Första hjälpen-kursen
Jag lovade ju att skriva lite om några teman när jag blivit klarare i huvudet. Nu är väl det stadiet nått och jag borde ju då skriva också... så började det inlägg som jag redan skrivit om den där helgen. Men det raderades och försvann.
Därför blir det inget inlägg om den där Första Hjälpen-kursen, utan ett surt inlägg om varför bloggsidor och mailsidor har den fruktansväärt irriterande funktionen att de loggar ur sig utan att man märker det. Det känner väl alla - att man sitter där och skriver och skriver och formulerar och sen är man klar, trycker på "sänd" och meddelandet är borta. Istället står man på inloggningssidan och kommer inte tillbaka till mailet man skrev. Det skrevs till synes i ett svart hål. Vem skriver med samma engagemang om mailet, eller inlägget, som man precis skrivit? Jag känner ingen.
En sak kan jag nämna om den där Första Hjälpen-kursen. Det mesta som vi lärde oss var inget nytt för mig, fast att jag aldrig gjort någon liknande kurs tidigare. Ibland tror jag att man kan lära sig väldigt mycket från diverse filmer och även om det ofta är överdrivet så finns det stora likheter med verkligheten. I panik handlar man hur som helst inte korrekt efter handboken, så då är det väl skit samma om man försöker göra som i filmen och gör fel eller om man försöker göra som "man ska" och gör fel? T.ex ska man som räddningssimmare vänta med att rädda en i sjönöd och panik tills denne sjunker under vattnet och blir medvetslös (för det är lättare att rädda en som inter kämpar och trycker ner räddaren under ytan) och i filmen simmar räddaren fram och slår den i nöd till medvetslöshet. Jag et inte vilket som är effetkivare, men jag kan tänka mig att det är skönare att bli medvetslös av ett välriktat slag än av att drunkna.
En till sak kan jag nämna. Vi hade en föreläsare som inte insåg att hon stod och fröeläste för vuxna och inte för förskolebarn som hon annars gör. Vi fick en timme "inte bada när det åskar" och "inte bada efter att man ätit" blandat med dumma frågor som "får man bada vid vattenverk där det strömmar?" och "ska man dyka där det är grunt?". Jag blev väldigt irriterad på kvinnan och var nära att ställa ännu dummare frågor som "ska man bada blodig med hajar och pirayor?" så att hon slutade med sin uppfostringsaktion - gjorde jag inte, men det var nära. Jag vet att det inte är så lätt att föreläsa, men ibland är det så att om man inte kan det ska man helt enkelt låta bli.
Det blev visst ett inlägg om Första Hjälpen-kursen...
Därför blir det inget inlägg om den där Första Hjälpen-kursen, utan ett surt inlägg om varför bloggsidor och mailsidor har den fruktansväärt irriterande funktionen att de loggar ur sig utan att man märker det. Det känner väl alla - att man sitter där och skriver och skriver och formulerar och sen är man klar, trycker på "sänd" och meddelandet är borta. Istället står man på inloggningssidan och kommer inte tillbaka till mailet man skrev. Det skrevs till synes i ett svart hål. Vem skriver med samma engagemang om mailet, eller inlägget, som man precis skrivit? Jag känner ingen.
En sak kan jag nämna om den där Första Hjälpen-kursen. Det mesta som vi lärde oss var inget nytt för mig, fast att jag aldrig gjort någon liknande kurs tidigare. Ibland tror jag att man kan lära sig väldigt mycket från diverse filmer och även om det ofta är överdrivet så finns det stora likheter med verkligheten. I panik handlar man hur som helst inte korrekt efter handboken, så då är det väl skit samma om man försöker göra som i filmen och gör fel eller om man försöker göra som "man ska" och gör fel? T.ex ska man som räddningssimmare vänta med att rädda en i sjönöd och panik tills denne sjunker under vattnet och blir medvetslös (för det är lättare att rädda en som inter kämpar och trycker ner räddaren under ytan) och i filmen simmar räddaren fram och slår den i nöd till medvetslöshet. Jag et inte vilket som är effetkivare, men jag kan tänka mig att det är skönare att bli medvetslös av ett välriktat slag än av att drunkna.
En till sak kan jag nämna. Vi hade en föreläsare som inte insåg att hon stod och fröeläste för vuxna och inte för förskolebarn som hon annars gör. Vi fick en timme "inte bada när det åskar" och "inte bada efter att man ätit" blandat med dumma frågor som "får man bada vid vattenverk där det strömmar?" och "ska man dyka där det är grunt?". Jag blev väldigt irriterad på kvinnan och var nära att ställa ännu dummare frågor som "ska man bada blodig med hajar och pirayor?" så att hon slutade med sin uppfostringsaktion - gjorde jag inte, men det var nära. Jag vet att det inte är så lätt att föreläsa, men ibland är det så att om man inte kan det ska man helt enkelt låta bli.
Det blev visst ett inlägg om Första Hjälpen-kursen...
Hej igen!
Nu är jag åter på benen och fit nog för att surfa på nätet och vädra diverse idéer och åsikter. Jag var sjuk förra veckan. Halsont och feber. Det började förra helgen och håller i sig fortfarande, men nu är det möjligt att leva på ett normalt sätt utanför sängen.
Vi flyttade också mitt under min sjukdom. L´vie räknade ut i lördags att han gått ca 8.000 steg i trappor sedan onsdagen. Vi flyttade (naturligtvis) till en lägenhet högst upp i ett hus utan hiss - från en lägenhet högst upp i ett hus utan hiss... Får vi väl skylla oss själva för. De snälla bärhjälparna svor lite över vår i deras ögon "fetisch" över att vilja bo högst upp. Det är vackert när man tittar ut över de andra husen och inte in i en vägg och det är värt att klättra i trapporna med de stora matkassarna när man vet att man får bo så fint, men naturligtvis skulle det vara praktiskt med en hiss.
Nåja, flytten är avklarad, förkylningen nedslagen och våren nästan kommen. Just nu är det bra med mig. På fredag ska jag förbereda smörgåstårta som tyskarna tycker är så läckert och fantastiskt. De kommer att ätas upp under lördagens inflyttningsfest.
Vi flyttade också mitt under min sjukdom. L´vie räknade ut i lördags att han gått ca 8.000 steg i trappor sedan onsdagen. Vi flyttade (naturligtvis) till en lägenhet högst upp i ett hus utan hiss - från en lägenhet högst upp i ett hus utan hiss... Får vi väl skylla oss själva för. De snälla bärhjälparna svor lite över vår i deras ögon "fetisch" över att vilja bo högst upp. Det är vackert när man tittar ut över de andra husen och inte in i en vägg och det är värt att klättra i trapporna med de stora matkassarna när man vet att man får bo så fint, men naturligtvis skulle det vara praktiskt med en hiss.
Nåja, flytten är avklarad, förkylningen nedslagen och våren nästan kommen. Just nu är det bra med mig. På fredag ska jag förbereda smörgåstårta som tyskarna tycker är så läckert och fantastiskt. De kommer att ätas upp under lördagens inflyttningsfest.
blir en paus ett tag till...
Ursäkta att jag inte skrivit på länge, men tiden går så fort. Jag har varit sjuk och eftersom jag inte kunde prata märkte jag vilka problem man får när man inte kan uttrycka sig genom tal. Då är det ju tur att man kan skriva, men under tiden jag var sjuk så stod mest sömn på schemat. Jag har dock tänkt och temana som jag ska skriva om när jag är klarare i huvudet är första-hjälpenkursen som jag var på i helgen, mobing i tv och att katten tydligen har sju liv enligt nestlé.
