Le Lotus d'Orange

Förra veckan när jag kom till jobbet hörde jag ett pipande alarm. När jag kom närmare kände jag lukten av bränt. Det luktade mer åt bränd mat, men ganska starkt. Jag gick in på bakgården till huset där det tjöt (mitt arbetsplats ligger i huset på bakgården) och in på jobbet. Där sa jag till min kollega som redan var där, fast att det var halv åtta på morgonen, att det ju brinner någonstans. Ytterligare en kollega, som alltid börjar klockan 5 på mornarna, berättade att det tjutit väldigt länge. De två kollegorna hade inte fattat att det var ett brandlarm, utan en väckarklocka eller en lastbil som backade. De hade trott att lukten kom från att någon gjorde väldigt många toastbröd och ibland misslyckades.

Eftersom vi även har ett kontor i huset där brandlarmet tjöt tog jag nyckeln och sprang över. Jag gick upp för trappan och bankade på dörren. Ovanför dörrarna i det huset finns fönster så jag kunde se in i lägenheten och att det i inte fanns någon svart rök eller eld (iaf inte i hallen). Ingen svarade när jag bankade och jag blev osäker på vad jag skulle göra. Så jag ringde 112.

Därefter naturligtvis det som ska hända - trots att jag sagt att det verkar lugnt, att det luktar toastbröd och att man inte kan se någon svart rök eller eld - att fyra brandbilar, varav tre släckningsbilar, efter ett par minuter kommer farande med sirener och blåljus. De kände också lukten, men larmet slutade tjuta precis innan de kom (kanske tog batteriet slut). Efter att själva försöka att få kontakt med en eventuella personer i lägenheten beslutade de att slå in dörren. Där inne befann sig en kille i 25-30-års åldern som bränt pizzan i ugnen och sen antagligen somnat. Det som förvånar mig är att han inte hörde brandlarmet under en halv timme. Det skrämmer också att minst två människor inte uppfattade larmet som brandlarm.

Därför startar jag officiellt diskussionen om samtliga larm i samhället - är det verkligen så klokt att allt har larm och piper när vi därigenom inte märker när det brinner?

Oj vad många skriver om den nya skylten Fru Gårman. Vissa kallar det feministikst och det är skrattretande, men man vill samtidigt gråta. Det roliga med Herr Gårman är ju att när man säger det så hör man "här går man" som ju är det som man ska göra. Det är pedagogiskt och ordvitsigt. Fru Gårman blir bara löjligt.

Det finns många trafikskyltar/märken som man kan skratta åt. Min favorit just nu är varning för skola. I Tyskland ser man denna skylt:

alltså mer: "Varning för vuxna som puttar barn" och i Spanien varnar man för "Älskare som flyr till flygplatsen"


När jag googlade på det hittade jag även följande två, men jag vet inte i vilka länder de smyckar vägarna:


Varning för grottmänniskor som stjäl barn



och
Varning för penisonärer vid skolan



http://www.expressen.se/motor/1.1316358/fru-garman-stegar-over-overgangsstallet
http://frugarman.blogspot.com/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11400579.ab
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/regeringen-stoppar-fru-garman_1666287.svd
http://www.metro.se/nyheter/herr-garman-ska-bli-fru-garman/ObjhdD!07_3824-65/
http://mxcartoons.blogspot.com/2008/05/fru-grman-rinkeby-edition.html

Ja, jag säger då det... Aftonbladet har roliga artiklar, men inte på grund av vad som står i dem, utan att det är som att läsa en skoltidning gjord av mellanstadiebarn. Eller vad säger du om denna artikel: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13520874.ab med titeln "Gripen orm var inte farlig - bara ilsken". Det låter som de har lagt handklovar på ormen. Infångad orm skulle jag välja. Det låter väl som ett litet mognare ordval?

Jag vill inte tänka att mina kollegor är idioter och jag tänker det inte om alla, men jag tänker det om vissa. Det största problemet vi har här är inte kommunikation som jag trott så länge, utan stolthet. Nyss hittade jag ett stort fel som begåtts och informerade min kollega om det. Han tog åt sig informationen och jag sa lite på skoj, lite på allvar att han borde tacka mig för det. Hans svar var "Ja, du behöver det va? Att man ger beröm". JAG som alltid säger till honom, när han småsnyftande kommer till mig när chefen inte givit honom beröm, att på jobbet får man inget tack, utan lön. Att lönen är det enda tack man får.

