Le Lotus d'Orange

Idag läste jag att tre grupper i skolan jag går i fick pris (fem fick pris totalt) i en tävling. Det är ju egentligen kul och jag hade sett fram emot att jobba med personer som är kreativa och tänker. Jag såg fram emot att lära känna människor som jag kan lära mig någonting från. Men de som vann hade bara hostat ihop någonting de sista dagarna och inte ens tänkt igenom det hela. I en presentation sa de "eeh.. vi hade liksom tänkt att i hissen ska det vara lite grönt.. så växter ska växa på väggarna, men hur det ska vara vet vi inte". På bilderna hade de fotografier av växter. Och kanske var det precis på det som de vann. De som sitter i juryn är själva människor som vill skapa saker och om man presenterar dem en färdig idé blir föreställningen av resultatet inte lika färggrant som om de bara får en riktning som ger deras fantasi en knuff.

Jag är tävlingsmänniska och jag blir inte glad över andras vinster. Jag vill bara vinna själv. Naturligtvis gratulerade jag dem, men helt ärligt funderade jag mest över hur i hela friden det kunde vinna!

Det är väl bara att ta nya tag och jobba vidare.

Min pappa sa en gång att man tror att alla är kompisar på konsthögskolan, men att det inte är så. Och visst var det väl ändå så att jag föreställt mig att det är unga människor som klär sig lite konstigt, dricker vin och målar. På samma sätt trodde jag när jag var liten att det skulle vara roligt att bli vuxen och att vuxna är mer civiliserade. Varför jag trodde det vet jag inte.

Trots att jag förvarnats att det inte är så lätt bland konstnärerna och själv förstått att det mest är att hävda sig själv och kämpa med sina egna demoner visste jag inte att det skulle vara så hårt på det sättet.

Idag är det öppen dag på konsthögskolan oc
Jag är inte så snäll jag heller. Inte alltid och jag tar för mig ganska mycket i h jag var med i ett projekt där vi skulle göra en ruminstallation med ljus och trots att alla mina idéer blev kallade dumma så var jag med och i slutändan räddade en kompis och jag hela grejen. Då sätter sig andra på tvären och säger att rummet som man måste gå igenom inte ska vara öppet. Då är det ju inte så mycket mening att göra en rumsinstallation... Under tiden hade dessutom de som skulle vara i vår grupp, men som inte hjälpte till ändrat i en annan utställning. De hade ställt sina egna modeller i fint ljus och vår (vi var ju inte där och kunde försvara) stod i mörker

Det är inte så viktigt för mig att framhäva mig på det sättet, men det är det som gäller här och jag hoppas så att jag lär mig rätt saker och inte blir en idiot som alla andra.

Hur är det egentligen med att ständigt vara uppkopplad? Måste man vara det?

Jag fick min första mobiltelefon när jag var ungefär 15 år gammal. Det är för mer än tio år sedan nu. Jag minns att en lärare på skolan påpekade att "det är inte normalt att man inte har egen mobiltelefon nu för tiden" när jag frågade om jag fick låna skoltelefonen för att ringa hem när min cykel återigen kastats in i buskarna efter att den sparkats och slagits ofunktionell samt spottad på. "Du borde se till att du skaffar dig en" sa han och min pappa tyckte att det var ett dåligt sätt av läraren att säga så, men av någon anledning gick vi inte in i den kampen, utan jag fick en telefon.

Trots att jag hade en telefon var det inte alltid möjligt att nå mig. Jag var dålig på att ladda batteriet. Det var något som jag som 19-åring av min dåvarande pojkvän ofta fick "skäll" för. Mitt sätt att handskas med mitt ointresse att ladda mobilen var att alltid köpa mobiler med i förhållande till andra modeller extra bra batterier. Kamera, internetfunktion, minne, spel osv. var aldrig viktigt. Dessutom har jag lärt mig att aldrig göra upp en tid med orden "och jag ringer när jag är där så får vi se vart vi träffas", utan sagt en precis mötesplats. Det har jag nytta av ofta när jag träffas med folk, för det är faktiskt så att det nuförtiden inte bara är jag som har problem med batterier, täckning och det är inte bara jag som ibland glömmer mobilen hemma.

Med mobilen har jag lyckats. Mitt problem nu är mejlen och universitetet. På jobbet verkar alla veta att man inte skriver ett mejl efter klockan 16 angående möten dagen efter. Om man ska skjuta på en planerad tid för dagen efter och klockan börjar närma sig fyra på eftermiddagen måste man ringa.

