Le Lotus d'Orange

Idag läste jag att tre grupper i skolan jag går i fick pris (fem fick pris totalt) i en tävling. Det är ju egentligen kul och jag hade sett fram emot att jobba med personer som är kreativa och tänker. Jag såg fram emot att lära känna människor som jag kan lära mig någonting från. Men de som vann hade bara hostat ihop någonting de sista dagarna och inte ens tänkt igenom det hela. I en presentation sa de "eeh.. vi hade liksom tänkt att i hissen ska det vara lite grönt.. så växter ska växa på väggarna, men hur det ska vara vet vi inte". På bilderna hade de fotografier av växter. Och kanske var det precis på det som de vann. De som sitter i juryn är själva människor som vill skapa saker och om man presenterar dem en färdig idé blir föreställningen av resultatet inte lika färggrant som om de bara får en riktning som ger deras fantasi en knuff.

Jag är tävlingsmänniska och jag blir inte glad över andras vinster. Jag vill bara vinna själv. Naturligtvis gratulerade jag dem, men helt ärligt funderade jag mest över hur i hela friden det kunde vinna!

Det är väl bara att ta nya tag och jobba vidare.

För två år sedan förstördes drömmen om att åka till Japan. Ja, ni minns nog. Kärnkraftverket Fukushima började explodera och ha sig och radioaktiviteten spreds i atmosfären. Vi tyckte att det var onödigt att då gå och få cancer bara för att uppleva någonting spännande som en resa. Dessutom var jag lite le på jobbet. Så jag ansökte till konsthögskolan, kom in och började plugga där. Nu, efter ett och ett halvt års studier har jag ingen större lust att läsa vidare. Man får ingen kredit för det jobb man gör. Lärarna verkar bara vilja göra sina jobb så bekväma som möjligt för sig själva och, ja, jag känner kanske att jag liksom gjort det där med skola redan. Två år skulle vara okej, alltså en master, men tre år... Blä. Ett och ett halvt år till. Jag tror att jag hade samma känsla när jag gjorde min första bachelor. Samma olust och känsla att det kommer att ta eviiigheter att få det där pappret som det står att man klarat av studierna.

Jag började också att spela handboll i samma veva som jag började studera. Det var en massa nya människor att lära känna på en gång och det var roligt att träna igen. så jag gick på handbollsträningarna i ett år innan jag började att spela match. Under första matchen skadade jag mig och fick gå till läkaren för att jag inte kunde höja armen alls, kunde inte sova för det gjorde så ont. Sen dess har jag inte spelat så många matcher och jag har helt ärligt ingen lust att spela. I det laget är det inte kul att spela. Det tjaffsas bara och tränaren är den största kärringen av alla, fast att det påstås att han är en man. Han liksom förvärrar alla diskussioner och är så där megalöjlig som tjejer påstås vara.

Och nu har jag flyttat. Det är bra och är spännande och nytt. Mest kanske jag just nu är så lat bara för att jag äntligen har semester och kan göra ingenting. Jag tror att det är så. Det är skönt att såga trä till kaminen. Läsa en bok. Bara stå och glo på havets vågor iförd varma mjukisbyxor. Kanske tvätta fönster ett par minuter och sen se ett avsnitt Vänner medan jag letar trädgårdsmöbler på internet. Jag tycker själv att jag borde åka på träning ikväll... Hellre vill jag prova på träning i staden som jag nu bor i. Och kanske åker jag dit. Fast att det känns som att jag sviker det andra laget. Men det är ett handbollslag och inget mer och jag är ändå ingen viktig spelare.

Är det att jag flyr igen? Att jag inte tar mig igenom en lite motgångartid i laget, eller är det att leva livet på ett lite enklare vis och göra det som är bäst för en själv? Vi får se. Jag tycker om att vara ensam. Mer och mer tycker jag om att vara mer ensam. Jag skulle gärna ta ett av mina år som pensionär nu.

Vi har flyttat. Nu bor jag i ett hus vid havet. Det är otroligt egentligen. Sent på natten gick vi ut till stranden och såg månskenet breda ut sig över vattnet. Det var så stilla. Stjärnorna lyste. Vattnet var inte alls som jag tänkt att det riktiga havet är, det fanns inga vågor alls. Sen gick vi hem igen.