I stort tycker jag ju att man ska ge beröm till sina medmänniskor. Det gör klimatet lite bättre.

Men stoltheten har inte med berömmen att göra. Jag tror att han nu kommer att ta åt sig äran av att ha hittat ett så stort fel. Naturligtvis kan jag springa till chefen och säga saker till honom, men jag vill ju att problemen löses. Samtidigt hoppas jag på att min kollega kan låta bli att ta åt sig berömmen och istället bara låta det vara. Kanske säga - ja, tid för kvalitetskontroller är ju viktigt. Det är ju det som jag strider för, men min kollega vill inte ha kvalitetskontroller och jag står ensam mot vinden som vill skicka ut saker i förtid. Jag klarar det, men skulle tycka att det vore mycket bättre om alla kollegor kämpade för samma typ av arbete och inte ägnade sig åt rövslickeri.

För att ge ett svar till eventuella frågor som kan uppstå pga mitt val av rubrik på detta inlägg vill jag klargöra att det under min semester fanns en diskussion om huruvida det verkligen inte var svamp i chokladtryffeltårtan. De kom inte fram till någonting. NATURLIGTVIS HAR DE INTE BAKAT IN EN SVAMP SOM KOSTAR TYP 10.000 SEK PER KILO I EN TÅRTA FÖR 100 KRONOR! Hur kan man inte komma fram till det?

Följande mening läste jag på Aftonbladet idag under artikeln om Michele Bachmanns sk grodor (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13508207.ab):

”Jag tycker det är intressant att det var på 1970-talet som svininfluensan bröt ut senast, och då under en annan demokratisk president… Jimmy Carter. Jag skyller inte detta på president Obama, jag bara tycker att det är ett intressant sammanträffande.” Michele Bachmann kommenterade svininfluensans utbrott den 28 april 2009. Men det var en republikan, Gerald Ford, som var vid makten när svininfluensan drabbade USA 1976.

Är det inte kul att Aftonbladet gör ett fel i att syfta på att det var att hon valt just fel president istället för att hon valt att prata om att en sjukdom brytit ut under en viss presidents tid och att det ska ha någonting med varandra att göra?

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/jesper-ar-alltid-sa-narvarande-i-stunden
Jag tycker att det är jättebra att Jespers föräldar står bakom sin son som har en kromosomsjukdom. Jag valde mellan avslutningar som "..som är sjuk", "..som är annorlunda", "..som är missbildad" på förra meningen, men tycker nog att de alla är ganska tråkiga meningar. Det är väl det som föräldrarna också kämpar med när de beskriver sin son. Det är säkert svårt och att de lyckats ge honom ett så kallat normalt liv är jättebra, men att diskutera rätten till att ta reda på om barnet är sjukt eller inte på samma nivå som om Jesper har rätt att leva eller inte är fel. Det är väldigt få som vill att de barn som redan fötts med Downs syndrom ska dödas, det finns säkert sådana människor, men det är inte det som diskuteras. Jesper har en sjukdom. Där är vi alla med, hoppas jag.

Jag förstår också att det är svårt att diskutera hur man ska handskas med det hela eftersom det i nuläget handlar om huruvida barnet ska få födas eller inte. Så halkar man in i Abortfrågan igen. Har man rätt att abortera bort barn? Jag tycker att det är ganska bra reglerat som det är idag, men jag skulle nog inte göra det själv. Jag vet inte om jag skulle abortera bort barnet om jag blev gravid av någon som våldtagit mig, men jag är ganska lättad över att ha den möjligheten om det skulle bli så att jag hamnade in den situationen. Annars blundar jag inför tanken. För mig är abortfrågan så långt klar - abort är inget brott.

Huruvida man ska få abortera bort barn som man tror har Downs syndrom är svårare för mig. Det mest för att man inte kan bevisa att barnet verkligen har Downs syndrom. Det leder till "onödiga aborter". Aborter i allmänhet belastar ju kvinnan väldigt mycket både psykiskt och fysiskt och det finns en risk med alla operationer.

