvinnan ur bilen och sa "jag har två mattor till" (är någon överraskad över att den fyrsätade bilen har fyra golvmattor i bilen??). Hon ryckte ur mattorna och la dem framför däcken. Varför hon inte tog de som låg bakoom däcken och flyttade fram dem vet jag inte. Det fanns väl en tanke med det också... kanske...
Framför bilen fanns massa snö, verkligen mycket. Den tog ingen bort. Jag stod och tittade ett par minuter på hur mannen fortsatte skrapa snö vid bakdäcken med händerna, hur den äldre kvinnan rådlöst glodde på med skyffeln i handen och hur bakdäcken snurrade utan fäste när den yngre kvinnan tryckte på gasen. De visste verkligen inte vad de skulle göra.
Jag är en person som lägger mig i. Jag tycker inte om att bara titta på och gör det ibland utan att vetta att jag gör det. Så även denna gång. Jag märkte hur jag tog ett par steg fram emot den äldre kvinnan. Kort sa jag med utsträckt hand "Får jag" (mer som en uppmaning och mindre som den fråga de orden i den ordföljden verkligen är). Men skyffeln i handen tog jag bort de nästan 15 centimetrarna snö som låg framför bilen med raska tag. Sen gav jag kvinnan skyffeln tillbaka och ställde med bakom bilen med ett kort och bestämt "kom". Runt bilen fanns vid detta tillfälle den äldre mannen, den yngre kvinnan, den äldre kvinnan samt två förbipasserande i min ålder. Någon sa "ska vi skjuta på eller vaddå". Från mig kom inga ord mer vilket ledde till att två personer skyndade att ställa sig bredvid mig medans den yngre kvinnan hoppade in i bilen. Bilen var lätt fri, utan märkbar kraftansträngning (eftersom motståndet framför bilen ju var borta).
Sen gick jag bara. Nu i efterhand skulle jag vilja veta vad de tänker om den fåordiga tjejen som bara gick igen.
Fågelturken
Idag hörde jag ett reportage på radio om de favoritklipp man har på youtube.com. Jag har en favorit som jag måste visa er. Tänkte egentligen att jag redan gjort det en gång, men den tåls att ses ännu en gång:
http://www.youtube.com/watch?v=XdAJrQ2kHv4&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=XdAJrQ2kHv4&feature=related
Iaktagelser i köpcentrat
Ibland sitter man ensam och äter sallad med pinnar och tänker på livet och gårdagen. Det gör väl alla ibland antar jag. Jag gör det nu. Ibland sitter man ensam i köpcentrat och äter knäckebröd vid studerandet av folk. Det gjorde jag igår. Då såg jag en pojke i tio-årsåldern tillsammans med en kille i näst intill odefinierbar ålder, men jag skulle sätta honom i intervallet 20-35-årsåldern. Killen hade rödblont kort hår, såg allmänt nördig ut (som att han kom från en rik eller wanna-be-rik familj) och rött skägg. Pojken såg inte ut som en bror till honom, men det var han kanske ändå. Rika knullar ju runt lika mycket som fattiga har jag förstått av den tyska tv-kanalen som talade om för mig att den svenska kungen varit otrogen följt av orden "... men Silvia står vid sin man, precis som det svenska folket - de älskar sin kung och förlåter honom för sina orätter...". När jag hörde det tänkte jag "...??... det är inte att vi står vid hans sida - vi skiter bara fullständigt i vad han sysslar med.." Nåja, tillbaka till pojken och killen i kökcentrat.
Jag hade alltså slagit mig ner vid ett bord och knaprade på Snäckebrot som den tyska varianten av Knäckebröd tydligen heter...
Jag hade alltså slagit mig ner vid ett bord och knaprade på Snäckebrot som den tyska varianten av Knäckebröd tydligen heter...
