Le Lotus d'Orange

Igår pratade jag med tjejen från träningen. Hon var glad för att hon hade fått tag på passionsfruktsjuice, men fortfarande sur över den tidigare händelsen med idéstöld. Av någon anledning kom vi in på min teori om att alla elaka och sura människor indirekt dödar eller skadar någon.

Jag kan leda alla elaka händelser till en olycka på autobahn eller att någon blir påkörd i stan. Testa mig!

Jag fick angående texten "Det var inte så att vi alla bara satt och glodde på en tjej som med slutna ögon med små rörelser gjorde någon typ av träning på en yogamatta i en spegelsal, men nästan..." höra en kommentar om  mitt uttryck "speciellt utseende". Det personen sa var: "Ha! Speciellt utseende, alltså var hon ful!". Det var inte alls det jag menade. Hon såg speciell ut, jag har inte sett någon liknande männska innan och kan inte likna henne med någonting.

Först blev jag lite arg och kände mig oförstådd, men sen tyckte jag att det var lite spännande det där med analyserande av uttryck och de därav följande tolkningar som görs. Det betyder alltid att man aldrig kan veta vad den andra hör när man säger något, eftersom vi förväntas att respektera de tabun som samhället byggt upp och därmed säga saker genom indirekta uttryck. Detta leder till att även direkta ordval tolkas som förvrängda och missförstånd uppstår.

Oenigheter upplever jag ofta, direkt och indirekt. När jag är delaktig får jag alltid tanken om att jag är skulden till att det blev en diskussion. Ofta vill jag inte ens diskutera, utan egentligen bara hjälpa. I går kom en kollega upp och sa att hon gjort ett signaturförslag till vår jobb-mail. I mailet hade hon skrivit "Här kommer ett signaturförslag. Kan ni leva med det? Har ni förslag på ändringar?". Jag ifrågasatte kort (eftersom hon gjort ett f ö r s l a g) om hon inte istället skulle använda det typsnitt som vi alltid använder i företaget istället för courier. Hennes svar var att hon inte orkade skicka ut den en gång till.

Kanske var min följande reaktion en aning provoserande då jag kort sa att jag inte förstår varför man gör ett förslag om man ändå inte vill ha kritik. Jag menade inte att hon måste göra som jag säger, utan att hon ska hålla sig till saken. Om hon tyckte att mitt förslag var dåligt skulle jag inte ha blivit irriterad, men när anledningen var att hon inte orkade skicka ut det ytterligare en gång var det onödigt att ens be om förbättringsförslag.

Som svar fick jag "Du kan ju göra som du vill", vilket inte alls innehöll någon logik eftersom vi jobbar för ett företag och det är viktigt att vi är enhetliga. Det är, i alla fall enligt min mening, väldigt oproffisionellt att ett företag skickar ut olika signaturer, precis på samma sätt som att det är oproffisionellt att ett företag skickar ut olika logos, för att några anställda inte tycker att logan är fin, eller liknande. Det sa jag till henne.

Jag sa också att hon gärna kan komma och säga "här är vår nya signatur och den ska vi använda nu" istället för att virka in det i en falsk fråga...

... och då kommer jag på att precis det gör jag också, virkar in mina order i frågor. Särskilt när jag ska säga åt studenterna som jobbar hos oss att tömma diskmaskinen, vattna blommorna eller göra någon annan sådan uppgift när vi inte har något "riktigt jobb"...

... men det är ju olika typer av frågor. Jag frågar inte om kritik till mitt jobb, utan b e r någon göra någonting.

Är det svårt att skilja på de två situationerna? Jag tycker det är självklara skillnader mellan dem.

Man kan ju undra hur det gick när man läser det här och eftersom jag tycker att det är så roligt att du läst ända hit så får du också veta det:

Efter en timme kom ett nytt mail om signaturen. Chefen hade upptäckt, när han skrev ett mail, att signaturen inte hade det riktiga typsnittet. Så nu är även signaturen skriven i det köpta typsnittet.

De som håller med om att det är av stor vikt att ett företag är enhetligt kan ju undra varför hade hon inte skrivit det i "rätt" typsnitt från början och för er kan jag förklara en av min kollegas tankebanor som kanske har en poäng, nämligen att hon tror att man som mottagare inte kan läsa ett typsnitt som sändaren skickat om man inte själv köpt det typsnittet.