Det som stör mig med artikeln http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/jesper-ar-alltid-sa-narvarande-i-stunden på DN är att föräldrarna verkar prata om att de vill BEHÅLLA människor som Jesper. Som att de var en utrotningshotad ras. Jag förstår att man som förälder vill blunda för att barnet faktiskt är sjukt. Därför har jag en fråga till föräldrarna: Om man på något vis kunde förhindra att barnet blev sjukt, skulle ni göra det då? Likt en vaccination?

För en tid sedan såg jag på tv hur några kineser åt en levande fisk som friterats. Det går tydligen att hålla en fisk vid liv fast att man friterar den om man är försiktig och inte skadar några vitala organ. Fruktansvärt, tycker jag och naiv som jag är trodde jag att alla som hör den historien skulle tycka samma sak. Jag trodde att bara knasiga kineser som inte fått med sig någon empati i livet skulle agera på det sättet och tycka att det är okej, men icke. Det finns så många människor som lärt sig att "acceptera andras kulturer" så att de helt enkelt förtrycker empatikänslor för djuret som ÄTS LEVANDE under VÄLDIGT LÅNG TID efter att det FRITERATS i hett olja... Är det inte sinnessjukt att JAG nästan läxades upp för att jag "inte accepterade kulturen som äter fiskar levande"? Jag kommer aldrig att förstå världen.

Nu är jag tillbaka i de gamla spåren igen. Två veckor semester är hela två veckor semester och samtidigt bara två veckor semester. Alltså, det var både kort och långt. Jag tycker att två veckor är ganska bra längd på semestern när man inte planerar att åka på längre resor. Och den här gången har jag inte den där dåliga känslan som jag haft efter tidigare semestrar. Kanske beror det på att jag snart kommer in i en ny fas i livet med studier igen, kanske beror det på att jag inte hälsade på familjen i Sverige och därför inte åkte ifrån någon.

Vi var i Spanien och bodde i en lägenhet som tillhör en kompis familj. Det var skönt att inte bo på hotell, inte bara pga kostnaderna, utan även att det kändes mer avslappnat och äkta. Samtidigt var det lite hotellkänsla eftersom det var ett semesterlägenhetsområde.

Innan vi kom iväg var det jobbigt. Det är så ansträngande när tiden inte rullar på och man bara v ä n t a r . . . Dessutom var L´vie inte hemma under veckan innan vi åkte. Han kom hem en timma innan bussen till flygplatsen åkte. Han hann alltså skita ner lite i den superstädade lägenheten (jo, jag skrattar och är inte bitter över det). Det var skönt att flyga, men jag tycker mer om att åka bil. Jag gillar inte den där väntan som man har innan man flyger. Man måste vänta och inte göra någonting för att sedan snabbt som tusan sticka iväg och skynda sig - bara för att sitta i ett väntrum. Sen ska det gå fort igen, man ska stå beredd och sen sitter man där i ett högljutt, tråkigt flygplan och väntar på att man ska få landa. De sex timmarna som gått mellan att man lämnade dörren tills att man landade är ihoptryckta i minnet till en massa.

Nu är hösten snart här och jag tycker, precis som förra sommaren, att sommaren var kort. Sommaren är kort, men egentligen lika kort som vintern. De enda dagarna som är långa är de där man hade tråkigt och väntade. De dagarna minns man inte. Därför känns livet kort.

Jag är iaf på riktigt ganska nöjd med att vara tillbaka. Jag tycker om mitt liv och nu när jag vet att det snart kommer förändring så kan jag njuta av det liv jag har. Analysera det som händer runt mig och leva på. Samtidigt småplanerar jag inför nästa semester och tänker på helgresor som "vi borde göra" - hälsa på kompisarna som flyttade till Köpenhamn förra året, träffa familjen, åka till Berlin och hälsa på kompisen som bor där. Vi har lovat så mycket. Och då kommer det dåliga samvetet. De som valde att bo kvar hemma, granne med mamma, är mycket snällare mot miljön ändå. Tänk om tågen kunde gå lite snabbare och direktare, utan byten. Tänk om tågresande var lika billigt som flyg.

För någon vecka sedan spelade jag Yatzy med en tjej. Fast det var inte Yatzy. Det hette Kniffel. Principen var densamma, men reglerna annorlunda. Och eftersom jag är utlänningen så måste jag anpassa mig. De tyska reglerna är mycket sämre än de svenska, tycker jag, för spelet blir så lätt. T.ex. straightarna. Här heter de gata - stor och liten.

