Le Lotus d'Orange

Nu har jag gjort det igen... Uttryckt en åsikt som inte alls passar in. Det handlade om fenomentet "en gång till..." på konserter. Jag kan tycka att det är roligt när artisterna ger mer för att publiken är bra, men det är ju så att de alltid (!) planerar in att spela några låtar till. Det är som en del av konserten och ofta en dålig teater där alla spelar med. Artisterna kallar låten för sista låten och sen kommer de, helt överraskande, in en gång till. Publiken jublar, för det är så man gör. Ingen är förvånad. Konserten fortsätter.

Jag tycker dålig teater som sådan kan låtas bli. Det är ju inget speciellt med att "få" ett par extra låtar. Publiken kan inte bli extra glad om det spelas några extra låtar, utan bara besviken om det inte görs det. Vad är det för belöningssystem? Om artisterna inte kommer in en gång till var publiken dålig. Om de kommer in en gång till har de etikett nog att följa trenden.

Idag sa jag att jag inte tycker om "en-gång-till". Jag sa att det hade med planering att göra. För det är ju så, man kan inte planera hur man ska ta sig hem. Föräldrarna kan inte ha koll på barnen som de ska hämta upp eller som de väntar på hemma. För ingen vill ju lämna konserten innan den är slut. Det är också ohyffsat och när man går i grupp är det liksom svårt att få med sig de som man är där med. Det är alltid någon som vill stanna. Det är alltid jobbigt att gå innan konserten är slut. Det blir bara en väntan.

Det blir så långtradigt det där med "en-gång-till". Konserten kan vara urusel. Publiken ropar det ändå. För det ska vara så. Bandet spelar inte de låtar som publiken vill, utan har redan planerat in. För de får planera. Spontaniteten dör. Samspelet mellan publik och artist är fejkat. Alla går hem, till synes glada. Artisterna har känslan av att de gav publiken någonting extra. Publiken är lättad för att bandet gav dem det som de förväntat sig. I priset räknades de extra låtarna in. Det riktiga överraskningsmomentet är dött.

Vad gör man då som artist när det är en bra publik? Jo, man "ger efter" ännu en gång...
..
Då blir det så patetiskt som när Operaensemblen kom in "för att hämta applåderna" FYRA gånger. Vad är det? Varför ska man applådera i mer än 20 minuter? Varför? "För att de sjungit och spelat i fyra timmar" heter det då. Men vad har jag då betalat för? De får ju pengar för det. De behöver en applåd som visar uppskattning, men sen får det ju vara nog. Man kan inte stå och klappa händer i 20 minuter. Det är löjligt.

Men det är det de vill, de där som står på scenen. Att publiken ska hedra dem som hjältar. Att de för en tid ska känna sig så magiska.

De pratade om döden. Och samtidigt om livet. Om rätten att dö. Och sen: Rätten om att uppleva döden. Det kan man väl inte göra UPPLEVA döden..? Det är ju det som är döden, att man inte lever längre. Hur kan man uppleva någonting som död? När vetenskapen pratar kanske de religiösa inslagen är onödiga.

Men jag försökte förstå vad han menade. Uppleva döden borde ju då innebära att döden sträcker sig in i livet. Tiden innan man är död är en del av döden, inte längre en del av livet. Det är nog då man kan uppleva döden om det är det man ska göra. Jag tänkte att man väl dör när livet tar slut. I min föreställning överlappar de inte varandra så som födelsen. Då lever man ju innan man lever. Där tar vi redan längre levande oss rättigheten att legitimera att någon är för lite levande för att räknas som levande.

Mitt ställningstagande till abort är irrelevant i det jag skriver om här.

Definierandet av livets gränser är oavklarat. Inte ens dödens inträffande är definierat på riktigt. Medicinskt... Kliniskt... Kanske också religiöst... Men inte vetenskapligt. Måste de definieras eller får vi uppleva döden?