Även om hennes argument är korrekt kvarstår och förstärks det som jag ansåg som problematiskt och som också ledde till att jag började berätta om händelsen här. Nämligen att hon i skickade ett f ö r s l a g och sen inte ville ha kritik. Förstärkningen av problematiken kommer i sin tur genom att hon, trots sitt kanske hållbara argument att mailet blir oläsbart i det typsnittet, ändrade signaturen bara för att chefen påpekade typsnittet. Och det utan att berätta för chefen om sina tankebanor.

Kanske kräver jag för mycket av min kollaga när jag vill att hon ska agera mer självsäkert.

Att ensam vädra tankarna om möterna och iaktagelserna i vardagen är på sitt sätt tillfredsställande, men den önskan om en diskusionen som finns mättas först när läsaren yttrar sig om det skrivna ordet.

Jag har tänkt på bajssituationen i morse. Det är verkligen riktigt konstigt att man kan ha så vitt skillda uppfattningar och samtidigt känna så stor hjälplöshet över att kunna lösa problemet. Det blir istället något "försök-att-läxa-upp:Failed, övergår-till-skitsamma-man-kan-inte-ändra-andra-människor-synd-att-jag-inte-har-befogenheten-att-straffa". Så går man därifrån och tänker på allt man kunde köpa för de där pengarna som samhället måste betala för att städa upp. Dessutom kände jag därefter att jag inte kunde låta bli att noga kontrollera var jag satte fötterna resten av vägen, för han har säkert rastat hunden fler gånger i området och varit av samma åsikt varje gång, typ. Därigenom kände jag mig smått (verkligen bara lite nu när jag verkligen analyserar situationen) att han inkräktat på min integritet.

När jag reflerterar över det här ämnet tänker jag på serier som "Gillmore Girls" där hela staden samlas och pratar om problemen. Där ger man i alla fall folket en möjlighet att vädra tankarna och känslorna, men i vårt komplexa samhälle känner vi en frustration som vi lärt oss att leva med sen vi var små. Politik tar hur som helst för lång tid och inte behöver man ägna så mycket tid för att få folk att fatta att de ska plocka med sig hundbajset.

Hur går man till väga för att lösa problemet?

Mötte en hundägare idag. Hunden hade precis bajsat klart när jag kom förbi. Killen vände tydligt ryggen till hunden när den bajsade och låtsades att han inte visste vad hunden gjorde. När hunden var klar gick han bara, men jag kan inte hålla tyst i sådana situationer, utan ropade till "HEY!". Han ryckte till och vände sig om. "Plocka upp skiten" sa jag och fick till svar "Varför? Jag betalar ju skatt för det."

Igår ringde vårt dataföretag och ville att jag skulle skicka ett mail till henne för att kontrollera om våra mail ser ut som de ska när vi skickar från företaget.

Helt idiotiskt att ringa, tycker jag. Hon känner till vår e-mailadress och kunde lätt ha skickat ett mail som jag bara behövde svara på istället för att tvinga mig att sitta med penna och skriva ner hennes svårstavade namn och sen skicka ett mail. Självklart hade jag stavat fel, men dels är det på tyska och dels är det alltid svårt att förstå meiladresser över telefonen!

Jag tycker att det är konstigt när ett dataföretag inte ens tänker i logiska tankebanor!

Överallt träffar man människor och det är viktigt att bete sig efter den situation som man befinner sig i. Igår efter träningen pratade jag lite med en annan som dyker upp på samma pass vecka efter vecka. Vi bestämde oss för att gå in i bastun ett tag och pratade. Hon berättade att hon hade haft en dålig dag dagen innan och att hon inte var så glad. Hon tvekade över att berätta vad som hänt och vi gav oss i stället in i det vanliga "vad jobbar du med?"-samtalet. Efter en tid kom hennes bekymmer på tal igen och hon sa att det var lite oangenämt att berätta och jag försäkrade att jag inte behövde veta, men om hon ville prata om det fick hon.

Eftersom vi var ensamma i bastun började berättelsen sippra ut. För en stund kunde man tro att vi kände varandra sedan länge för hon berättade om problem med ett projekt hon och en annan dragit igång. Berättelsen var omfattningsrik med inslag intriger, brutna löften, någon typ av Sado-masochism light version, kinesiska kontakter med mera.

Hon jobbade som designer och hade blivit bestulen på sina idéer om något märke som skulle skapas. Det var en sorglig historia att höra inne i den 45-grader "varma" bastun. Mest förvånad var jag över hur mycket folk ibland bryter den där gränsen för vad man pratar om när, vad man får göra var och så vidare. Den som jag här försöker visualisera med den här bloggen.