Trevlig kväll!
Trevlig kväll!
Kontraktsamhälle = vårdnadstvist
Jag ringde nyss sjukförsäkringen för att fråga hur jag kan säga upp mig från dem, då jag hittat en annan som helt enkelt är bättre - enligt allt jag läst och hört. Det var som att bryta upp med en pojkvän. Jag ville nästan säga: "Det är inte du, det är jag!" när kvinnan på andra sidan telefonen halvt förtvivlat frågade: "Vill du lämna oss?!" följt av "Var vi inte bra nog?". Mitt överrumplade svar blev: "Jag har bara hittat en annan som passar bättre till mig..." varpå hon fick ur sig: "På vilket sätt är den andra bättre, vad har vi gjort dåligt". Jag trodde ju inte att de skulle ta det så personligt! Jag vill bara byta kassa som betalar när jag blir sjuk! Inget annat. Men det känns som att man är gift med alla dessa företag och att alla vill ha vårdnaden av barnen.
Igår med Vodafoneblev det en himla kamp för att slippa skriva under ett nytt kontrakt på två år bara för att vi flyttar. Stackarn på andra sidan svettades när jag körde över med diverse paragrafer från lagboken - till exempel den med att jag som privatperson inte måste uppge mitt namn, medan den som är i tjänst är skyldig att presentera sig med namn. Den är effektiv. Det skrämmer folk när man säger så. Jag vet inte vilken paragraf det är, men minns den från tiden då jag var på demonstrationer och fick broschyrer över vilka rättigheter man har. Tillslut hittade vi en hyffsad lösning, men jag fattar inte att det hela tiden ska vara sådan strid!
Jag hävdar att det finns en grund till att det heter gift, precis som det som är giftigt och därför vill jag inte gifta mig och jag har inga barn, men ändå hamnar man i någon slags vårdnadstvist och skilsmässa när man skrivit under ett papper att man hemifrån vill kunna surfa på nätet, att man vill vara försäkrad, att man vill kunna ringa vänner, att man ... ja... att man vill leva i det samhälle vi ändå lever i. Det är så uppbyggt på kontrakt och ger mig ingen större lust att skriva ett kontrakt på kärleken.
Igår med Vodafoneblev det en himla kamp för att slippa skriva under ett nytt kontrakt på två år bara för att vi flyttar. Stackarn på andra sidan svettades när jag körde över med diverse paragrafer från lagboken - till exempel den med att jag som privatperson inte måste uppge mitt namn, medan den som är i tjänst är skyldig att presentera sig med namn. Den är effektiv. Det skrämmer folk när man säger så. Jag vet inte vilken paragraf det är, men minns den från tiden då jag var på demonstrationer och fick broschyrer över vilka rättigheter man har. Tillslut hittade vi en hyffsad lösning, men jag fattar inte att det hela tiden ska vara sådan strid!
Jag hävdar att det finns en grund till att det heter gift, precis som det som är giftigt och därför vill jag inte gifta mig och jag har inga barn, men ändå hamnar man i någon slags vårdnadstvist och skilsmässa när man skrivit under ett papper att man hemifrån vill kunna surfa på nätet, att man vill vara försäkrad, att man vill kunna ringa vänner, att man ... ja... att man vill leva i det samhälle vi ändå lever i. Det är så uppbyggt på kontrakt och ger mig ingen större lust att skriva ett kontrakt på kärleken.
Grattis, bloggen 1 år :)
Idag fyller bloggen ett år. Det har varit skönt att spy ut gallan på en hemsida istället för att förpesta de kära runt mig. Nja, helt fria från mina berättelser, tankar och visioner har de inte varit, men jag tror att bloggen har lättat på mitt humör.
Så grattis och tack till en anonym sida på det stora nätet!
Så grattis och tack till en anonym sida på det stora nätet!
Kollegor som stör sig på samma fel som kollegorna stör sig på dem
Jag fick lov att skratta nu. Kaffe. Det är ett hett ämne jämt. Jag dricker gärna gott kaffe och visst är det väl nu allmänt känt att kaffe smakar olika beroende på bryggningssätt, kokning, maskin etc? Eller? Om man gör kaffe av 100-gradigt vatten eller om avsvalnat, om man låter det dra länge eller för en kort tid, om bönorna är grov- eller finmalda, om bönorna är av hög eller låg kvalitet - allt spelar roll!
Jag är inte beroende av kaffe, men jag tycker att det är gott ibland. Jag dricker alltså kaffe, för att det är gott. Då vill jag att kaffet ska vara gott, annars behöver jag inte dricka kaffe. Om någon bjuder så säger jag inget, men på jobbet görs en kanna hur som helst och det spelar ingen roll om jag dricker eller inte. Nu gjordes precis kaffe och det luktade gott. Jag bestämde mig för att också ta en kopp och min kollega hade redan hällt kaffe och vatten i presskannan. Sen ville hon koka mer vatten och hälla på mer vatten. Det ändrar ju smaken om man låter kaffet dra länge (tills det nya vattnet kokar) och sen spär ut det! Så jag sa spontant "Nej!" och sen var lite av en diskussion igång. Jag ville inte diskutera, men kände inte för kaffe mer. Så jag sa bara att det ju inte spelar någon roll, jag dricker ju ändå inte så gärna kaffe. Då gnällde kollegan på mig.
Jag kan förstå att hon tyckte det blev lite jobbigt, men jag lät ju bli att prata mer om det för att det inte var så viktigt för mig egentligen och hon får då göra sitt kaffe som hon vill. Hur som helst kunde jag inte låta bli att skratta för mig själv. Hon som tyckte att jag var för kräsen är den som är kräsen med ALLT! Hon kan inte dricka någon annans kaffe utan att klaga på att det är för starkt, hon tycker att hon inte kan göra en fruktsallad för att det är för svårt för henne att skära ananas, hon kan inte parkera bilen fast att parkeringsluckan är stor nog för två bilar och hon nämns hyffsat ofta i min blogg. Nu fick jag lov att skratta inuti mig när HON klagar på att jag tackar nej till kaffe.
Jag är inte beroende av kaffe, men jag tycker att det är gott ibland. Jag dricker alltså kaffe, för att det är gott. Då vill jag att kaffet ska vara gott, annars behöver jag inte dricka kaffe. Om någon bjuder så säger jag inget, men på jobbet görs en kanna hur som helst och det spelar ingen roll om jag dricker eller inte. Nu gjordes precis kaffe och det luktade gott. Jag bestämde mig för att också ta en kopp och min kollega hade redan hällt kaffe och vatten i presskannan. Sen ville hon koka mer vatten och hälla på mer vatten. Det ändrar ju smaken om man låter kaffet dra länge (tills det nya vattnet kokar) och sen spär ut det! Så jag sa spontant "Nej!" och sen var lite av en diskussion igång. Jag ville inte diskutera, men kände inte för kaffe mer. Så jag sa bara att det ju inte spelar någon roll, jag dricker ju ändå inte så gärna kaffe. Då gnällde kollegan på mig.