Jag har köpt en katt också. Och börjat läsa i boken igen som jag borde läst ut för två år sedan. Och filosoferar över livet. Den senaste veckan var mycket bra. I måndags skulle jag åka till jobbet med kollektivtrafik för första gången från huset. På natten hade vi inte sovit så bra för katten som hade sin första natt hos oss satt och jamade hela natten. L´vie gick upp klockan fem och satte sig med henne i köket och jag vaknade en timma senare. Kvart i sju gick jag från huset. Efter några hundra meter kom en granne i bilen och erbjöd mig skjuts till bussen. Han skulle ändå skjutsa sin son dit. Tydligen åker bussen tio minuter tidigare än det jag läst på internet. Om jag inte åkt med honom hade veckan börjat med att jag missat bussen.

Fast att det var så tidigt var jag inte trött. Fem timmar sömn i ett (förutom kattjamande) tyst hus är mycket mer sömn än åtta timmar i en lägenhet vid en vältrafikerad gata. Har jag märkt.

I bussen upplevde jag skolungdomarnas grymma vardag. Mobbing, osäkerhet och hårt klimat. Jag är glad att jag bara bertraktar det från en annan värld. En vuxen värld. Även om vuxna inte är bättre, så är det en annan sak med barn för de är liksom på i samma buss, i samma skola, i samma fritidsaktiviteter. Som vuxen har man mer att välja på och ofta bor man inte där kollegorna bor, man åker inte med kollegorna till jobbet i bussen och man badar inte på samma strand. Som vuxen väljer man mer med vem man tillbringar mer tid. Och om det skulle vara så att man inte alls står ut med en person på bussen så finns det möjlighet att ta bilen. Till exempel. Eller åka andra tider. Barn är så inskränkta i samma jävla ram som de andra barnen...

Nåja, efter detta betraktande av barn i bussen påväg till skolan var jag framme i staden där jag bytte bussen mot tåg. Tågresan gick lätt och jag snart var jag framme på jobbet. Jag var tidigare än jag var när jag bodde 500 meter bort och det kändes skönt att haft en tid att uppleva världen mellan hemma och jobbet. Det är svårt att förklara, men lite som att hem och jobb delades upp tydligare. Jag hann börja tänka mer. Kanske filosofera lite.

Efter en ganska lång arbetsdag med övertid som ledde till att jag nästan missade min sista buss hem kom jag fram till staden där jag måste göra ett byte. Jag valde att inte ta tåget tillbaka. Jag hann, för jag hade igen fel tid från internet och den här gången var tiden ändrad så att bussen åker senare.. Egentligen skulle jag ha missat bussen ut till huset, men den väntade. Det är sånt som man blir väldigt glad för när man är van att bussarna åker fast att man är precis vid dörren, som det görs i stan alltså. Så jag var, trots den jobbiga arbetsdagen glad när jag var framme i den riktigt, riktigt svarta hållplatsen där jag nu bor. Det finns inga lampor där och det är bara att träna mörkerseendet den dryga kilometern hem.

Men även på kvällen kom en snäll granne och lät mig följa med. Så jag vet fortfarande inte hur lång tid det tar att gå till hållplatsen, men jag vet att jag har snälla grannar.

Den dagen kom jag hem till en ensam katt. Hon var så glad att hennes väntan var över och hon myste in sig när jag satte mig ner i det stora köket.

Efter den måndagen rullade veckan på. Inte vanligt, för vi var ju tvungna att fixa till lägenheten som vi flyttade ifrån. Det är klart nu. Och nästa vecka har jag semester, så då blir det inte heller en vanlig vecka. Vad som händer sen är det som är intressant. Jag undrar när jag ska börja gnälla över bussar, knasiga grannar, kalla mornar, lantislivet. Men jag hoppas att mina tio år i lägenheter, många olika lägenheter, faktiskt sex stycken, ger mig en förståelse för det vackra som vi har runt oss där huset. Att jag kan känna mig nöjd.

Att förverkliga en 25 år gammal dröm att ha en egen katt var i alla fall rätt. Det var också rätt att först drömma i 25 år, tror jag. Den här katten får vara katt på riktigt. Jag tvingade ingen katt att bo i lägenhet och det är jag glad över. Jag är glad att jag bodde i lägenheter. En ny fas i livet har börjat. Ett steg togs och det ledde till en hel annan värld. Upptäckaren i mig är nöjd. Familjemänniskan i mig är nöjd. Naturälskaren i mig också.