Vi pratade om framtiden och sjukdomar igår. Inget ingående egentligen, utan skrapande på ytan. Man kände av vad andra tyckte och det var inte meningen att det skulle bli speciellt privat. En i gruppen tog allt, som vanligt, till sitt privatliv och gnällde på utan att lyssna på andra. Det var en väntad reaktin från henne och ingen reagerade på det. Det började med att en i gruppen som ofta pratar om döden och antyder att han är rädd för att bli gammal. Ekonomiskt och kanske också själsligt. Jag sa, med en lite tröstande ton, att man nog inte måste vara orolig och angående temat "Alzheimers" la jag bara till att man kan försöka se det som en ny fas i livet och att man kanske ska försöka ta det med en klackspark. Jag vet inte så jättemycket om sjukdomen och känner ingen som haft den, men jag har fattat så pass mycket av dokumentärer och text att de förlorar minnet och händelser som att de helt plötsligt går nakna inträffar allt så ofta, till omgivningens förskräckning. Det är i de situationerna som man som anhörig kan slappna av och acceptera sjukdomen och skratta åt situationen. Leva med i den sjukas vardag och inte försöka pressa denna tillbaka till det samhälle och de normer som vi lever med. Det är kanske som att ha ett småbarn och hur många skulle tänka på samma sätt om ett barn på ett år tog av sig kläderna och sprang naken? Jag tror ingen. Där accepteras situationen och man lever med. Det är ju bara att göra det med den sjuka gamla gumman också!

Naturligtvis kan jag förstå att det är jobbigt för den sjuka också, men jag menar att man som anhörig inte måste göra det sämre för den sjuka. Man måste inte bygga upp ett extra tryck, utan man ska försöka avlasta den drabbade från dennes egna tryck.

De andra i vår samtalsgrupp uttryckte ett stöd för den som berättade om sin sjuka mamma. Jag sa att jag ju också kan förstå att det är jobbigt för hennes mamma, men jag kunde inte riktigt uttrycka något stöd när hon berättade att varken hon eller hennes syster hade någon som helst pliktkänsla att hjälpa den gamla gumman. Man ska inte sitta och klaga så jävla mycket och sen inte ens försöka själv. Naturligvis hamnar hennes mamma på ett hem, för det är vad samhället har råd med. Om man inte vill att ens förälder ska hamna på ett hem måste man antingen ta tag i situationen själv eller sluta rösta på högern, för när man lägger sin röst på dem kommer sådana institutioner i samhället aldrig att få nog med pengar att ta hand om de gamla, sjuka, fattiga... olycksfåglarna.

Hur kan det komma sig att en positiv inställning är provokativ?

Det är det samma med vädret. Om det regnar ute, är det för regnigt och vädret är skit. De s k a  alla tycka. Om vintern är snöig och kall ska man klaga på kylan och längta till sommaren. När sommaren kommer med en skinande sol ska man klaga på värmen... Så kan man ju hålla på i en evighet. Man kan också hålla på i en evighet och se det vackra i alla väder. Man kan njuta av temperaturer och tänka på hur man upplevde kylan den där vintermorgonen på busshållpatsen när bussen inte kom och glädja sig över att man nu står i skinande solsken och svettas. Man kan ta livet med en klackspark och glädja sig över det. Annars kan man ju självmant hoppa i graven och bevara oss andra från en negativ surpuppa!

En kollega till mig står inför alla typer av diskussioner med tårar i ögonvråna. Hon blir alltid personlig och kan inte ta någon typ av kritik. Nästan alltid kommer hon till meningen "Ja, men jag kanske är så på grund av min uppväxt. Saker som jag varit med om i livet" eller "Skicka mig till en psykolog". Det är i andras öron triviala saker som utlöser hennes hårddragningar. En gång var det: "Du får ta en pärm ur skåpet om du behöver en. Du måste inte köpa egna" och en annan "Du kan ta pennan från NNs låda. Hon har en där". De uppmaningarna följdes båda av "Nä! Det kan man inte göra".

Varför reagerar hon så?

Jag tror inte att allt kan hänledas till uppväxten. Det är bara ett uttryck som de gömmer sig bakom, de där människorna som inte vill ta ansvar. Men det behöver ju inte hon veta. Jag skulle gärna hjälpa människan, men jag har släppt det. Går iväg när hon har sina utbrott. Men det skulle ju vara bra om man visste hur man ska hantera det. Lite proffisionellare än att bara lämna det och hoppas att hon löser det själv. Tips?

Jag skulle köpa en fiskmacka som man kan köpa här, i det här landet, där jag bor. Det finns speciella stånd för dem och de är ofta mycket goda. Jag stod och tittade och försökte välja mellan rökt lax, gravad lax, matjessill, makrill, räkor, kräftor etc. Kvinnan i disken kom fram och sa leende:
- Om någonting saknas kan göra en till dig också!
- Oh, verkligen? svarade jag glatt och visste precis vad jag ville ha:
- Då skulle jag vilja ha en med mörkt bröd och makrill. (Tyckte det var dyrt med 40 kronor för en med kräftor på, de enda som hade mörk fralla).
- Det finns inte. Det vi har är det som ligger här.
Jag tittade förvånat på henne en kort stund och överla om jag hade missförstått henne.
- Då tar jag en makrill i ljust bröd.
Kvinnan gav mig mackan och tog pengarna. Sen sa hon:
- Det mörka brödet är slut. Alla andra kan jag göra.