På universitetet är det inte så. Min professor ändrade igår klockan 18:40 mötestiden från 08:30 till 09:00. Jag kollade mejlen klockan runt klockan 18 och satt därför där klockan 08:20 och gick 09:10 när hon fortfarande inte dykt upp. Det blev ingen korrektur för mig. Sånt stör. Det är oacceptabelt, men eftersom jag är student och hon professor så är det jag som kommer att få smällen. Om jag slår kommer slaget som en boomerang tillbaka och slår mig med samma kraft som jag slog. Ju mer jag kämpar och uttrycker mig desto mer får jag tillbaka. Alltså knockar man sig själv ganska lätt och professorn står kvar och kanske tillochmed ger den sista knuffen som gör att man faller. Är det inte tragiskt att man blir så förtvivlad att man tillslut accepterar att allt är lönlöst?

Min slutsats av det som jag upplever är att jag försöker att suga ut det som jag kan och jag dansar inte efter någon annans pipa. Att jag helt enkelt struntar i saker som inte ger mig någonting och lämnar det hela organisatoriska och börjar bete mig lite som de som jag själv kallade "idioter" under gymnasiet. Då försökte jag nämligen fortfarande att förändra. "Idioterna" i gymnasiet var sådana som inte sa någonting när någonting var orättvist för andra, utan bara följde strömmen. Det är inte riktigt så jag blivit, för jag går ännu inte över lik, men jag väljer mycket noga mina kamper och efter idag har jag inte dåligt samvete om jag inte kommer till ett möte. Om mötet inte är obligatoriskt struntar jag i det.

Istället åker jag till jobbet, tar mig tid för mig själv och lägger mig framför tv:n eller i parken, jobbar med mina projekt. Egoistiskt är det. Praktiskt är det också. Kanske tragiskt, men mitt nya sätt att inte bränna ut mig, försvinna i förtvivlan eller kämpa utan resultat. Betyg är för mig inte alls viktiga längre, sålänge jag blir bättre på allt jag gör kan professorerna gärna ge mig dåliga betyg som straff för att jag inte slickade rent deras skitiga arslen. Det får de andra studenterna göra i all ro medan jag luktar på blommorna i parken.

Ibland har man känslan att man blir orättvist behandlad. Jag har ibland haft den känslan och jag har den igen. Nu kan jag återigen förstå alla som blir aggressiva av att bli annorlunda behandlade, t.ex. av rasistiska själ. I mitt fall är det sällan rasistiska saker som gör att jag får känslan, eftersom jag har förmånen att komma från Sverige. Det är verkligen en fördel.

I helgen var jag på en födelsedagsfest hos en tjej från Polen. Där fanns en kille vars föräldrar kommer från Italien, en kvinna från Azerbadjan, en man från Brasilien, en fransos med flera. Jag tänkte att min pojkvän var en av dem och reflekterade först inte över att JAG ju är en av DEM. L'vie blev ofta lite utkastad ur samtalet "som om han inte visste" hur det var och jag blev liksom indragen i utlänningarnas grupp. Hur som helst berättade de en massa saker om hur de blir behandlade, hur brasilianen åkt till Polen med flickvännen på semester (tre-dagars) och vid flygplatsen i Polen tvingades att återvända till Tyskland. Som brasse fick man tydligen inte åka till Polen (det var nog innan de var med i EU och Schengenavtalet) och ingen hade informerat honom om det. Naturligtvis borde han ha tagit reda på det, men jag kan förstå att man efter 15 år i Tyskland med jobb och fast bostad i Tyskland känner sig ha samma rättigheter. Det har man inte.

Diskussionen om huruvida människor har samma värde drog igång lite lätt och en lång tankekedja började hos mig. Jag tycker tyvärr att alla inte får ska få röra sig fritt. Jag vill också värna om regionala kulturer, språk och så, men egentligen är det vansinne. Vad är jag rädd för? Sen kom jag på det.

- tystnad VS larm
- en vill att trädet ska stå kvar VS en vill att trädet ska fällas

I det första fallet förlorar ALLTID tystnaden och i det andra fallet kan en fälla trädet utan lov och även om han straffas så har den som ville ha kvar trädet också förlorat..

