En blandning av känslor men jag är känslolös
Facebook och e-mejl. Jag har undrat vad som är problemet och idag så kom jag på det. På kortaste tid skulle jag kastas mellan olika känslor, men egentligen kände jag ingenting. Jag låtsades.
I vanliga fall, alltså i verkliga livet, träffar man en människa, man sätter sig ner och dricker en kopp kaffe eller så, kanske äter man en kaka eller till och med mat. Kanske dricker man ett glas vín, öl eller en snaps. Och man pratar. Med ögonen pratar man. Och man rör vid varandra. Någonstans på ett oförklarligt sätt kan man utläsa ej sagda ord och leda samtalet vidare. Det är okej att skratta, gråta, vara glad, lycklig, ledsen, berörd, arg, förbannad. Men inte allt samtidigt. Det finns en övergång.
Idag, när jag fattade vad problemet med facebook och mejl är, förflyttades jag i tid och rum mellan olika sådana situationer och kanske klarade jag av teaterspelet ganska bra för jag har haft samtliga situationer i verkligheten någon gång.
Först läste jag om en som dött, hur han har lidit de senaste månaderna. Mitt svar till den nära anhöriga riktade in sig mot hur den känner sig och vad den kan tänkas behöva. Jag försökte fantisera ihop hur denne skulle se ut om den satt mitt emot mig och jag svarade så bra jag kunde.
Därefter läste jag om en kompis som precis kommit hem från sin resa till hemlandet Iran. I min föreställning att det är ett land i krig där alla är förtryckta är det svårt att ställa frågor om hur det var med familjen och tänka på hur vanligt det ändå är - de är ju också vanliga människor. Samtidigt får jag inte glömma att det var första gången på nästan tio år som en i resesällskapet återvände för han har flytt av politiska grunder. Det kan jag inte föreställa mig och jag ställer säkert dumma frågor om jag försöker för mycket.
Sen kom telefonsamtalet om den som precis kommit hem från en avvänjningsklinik efter att ha rökt på för hårt för några veckor sedan.
Det är ju spännande på sätt och vis att följa andra genom deras liv, men det känns fel att veta så lite grann och bara sporadiskt om saker som är så viktiga.
Det är felet med Facebook. Vi får en massa människor som på ett halvt vis är med i livet, men ytterst få som hinner reagera när det går fel. Det intima, det trygga,rätten att känslomässigt falla och sedan byggas upp över en soppa, kvällar av samtal, nätter utan samtal bredvid någon försvinner och blir kvällar, nätter, mornar och dagar framför en dataskärm.
Jag hoppas att ni alla har någon som ni kan vända er till. Någon som kan krama om er. Någon som är där när ni faller emotionellt. Jag vill vara där för många, men att svara på facebook eller per e-mejl är väl ändå ganska värdelöst?
I vanliga fall, alltså i verkliga livet, träffar man en människa, man sätter sig ner och dricker en kopp kaffe eller så, kanske äter man en kaka eller till och med mat. Kanske dricker man ett glas vín, öl eller en snaps. Och man pratar. Med ögonen pratar man. Och man rör vid varandra. Någonstans på ett oförklarligt sätt kan man utläsa ej sagda ord och leda samtalet vidare. Det är okej att skratta, gråta, vara glad, lycklig, ledsen, berörd, arg, förbannad. Men inte allt samtidigt. Det finns en övergång.
Idag, när jag fattade vad problemet med facebook och mejl är, förflyttades jag i tid och rum mellan olika sådana situationer och kanske klarade jag av teaterspelet ganska bra för jag har haft samtliga situationer i verkligheten någon gång.
Först läste jag om en som dött, hur han har lidit de senaste månaderna. Mitt svar till den nära anhöriga riktade in sig mot hur den känner sig och vad den kan tänkas behöva. Jag försökte fantisera ihop hur denne skulle se ut om den satt mitt emot mig och jag svarade så bra jag kunde.
Därefter läste jag om en kompis som precis kommit hem från sin resa till hemlandet Iran. I min föreställning att det är ett land i krig där alla är förtryckta är det svårt att ställa frågor om hur det var med familjen och tänka på hur vanligt det ändå är - de är ju också vanliga människor. Samtidigt får jag inte glömma att det var första gången på nästan tio år som en i resesällskapet återvände för han har flytt av politiska grunder. Det kan jag inte föreställa mig och jag ställer säkert dumma frågor om jag försöker för mycket.
Sen kom telefonsamtalet om den som precis kommit hem från en avvänjningsklinik efter att ha rökt på för hårt för några veckor sedan.
Det är ju spännande på sätt och vis att följa andra genom deras liv, men det känns fel att veta så lite grann och bara sporadiskt om saker som är så viktiga.
Det är felet med Facebook. Vi får en massa människor som på ett halvt vis är med i livet, men ytterst få som hinner reagera när det går fel. Det intima, det trygga,rätten att känslomässigt falla och sedan byggas upp över en soppa, kvällar av samtal, nätter utan samtal bredvid någon försvinner och blir kvällar, nätter, mornar och dagar framför en dataskärm.
Jag hoppas att ni alla har någon som ni kan vända er till. Någon som kan krama om er. Någon som är där när ni faller emotionellt. Jag vill vara där för många, men att svara på facebook eller per e-mejl är väl ändå ganska värdelöst?
