Rabattkuponger, matleverans och internetbeställningar
Ikväll är vi riktiga 2000-talsvästlänningar. Vi har köpt en rabattkupong över internet, googlat fram en annan rabattkupong för samma hemsida, beställt sushi efter att vi verifierat våra visa-kort på bankens hemsida och får nu mat hemlevererad. Varför genomgår man denna krångliga väg för att få mat i magen? Dels för att det är kul att lyckas luska ut hur man ska göra*, men mest för att spara pengar - i efterhand har det kostat ungefär hälften av det vi skulle ha betalat om vi beställt på "normalt" sätt och även billigare än om vi gjort det själva.
* Varför tycker jag att det är kul? Jo, för att det nästan är som att spela ett dataspel, där det helt plötsligt ringer på dörren och på telefonen (på telefonen för att hemsidan där man väljer att kontrollera att det verkligen ska beställas mat till den adressen).
www.google.com/
http://www.lieferheld.de/home/
* Varför tycker jag att det är kul? Jo, för att det nästan är som att spela ett dataspel, där det helt plötsligt ringer på dörren och på telefonen (på telefonen för att hemsidan där man väljer att kontrollera att det verkligen ska beställas mat till den adressen).
www.google.com/
http://www.lieferheld.de/home/
Blir du rädd att det kunde vara du?
Jag läste artikeln om mannen som satt insnöad i sin bil under två månader och levde på hudsalva, läsk och snö. Först undrade jag hur det kan komma sig, sen tyckte jag lite synd om honom, sen tyckte jag att han haft tur ändå att någon kollade in i bilen, sen pratade jag om det med L'vie och sen insåg jag att det nog kan hända alla. Alla skulle inte överleva, men hur många har på riktigt någon om sig som blir så pass orolig att den larmar polisen för att man är borta efter att förhållandet har gått i kras?
Om man frivilligt sticker iväg på det sätt som han verkar ha stuckit och inte abrupt försvinner påväg till en träff där andra människor saknar en för att en stol står tom vid bordet har saknar man nog inte så lätt.
Jag började tänka på vem som skulle börja sakna mig inom två månades tid om det inte är så att jag missar en speciellt inbokad träff med den personen, alltså t.ex. bokar en resa hem till Sverige och inte kommer det datumet. Jag kom fram till att det nog finns folk som skulle märka det, men att de skulle ta nästa steg och verkligen ringa polisen och anmäla mig försvunnen är högst otroligt. I Tyskland verkar det inte vara så att jobb och skola anmäler om man inte kommer. De är bara intresserade av att straffa en om man inte kommer, men att se till att allt är bra ligger inte i deras intresse. En kollega skulle kanske höra av sig till polisen, men först efter att hon börjat prata med kompisar hemma som säger att hon borde göra det. Om hon känner sånna människor vet jag inte.
På träningen skulle de nog också vara irriterade och kanske skriva över facebook, men eftersom ingen i min familj kan tyska bra är det inte säkert att de skulle fatta att folk söker mig.
Nu skulle man kunna tro att det hela skrämmer mig, men det gör det faktiskt inte. Om någon galning låser in mig och min pojkvän skulle vi nog ligga illa till, men jag tänker att om jag undviker att bli inlåst av en galning så slipper jag ju komma i den situationen och så tänker jag fortsätta mitt liv.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14397000.ab
Om man frivilligt sticker iväg på det sätt som han verkar ha stuckit och inte abrupt försvinner påväg till en träff där andra människor saknar en för att en stol står tom vid bordet har saknar man nog inte så lätt.
Jag började tänka på vem som skulle börja sakna mig inom två månades tid om det inte är så att jag missar en speciellt inbokad träff med den personen, alltså t.ex. bokar en resa hem till Sverige och inte kommer det datumet. Jag kom fram till att det nog finns folk som skulle märka det, men att de skulle ta nästa steg och verkligen ringa polisen och anmäla mig försvunnen är högst otroligt. I Tyskland verkar det inte vara så att jobb och skola anmäler om man inte kommer. De är bara intresserade av att straffa en om man inte kommer, men att se till att allt är bra ligger inte i deras intresse. En kollega skulle kanske höra av sig till polisen, men först efter att hon börjat prata med kompisar hemma som säger att hon borde göra det. Om hon känner sånna människor vet jag inte.
På träningen skulle de nog också vara irriterade och kanske skriva över facebook, men eftersom ingen i min familj kan tyska bra är det inte säkert att de skulle fatta att folk söker mig.
Nu skulle man kunna tro att det hela skrämmer mig, men det gör det faktiskt inte. Om någon galning låser in mig och min pojkvän skulle vi nog ligga illa till, men jag tänker att om jag undviker att bli inlåst av en galning så slipper jag ju komma i den situationen och så tänker jag fortsätta mitt liv.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14397000.ab
Egentligen lever jag fortfarande
Oj, vad det var länge sedan jag skrev någonting här. Först hade jag inget riktigt att skriva, tyckte jag, sen hade jag ingen tid, tyckte jag och sen kunde jag inte logga in mig. Nåja, nu har jag lyckats logga in och har egentligen inte mycket att berätta... dessutom har jag andra saker att fixa med. Är det inte konstigt hur man blockerar den egna kreativiteten med en massa måsten och sen låter man sig hindras av tekniska skäl.
Livet rullar på. Tiden går fruktansvärt fort och jag försöker hålla jämna steg. Alltså, jag kommer att höra av mig igen och jag kommer att börja skriva på samma sätt igen. Först måste jag bara börja vilja. Nu har jag ju fixat med det tekniska, så det ska inte vara något problem.
Ha det bra tills nästa gång!
Livet rullar på. Tiden går fruktansvärt fort och jag försöker hålla jämna steg. Alltså, jag kommer att höra av mig igen och jag kommer att börja skriva på samma sätt igen. Först måste jag bara börja vilja. Nu har jag ju fixat med det tekniska, så det ska inte vara något problem.
Ha det bra tills nästa gång!