Min vän har tjatat jättemycket om att jag ska skaffa mig ett facebook-konto. Jag har fortfarande inte gjort det. Och jag känner skuld. Och rädsla. Jag känner skuld på samma sätt som när man blir bjuden på fest och sen inte kommer (oavsett om jag sagt att jag inte kommer eller bara inte kommer känner jag skuld). Och jag är rädd att jag ska förlora mina vänner för att jag är så tråkigt uppdaterad att jag inte vet att "pannkakorna brände" eller "sitter och glor på tv" eller vad folk nu skriver i den där raden som man kan skriva sånt i. (Det finns ju en likadan på Messenger, men den verkar inte användas på samma sätt...). Dessutom känner jag mig rädd för att i något svagt tillstånd kommer att skapa mig ett konto och sen vara helt fast och bara sitta där och typ räkna hur fort folk hittar mig... för jag kan ju inte komma sent in i leken och sen sitta och söka folk, tror jag. Det känns ovärdigt (höll på att välja ordet värdelöst).

Men jag saknar er, mina vänner, ändå. Fast att jag bara har mail, messenger, icq, telefon, adress......

Nyss lyssnade jag på Lantz i P1. Jag brukar göra det när jag jobbar. Det är skönt att lyssna på svensk radio fast att det ibland är jobbigt att läsa tyska och samtidigt höra svenska. Men det är i alla fall möjligt. Att lyssna på tysk radio och läsa tysk text går inte alls. Då fattar jag varken vad jag läser eller vad jag hör. Dessutom får jag huvudvärk.

Hursomhelst så var Hillevi Engström med. Hon hade fått frågan om hon var feminist. Hon tyckte sig inte riktigt kunna svara på det och hade då ställt sig frågan om hon var motsatsen - antifeminist och hua, nej det gick ju inte alls (inte alls politiskt korrekt och en absolut betesfri krok i röstfiskandet!).

Men! måste man vara antingen eller? Är man antingen feminist eller antifeminist. Kanske förklarar det vissa, i min närhet, moderaters tankebanor, men inte mer. Är det ett allmänt sätt att tänka i partiet? Är det så de behandlar alla frågor?

Är man rik när man inte är fattig? Är man snäll för att man inte är dum?

Är allt alltid antingen eller?

Idag blev jag återigen varse om att det alltid finns stora skillnader mellan människor som bor på olika ställen. När man kommer till en ny plats måste man acceptera att de föreställningar som råder på den aktuella orten. I alla fall till viss del. Det gör att man känner att man mer tillhör någon slags grupp "hemma". De tycker ju i alla fall lika. Att man sedan märker att alla ens tankar inte alltid överrensstämmer med de "hemma" spelar ingen roll när man är på annan ort. Vi är ju trots allt individer, med olika erfarenheter.

Nu är det minus nio grader ute på den ort jag som nu befinner mig på. Under vintrarna har det under hela min uppväxt i alla fall någon gång under vintermånaderna närmat sig -20 grader och ibland mer, alltså mindre, alltså kallare. Runt -10 har temperaturerna ofta kretsat. Så för mig är det alltså inte så anmärkningsvärt att termometern visar "minus-nästan-dubbelsiffra".

Här är det "kaos". En granne försökte komma ut från parkeringen under morgonen. Han gasade, la i backen, gasade, la i ettan, gasade etc. Han fick inte bilen ur parkeringsfickan. Jag var så fascinerad av att han inte ens verkade tänka tanken på att skotta bort lite snö bakom bilen att jag nästan missade bussen. Ville se hur det skulle sluta... Men jag tog bussen och kom i tid till jobbet istället.

Nåja, väl framme på jobbet pratade kollegorna om kaoset. Kaoset är för övrigt för mig helt osynligt. Jag kan leva på mitt liv som vanligt, men jag skulle inte heller reagera på om låset frusit fast, eller om vägen är hal. På sådana "kaos" är jag förberedd.

Samtidigt tänker jag på när jag under en tid umgicks med många från andra länder samtidigt. En gång när vi skulle ut tog han helt rutinmässigt upp sina skor, höll dem uppochner och skakade dem. Vi andra tittade lite oförstående på honom där han, som att inget konstigt hänt, fortsatte berätta om något som hänt under dagen som inte alls hade med "skor" eller "att skaka" att göra.