Jag kan förstå att hon tyckte det blev lite jobbigt, men jag lät ju bli att prata mer om det för att det inte var så viktigt för mig egentligen och hon får då göra sitt kaffe som hon vill. Hur som helst kunde jag inte låta bli att skratta för mig själv. Hon som tyckte att jag var för kräsen är den som är kräsen med ALLT! Hon kan inte dricka någon annans kaffe utan att klaga på att det är för starkt, hon tycker att hon inte kan göra en fruktsallad för att det är för svårt för henne att skära ananas, hon kan inte parkera bilen fast att parkeringsluckan är stor nog för två bilar och hon nämns hyffsat ofta i min blogg. Nu fick jag lov att skratta inuti mig när HON klagar på att jag tackar nej till kaffe.
Myndigheterna tar bort människors myndighet
Det känns så löjligt med den så kallade "skyddade personuppgifter". Här i Tyskland är folket väldigt rädd för att information om dem ska läcka ut, men de ser inte vilken information som faktiskt går att få tag på om dem. De tror att de är skyddade när de själva springer runt och ger uppgifter överallt istället för att det ska ske automatiskt. De verkar inte förstå att om staten vill så kan det med hjälp av detta system till och med få reda på MER än om informationer som t.ex. adress skulle vara offentliga, eftersom staten kan räkna ut vilket rörelsemönster, vilka tider man befinner sig var och så vidare om de skulle vilja. Det är ju svårare att räkna ut hur folk rör sig i samhället om de snabbt fixar en adressanmälan över internet. Man kan räkna ut från vilken dator det gjorts, men inte så mycket mer.
Jag är försiktig med vilken information som finns om mig, men sättet som tyskarna är rädda på ligger långt ifrån mig. Jag tycker att det är bättre att vi alla får all information och litar inte på att några vetgiriga politiker kan ta rätt beslut när det handlar om min säkerhet. Snarare tvärt om. Jag tycker alltså att Assange är en person som ska få fortsätta leva, som ska sättas på fri fot och att hans arbete ska fortföras. Det är bättre att spela med öppna kort. Det är säkrare för alla. Om man däremot vill ha makt och bara bryr sig om sin egen säkerhet ska man spela med slutna kort. Det kan man göra och det gör de - politikerna på toppen. De bryr sig inte om en bomb släpps över en stad så länge de inte själva befinner sig i den staden!
Den här falska tryggheten som finns här i landet är bara en del av systemets lekande med folket. Man ska springa runt som en idiot och ge adresser till alla möjliga myndigheter och företag. "Som att" man har kontrollen. Det har man ju inte! Jag har inget val när det gäller hanterandet av mina uppgifter. I värsta fall får man svaret "för ditt eget bästa" och förklaras därmed omyndig.
Jag är försiktig med vilken information som finns om mig, men sättet som tyskarna är rädda på ligger långt ifrån mig. Jag tycker att det är bättre att vi alla får all information och litar inte på att några vetgiriga politiker kan ta rätt beslut när det handlar om min säkerhet. Snarare tvärt om. Jag tycker alltså att Assange är en person som ska få fortsätta leva, som ska sättas på fri fot och att hans arbete ska fortföras. Det är bättre att spela med öppna kort. Det är säkrare för alla. Om man däremot vill ha makt och bara bryr sig om sin egen säkerhet ska man spela med slutna kort. Det kan man göra och det gör de - politikerna på toppen. De bryr sig inte om en bomb släpps över en stad så länge de inte själva befinner sig i den staden!
Den här falska tryggheten som finns här i landet är bara en del av systemets lekande med folket. Man ska springa runt som en idiot och ge adresser till alla möjliga myndigheter och företag. "Som att" man har kontrollen. Det har man ju inte! Jag har inget val när det gäller hanterandet av mina uppgifter. I värsta fall får man svaret "för ditt eget bästa" och förklaras därmed omyndig.
Tjejer, tjejer, tjejer... Sånna är vi. Eller några av oss. Jag i alla fall. Ibland.
Ibland har jag känslan av att någonting riktigt djupt, någonslags urdrift, slår till. Det handlar om småsaker och jag blir mest slagen över att min innerliga reaktion blir så stark. Det är den som förvånar mig mest.
Igår gick jag på café med L´vie, en kompis och kompisens "ragg" från kvällen innan samt hennes kompisar. Det blev precis så fruktlöst och konstigt som jag förväntat mig (man minns ju hur det var när en kompis skulle gå på "date" när man var tonåring och man hängde med som förkläde) - "ragget" pratade med sina kompisar, kompisen till oss satt och pratade med oss och när tjejerna druckit upp sitt/n te/choklad gick de. Kompisen var väl lite besviken och jag log innerligt åt att det inte verkar ändra sig märkvärt när man kommer över 25, mot för tio år sen, när det handlar om partnersökandet.
Det som däremot förvånade mig var ju min egna reaktion vid ett tillfälle:
Vi var på ett för vår del av världen exotiskt café. Det serverades turkiskt kaffe, halva-te och diverse andra saker som jag varken smakat eller hört om tidigare. Som till exempel Vitt kaffe. Det beställde L´vie. Naturligtvis var det spännande att den ljusa, klara te-liknande drycken skulle ha någonting med kaffe att göra och koppen skickades runt så att alla fick lukta. Observera! LUKTA! Men så tar en tjej helt enkelt en slurk. Tydligen hade hon frågat, men jag blev lite irriterad. Sa i vanlig mening ingenting, men tänkte "Vad i helvete".
Sen började jag analysera, som jag ju gör. Därför finns ju den här bloggen. Varför reagerade jag så starkt på det? Jag tycker att jag har rätt att prova av min pojkväns mat och dryck, men jag tyckte inte att en annan tjej får det. Kan det ha att göra med att man som kvinna inte vill se att mannen delar av sig av livsnödvändiga sakerna till andra kvinnor? Förstår du hur jag menar? Om hon hade varit i nöd skulle det inte gjort något, men nu handlade det ju om någon typ av nöje och njutning. Det kändes inte som "vanlig" svartsjuka, utan som att hon gick över en naturlig gräns. Man dricker inte av en främmande persons kaffe, bara sådär!
I och försig hade "ragget" och hennes två tjejkompsar hängt med L´vie och vår kompis på krogen igår medan jag dansade med en annan kompis, men det kan ju inte ge rätt att slurka i sig av min pojkväns kaffe! Du förstår väl att jag både skrattar åt och förundras över min egen reaktion, men jag kan inte låta bli att fortsätta tycka att hon gjorde fel.
Igår gick jag på café med L´vie, en kompis och kompisens "ragg" från kvällen innan samt hennes kompisar. Det blev precis så fruktlöst och konstigt som jag förväntat mig (man minns ju hur det var när en kompis skulle gå på "date" när man var tonåring och man hängde med som förkläde) - "ragget" pratade med sina kompisar, kompisen till oss satt och pratade med oss och när tjejerna druckit upp sitt/n te/choklad gick de. Kompisen var väl lite besviken och jag log innerligt åt att det inte verkar ändra sig märkvärt när man kommer över 25, mot för tio år sen, när det handlar om partnersökandet.
Det som däremot förvånade mig var ju min egna reaktion vid ett tillfälle:
Vi var på ett för vår del av världen exotiskt café. Det serverades turkiskt kaffe, halva-te och diverse andra saker som jag varken smakat eller hört om tidigare. Som till exempel Vitt kaffe. Det beställde L´vie. Naturligtvis var det spännande att den ljusa, klara te-liknande drycken skulle ha någonting med kaffe att göra och koppen skickades runt så att alla fick lukta. Observera! LUKTA! Men så tar en tjej helt enkelt en slurk. Tydligen hade hon frågat, men jag blev lite irriterad. Sa i vanlig mening ingenting, men tänkte "Vad i helvete".