Det ät inte så märkvärdigt i sig, men det händer så ofta. En gång för en tid sen ville jag beställa en cider. Jag gick fram till disken och beställde en som jag ville ha. Den fanns inte. Jag frågade då om vilka som finns och fick det kaxiga svaret "Det är lättare att säga vilka som inte finns", typ. Jag beställde då en annan, jag tror det var päron, för det var iaf en vanlig. Den fanns inte heller. Då pekade bartendern på en rad med uppställda ciderflaskor. Jag valde en av dem och han fastställde att den inte heller fanns. Jag sa då, det spelar ingen roll vilken sort. Jag vill bara ha en cider. Han tyckte att jag skulle väja och jag satsade på en annan. Till slut hittade han en cider.

Det var en extrem situation och jag förstår den än idag inte. Men den är inte så ovanlig. Alla som varit med mig på restaurang under de sista åren vet att det händer allt för ofta. Jag har mycket tur och kanske är det sättet att balansera upp min tur. Man kan inte ju bara ha tur. Om så är fallet kan jag leva med det, men hur kan det bli så? Jag har tillochmed beställt Dagens special inte allt för sent och den som var innan mig hade fått den sista.

Jag fick frågan om jag hade en näsduk. Det hade jag inte. Personen som frågade stannade upp och tittade förvånat. Det finns saker som man ska ha och det stör när man inte har det. Det har alltid stört folk att jag sällan har en väska med mig. Jag tyckte alltid mer om att ha grejerna i fickorna och jag tog oftast med mig lite, speciellt på krogen. Nåja, igår hade jag ingen näsduk och stämningen blev störd. Spännande på sitt sätt, men tråkigt på ett annat. Man ska passa in i en mall och är ett störningsmoment när man inte gör det. Hur påverkar det våra liv? Ska man sträva efter att som tjej alltid ha en näsduk i beredskap?

Jag har skrivit det förr, men skriver det igen: Kommunikation är svårt. Idag har jag kommit på vem som är Kommunikationens fiende, nämligen Lögnen. Man lär sig hyffsat tidigt vilka fördelar det har att kunna ljuga och forskare påstår att vi ljuger massa gånger per dag. Idag funderade jag på om Kommunikationen skulle bli lättare utan Lögnens närvaro och kom fram till att det antagligen i n t e är så, tyvärr. Men det skulle vara så skönt om man inte behövde motbevisa andras lögner.

En annan händelse som förbryllade mig idag har också med lögn och vänskap att göra. Det är Facebook som har stampat in i mitt liv och ger mig huvudbry mest hela tiden. En tjej har klickat på "bli vän med" och poffs så tvingas jag ta ställning till om jag ska acceptera det eller inte. Hittills har jag godkännt alla, men den här kommer jag inte godkänna. Det går inte! Jag förstår inte varför hon tagit sig friheten att göra så, eftersom det enda som vi var överrens om var att vi inte hade lust att ha med varandra att göra. Vi har många gemensamma bekanta som vi träffat under olika faser i livet, men det gör inte att vi behöver vara vänner. Det är ganska kul hur många gånger i livet vi stött på varandra. En gemensam bekant råkar vara en tjej som jag var "brevvän" med som 10-åring. Vi träffades på en ö i Mälaren och lekte med varandra en eller två kvällar och sen skrev vi några brev. Tills det blev tråkigt. Andra gemensamma bekanta är gamla klasskompisar som jag inte längre har någon större kontakt med, men som jag en gång var vän med. Den tjej jag pratar om har jag aldrig gått i samma klass som. Vi har bara haft samma bekanta. Det enda som jag minns av (vi kallar henne K) är att en av alla dessa gemensamma bekanta en gång berättade att K inte ville att min vän och jag var kompisar. Varför fick jag inte veta, men jag antog någon slags svartsjuka. Annars var hon i allmänhet småsur och hade dåliga betyg.

Så, jag väljer att snällt ignorera denna vänförfrågan. Fast det lockar ju att fråga: Varför?

