Le Lotus d'Orange

Ibland sitter man ensam och äter sallad med pinnar och tänker på livet och gårdagen. Det gör väl alla ibland antar jag. Jag gör det nu. Ibland sitter man ensam i köpcentrat och äter knäckebröd vid studerandet av folk. Det gjorde jag igår. Då såg jag en pojke i tio-årsåldern tillsammans med en kille i näst intill odefinierbar ålder, men jag skulle sätta honom i intervallet 20-35-årsåldern. Killen hade rödblont kort hår, såg allmänt nördig ut (som att han kom från en rik eller wanna-be-rik familj) och rött skägg. Pojken såg inte ut som en bror till honom, men det var han kanske ändå. Rika knullar ju runt lika mycket som fattiga har jag förstått av den tyska tv-kanalen som talade om för mig att den svenska kungen varit otrogen följt av orden "... men Silvia står vid sin man, precis som det svenska folket - de älskar sin kung och förlåter honom för sina orätter...". När jag hörde det tänkte jag "...??... det är inte att vi står vid hans sida - vi skiter bara fullständigt i vad han sysslar med.." Nåja, tillbaka till pojken och killen i kökcentrat.

Jag hade alltså slagit mig ner vid ett bord och knaprade på Snäckebrot som den tyska varianten av Knäckebröd tydligen heter...

Folk är så hemska och egoistiska. Minsta lilla möjlighet till att få egna fördelar utnyttjas till max och det gäller allt. Så fort det är för lång kö och det känns som att det kommer att ta en evighet innan man kommer fram och en ny kassa öppnas kastar sig de som står längs bak fram. Till synes utan att tänka på att de som står framför stått längre och kanske också vill fram. Nej egosimen ska segra, till varje pris. Folk är så hemska och egoistiska. Jag har aldrig till om dem och kommer inte göra det heller.

Dessutom: Är det verkligen någonting att fira att en kvinna skjutit fem älgar på två dagar när hon tidigare skjutit en på 17 år? Jag fattar inte varför det skrivs om henne som någon slags hjälte när hon bara är en idiot!

Fortsätt hylla idioterna. Jag kommer aldrig börja gilla folk.

Idag gick jag med två tjejer från jobbet på shoppingtur. En av tjejerna skulle köpa regnbyxor så vi stack iväg och letade. Inne i köpcentrat blev tydligen en av tjejernas hund nödig och bajsade rätt på golvet framför en restaurang. Kan jag förstå att gästerna där inne inte tyckte om, men vi kunde inte låta bli att småflina åt situationen. Vi två som inte var direkt delaktiga i situationen, men som ändå var där med den som tvinagdes plocka valde att stötta henne, oavsett vad vi skulle tycka om skulle vara de som satt och åt. Det krävdes inga ord. Bara att vi var där och tog det hela med en klackspark. Så farligt var det ju ändå inte.

En halvtimme senare ser vi en kvinna som försöker ta sig ner för rulltrappan med en kundvagn. Det hela höll på att gå helt åt helvete då kvinnan nästan tappade balansen på grund av att hon inte kunde hålla den tunga vagnen. Nedanför henne stod ett barn i femårsåldern. Tydligen satt det också en flicka i treårsåldern. Ingen i närheten hjälpte till. Barnen skrek och kvinnan chockades nog.

På parkeringen var det kaos. Allt skulle gå fort. Alla ville ha företräde. Vissa tog för sig, andra vågade inte köra.

En lugn eftermiddag blev det inte och regnbyxor fanns inte att köpa :)

En man i 55-årsåldern. En kvinna i 25-årsåldern. En fin Italiensk restaurang. Någon gång mellan klockan 21 och 23 på kvällen. Två glas vin.

Vad tänker du på när du läser de lösa meningarna? Vilken relation har de till varandra? Vilken är den första tanken? Varför tänke du så som du tänkte?

Igår, när denna situation utspelade sig skickades ibland blickar mot vårt bord. Det verkade inte som att någon ens anade att vi hade jobbat mer än sex timmar på en lördag för att få ut ett anbud i tid och därefter valt att åka och mätta våra redan sen timmar kurrande magar.

Var det så att folk tittade så och tänkte så, eller ligger det bara i mitt egna huvud? Varför tänker jag då den tanken? Bryter man mot en oskriven regel när man äter i en sådan restaurang den tiden? Är vi alla rädda för skvallerpressen, för att vi hela tiden läser alla dessa anklagelser i dagstidningarna? Är sanningen ens viktig i vårt samhälle?

Jag skulle köpa en fiskmacka som man kan köpa här, i det här landet, där jag bor. Det finns speciella stånd för dem och de är ofta mycket goda. Jag stod och tittade och försökte välja mellan rökt lax, gravad lax, matjessill, makrill, räkor, kräftor etc. Kvinnan i disken kom fram och sa leende:
- Om någonting saknas kan göra en till dig också!
- Oh, verkligen? svarade jag glatt och visste precis vad jag ville ha:
- Då skulle jag vilja ha en med mörkt bröd och makrill. (Tyckte det var dyrt med 40 kronor för en med kräftor på, de enda som hade mörk fralla).
- Det finns inte. Det vi har är det som ligger här.
Jag tittade förvånat på henne en kort stund och överla om jag hade missförstått henne.
- Då tar jag en makrill i ljust bröd.
Kvinnan gav mig mackan och tog pengarna. Sen sa hon:
- Det mörka brödet är slut. Alla andra kan jag göra.

Det ät inte så märkvärdigt i sig, men det händer så ofta. En gång för en tid sen ville jag beställa en cider. Jag gick fram till disken och beställde en som jag ville ha. Den fanns inte. Jag frågade då om vilka som finns och fick det kaxiga svaret "Det är lättare att säga vilka som inte finns", typ. Jag beställde då en annan, jag tror det var päron, för det var iaf en vanlig. Den fanns inte heller. Då pekade bartendern på en rad med uppställda ciderflaskor. Jag valde en av dem och han fastställde att den inte heller fanns. Jag sa då, det spelar ingen roll vilken sort. Jag vill bara ha en cider. Han tyckte att jag skulle väja och jag satsade på en annan. Till slut hittade han en cider.

Det var en extrem situation och jag förstår den än idag inte. Men den är inte så ovanlig. Alla som varit med mig på restaurang under de sista åren vet att det händer allt för ofta. Jag har mycket tur och kanske är det sättet att balansera upp min tur. Man kan inte ju bara ha tur. Om så är fallet kan jag leva med det, men hur kan det bli så? Jag har tillochmed beställt Dagens special inte allt för sent och den som var innan mig hade fått den sista.