Sen började jag analysera, som jag ju gör. Därför finns ju den här bloggen. Varför reagerade jag så starkt på det? Jag tycker att jag har rätt att prova av min pojkväns mat och dryck, men jag tyckte inte att en annan tjej får det. Kan det ha att göra med att man som kvinna inte vill se att mannen delar av sig av livsnödvändiga sakerna till andra kvinnor? Förstår du hur jag menar? Om hon hade varit i nöd skulle det inte gjort något, men nu handlade det ju om någon typ av nöje och njutning. Det kändes inte som "vanlig" svartsjuka, utan som att hon gick över en naturlig gräns. Man dricker inte av en främmande persons kaffe, bara sådär!
I och försig hade "ragget" och hennes två tjejkompsar hängt med L´vie och vår kompis på krogen igår medan jag dansade med en annan kompis, men det kan ju inte ge rätt att slurka i sig av min pojkväns kaffe! Du förstår väl att jag både skrattar åt och förundras över min egen reaktion, men jag kan inte låta bli att fortsätta tycka att hon gjorde fel.
Flytten
När man ska flytta finns det mycket som ska fixas. Det tar en himla tid, men man skulle nog kunnat ha sparat in hälften av tiden om de olika människorna som jobbar för diverse företag hade lite mer vett i huvudet.
Vi ringde "HotLine"-en och tryckte oss fram i en sån där automatisk telefonsvarargrej där man ska klicka 1 om man vill det och 2 om man vill något annat. Precis det man vill är väl sällan uppräknat så för mig blir det ofta att jag i slutändan klickar på 5 eller något högre nummer för "övriga fall". I förrgår fick vi lyssna på hemsk telefonkömusik i mer än 20 minuter efter att ha tryckt på 5:an. Sen la vi på.
Nästa försök blev det som egentligen fösökts innan telefonen, men fick en ny chans efter det ej framgångsrika telefonförsöket. Internet. Där frågar företaget efter kundinloggningsinformation. Problemet: Företaget har köpt upp det företag vi egentligen köpt abonnemang hos, alltså har vi inga "kundinloggningsinformationer" som man tydligen får när man blir kund.
Därför utforskades nästa möjlighet för att anmäla den nya adressen...
Hos Vodafone vid ingången:
Jag: - Vi ska flytta och jag vill ge er den nya adressen.
Försäljerska: - Vill ni anmäla ny fakturaadress?
J: - Ehh.. Ja... Alltså, vi vill ju ha internet även i den nya lägenheten.
F: - Så alltså ska fakturaadressen inte ändras?
J: - Jo, vi flyttar ju.
F: ...
J: - Vi vill ha internet OCH fakturan till den nya adressen.
F: - Jasså.
Hos Vodafon vid datorn:
F: - Då kan ni ringa vår HotLine. Sånt kan vi i inte göra i butiken.
J: - Det har vi redan försökt. Det gick inte.
F: - Men det är alltid någon där. Försökte ni sent på kvällen.
J: - Ja, det var vid sju-åtta någon gång.
F: - Ja, det är ju inte precis sent på kvällen. Men tidigt på morgonen har ni inte heller försökt då?
J: - Nej, men du kan ju ringa nu så fixar det vi nu.
(OBS! Inga andra kunder i butiken och två försäljare)
F: - Njae... Jag vet ju inte om jag kommer igenom.
J: ???
F: - Står kontraktet på dig?
J: - Nej, på min pojkvän, men jag kan ge alla kontrollinformationer.
F: - Nej, men det får vi inte. Vi får inte ge ut privata informationer. Har du kundinloggningsinformationerna.
J: - Nej. Vi har inga. Vi var egentligen Arcorkunder, men de köptes ju (tyvärr) upp.
F: - Men det finns. Det har ni.
J: - Kan ni skicka de där informationerna till honom då på den adress han angivit i ert datasystem? För vi har de inte.
F: Skrattar och skakar på huvudet.
J: Vi har iaf inga och på något vis måste vi ju kunna få dem.
Efter ett par gånger "Kan vi inte i butiken" VS "Nya förslag så vi får en lösning" griper kollegan in och knappar lite på datorn samtidigt som han mumlar fram om han förstått situationen rätt. Sen säger han: - Så, ge henne det numret.
F: - Men det får vi ju inte. Man måste ju ha kundinloggningsinformationerna för att få det numret.
Manliga försäljaren: - Tydligen inte.
F: - Men hur gjorde du.
M: förklarar var han tryckte.
Tillslut fick jag ett papper som jag ska faxa in till Vodafone, eller som min pojkvän ska faxa... Wow! Vad svårt det kan vara.
Vi ringde "HotLine"-en och tryckte oss fram i en sån där automatisk telefonsvarargrej där man ska klicka 1 om man vill det och 2 om man vill något annat. Precis det man vill är väl sällan uppräknat så för mig blir det ofta att jag i slutändan klickar på 5 eller något högre nummer för "övriga fall". I förrgår fick vi lyssna på hemsk telefonkömusik i mer än 20 minuter efter att ha tryckt på 5:an. Sen la vi på.
Nästa försök blev det som egentligen fösökts innan telefonen, men fick en ny chans efter det ej framgångsrika telefonförsöket. Internet. Där frågar företaget efter kundinloggningsinformation. Problemet: Företaget har köpt upp det företag vi egentligen köpt abonnemang hos, alltså har vi inga "kundinloggningsinformationer" som man tydligen får när man blir kund.
Därför utforskades nästa möjlighet för att anmäla den nya adressen...
Hos Vodafone vid ingången:
Jag: - Vi ska flytta och jag vill ge er den nya adressen.
Försäljerska: - Vill ni anmäla ny fakturaadress?
J: - Ehh.. Ja... Alltså, vi vill ju ha internet även i den nya lägenheten.
F: - Så alltså ska fakturaadressen inte ändras?
J: - Jo, vi flyttar ju.
F: ...
J: - Vi vill ha internet OCH fakturan till den nya adressen.
F: - Jasså.
Hos Vodafon vid datorn:
F: - Då kan ni ringa vår HotLine. Sånt kan vi i inte göra i butiken.
J: - Det har vi redan försökt. Det gick inte.
F: - Men det är alltid någon där. Försökte ni sent på kvällen.
J: - Ja, det var vid sju-åtta någon gång.
F: - Ja, det är ju inte precis sent på kvällen. Men tidigt på morgonen har ni inte heller försökt då?
J: - Nej, men du kan ju ringa nu så fixar det vi nu.
(OBS! Inga andra kunder i butiken och två försäljare)
F: - Njae... Jag vet ju inte om jag kommer igenom.
J: ???
F: - Står kontraktet på dig?
J: - Nej, på min pojkvän, men jag kan ge alla kontrollinformationer.
F: - Nej, men det får vi inte. Vi får inte ge ut privata informationer. Har du kundinloggningsinformationerna.
J: - Nej. Vi har inga. Vi var egentligen Arcorkunder, men de köptes ju (tyvärr) upp.
F: - Men det finns. Det har ni.
J: - Kan ni skicka de där informationerna till honom då på den adress han angivit i ert datasystem? För vi har de inte.
F: Skrattar och skakar på huvudet.
J: Vi har iaf inga och på något vis måste vi ju kunna få dem.