... och vid bordet framför mitt satte sig
killen ner på ena sidan av bordet efter att han lagt sin Peak-påse på stolen intill. Pojken gick runt bordet och visste inte riktigt vad han skulle göra med sin Peak-påse som han till slut bestämde sig för att lägga/småslänga på golvet intill bordet. Den tjocka dunjackan lade han tillrätta på stolen längst från påsen. Sedan gick han runt stolen till dess andra sida och satte sig på jackan. Lite omständigt och konstigt, men jag tror ingen lärt honom att bete sig riktigt bara - han verkade verkligen inte veta vad han skulle göra av allt.
Killen började på en gång knappa på sin mobil och pojken satt och tittade uttråkat på. Så satt de mer eller mindre orörliga i nästan 10 minuter tills pojken fick syn på sin (antagligen) mamma och (antagligen) pappa. Han blev jätteglad och sprang till dem. Hoppade mot dem där de stod med ryggen mot honom och spanade in på smyckena i ett av skyltfönstrena. De reagerade inte på honom. Han hoppade upp på dem jättemånga gånger tills han belv lätt bortsjasad. Sen gick de i samlad trupp till bordet.
Det enda pojken gjort under de nästan 10 minutrarna där han snällt satt och skakde på benen av uttråkning var att han bestämt vad han ville äta. Det finns väldigt många olika restauranger där vi satt. Familjen ignorerade dock hans önskan och föreslog "fisk i den fina fiskrestaurangen" en bit bort. Pojken protesterade och fick istället en lätt utskällning för att han lagt påsen så dumt. Sen gick de iväg och han fik släntra efter eftersom de inte väntade tills han hade hämtat sina saker runt bordet.
Det är inte lätt att leva.
Killen började på en gång knappa på sin mobil och pojken satt och tittade uttråkat på. Så satt de mer eller mindre orörliga i nästan 10 minuter tills pojken fick syn på sin (antagligen) mamma och (antagligen) pappa. Han blev jätteglad och sprang till dem. Hoppade mot dem där de stod med ryggen mot honom och spanade in på smyckena i ett av skyltfönstrena. De reagerade inte på honom. Han hoppade upp på dem jättemånga gånger tills han belv lätt bortsjasad. Sen gick de i samlad trupp till bordet.
Det enda pojken gjort under de nästan 10 minutrarna där han snällt satt och skakde på benen av uttråkning var att han bestämt vad han ville äta. Det finns väldigt många olika restauranger där vi satt. Familjen ignorerade dock hans önskan och föreslog "fisk i den fina fiskrestaurangen" en bit bort. Pojken protesterade och fick istället en lätt utskällning för att han lagt påsen så dumt. Sen gick de iväg och han fik släntra efter eftersom de inte väntade tills han hade hämtat sina saker runt bordet.
Det är inte lätt att leva.
a eller o
Jag har en lapp på vilken det stod "När man har närmare till ordet hat än hot". Det skulle bli ett helt inlägg. Jag hade tyvärr inte skrivit vilken dokumentär jag hört där en kille som intervjuades skulle säga ordet hot, men sa hat. Det pratades om rasism har jag för mig. Eller valet där Sverigedemokraterna hade stora framgångar. Jag vet inte mer. Det är synd, för den där lappen har jag sett länge och tänkt att jag tycker det är intressant att någon kan halka på de vokalerna och att det har sådan stor inverkan i vissa fall. Har du närmare att säga att det är som ett hat än att du uppfattade någonting som ett hot, vad har du då för inställning till livet?
En jakt
Det finns alltid som en sådan krock i mig. Jag planerar och jag lever i nuet. Egentligen försöker jag nog bara båda, för de passar inte alltid ihop. Anledningen till att de inte passar ihop är enkel - tid. Jag försöker nämligen inte bara planera, utan jag försöker ta mig till den plats som jag planerat. Det finns alltid en nyfikenhet att nå den plats man drömt om. Sysselsättning, omgivenheten av speciella atmosfär, människor, saker, platser.