Han kom från Australien och skakade på rutin ut eventuella spindlar och andra kryp ur skorna. (Vi var i Sverige).

Kanske skulle jag använda ordet "kaos", eller kanske snarare "panik" om jag var på resa i Australien och glömde att skaka ut den giftiga spindeln ur mina skor innan jag tog dem på mig. På samma sätt som tysken skulle tycka att det var läge för "panik" om han glömt att packa med extra varma skor i bilen när han reser genom ett vinterland i januari när han plötsligt får stopp och tvingas vänta med blåfrusna tår.

...en dramatisering eller en spegling av det verkliga livet?

Sedan fredagskvällen känner jag inget ansvar att vara tyst på kvällarna. Vi är lugna överlag, men skruvar inte längre ner tv:n som vi gjorde tidigare. Vi brukade skruva ner så att vi hörde den, men bara om vi inte tuggade på någonting och låg stilla. Nu har vi vanlig nivå tills vi stänger av. Vi lyssnar också på musik mer och vågade till och med sätta på tvättmaskinen på söndagen!

Varför känner jag att jag har rätten att kliva över vad jag anser vara respektfullt, bara för att de är högljuddare än min gräns? Känns som syskonrivalitet.

Jag åkte buss hem från jobbet igen. Det var lagom rusningstidsfullt (inte proppat, men inte heller sittplats åt alla) och jag klev på två stationer efter Centralstationen och ställde mig tillrätta. Upptäckte dock en tom plats i en "fyra" (plats med fyra sätet, två mot två). Platsen var inne vid fönstret och kvinnan i gången visade inga tecken på underlätta åtkomsten av den tomma platsen. Det stör mig. Naturligtvis har hon rätten att sitta var hon vill, men samtidigt är hon skyldig att underlätta i samhället. Hon ska alltså i mina ögon sätta sig på den inre platsen oavsett om hon vill eller inte.

Dessutom tycker jag att folk i allmänhet måste sitta ner när det finns fria platser för människor i gången är ett problem!

Idag fick jag ytterligare en tankeställare när en kvinna tyckte sig ha rätten att sätta sig bredvid en yngre kvinna på en plats med extra utrymme. Alltså en slags 1,5-plats. Två smala människor rymms, särskilt om de är vänner och inte har någonting emot att sitta nära varandra. Den äldre kvinnan av de två var inte speciellt smal, men tyckte att hon fick plats ändå. Den yngre kvinnan pressades på sätt och vis mot fönstret och ägnade resten av resan (två stationer) åt att stirra halvt argt, halvt förvånat på kvinnan som pressat sig ner tätt intill hennes rumpa.

Gjorde kvinnan rätt? Jag har inte bestämt mig än, men jag ler fortfarande åt minnet.

Grannarna bjöd över några kompisar för att spela någon typ av "my-band"-spel. Jag kom hem ca klockan 19.30 och L´vie sa att de börjat en och en halv timme tidigare.

Väggen mellan vår och deras lägenhet är inte speciellt tjock,så vi hörde t.o.m. originalrösterna till låtarna. Under de följande tre timmarna förstörde de låtar av Beatles, Smashing Pumpkins, Led Zeppelin och många andra. Dessutom spelade de, försökte de spela!, trummor till. Klockan 22 tyckte jag att det var okej, eftersom det ju ändå är reglerna, men de verkade inte ha någon tanke på att lugna ner sig. Istället verkade alkoholhalten öka inne i grannlägenheten. Rökarna valde att inte gå ut i kylan och röka, utan satte sig istället bekvämt ute i vår gemensamma entré utan att öppna fönstret.

Vi bad snällt killarna att respektera att vi inte vill ha rök i vår lägenhet och skickade ett sms där vi snällt bad grannarna att ge oss en chans att varva ner efter en hård vecka genom att t.ex övergå till ett annat spel. Efter ytterligare en tid bestämde vi oss för att knacka på, eftersom de i sitt högljudda spelande till synes (höres) missat att ett meddelande ankommit i en av telefonerna. Tjejen öppnade och sa: "Är du sjuk? Jag har hört hur du hostat hela dagen." (Ja, L´vie hade legat hemma med förkylning hela dagen). "Det måste vara jobbigt att det kommer nåt sånt här då på kvällen! Det kan jag föstå." Jag stod kvar i vår lägenhet och irriterade mig över henne. L´vie hade inte ens sagt någonting än. Jag upplevde det som respektlöst. Såklart har de rätt att ha fest, men kunde de inte då känna lite ansvar till att sänka volymen? Lite respekt...