Att jag känner mig orättvist behandlad har inte någonting med rasism att göra, utan med skolan. Jag vet inte varför lärarna behandlar mig så hårt - hårdare än andra. Det kan vara för att jag är så direkt i språket. Jag kan inte säga allt så snällt och fint, utan jag pratar nog väldigt sakligt och det kan uppfattas som hårt. Eller så har jag retat upp lärarna när jag ibland i mitt sätt kräver lite mer av dem. Eller så är det för att jag är en så kallad alfapersonlighet och jag skrämmer dem eftersom jag alltid av naturen vägrar följa en ledare som inte först bevisat vad den kan. Eller... nja, jag vet inte. Jag har bestämt mig för att fortsätta, men jag känner mig slapp. Jag vet att det enda sättet att komma igenom detta är att bli bättre. Det är vägen som jag ska försöka gå, det är bästa sättet att lära sig en massa saker på kort tid. Fast att jag är nog lite rädd att bli utbränd. Jag ska vara försiktig.

Idag fick jag frâgan om jag stod helt bakom mitt projekt, om jag hade känslan av att det var det som var mitt precisa mâl. Som med alla skoluppgifter gör man saker för att öva och mitt egentliga mâl med uppgiften var att lära mig nya saker genom att arbeta med ett projekt. Sâ naturligtvis kan jag säga "Ja" utan att känna mig som en lögnare, men jag kan samtidigt inte helt utan en glimt av lögn säga att jag stâr bakom varenda liten spricka och varenda klump. Det är en snabb modell av en idé. Om jag skulle sälja den i verkligheten skulle jag inte göra en sâdan grej.

Alla i klassen har egentligen bara gjort skit, men eftersom mâlet med uppgiften var att sensibilisera uttrycket "rum" kan man inte förvänta sig mycket annat. Vad professorerna inte verkar förstâ är att man inte nâr det mâlet om man samtidigt kräver att den som gjort det är helt nöjd med resultatet. Antingen försöker man fâ studenterna att vidga vyerna eller man försöker fâ studenterna att förbättra sina redan existerande färdigheter.

Vad som utöver detta pâverkar svaret som jag kan ge huruvida jag stâr bakom min modell eller inte är situationen. Om jag stâr och presenterar mitt projekt vet jag att jag ska ställa mina resultat i positivt ljus. Om jag däremot beinner mig mitt i arbetsprocessen blir det svârare att utvecklas om man lâser sig vid det man gör och försöker att övertyga sin omgivning att det man gör är fantastiskt bra. Det verkar mina lärare inte heller förstâ. Jag kan föreställa mig att när de vänder sig om och tittar ner i toastolen efter att de uträttat sina behov och utbrister "Precis det var det jag föreställde mig! Varenda brytning och nyans är genomtänkt och skapad av mig med en genomförd tanke". Ingen skulle tro pâ det. Varför ska man tro pâ en person som under hela sin arbetsprocess aldig tvivlar?

Alltsâ det stora problemet är att mentorn som ska vara en hjälp under arbetsprocessen även är den som ska ge betyg pâ resultatet OCH att denna person inte kan skilja pâ de olika rollerna.

Professorer som är osäkra personligheter är ingenting att ha. Folk som bara vill höja upp sig själva ska inte jobba inom pädagogiska yrken. Jag frâgade angâende en uppgift hur den skiljer sig frân den tidigare uppgiften inom temat färglära och fick personliga angrepp tillbaka. Jag förstâr inte folk som inte kan hâlla sig till fakta och inte lâta för mycket personligt vägas in. Ibland är jag dâlig pâ sânt, men jag kan i alla fall hâlla mig med sak. Jag skulle aldrig pâ frâgan angâende en uppgift aldrig börja prata om huruvida personen som frâgar är närvarande eller inte. Aldig hade jag trott att professorer skulle stâ och säga till mig att jag ska jobba mindre. Det är inte deras sak att avgöra. De kan förvisso ha âsikten att mina studier lider under mitt arbete, men de kan inte använda det som en anledning att inte förtydliga en frâgeställning. Jag förvânas över hur professorer kämpar för att hâlla sin position i hierarkin istället för att vara där för studenterna. Alla i Tyskland som pâ nâgot vis har varit i kontakt med universitetet säger att det alltid är sâ. "Därför blir sânna människor professorer... de vill ha makt". Är det inte tragiskt?