Det finns en önskan i mig att nå en perfekt situation, en plats där jag känner mig precis rätt med rätt jobb och total tillfredställelse. Dit når man väl inte. Det finns en ganska tydlig bild av hur perfektionen ska se ut, men jag märker själv att den har stora hål. En önskan är väl om tid då jag är produktiv. Att tristessen inte kommer, utan istället fylls tiden med massa inspirerande skrivande, tecknande och umgänge med människor. Ett tidslöst svävande i ett perfekt moment som varar.
Men är det det man vill ha när man når dit? Kommer jag någonsin sluta söka någonting annat än det jag har? Skulle jag fortsätta att vara den jag är om jag blir så nöjd, eller är jag en person på en evig resa/en jakt på allt?
Det finns en önskan i mig att nå en perfekt situation, en plats där jag känner mig precis rätt med rätt jobb och total tillfredställelse. Dit når man väl inte. Det finns en ganska tydlig bild av hur perfektionen ska se ut, men jag märker själv att den har stora hål. En önskan är väl om tid då jag är produktiv. Att tristessen inte kommer, utan istället fylls tiden med massa inspirerande skrivande, tecknande och umgänge med människor. Ett tidslöst svävande i ett perfekt moment som varar.
Men är det det man vill ha när man når dit? Kommer jag någonsin sluta söka någonting annat än det jag har? Skulle jag fortsätta att vara den jag är om jag blir så nöjd, eller är jag en person på en evig resa/en jakt på allt?
Fin gran
Jag tycker seriöst att Bergshamras gran inte är ful! Jag tycker att det är synd att den ska bytas ut. Det skickas signaler att det går att byta ut allt och att man inte ska nöja sig med det man har. Dessutom är den ju fin! Den är jättefin där den står ack så naturlig och ensam mitt bland fula människor... som ju kanske borde bytas ut.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8213005.ab
Toka-kaffe
I två dagar har jag kopierat. Mina arbetsuppgifter har verkligen de senaste två arbetsdagarna bara gått ut på att stå vid en kopiator och kopiera gamla byggdokument. Det betyder att jag är en hejare på kopiatorn i rådhuset, samt att jag hunnit med att studera folket som jobbar i utlänningsmyndigheten och miljömyndigheten i staden intill min nuvarande hemstad.
Jag har ställt fast att jag inte skulle vilja jobba där och det beror inte bara på den väldigt torra luften som gjort mina läppar svidande röda. Det beror inte heller bara på att ljuset från lamporna var påfrestande eller att det regnade in på minst tre ställen i huset som tydligen vunnit arkitekturpris. Det beror mest på att jag inte vill bli som de som är där. De arbetar som råttor i en labyrint.
Ett konkret exempel, som jag naturligtvis tänker dela med mig av denna snöiga afton, är kaffetokeriet. Kaffemaskinen (som jag under mina två dagar iof inte sett för att jag inte varit sugen på myndighetskaffe) står tydligen i utländarmyndighetens kök. I detta kök står även ett kylskåp (har jag fått berättat för mig). Köket, som jag ju inte vet var det är, utan bara var det inte är, är beläget iaf i andra änden av den ca 30 meter långa korridor i vilken jag arbetat i. Kopiatorn som jag tralskades med står i ena änden av denna korridor. Man kommer in vid den andra. Kaffemaskinen står inte heller precis vid slutet av denna korridor, utan i något av rummen i utlänningsmyndighetens del. Jo, jag grämer mig lite över att jag inte letade upp köket nu när jag ska berätta om det, men nu vet ni också att det alltså är minst 35 meter mellan kaffemaskinen och kopiatorn.
Kan ju kännas som onödig information, men det är väldigt viktigt, för bredvid kopiatorn finns det ett kylskåp. I detta kylskåp finns mjölken som så många människor förstör den svarta drycken med (denna länk är bara kul om man kan tyska, men om du kan det är den väldigt rolig http://www.youtube.com/watch?v=lAUIHBAxbXY). Det betyder att alla de där byrågubbarna och tanterna med bruna manchesterjeans och stickad tröja kom till mig med kaffekoppen och hämtade mjölk. Alla hade överfyllda koppar med kaffe när de kom till mig (alltså mjölken) och klarade konsten att fylla på mjölk till bredden, utan att spilla på mina nästan 100 år gamla papper från arkivet. Så gör de varje dag. Hämtar kaffe i köket, går till kopiatorn med en kopp till bredden fylld med kaffe de mer-än-35-metrarna där de kan fylla på mjölk.