De sänkte ljudet lite efter dörrsamtalet, men det blev snart högljuddare igen. Jag antar att de slutade någon gång före 24, för då hörde vi hur några av gästerna knatade ner för trappan.

Nu undrar jag bara:
- Vilka är reglerna med "goda grannar" på fredagkvällarna?

Jag kom tidigare än vanligt till gymmet i tisdags. Skulle klämma in träningen innan L’vie kom med tåget, så jag hamnade på en annan träning än den vanliga. Det var Mage-Ben-Rumpaträning och tränaren var ny. Hon hade rastaflätor och ett speciellt utseende.

 

Redan efter 5 minuter började luften fyllas av en viss irritation. Exakt varför förstod jag inte riktigt, men det var tydligt att någonting inte stod rätt till. Efter 15-20 minuter gick en av oss 8 deltagare. Blickar utbyttes allt häftigare mellan tjejerna (ja, det var bara tjejer som valde att gå på den träningen den dagen – men det är inte alltid så!). Det var inte snälla blickar och jag fick mer och mer känslan av att tjejen där framme som skulle agera ”ledare” hade förlorat sin auktoritet.

 

Själv upplevde jag mig inte som någon direkt aktör, men jag förstår att jag ändå i det tillfället räknades till att tillhöra ”gruppen”, kanske främst av tränaren. Flera av deltagarna visade sitt missnöje med att aktivt inte delta i övningarna. Den nu alltmer osäkra tjejen framme vid spegeln blundade och  gjorde rörelserna alltmer otydliga. Jag fick problem med att förstå vad hon ville att jag skulle göra för rörelser och undermedvetet ledde det till att jag slöt mig med gruppen. Det var inte så att vi alla bara satt och glodde på en tjej som med slutna ögon med små rörelser gjorde någon typ av träning på en yogamatta i en spegelsal, men nästan. Vi försökte följa vår egentligen redan avsatta ledare de återstående 20 minutrarna, men det var svårt och snart lämnade ytterligare två deltagare under högljudda suckar, mummel och iskalla blickar salen.

 

 

När vi efter fem minuter armstretching tagit tre djupa andetag avslutades träningen. Tjejen hade öppnat ögonen och frågade med en (för läget överraskande) tydlig röst vad som varit så fel och ursäktade sig innan svaret med att hon blivit inring i sista sekund och inte fått några anvisningar om hur träningen skulle gå till. De flesta sa ingenting. En deltagare tittade på golvet och en annan rullade ihop sin matta, medan de andra försökte tänka ut de svar som hon förtjänade. Tillslut kom det fram att det egentligen var ett hårt träningspass och att deltgarna som går dit varje vecka förväntade sig att lämna rummet svettiga och trötta, nu skulle de kliva in i duschen irriterade med stretchade armar från ”mage-ben-rumpa”-träningen.

 

 

- Varför har man så kort tid på sig att få respekt?

- Varför väljer gruppen att lämna eller trycka ner ledaren (istället för att göra det bästa av situationen)?

- Varför kom ingen på att kommunikation kanske skulle kunnat rädda situationen?

Möten mellan människor sker ideligen. Det inträffar många olika typer
av möten. De vardagliga, de festliga, de proffesionella, de privata etc. Ofta är det konflikter som skakar om och berör många personer.

Med denna blogg vill jag beskriva olika möten mellan människor som jag
upplever direkt eller indirekt.

Är det inte konstigt att vi aldrig tycker lika? Att vi alltid kan
diskutera minst två olika ståndpunkter OCH att båda är lika mycket
rätt beroende på ur vilken synvinkel betraktaren skådar?

Personligen kommer jag aldrig besitta förmågan att sätta mig in i allas
blickriktningar, speciellt inte när jag själv är en direkt aktör i
situationen, men tillsammans kan vi utvärdera mötena. Kanske kan vi
även genom detta bli klokare och smidigare i vårt sätt att röra oss i
samhället. För den riktiga optimisten kan vi se det som en väg att
förbättra världen, men så långt vågar jag personligen inte sträcka mig.
Jag börjar med att berätta om saker jag upplevt och hoppas på att någon
annan läser det... och möjligtvis även reflekterar över det. Välkommen!