Efter ett par gånger "Kan vi inte i butiken" VS "Nya förslag så vi får en lösning" griper kollegan in och knappar lite på datorn samtidigt som han mumlar fram om han förstått situationen rätt. Sen säger han: - Så, ge henne det numret.
F: - Men det får vi ju inte. Man måste ju ha kundinloggningsinformationerna för att få det numret.
Manliga försäljaren: - Tydligen inte.
F: - Men hur gjorde du.
M: förklarar var han tryckte.
Tillslut fick jag ett papper som jag ska faxa in till Vodafone, eller som min pojkvän ska faxa... Wow! Vad svårt det kan vara.
Gratulationer över nätet är värre än ett opersonligt kort som man köpt för 15 kronor i kiosken
Folk fyller år. Det ser man på Facebook. Man får snällt en påminnelse och sen skriver man lite halvhjärtat "Grattis" i Loggen. Om man inte har ställt in när man fyller år får man desto färre gratulationer. Så var det för mig förra året. Först blev jag nog lite besviken, men sen tyckte jag att det var bra. Varför skulle folk som jag bara har kontakt med på nätet som jag inte pratat med sen mer än tio år önska mig en bra födelsedag? Egentligen.
Jag vet inte hur viktig födelsedagarna egentligen är för mig. Jag trivs med att bli äldre och ser fram emot att kunna fira att jag blivit ett år äldre. Jag har hittills inte tjurat över att jag blivit äldre och för er som är äldre än mig och vill trösta er själva med att säga att "hon är ju fortfarande så ung" så vill jag säga att ni gnällde nog över både 20- och 25-årskriser och jag har klarat mig över båda utan att fälla en tår över det! Det handlar mest om en inställning. Antingen är man glad över att man överlevt ett år till eller man önskar att man dött under året. Det finns ju bara de två vägarna och de flesta är väl egentligen glada över att de fortfarande lever?
Och ni som nu läser bloggen och tänker "men oj, har jag missat hennes födelsedag" kan vara lugna, det är ett tag kvar tills dess. Det var en annan som fyllde år som fick mig på tankarna just idag.
Jag vet inte hur viktig födelsedagarna egentligen är för mig. Jag trivs med att bli äldre och ser fram emot att kunna fira att jag blivit ett år äldre. Jag har hittills inte tjurat över att jag blivit äldre och för er som är äldre än mig och vill trösta er själva med att säga att "hon är ju fortfarande så ung" så vill jag säga att ni gnällde nog över både 20- och 25-årskriser och jag har klarat mig över båda utan att fälla en tår över det! Det handlar mest om en inställning. Antingen är man glad över att man överlevt ett år till eller man önskar att man dött under året. Det finns ju bara de två vägarna och de flesta är väl egentligen glada över att de fortfarande lever?
Och ni som nu läser bloggen och tänker "men oj, har jag missat hennes födelsedag" kan vara lugna, det är ett tag kvar tills dess. Det var en annan som fyllde år som fick mig på tankarna just idag.
Partnersökandet
Nu har jag tittat på tv igen. De påstod att man söker upp en partner som ser lika ut som en själv, men det betyder ju då att om man inte sett sig själv i spegeln så kommer man aldrig att hitta en attraktiv person att "dela sitt liv med". Jag skulle köpa teorin lättare om de påstod att man letar efter partner som är lika ens nära släktingar. Eftersom släktningarna liknar en själv så kommer man att indirekt leta efter en partner som liknar en själv. Men det är ju en konstig tanke också, eller? Varför sysselsätter sig så många med det där?
Samhället - vissa människors superhjälte som tas för givet.
Sånt här läser man i tidningen och jag undrar vad folk förväntar sig av "samhället":
Aftonbladet: 10 jan 2011:
" – Vi har inte fått hjälp med någonting, ingen har kontaktat oss. Vi fick själva söka upp en präst för att prata om det som hänt.
I tisdags var polisteknikernas protokoll från brandplatsen klart, det visade att branden inte var anlagd och troligtvis orsakats av oaktsamhet. Samtidigt har brodern Jorma fullt upp med att ta hand om det praktiska. Eftersom systern inte var med i Svenska kyrkan tillhandahålls ingen präst till begravningen, som Jorma själv måste organisera.
Jag är förbannad, och självklart ledsen för min syster. Men jag får bryta ihop senare, säger han."
Samhället är ju en gruppering av människor som hjälper varandra, men alla verkar bara vänta på någon typ av optimal vän som ställer upp ekonomiskt, med profisionell hjälp och är det fullt ut fungerande skyddsnätet när individen faller. Allt detta utan att väl själv vara beredd att hjälpa. Jag ve inte hur hjälpsam denna Jorma är, men på något vis upplever jag det som att han förväntar sig så mycket av samhället. Samhället har på något sätt blivit någonting övernaturligt som man tar för givet. Konstigt eller?
Sen läxas man upp av Aftonbladet med tjat från grundskolan. Som att det kommer göra skillnad. Jag tror inte sånna här listor med "nyheter" hjälper speciellt mycket, men de fullgarderar sig i vanlig mening och skriver även det i artikeln med något i stil med "...antalet bränder har sen 2006 ökat och med växande antal äldre i samhället kommer siffrorna att fortsätta stiga" (observera min förmåga att använda olika ord för liknande saker till skillnad från Aftonbladet).
Så skyddar du dig mot brand i bostaden
Lämna aldrig levande ljus och dekorera inte ljusstakar men antändliga föremål.
Kolla batteriet i brandvarnaren. Trådlösa brandvarnare kan kopplas ihop så de löses ut oavsett var i bostaden som branden uppstår.
Hjälp till att hålla trapphus och källargångar fria från skräp.
Torka aldrig kläder på element eller bastuaggregat.
Ta för vana att dra ut stickkontakten när du använt brödrosten och strykjärnet, installera gärna en jordfelsbrytare och en timer.
Ha ett grytlock till hands när du friterar, steker eller kokar knäck.
Håll köksfläkten ren och byt filter med jämna mellanrum.
Blöt innehållet i askkoppen innan den töms.
Om säkringarna ofta går sönder – kontakta en elektriker för felsökning.
Källa: Hem & hyra, Brandskyddsföreningen
Försök förklara för förstagångsförsökarna
"Det är svårt att förklara för den som inte förstår" eller hur han nu ordagrannt uttryckte det, den duktiga skidåkaren Ingemar Stenmark. Det har han rätt i, att det för tusan inte är lätt att förklara saker för de som inte förstår grunderna. Jag är ingen datakunnig människa i det avseendet - speciellt inte när jag jämför mig med kompisar som förstår sig på datorer. Jag kan arbeta med datorer och har gjort det ungefär 2/3 av mitt liv, men kan inte begripa hur man kan komma på något så komplext.
Nåja, jag har ändå lite erfarenhet, märker jag när jag pratar med mina kollegor. Den dataansvarige på jobbet frågar mig om hjälp och det är väl kul på ett sätt, men samtidigt skrämmer det mig lite att min kompetens är den detta företag har. Det känns ibland lite vanskligt. De andra slappnar av och tänker att "det fixar hon".
Nu får jag allt så ofta höra "Men det har ju funkat fram tills nu, varför funkar det inte längre?". Idag handlade det om skrivare igen. Vissa har fel Driver installerad och jag har sagt det under ett år, att det kommer att ge problem. Nu har de fått problem och frågar "Varför funkar det inte, det har ju alltid funkat". Jag känner det som att det är liknande problematik som finns hos den som inte fyller på olja i bilen. Det funkar, tills det inte funkar längre. Hur ska jag förklara den grundläggande kunskapen för de som inte fattat det, fast att de är äldre än mig? Varför ska jag förklara det? Det kanske är dags att de får ta tag i sina problem själva och lösa det som måste lösas.