Jag lyssnade på P1 igen. Fredrik Stenberg från Pansarkompaniet P7 i södra Sverige ska åka till Somalia och, enligt EU hjälpa mot, enligt Amnesty spä på konflikten i Somalia. Fredrik hade "inte hunnit tänka över huruvida det är bra eller dåligt att EU skickar soldater" och förklarade sig med "Det är en del av soldatlivet att lite på högre chef. Köpa läget". Det är så tragiskt att så många människor aldrig tar ansvar för sina handlingar. Fredrik, om du skjuter ihjäl ett barn i Somalia ska du för fan inte stilla ditt sjuka samvete med att säga att du bara följde order! Ta tag i ditt eget liv och svansa inte efter jönsarna med slips eller extra streck på ärmen.

Utan alla eftersvansare som Fredrik Stenberg och hans så kallade kollegor skulle krig inte existera!

- Du! Tar ni rast nu? frågar han.
Maten hälls upp på en talrik samtidigt som mikrovågsugnen genom sitt plingande säger åt en annan "maten är klar!".
- Ja. Ska du också ta rast nu? säger hon.
- Nej, ska bara skölja ut kannan. säger han och tränger sig fram till diskbänken där hon står och gör rent mikrovågsugnens lock.
- Lämna kranen på. säger han samtidigt som han tvingar henne att sluta göra rent locket.
Hon tittar förvånat på och sträcker åter fram locket under kranen när han tar bort sin förbannade kanna. Han stänger av kranen och säger:
- Jag tänkte ta rast nu, eftersom ni gör det.

Det är så svårt att släppa känslan man hade för en person tidigare och börja om på nytt. Jag är fortfarande irriterad över en person så fort denna säger någonting, bara för att vi varit i någon typ av konflikt tidigare. Varför kan man inte bara släppa det? Är det någonting biologiskt som ska skydda oss från någonting?

Det är starkt att kunna ställa sig med huvudet högt och ta emot hård kritik! Väntan innan är olidlig om man vet att man snart ska få sig en vokabulär snyting. En hemsk nervositet som hindrar att man kan tänka klart. Att man trots det ställer sig öppen att ta emot kritiken är beundransvärt.

Han stod med armarna som ett skydd över bröstet, men gläd kritiken glida fram. Han gav sig själv bara lite stöd.

En annan hanterar liknande lägen helt motsatt. Han skjuter ifrån sig allt ansvar jämt och låter exempel som friar honom vina genom luften och därigenom bekasta andra med skuld. Tyvärr fungerar det också... Han kan fortsätta bete sig så.

När jag var liten och gick på dagis sa "fröknarna" att jag tog hand om de mindre barnen. När jag kom upp i skolan tyckte jag också om att hjälpa "de svaga" och satte mig själv i blåsväder (helt i onödan för min egna existens). Jag tycker att det är helt nödvändigt att folk som ser en pågående misshandel ingriper och jag tror fortfarande att jag kan rädda världen.

Det är ibland hemskt dåliga egenskaper, eller egentligen är det ju en och samma egenskap, tror jag... Hur som helst kunde jag glida genom livet med inställningen "Sköt dig själv och skit i andra!" och jag skulle då tatuera in "Att tiga är guld" med guldbokstäver på kroppen eller kanske det vackra kinesiska tecknet därför (hittar det inte på nätet nu, annars skulle ni få se hur fint det är, det kinesiska tecknet för "att tiga är guld").

Hur som helst är det viktigt att lära sig att inte bry sig om folk även om det strider mot den egna personligheten eller lusten. Av erfarenhet har jag samtidigt lärt mig att följa min instinkt och inte bara se på. De gånger som jag har hållt tyst har det ändå kommit och bitit mig i röven. Min pappa sa ofta "Ska du tjura nu igen?" när jag var tvungen att hålla käften och inte ta kampen. Jag tjurade mest för att jag kände mig maktlös över situationen när jag inte fick försöka påverka den mer.

Att jag är en "stark personlighet" får jag också ofta höra. Det är ingenting positivt när folk säger det. De menar inget bra, men vad de menar förstår jag inte. När jag var liten ville jag vara "arrogant". Det lät så vackert och även om jag med tiden har lärt mig vad ordet betyder tycker jag inte att det skulle vara så dumt att ha den egenskapen! Bättre det än att man, som det så fint heter, "lägger sig i".

Jo, det sägs också att jag ser saker och ting svart eller vitt. Det är för mig skrattretande eftersom jag är synestiker och ser allt i färger (eller kulörer) - på det riktiga sättet, inte det där löjliga "jag-försöker-beskriva-massa-olika-möjligheter-i-livet-med-hjälp-av-regnbågen-istället-för-konkreta-exempel". Gråskalan nämns också allt så ofta, men den gråa färgen våldtas så ofta i vårt srpåk och jag tycker att vi kan lämna en av de vackraste färgerna ifred.