I svenska varianten ska man ju få 1-2-3-4-5 eller 2-3-4-5-6 för att kunna skriva i något i fälten. I den tyska varianten ska man få 1-2-3-4, 2-3-4-5, 3-4-5-6 för liten och 1-2-3-4-5 eller 2-3-4-5-6 för den stora.

I Kniffel finns inte ett och två par och i tretal och fyrtal får man räkna med alla tärningar.

Det finns många skillnader mellan varianterna och det som jag tyckte var så intressant var min inre reaktion. Jag tyckte att det var orättvist att det var andra regler vi skulle spela med. Det väckte en irritation i mig. Naturligtvis visade jag ingenting utåt, men jag märkte hur jag tyckte att spelet var tråkigare.

Ikväll spelade jag Kniffel på nätet. Det var en slump att det blev det spelet. Jag hade ingenting att göra. Lägenheten är städad, väskan packad, blommorna är vattnade, vattentjänstgörare är beställd... Efter en stund kom jag på att även Yatzy antagligen finns på nätet också och upptäckte att jag blev glad av att spela den svenska varianten. Det kändes tryggare. Är det så att spel vi spelat som barn återger en trygghetskänsla när vi spelar de spelen senare i livet?

Igen kan man läsa om folk som uppmanar andra att hjälpa de i Somalia. Kändisar upphöjs till hjältar för att "de själva sett förödelsen i flyktinglägret". Vad är det för samhälle? Denna eviga "gå med strömmen"-propaganda som gör så mycket fel. Det är väl snällt att man vill hjälpa, men skicka då lika jävla mycket pengar till länder som västvärlden invaderar. Där barn tvingars bli barnsoldater och får leva med men för livet. Engagera dig då lika mycket för de som faktiskt lyckats fly och försöker bygga upp ett liv här i västvärlden med en annan kultur, annat språk, annan dagsrytm, annan tideräkning. Varför ska miljoner människor "skänka en timlön" till svältande barn i Somalia när somalierna i våra länder blir utmobbade?

När jag sa till en person att denne väl kunde skicka lika mycket pengar till Afghanistan fick jag höra att "där får ju bara armén pengar". Och vi gör ju redan någonting där. Ja just ja, vi låter staten använda skattepengar för att skicka dit militär som fortsätter kriget där! Jättebra. Vad hände med alla ord om att man inte ska skicka pengar till Somalia så länge piraterna härjar där?

Jag tycker att det är konstigt. Naturligtvis tycker jag jättesynd om alla som lider där, men jag tror inte att lösningen är att ge dem mat under den här tiden som media tjänar storkovor på att visa svältande barn på förstasidorna. Det är mängder med människor och djur som har det svårt i världen. Och det finns en massa som behöver hjälp som redan lyckats fly. Hjälp dem istället och jobba emot att väst skickar militär till långtbortistan!

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article13415362.ab

Nedräkning till semestern är en spännande grej. Man ser det överallt på facebook och man hör det på jobbet. Idag är det min sista dag innan semestern och jag ser fram emot att nästa vecka ta tag i bara privata grejer, resa och ha kul. Naturligtvis undrar jag varför jag fick mens just idag. Det känns ju väldigt typiskt, eftersom jag trodde att jag skulle få den förra veckan. Fenomenet semesternedräkning verkar knyta väldigt starka band till mensen. Nåja, det är ju som det är.

Samtidigt som jag planerar för att resa bort planerar jag för att komma tillbaka. Tvättkorgen ska inte vara full när vi kommer hem och fyller på den med det från resväskorna. Det känns också väldigt ohygieniskt att låta tvätt ligga i korgen i två veckor. Därför tvättas det för fullt idag, trots helgens aktion att få bort högen.

Annat fixat för hemkomsten är allmän städning och en nyköpt konserv köttgryta med potatis. Det kan ju hända att vi kommer hem hungriga sent. (Jag vet! Jag tänker på allt! :P). Och choklad. Annars är kylskåpet tomt för ström ska sparas. Samtliga eluttag kommer att dras ut och störmförbrukningen kommer att ligga på noll.

Vad fixar du inför semestern? Vad hinner du med?