Nåja, jag har ändå lite erfarenhet, märker jag när jag pratar med mina kollegor. Den dataansvarige på jobbet frågar mig om hjälp och det är väl kul på ett sätt, men samtidigt skrämmer det mig lite att min kompetens är den detta företag har. Det känns ibland lite vanskligt. De andra slappnar av och tänker att "det fixar hon".
Nu får jag allt så ofta höra "Men det har ju funkat fram tills nu, varför funkar det inte längre?". Idag handlade det om skrivare igen. Vissa har fel Driver installerad och jag har sagt det under ett år, att det kommer att ge problem. Nu har de fått problem och frågar "Varför funkar det inte, det har ju alltid funkat". Jag känner det som att det är liknande problematik som finns hos den som inte fyller på olja i bilen. Det funkar, tills det inte funkar längre. Hur ska jag förklara den grundläggande kunskapen för de som inte fattat det, fast att de är äldre än mig? Varför ska jag förklara det? Det kanske är dags att de får ta tag i sina problem själva och lösa det som måste lösas.
Kartonger
Jag tänker inte på så mycket just nu. Mina tankar kretsar mest runt kartonger och vilka man måste ringa för att man flyttar. Här sker nämligen ingenting automatiskt som i Sverige, för alla tyskar är så rädda för att någon ska få reda på data om dem som de inte givit den personen. Dessutom tycker de inte om att bli "reducerade" på ett nummer, likt vårt personnummer, så allt blir väldigt krångligt. Inte konstigt att Google inte får igenom StreetView i Tyskland. Nåja, det går ju att ringa alla dessa personer. Eftersändning har jag iaf fått igenom så posten kommer vi få ändå och lastbil är beställd till flyttningsdagen. Den 27:e flyttar vi.
Varför...
...varför!! säger ingen i filmer "hejdå" innan de lägger på luren?
Ursäkta...
... att jag svurit i de sista inläggen. Ska omedelbums sluta upp med det. Lovar!
Könsstympning och knasiga kroppsideal
Det är konstigt det där med idealen. Man ska vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt och samtidigt vara individuell. Jag hörde ett program om könsstympning. Det är väl ett ord som har en väldigt negativ klang, eller? För mig är det ett ord som inte passar in i vårt samhälle här i den så kallade västvärlden. Det känns som ett gammal ord, nästan förlegat. Programmet handlade om problemen som kvinnorna får efter ett sådant ingrepp, egentligen handlade det om en kvinnas erfarenheter, mycket om att hon inte kunde ha byxor på sig när hon kom hem, utan drog som det första hon gjorde av sig jeansen och trosorna och ersatte dem med en klänning.
När jag kom hem berättade L´vie (utan att jag ens nämnt den där dokumentären som jag hört, eftersom han tycker att jag väldigt ofta säger: "Jag hörde/såg en dokumentär idag...") att han läst att den nya trenden inom plastikkirurgin är att skära bort de inre blygdläpparna så att de är kortare än de yttre. Dessutom var det tydligen viktigt att de inre blygläpparna inte har en brun kant, utan att den ska skäras bort. "Har mina blygdläppar en brun kant?" var min första fråga och så tittade jag efter. Det måste man ju kontrollera på en gång! Tänka sig, med vetskapen att de ofta är brunare kunde jag också urskilja en viss "bruning" på dem. Nåja, nu vet ni mycket om mina blygdläppar tycker ni, men ni vet egentligen inte mer än vad ni ändå kunde ta reda på eftersom det tydligen är normalt att de är aningen brunare längst ut.
Jag undrar bara "Vem faaan bryr sig om det?!". Om det ens är ett tema i ens liv borde man söka sig en hobby och ägna livet åt viktigare saker än att kontrollera om blygdläpparna är brunare på de sista millimetrarna eller inte. jag kontrollerade det naturligtvis i vetenskapligt syfte och det är alltid tillåtet! Det är ju min hobby att bry mig om folks åsikter, blygdläpparna i sig var inget som jag brydde mig speciellt mycket om innan.
Hur kan det komma sig att folk väljer att operera sig i könet? Det är ju så fruktansvärt smärtsamt när man har problem med underlivet. Jag förstår inte att man utsätter sig för riskerna. Grund: Ser snyggare ut. Bah!
När jag kom hem berättade L´vie (utan att jag ens nämnt den där dokumentären som jag hört, eftersom han tycker att jag väldigt ofta säger: "Jag hörde/såg en dokumentär idag...") att han läst att den nya trenden inom plastikkirurgin är att skära bort de inre blygdläpparna så att de är kortare än de yttre. Dessutom var det tydligen viktigt att de inre blygläpparna inte har en brun kant, utan att den ska skäras bort. "Har mina blygdläppar en brun kant?" var min första fråga och så tittade jag efter. Det måste man ju kontrollera på en gång! Tänka sig, med vetskapen att de ofta är brunare kunde jag också urskilja en viss "bruning" på dem. Nåja, nu vet ni mycket om mina blygdläppar tycker ni, men ni vet egentligen inte mer än vad ni ändå kunde ta reda på eftersom det tydligen är normalt att de är aningen brunare längst ut.
Jag undrar bara "Vem faaan bryr sig om det?!". Om det ens är ett tema i ens liv borde man söka sig en hobby och ägna livet åt viktigare saker än att kontrollera om blygdläpparna är brunare på de sista millimetrarna eller inte. jag kontrollerade det naturligtvis i vetenskapligt syfte och det är alltid tillåtet! Det är ju min hobby att bry mig om folks åsikter, blygdläpparna i sig var inget som jag brydde mig speciellt mycket om innan.
Hur kan det komma sig att folk väljer att operera sig i könet? Det är ju så fruktansvärt smärtsamt när man har problem med underlivet. Jag förstår inte att man utsätter sig för riskerna. Grund: Ser snyggare ut. Bah!
Fåglar dör "mystiskt"
Döda fåglar, döda fiskar. Nyår. Jag vet, precs som forskarna, inte vad de dött av, men nog fan kan det kännas nära att det beror på nyårsraketerna som preparerats med diverse kemikalier för att lysa upp himlen ack så vackert. Det är inte vackert mer när fåglarna dör!
Jag tyckte redan som barn illa om raketer, så det är inget konstigt att just jag tar denna chans att föreslå att vi slutar med raketer. Jag minns att jag sprang in igen och tittade ut genom fönstret, om min pappa inte tvingade mig att stanna och titta. Lite låtsades jag nog tycka om det, men det var läskigt ändå. I tonåren blev det roligt att se fina fyrverkerier, men efter 2004 har jag inte sett något som väckt mitt intresse märkbart. Jag var i Stockholm vid millennieskiftet och det fyrverkeriet var väldigt häftigt att uppleva (det var nämligen mer en upplevelse än en syn). 2004 var jag med en kompis på resa i England. Vi hamnade i Portsmouth precis när de firade någon kapten (förlåt, men jag minns inte vem det var) och avslutade det hela med en fantastiskt fyrverkeri. Dessa två raketfester har tagit udden av fyrverkerier i min värld så jag uppskattar de inte mer. Det är inget speciellt mer och det känns numera bara onödigt att förpesta städer och natur på det viset.