Under den andra dagen, när jag alltså sett samma spektakel ett par gånger skrattade jag till när en man vitt hår runt den kala hjässan kom med sin kopp. Jag tvingades naturligtvis förklara mitt leende. Han sa att han inte tänkt på att de faktiskt är lite konstigt, men till mitt förslag att kylskåpet kanske skulle ställas i köket hade han förklaringen att det ju redan står ett kylskåp där. Han förstod nog själv min nästa fråga skulle vara om mjölken inte skulle kunna passa in där så innan jag han ställa frågan sa han: "men det är utänningsmyndighetens" som att det var självklart att de ju inte kunde samsas om kaffemjölken.
Jag har ställt fast att jag inte skulle vilja jobba där och det beror inte bara på den väldigt torra luften som gjort mina läppar svidande röda. Det beror inte heller bara på att ljuset från lamporna var påfrestande eller att det regnade in på minst tre ställen i huset som tydligen vunnit arkitekturpris. Det beror mest på att jag inte vill bli som de som är där. De arbetar som råttor i en labyrint.
Ett konkret exempel, som jag naturligtvis tänker dela med mig av denna snöiga afton, är kaffetokeriet. Kaffemaskinen (som jag under mina två dagar iof inte sett för att jag inte varit sugen på myndighetskaffe) står tydligen i utländarmyndighetens kök. I detta kök står även ett kylskåp (har jag fått berättat för mig). Köket, som jag ju inte vet var det är, utan bara var det inte är, är beläget iaf i andra änden av den ca 30 meter långa korridor i vilken jag arbetat i. Kopiatorn som jag tralskades med står i ena änden av denna korridor. Man kommer in vid den andra. Kaffemaskinen står inte heller precis vid slutet av denna korridor, utan i något av rummen i utlänningsmyndighetens del. Jo, jag grämer mig lite över att jag inte letade upp köket nu när jag ska berätta om det, men nu vet ni också att det alltså är minst 35 meter mellan kaffemaskinen och kopiatorn.
Kan ju kännas som onödig information, men det är väldigt viktigt, för bredvid kopiatorn finns det ett kylskåp. I detta kylskåp finns mjölken som så många människor förstör den svarta drycken med (denna länk är bara kul om man kan tyska, men om du kan det är den väldigt rolig http://www.youtube.com/watch?v=lAUIHBAxbXY). Det betyder att alla de där byrågubbarna och tanterna med bruna manchesterjeans och stickad tröja kom till mig med kaffekoppen och hämtade mjölk. Alla hade överfyllda koppar med kaffe när de kom till mig (alltså mjölken) och klarade konsten att fylla på mjölk till bredden, utan att spilla på mina nästan 100 år gamla papper från arkivet. Så gör de varje dag. Hämtar kaffe i köket, går till kopiatorn med en kopp till bredden fylld med kaffe de mer-än-35-metrarna där de kan fylla på mjölk.
Under den andra dagen, när jag alltså sett samma spektakel ett par gånger skrattade jag till när en man vitt hår runt den kala hjässan kom med sin kopp. Jag tvingades naturligtvis förklara mitt leende. Han sa att han inte tänkt på att de faktiskt är lite konstigt, men till mitt förslag att kylskåpet kanske skulle ställas i köket hade han förklaringen att det ju redan står ett kylskåp där. Han förstod nog själv min nästa fråga skulle vara om mjölken inte skulle kunna passa in där så innan jag han ställa frågan sa han: "men det är utänningsmyndighetens" som att det var självklart att de ju inte kunde samsas om kaffemjölken.