Om det skulle vara personligheter som är säkra i sig själva skulle de inte kämpa sâ för att hâlla sin position, utan istället gâ in i frâgeställningar och se att de ibland har fel. Människor som tänker att de kan lära sig nâgonting av yngre (och det gäller även de äldre som kommit ur "arbetsför âlder") och att de, bara för att de är professorer, inte kan allt. Antagligen handlar det om samma fenomen som hos pedofiler: barn som blivit utsatta för övergrepp växer i stor utsträckning upp till vuxna som förgriper sig pâ barn... Studenter som blivit nedtryckta av professorer kan bli professor och känner sig i den upphöjda rollen sâ fantastisk att han/hon behandlar de egna studenterna pâ samma sätt som de själva blev. Det är nästan en slags uppfostran...

"Varför bryr du dig så mycket?"

Det är en fråga som jag ofta får när jag säger vad jag tycker. Ja, varför bryr jag mig så mycket? Jag är en emotionell människa har jag lärt mig. Jag blir arg och då arg på riktigt, jag blir glad så att det bubblar i mig och jag säger vad jag tycker med eftertryck - oavsett sinnesstämning. Nu läser jag på en konsthögskola och jag vill lära mig någonting. Jag vill öppna dörren som ger mig möjlighet att jobba med det som fascinerar mig. Därför har jag gått den väg som jag gått och valt att läsa på konsthögskola.

I fredags blev jag besviken när en lärare sa att jag ju kan googla mina frågor. Han kände nog inte till svaren. Det intresserade honom inte heller speciellt mycket.

Idag blev jag besviken när den kvinnliga professorn i konsthistoria inte ville ge ut något tryckt material, så att jag kan förbereda mig på föreläsningarna. Hon ville inte ens ge mig en källförteckning över det hon pratar om, utan sa att det ju är hennes egna tankar. Bara för att hon är professor beetyder inte det att hennes ord är lag! I en grundkurs i konsthistoria vill jag inte lära mig vad en kärring tycker sig se i ett par tavlor, utan jag vill lära mig konsthistoria! Högst ovetenskapligt och högst ointressant.

Det är två extrema situationer som inte någon får finnas på universitetsnivå.

Till det hela kommer studenternas lama "Jag vill ha bra betyg..." som tar udden av allt som ger oss möjlighet att utvecklas. Jag vill inte gå på dagis en gång till och klippa och klistra. Jag vill lära mig och utvecklas. Kanske är Tyskland och dess folk för matta. Kanske är det verkligen så att så många människor verkligen bara följer strömmen. Rädslan att få höra någonting om hur det var under Hitlers tid och den systematiska avmattningen av ett helt folk leder inte till ett land som inte kommer att halka in under ledningen av en person som Hitler igen, snarare tvärtom. Tyskland med dess hierarkiska grundpelare och folk som inte vågar eller lär sig att säga det som de tänker kommer (och har kanske redan fått) ett folk som är idioter! Dumma icketänkande maskiner som inte kräver, utan slickar röv. Vems röv slickar de? Är det bra för världen att ett så ledande land i den europeiska unionen har ett folk som inte tänker själva?

Det är skrämmande att se hur detta land lider av hopplöshet och ointresse. Jag ser det själv varje dag - tyskar som jobbar och jobbar, men inte kommer någonstans. Nog är de flitiga alltid, som man alltid säger så glatt om det tyska folket, men inte fan är de smarta! Visst har de haft ett par ljushuvuden genom tiderna, men på gamla meriter kan man inte leva.

På resan hade vi efter vissa museumsbesök ett gruppsamtal. Jag sa inte så mycket, men jag tror de minns mig ändå. Men, det var inte det som jag ville berätta... utan att professorn efter en utställning (där man reste runt jorden, men inte "vågrätt" utan "lodrätt"... Alltså typ med rosenlinjen) frågade mig två konstiga frågor - för att jag är svensk. Resan började i Tyskland och gick runt ett varv tills man åter landade i Tyskland.

Någonstans i slutet av utställningen var det oklart om det var Island eller Grönland som beskrevs och under diskussionen riktades alltså frågan till mig: Eftersom jag är svensk så måste jag ju veta om det var isländska eller grönländska landskap, hus och männikor (bakifrån) som hade visats på bilderna. Varför ska jag veta det bättre än tyskarna???

Den andra konstiga frågan löd som följer:
- Ja, men du som svensk har ju vuxit upp med en resa. Tycker du att denna var motsvarande den?

... jo, det tog en stund för mig också att förstå att han syftade på Nils Holgersson... Jo, man ska väl känna till den boken, men inte fan kan tyskarna tro att ALLA svenskar gör dom han!? Jag minns faktiskt inte ens boken - pinsamt som det är. Jag minns bara att han flyger runt på en jävla gås och är jätteliten. Jag tror han hade en röd mössa, men det vet jag inte säkert. Ska nog läsa boken någon gång snart så att jag vet hur vi svenskar växer upp... med en resa... på en gås...