Och nu dör fåglarna. Kan vi inte sluta med den där skiten nu? Har vi inte hållit på tillräckligt länge?
Jag tyckte redan som barn illa om raketer, så det är inget konstigt att just jag tar denna chans att föreslå att vi slutar med raketer. Jag minns att jag sprang in igen och tittade ut genom fönstret, om min pappa inte tvingade mig att stanna och titta. Lite låtsades jag nog tycka om det, men det var läskigt ändå. I tonåren blev det roligt att se fina fyrverkerier, men efter 2004 har jag inte sett något som väckt mitt intresse märkbart. Jag var i Stockholm vid millennieskiftet och det fyrverkeriet var väldigt häftigt att uppleva (det var nämligen mer en upplevelse än en syn). 2004 var jag med en kompis på resa i England. Vi hamnade i Portsmouth precis när de firade någon kapten (förlåt, men jag minns inte vem det var) och avslutade det hela med en fantastiskt fyrverkeri. Dessa två raketfester har tagit udden av fyrverkerier i min värld så jag uppskattar de inte mer. Det är inget speciellt mer och det känns numera bara onödigt att förpesta städer och natur på det viset.
Och nu dör fåglarna. Kan vi inte sluta med den där skiten nu? Har vi inte hållit på tillräckligt länge?
Människors egoism har inga gränser
Päls är ett hett ämne. Jämt. För några år sen var jag en naiv ung tjej som på allvar trodde att kampen mot päls vunnits. Men året efter satsade de stora designerna på päls. Användadet av döda djur på kroppen kom smygande - kragar, puffar på vantarna, små detaljer, för att snart slå igenom med full kraft igen. Nu ser man ofta idioter som går runt med hela kappor och mössor. De fattar inte hur onödigt det är. Det är modernt.
Det som stör mig mest är att det inte ens bara är den värsta överklassen som bär päls. Även den grå massan vill "lyxa till det" med det som en gång var minkar. Samtidigt som det blir mer modernt och "modiskt sett korrekt" pressas priserna. Vad betyder det för djuren? Att de får det bättre?
Det skulle inte störa mig så mycket om någon valde att ta pälsen från sin älskade, döda hund och bära som en "schysst accessoir", men att föda upp djur under onaturliga förhållanden som inte på något sätt gynnar dem kan jag inte stödja. Jag förstår inte heller att ni andra kan stödja det.
Det som stör mig mest är att det inte ens bara är den värsta överklassen som bär päls. Även den grå massan vill "lyxa till det" med det som en gång var minkar. Samtidigt som det blir mer modernt och "modiskt sett korrekt" pressas priserna. Vad betyder det för djuren? Att de får det bättre?
Det skulle inte störa mig så mycket om någon valde att ta pälsen från sin älskade, döda hund och bära som en "schysst accessoir", men att föda upp djur under onaturliga förhållanden som inte på något sätt gynnar dem kan jag inte stödja. Jag förstår inte heller att ni andra kan stödja det.
Lite om julhelgen: Del 2
Om att vi "bråkat" om ett litet ord, utan att förstå dess obetydelse:
Det var ett ämne jag tog upp i år som brukar vara en av grundstenarna till att vi börjar diskutera i familjen. Det är det där med att säga orden "... tycker jag" efter att man sagt någonting som man tycker. Jag gör det väldigt ofta nu för tiden, för att på något vis fullgardera mig, tror jag ;)
Jag börjar dock tycka att det är onödigt att säga att man "tycker" något efter att man tyckt till. När man yttrar en åsikt är det ju självklart att man tycker det också och eftersom det inte finns någon exakt vetenskap är det ju alltid att man själv tycker någonting när man säger att "det är så". Om man däremot tror någonting kan man ju lägga till det ordet, men för att någon säger att någonting är på något sätt måste det ju inte vara så. Om jag säger att "han har långt hår" är det en definitionsfråga. Om jag säger att jorden är rund är det en accepterad vetenskaplig grundsats. Om jag säger att matematik är exakt tror jag att jag ljuger och säger jag att maten smakar bra är det mina smaklökar som avgjort saken och inte hela världens befolkning... tycker jag!
Även detta år blev det att jag fick lov att säga "tycker jag" efter allt jag tyckte. Det blir ju bara dubbelt, alltså kaka på kaka eller tårta på tårta, liksom när man säger:
- Avancera framåt
- Backa bakåt
- borteliminera
- entréingång
- flytande vätska
- första-premiär
- handmanschetter
- hopplös sisyfusmöda
- kärleksromans
- medkollega
- ogift ungkarl
- regnparaply
- retirera baklänges
- salivspottkörtlar
- skräckterror
- slutfinal
- solparasoll
- sysömmersk
- trilogi i tre delar
- zoologisk djurpark
(listans källa: http://www.thesauruslex.com/sprak/tautolog.htm)
Och om det är så att hjärtat slår ett visst antal slag innan man dör så är det väl så att talets funktion slås ut när man sagt samma ord alldeles för ofta?
Jag säger, därför tycker jag!
Det var ett ämne jag tog upp i år som brukar vara en av grundstenarna till att vi börjar diskutera i familjen. Det är det där med att säga orden "... tycker jag" efter att man sagt någonting som man tycker. Jag gör det väldigt ofta nu för tiden, för att på något vis fullgardera mig, tror jag ;)
Jag börjar dock tycka att det är onödigt att säga att man "tycker" något efter att man tyckt till. När man yttrar en åsikt är det ju självklart att man tycker det också och eftersom det inte finns någon exakt vetenskap är det ju alltid att man själv tycker någonting när man säger att "det är så". Om man däremot tror någonting kan man ju lägga till det ordet, men för att någon säger att någonting är på något sätt måste det ju inte vara så. Om jag säger att "han har långt hår" är det en definitionsfråga. Om jag säger att jorden är rund är det en accepterad vetenskaplig grundsats. Om jag säger att matematik är exakt tror jag att jag ljuger och säger jag att maten smakar bra är det mina smaklökar som avgjort saken och inte hela världens befolkning... tycker jag!
Även detta år blev det att jag fick lov att säga "tycker jag" efter allt jag tyckte. Det blir ju bara dubbelt, alltså kaka på kaka eller tårta på tårta, liksom när man säger:
- Avancera framåt
- Backa bakåt
- borteliminera
- entréingång
- flytande vätska
- första-premiär
- handmanschetter
- hopplös sisyfusmöda
- kärleksromans
- medkollega
- ogift ungkarl
- regnparaply
- retirera baklänges
- salivspottkörtlar
- skräckterror
- slutfinal
- solparasoll
- sysömmersk
- trilogi i tre delar
- zoologisk djurpark
(listans källa: http://www.thesauruslex.com/sprak/tautolog.htm)
Och om det är så att hjärtat slår ett visst antal slag innan man dör så är det väl så att talets funktion slås ut när man sagt samma ord alldeles för ofta?
Jag säger, därför tycker jag!
Tyskarna VS svenskarna
Jag vågar påstå att den största skillnaden mellan svenskarna och tyskarna är att svenskarna häller soppan i bilen och dricker spriten, medan tyskarna tankar sina bilar mer sprit och äter soppan själv.
Lite om julhelgen: Del 1
Nu har jag sorterat tankarna lite och åter sjunkit in i den roll jag spelar när jag är i Kiel. Jag är glad att vara ifrån de där rollerna som jag på något vis måste spela när jag är hemma igen.