Hur som helst ska jag tacka min nyfikenhet och mitt intresse för att jag kommit så långt i livet som jag kommit. Jag har blivit (ack) så trött på människornas så kallade "integritet" och tycker att det väl inte är så förbannat svårt att skydda sig själv. Nåja, en dag kanske jag blir mer arrogant och får lust att alltid vara med människorna omkring eller jag flyttar till ett eget hus i Långtbortistan och utvecklar min (ändå hyffsat omtyckta) intressens.

Man får bara nyttja färdmedel som man kan hantera med 100 % säkerhet. Eller man måste se ut som att man kan, i alla fall. Det antydde en kvinna som kom cyklande på gatan förbi mig imorse. Hon cyklade förbi och muttrade. Jag hörde inte vad hon sa, men vid nästa trafikljus förtydligade hon sig med att hon tycker att när man är lite osäker är man en fara för andra resenärer. Jag svarade att jag inte är det, eftersom jag åker försiktigt och att det dessutom ju är helt tomt på trafik klockan kvart över sju där. Det åkte förbi en bil och den i den andra riktningen och cykelvägen rymmer nästan två cyklister i bredd i varje riktning. Dessutom är gående hänvisade till den stenbelagda trottoaren på andra sidan de parkerade bilarna. För vem är jag en fara? Då tyckte hon att vi skulle glömma diskussionen och trampade på för att komma iväg. Nästa korsning (en som faktiskt hade några trafikanter) ville hon inte stanna i, utan gled över mot rött ljus. Vem är det som är en fara för trafiken, tänkte jag och svängde av mot parken som är den andra etappen på min väg till jobbet.

Det första jag tänker på när jag tänker på världen är att jag måste tacka min pappa och mina bröder för att jag fortfarande inte vet hur det fungerar i den. För att jag fortfarande tror att människor vill väl och för att jag fortfarande tror att vår värld kan bli en bra plats att spendera de åren som vi kallar livet i. Vad vår värld är kan jag inte definiera i detta läge, men kanske kommer jag tillbaka till det senare.

Jag har naturligvis alltid haft min värld. I min värld finns människor, händelser och aktiviteter som rör, och berör, mig. Under en lång tid, en tid som inte heller är definierbar, ville jag bort från min värld. Det finns ingen direkt händelse eller någon speciell anledning, men jag kände mig sviken av och besviken på människorna i min värld. Det i sig var inte anledingen till att jag ville bort, utan mer en förklaring till varför det inte var svårt för mig att lämna den världen.

Innan jag åkte hade jag ett bra liv. Ekonomin och karriären stod utstakad. Det enda jag behövde göra var att stanna kvar. Men det ville jag inte, utan jag stack. Ut i världen på ett äventyr utan karta. 22000 i månaden kostade det mig indirekt (eftersom det var lönen som jag lämnade) och man kan undra om det var värt det. För 22000 per månad har jag lärt mig ett nytt språk, vuxit in i en tryggare person, kommit till en fas i livet där jag är riktigt stolt och där jag har rätt att yttra mig om hur det är att vara ny i ett land. Lärt känna en kultur.

När jag gick i gymnasiet såg jag ofta bussen till flygplatsen lämna hållplatsen som jag cyklade förbi och ville gärna stiga på, åka iväg till någonstans, helt planlöst. Då kunde jag inte kliva in i det naiva och dumdristiga. Då kunde jag inte kasta bort en chans att skriva ett prov. En chans att underlätta för en kommande karriär.

När karriären låg för mina fötter klev jag inte upp på stegen utan "steg på bussen". Det var det rätta att göra. Villa, volvo, vovve ligger långt bort, kunde ha legat nära. 22000 var inte skäl nog att stanna och det jag upplevde istället var värt det.

Det är så enkelt att hacka ner på den som inte kan språket. Att kunna försvara sig verbalt är fruktansvärt viktigt i vårt samhälle. Det är nästan legitimt att trycka ner en som inte kan språket bra. Bra språk = hög intelligens. Det är dags att bryta den illusionen och öppna upp för ett samhälle där det som man presenterar står och faller med sättet det presenteras på. Yrken som bilförsäljare skulle väl kanske dö ut, men är det någon större förlust? Lyssna på det som finns bakom språket, även om sändaren är ansvarig för att budskapet kommer fram kan mottagaren ta över lite ansvar och underlätta för dialogen. Kom ihåg att du inte står i centrum i någon annans värld än i din egna och att kommunikation är bland det svåraste vi har att tragglas med varje dag. Den verbala förståelsen minskar också samhällets våld, tror jag.