Vi åkte buss på resan med klassen. Det var fem dagar bussresa i princip. Busschauffören var en glad prick som helst backade. Han backade när han fick chansen. Jag tror att han var så bra på att backa för att han uppenbarligen var väldigt dålig på att läsa skyltar. Om jag körde en lång resebuss skulle jag verkligen tveka att köra nerför en smal, brant backe i ett bostadsområde med bilar parkerade på båda sidorna innan jag körde förbi två "genomfart spärrad"-skyltar. Det gjorde inte han utan ångade på nedför backen. När vi efter ett par kurvor i nedförsbacken kom fram till byggarbetsplatsen återstod inget annat än att backa uppför igen...

Under förra veckan var jag med klassen på resa. Vi kollade hur olika museumen var uppbyggda och hur de var gestaltade. Ungefär 15 stycken på fem dagar. Det är hardcore och jag undrar hur mycket jag har lärt mig. Jag minns ju inte ens hälften. Kanske undermedvetet, men när jag försöker föreställa mig vilka vi var i kommer jag absolut inte på alla.

De flesta utställningarna är dåliga. De försöker beskriva någon slags resa och det misslyckas. Det är ju inte så konstigt att de som ska beskriva naturen misslyckas grövre än de som beskriver någonting som människor skapat, men det som förvånade mig var att det var ytterst få i klassen som fattade att det är svårare att återge natur än t.ex. ett skepp.

Jag är ingen stor museumsbesökare som känner till vilka utställningar som man "bara måste se!", men jag har ändå sett ganska många utställningar. Dessutom har jag kompisar som kan bättre än många konstnärer som ställer ut. I en fotoutställning förundrades jag över hur mycket bättre bilderna som en kompis är. Fast att hon inte är utbildad. Det tog bort så mycket av känslan och jag blir lite besviken att så många som håller på med konst inte har den blekaste aning av vad de egentligen håller på med.

Idag ska det vara ett möte om den stora berömda inskolningsfesten på konsthögskolan. Det kan säkert vara kul att vara med och diskutera, men helt ärligt har jag ingen som helst lust med sådant. Jag kan fixa en fest, men jag sitter inte med i en folksamling på 100 personer och försöker diskutera var, hur, när. Det är tråkigt och ineffektivt.

Jag är inte den enda som tänker i de banorna, tror jag, och när det idag visade sig att det skulle vara en paus på två timmar mellan den sista föreläsningen och mötet var det många som ville gå hem. Därför steg en tjej upp och sa "Och glöm inte mötet. ALLA måste vara där" på vilket hon av någon fick motfrågan "ALLA?!" som följdes av svaret "JA, ALLA!!". Jag mumlade nog, eller tänkte högst som man också kan uttrycka det att jag inte kommer. Det var nog inte många som hörde det, men naturligtvis en av den där tjejen som tagit kommandantrollens kompisar. Jag fick några sura blickar och viskade att jag måste jobba.

Men se, det förstår inte små tjejer som får hyran betald och fickpengar stoppade i fickorna av föräldrarna. Naturligtvis var det dumt att tänka högt, det är alltid dumt att tänka högt för man måste filtrera innan man pratar och högtänkta tankar är ofiltrerade. Jag försöker sluta tänka högt.

Nåja, nu är det så och de som offrar den sköna kvällen för ett otillfredsställande möte kommer nog imorgon inte att glädja sig över min ickenärvaro. Det värsta som kan hända är väl att vi som inte var på mötet inte heller får gå på festen. Det är ju så sådana människor brukar tänka, men jag är förbi den åldern då det bryr mig. Så nu är det bara att vänta och se vad de beslutar. Tills dess fortsätter jag med mina arbetsuppgifter varvade med skoluppgifter och privatliv!

I lördags uppfattades jag nog som arrogant. Kanske var jag det, men när det handlar om att rita perspektiv måste jag inte börja med det mest grundläggande. Är det arrogant att inte rita samtliga hjälplinjer när man kan se osynliga linjer? Mina föräldrar lärde mig perspektiv i barnåldern och jag har (trots att jag inte tecknat så mycket som man måste för att kallas proffs) utvecklats sedan dess.