Här kommer tankarna om träffen med vännerna:
Det är tradition att vi träffas till julfrukost en dag före julafton hos en kompis. Det är väldigt kul att det finns en sådan tradition och jag är glad att jag, tjejen som i varenda fasbyte i livet bytit kompisar, blir bjuden till. Jag har nog aldrig kännt mig som en i det riktiga gänget, då jag kom in i gruppen under gymnaset. De andra har nämligen kännt varandra sen dagis och vuxit samman under åren. De har säkert också vuxit isär, men det ser inte jag. Det är jag nog för avundssjuk för.
Hur som helst träffades vi även detta år. Jag åkte med en kompis som jag kanske känner att jag är närmare med än många andra människor som jag träffat under mitt liv. Det var skönt att hon hämtade upp mig och att vi åkte ut tillsammans. Det kändes så som det är i filmer - att kompsien kommer och hämtar. Att det ändå inte kändes som så djup vänskap, då vi egentligen inte pratat ordentligt på mer än två år, låtsades jag inte om, utan lät mig sjukna in i någon halvfejkad roll. Djupt inne i mig undrade jag om hon verkligen var som hon var då - innan jag flyttade till utlandet, för jag känner mig inte som samma person. Jag undrade nog också om hon skulle tycka om den jag är nu. Det skulle hon nog om hon kom och hälsade på mig på min nya hemmaplan, men kanske passar denna "nya" person inte riktigt hemma i den gamla omgivningen...
Nåja, det var en vanlig bilresa med lite snack som passar alla möjliga omgivningar och roller.
Väl framme kramade vi om de andra kompisarna. Som att vi kände varandra. Som att vi tyckte om varandra. Som att vi spelade ett spel att vara det perfekta kompisgänget. Det fanns alltid spänningar i det där gänget gällande vem som var mest kompis med vem. En viss konkurrens på något vis. Vem var den som var mest vän med alla? Vem skulle verkligen hålla tyst om det man berättade? Vem var din "bästis" av alla dessa människor? Det spelet verkade i år ha slutat. Jag vet inte om den konkurrensen låg i mig - tjejen som alltid önskade att ha en bästa kompis genom livet. Hon som sett alla avsnitt av "Vänner" och "Sex and the City" (samt filmerna).
Här kommer tankarna om träffen med vännerna:
Det är tradition att vi träffas till julfrukost en dag före julafton hos en kompis. Det är väldigt kul att det finns en sådan tradition och jag är glad att jag, tjejen som i varenda fasbyte i livet bytit kompisar, blir bjuden till. Jag har nog aldrig kännt mig som en i det riktiga gänget, då jag kom in i gruppen under gymnaset. De andra har nämligen kännt varandra sen dagis och vuxit samman under åren. De har säkert också vuxit isär, men det ser inte jag. Det är jag nog för avundssjuk för.
Hur som helst träffades vi även detta år. Jag åkte med en kompis som jag kanske känner att jag är närmare med än många andra människor som jag träffat under mitt liv. Det var skönt att hon hämtade upp mig och att vi åkte ut tillsammans. Det kändes så som det är i filmer - att kompsien kommer och hämtar. Att det ändå inte kändes som så djup vänskap, då vi egentligen inte pratat ordentligt på mer än två år, låtsades jag inte om, utan lät mig sjukna in i någon halvfejkad roll. Djupt inne i mig undrade jag om hon verkligen var som hon var då - innan jag flyttade till utlandet, för jag känner mig inte som samma person. Jag undrade nog också om hon skulle tycka om den jag är nu. Det skulle hon nog om hon kom och hälsade på mig på min nya hemmaplan, men kanske passar denna "nya" person inte riktigt hemma i den gamla omgivningen...
Nåja, det var en vanlig bilresa med lite snack som passar alla möjliga omgivningar och roller.
Väl framme kramade vi om de andra kompisarna. Som att vi kände varandra. Som att vi tyckte om varandra. Som att vi spelade ett spel att vara det perfekta kompisgänget. Det fanns alltid spänningar i det där gänget gällande vem som var mest kompis med vem. En viss konkurrens på något vis. Vem var den som var mest vän med alla? Vem skulle verkligen hålla tyst om det man berättade? Vem var din "bästis" av alla dessa människor? Det spelet verkade i år ha slutat. Jag vet inte om den konkurrensen låg i mig - tjejen som alltid önskade att ha en bästa kompis genom livet. Hon som sett alla avsnitt av "Vänner" och "Sex and the City" (samt filmerna).
Vi satte oss och åt. Jag ställde fast att jag inte kände de andra tjejerna speciellt bra. Jag visste inte vad de pluggade, var de jobbade, vad de tränade. Jag visste bara det jag redan visste innan jag åkte. Typ. Vad visste de om mig? Jag slappnade ändå av, men märkte att jag sjönk in i någon slags återhållsam person som betraktade de andra. Jag skulle helst bara sitta där med vänner som jag kände, men det gjorde jag inte. Jag satt med fem tjejer i ett rum och undrade vad de egentligen var för människor nu. Och jag kände att jag gled in i något slags gammalt mönster. Jag lekte nog att jag var den jag var då. Den de kände. Gjorde ni andra det också så?
Det var ändå trevligt att träffas, men jag hoppas att ni kan komma och hälsa på mig här. Här är jag nämligen mer avslappnad. Här i Tyskland har jag utvecklats, för jag hade ingen att prata med i början. Jag var tvungen att hitta mig själv och utvecklas till den jag är nu. Känner ni mig fortfarande? Kan jag lita på er?Vad betyder "Fasten your seatbelt"-skylten?
Symboler ska göra kommunikationen lättare. Egentligen. Tyvärr finns det ett missbruk av symboler som gör det väldigt svårt att ta sig fram i världen som ickehörande eller människa-som-inte-kan-alla-världens-språk. Min hörsel fungerar bra, men jag kan föreställa mig att det är svårt eftersom mycket information får man bara per högtalarna när man är ute och reser.
Nyligen flög jag från Sverige med Lufthansa och förundrade mig över att de förstör det enda hjälpmedel som man har som ej tysk- eller engelskförstående resande - symbolerna. Jag kan båda språken, så jag kunde lägga märke till problematiken utan att göra fel. Annars skulle jag nog gjort fel. På flygplanet finns det tre symboler som lyser ovanför en när planet lyfter. En av dem är "Fasten your Seatbelt"-symbolen/Säkerhetsbältessymbolen:
Nyligen flög jag från Sverige med Lufthansa och förundrade mig över att de förstör det enda hjälpmedel som man har som ej tysk- eller engelskförstående resande - symbolerna. Jag kan båda språken, så jag kunde lägga märke till problematiken utan att göra fel. Annars skulle jag nog gjort fel. På flygplanet finns det tre symboler som lyser ovanför en när planet lyfter. En av dem är "Fasten your Seatbelt"-symbolen/Säkerhetsbältessymbolen:
som när den lyser betyder att du ska ha bältet på dig. När symbolen slocknar kan man tro att man får ta av sig bältet, men om man lyssnar på det brusiga uttalande som flygvärdinnan ger får man informationen att man ska ha bältet på sig under hela resan, samt att slocknad "Fasten your Seatbelt"-symbol betyder att man får slå på elektriska apparater igen. När skylten inför landning åter tänds ska man slå av datorer och andra apparater. Mobilen får man under hela resan inte slå på.
Skulle det inte underlätta att byta ut symbolerna, eller lägga till en symbol så att även de som inte förstår detta uttalande också får information som ändå kan vara ganska viktig?