Vad spännande det är med bloggvärlden ändå. Det hade jag inte fattat förut. Det är som en liten egen värld där man hamnar på rankinglistor i och med att någon annan som har en blogg länkar till en. Det påminner lite om när man spelar online-spel. Ju mer man länkar, desto fler glider in på bloggen och om man länkar andras bloggar stiger de i rankingen, men samtidigt kanske de blir nyfikna och kollar in på ens egna blogg och därigenom stiger grafen som där man ser hur många som läst bloggen... Om jag var arbetslös och inte förberedde mig på tre år med heltidsstudier och halvtidsjobb skulle jag nog anta utmaningen och luska ut det perfekta receptet för att få en framgångsrik blogg. Tills dess gör fortsätter jag skriva av den anledningen som jag började: för att jag vill.


http://bloggportalen.aftonbladet.se/BlogPortal/view/MostLinkedBlogs?categoryId=27&id=115952


Nu ser jag fram emot att fatta det där med bloggkrig, för det har jag inte heller fattat än. Det är ju också ett spännande beteendemönster.

Nu skriver jag en tanke som man antagligen inte får tänka, för att den är politiskt inkorrekt. Jag tycker verkligen synd om människorna i Somalia. Det är ett problem som vi som föddes på 80-talet (och antagligen även tidigare årtionen, med det vet jag inte) konfronterats med sedan vi kan minnas. När jag gick i lågstadiet samlade skolan in alla 10-öringar (som i Sverige inte hade något värde mer) och jag tror att pengarna skulle gå till Somalia. Men det var inte det som var den tanken man inte får tänka, för man får tycka synd om somalierna, man måste tycka synd om somalierna. Tanken man inte får säga högt är att det kanske ändå är det enda rätta att ett par människor dör. Uppenbarligen finns inte nog med mat i landet. Det drabbas av torkor ganska ofta ändå, men är lösningen att göra så att de alla överlever? Är det inte en naturlig reaktion att populationen mindskas igen? Är inte det som de som dödar vargar pratar så mycket om? Minska den FÖR stora populationen. Är det verkligen en mer hemsk tanke att tänka det om människor är djur? Om om man nu räddar ett par somalier, har man inte gjort det värre för de andra då? Vem ska man hjälpa? Ska inte de som krigar bara sluta kriga och satsa på att vara snälla och lägga pengarna på det som verkligen är bra, t.ex. lekar med de egna barnen? Jag kommer inte skicka pengar till Somalia. Jag kommer inte läsa reportage om journalister som åker dit för att fotografera utsvultna samtidigt som de tycker att de förändrar världen. Jag måste inte se utsvultna barn.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/varldendirekt/afrikashorn/article13406905.ab

Åh, vad jag kunde frossa i teman som man jag kan ta upp här när jag hörde programmet "Barnen" på P1-Podradio nyss. http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_barnen_110325110027.mp3

Det är så roligt att barn vill bli behandlade som vuxna när jag, under den tid som jag klassats in i den vuxna världen, kommit fram till att det bästa är att behandla alla människor (oavsett ålder och position i hierarkin) som barn eller hundar.

En gång när jag berättade att jag behandlar människor som barn eller hundar för en person fick jag den aggressiva motfrågan "Så du tycker att man ska gå runt och slå folk som man inte tycker om". Jag antog att denna person förstod mig fel och trodde att JAG ska vara barnet i situationen, men när jag sa det så blev personen i fråga ännu mer irriterad och på min fråga om denne person då tycker att man ska slå barn fick jag inget svar. Alltså: Jag tycker inte att man ska slå barn eller hundar, jag tycker att man ska ge barn och hundar beröm när de gjort någonting bra. Jag tycker att man ska säga ifrån när barn och hundar gör fel. Jag tycker att man kan läxa upp barn och hundar. Jag tycker att man ska söka lite kroppskontakt (t.ex. en kram) om barn eller hundar är ledsna eller rädda. Jag tycker att man ska behandla barn och hundar med respekt. Och precis så ska man behandla vuxna.

I vuxenvärlden är det nämligen lite hårt ibland. Mycket mobbing, mycket skitsnack, lite tröst och många aggressiva reaktioner. Mellan barn är det precis så hårt. Kanske för att de efterapar den vuxna världen. Alltså hur vuxna är mot vuxna är barn mot barn. Om barn var mot barn som "snälla vuxna" är mot barn och om vuxna var mot vuxna som "snälla vuxna" är mot barn kanske världen skulle se lite bättre ut. Varför leker barn med pistoler och skjuter på varandra? Det är väl ingen lek som man föds med?