Jag hade verkligen ingen lust att inte rita lite mer komplicerat i lördags när jag satt där med en lärare på konsthögskolan. Det är en konsthögskola och nog fasiken måste väl ribban ligga högre än högstadieteckning. Det är som matematik på universitetet - man börjar inte med att addera och substrahera enkla matematiktal för det förutsätts att man kan lite innan man börjar där. Detsamma borde gälla för konst. Kanske var det bara en gång det var så här. Kanske höjs ribban fyra steg till nästa lektion. Annars har jag verkligen bättre saker för mig på lördagarna!

Igår kväll bjöd de som läst ett år på samma program in till en "fest" för att lära känna oss. Under den första kvarten hann jag höra om fem personer som var "konstiga" eller "osympatiska till en början, men snälla sen" samt om en tjej som hette Sara som egentligen skulle ha gått i deras klass, men "som var så jävla konstig att de inte kunde jobba med henne" och att hon tydligen hade velat börja i vår klass. Tack, elaka "tvåor" som inte ger den där Sara en rättvis chans att börja om på ny kula i vår klass. Vi har en Sara i klassen, men jag tror inte att det är hon.

Andra som nämndes var andra elever och lärare. Efter att tjejen från "tvåan" (jag kallar henne D:et) nämnt den tredje personen, en lärarinna, kunde jag inte hålla käften. D:et sa att "hon var så konstig, men nu tycker vi om henne" och jag svarade något i stil med att det nog är en uppfattningsfråga som skiljer sig mellan personer. Hennes (idiotiska) svar var "Nä, ALLA tyckte illa om henne förut och nu tycker alla om henne".

Jag tyckte inte att hon kunde klassas in som "en sympatisk person" efter detta första intryck. Jag ska försöka att ge henne en chans till, men det är alltid svårt att ge folk chansen till ett nytt "första intryck". Hon har kanske inte heller något bra första intryck av mig då mitt svar på hennes, till mig personligen, riktade fråga "Men varför är du redan så gammal?". Jag svarade spontant (för jag har aldrig förut fått frågan eller ens föreställt mig att det är en fråga som någonsin skulle komma): "Vet jag inte heller. Av någon anledning blir jag varje år ett år äldre". Det svaret kan man ju skratta åt och det gjorde de andra, medan D:et blev röd i ansiktet och valde att förtydliga (fördjupa) frågan med: "Nämen jag menar ju om du liksom överhuvudtaget gjort någonting i ditt liv innan". Jag tror att jag valde att inte svara mer.

Idag berättade en lärare, som jag tyckte var trevlig, om en annan lärare. Hur denne ger betyg och hjälper elever efter kjolens längd. Det kändes också väldigt onödigt och det känns på något vis olustigt att stämningen på skolan är så låg. Hoppas man inte dras ner i skiten!

Första föreläsningen avklarad och jag funderar på varför folk gör saker som de varken kan eller vill. Jag kan förstå att någon som älskar sitt ämne vill berätta för andra, trots all denne lider av total oförmåga att förmedla. Jag kan också förstå att det finns människor som älskar att snacka och hålla föredrag gör det om ämnen som de inte brinner för. Båda varianterna är inte att föredra, men det är inte så dåliga som när en person håller föredrag om ett ämne som han inte ens själv intresserar sig för samtidigt helt missat poängen med pedagogikkurserna. Killen idag har antingen inte gått på dem eller sovit sig igenom kurserna.

Det var en ganska viktig kurs om hantering av farliga ämnen, men det enda som sades var att man inte ska dricka, andas in eller spilla de olika ämnena. Skillnaden mellan olika ämnen och hur man ska bete sig om en olycka är framme nämndes inte alls. Och om han nu sa någonting om det så kom det inte fram till åhörarna då han själv stod och tittade frammåt istället för mot åskådarna. Det finns nog bara en situation där det är normalt att inte prata mot ansiktet med den man pratar med och det är när man är ute och promenerar. Alla som gjort det någon gång vet att kommunikation vid promenad blir ineffektiv när man är fler än tre personer och den normala reaktionen är att grupper om två till tre personer bildas under promenaden. DET GÅR INTE ATT PRATA BORT FRÅN MÄNNISKOR I GRUPP. Hur svårt ska det vara att fatta det?

Jag har alltså inte lärt mig någonting. Att jag inte ska dricka lack eller stoppa händerna in frätande syra visste jag redan innan. Och det stör mig att gå på sådana föreläsningar. Hoppas att det inte blir någon fler sådan kurs under de kommande åren.