Le Lotus d'Orange

I lördags uppfattades jag nog som arrogant. Kanske var jag det, men när det handlar om att rita perspektiv måste jag inte börja med det mest grundläggande. Är det arrogant att inte rita samtliga hjälplinjer när man kan se osynliga linjer? Mina föräldrar lärde mig perspektiv i barnåldern och jag har (trots att jag inte tecknat så mycket som man måste för att kallas proffs) utvecklats sedan dess.

Jag hade verkligen ingen lust att inte rita lite mer komplicerat i lördags när jag satt där med en lärare på konsthögskolan. Det är en konsthögskola och nog fasiken måste väl ribban ligga högre än högstadieteckning. Det är som matematik på universitetet - man börjar inte med att addera och substrahera enkla matematiktal för det förutsätts att man kan lite innan man börjar där. Detsamma borde gälla för konst. Kanske var det bara en gång det var så här. Kanske höjs ribban fyra steg till nästa lektion. Annars har jag verkligen bättre saker för mig på lördagarna!

Förra gången som jag var på fest med dem som jag var på fest med i lördags berättades en historia. De manliga festdeltagarna känner varandra genom att de spelar i ett band tillsammans. De kvinnliga är flickvänner till bandmedlemmarna. Historien handlar om en gång när bandet hade haft spelning bortom Berlin. På vägen hem hade de plockat upp sångarens flickvän och barn i Berlin. Där är historierna lika, men en viktig detalj skiljer sig mellan den förra festen och den i lördags.

Första gången beskrevs det med kärlek om hur de gav bort grejer för att kunna få plats med tjejen och barnet i bilen. T-tröjor och CD-skivor gavs bort och det var jobbigt i situationen, men en bra story.

I lördags var basisten och hans tjej inte med och samma historia berättades. Denna gång med hat om hur mycket de fick lov att ge bort och hur jävla idiotisk den där tjejen är och hur lirkad runt hennes finger som sångaren är och så vidare...

Jag minns att jag tyckte att det var ganska konstigt att de inte var mer irriterade när jag hörde historien första gången, men ändrade mig och tänkte vilka snälla killar de är som tycker att man kan ge bort sådana saker för varandras flickvänners skull. Det kändes nästan ädelt. Nu vet jag att de är precis som alla andra människor jag känner och utöver det inga som säger det som de tänker. Jag tycker inte om dem mer. Jag tyckte inte om dem först, sen hörde jag historien första gången och tyckte det var snällt gjort och nu när jag vet vad de verkligen tänker tycker jag inte om dem mer.

Så är livet. Och människorna. Aldrig lita på någon. Aldrig lita på någons ord.

Ja, det blir mindre bloggande för min del. Jag lever livet istället för att skriva om det. Det är både bra och dåligt. Under de kommande tre åren ska jag i alla fall försöka hinna med att skriva om mina händelser för det hjälper mig och det är roligt att ha kvar ens tankar. Hur som helst är det som just nu händer att det inte går så bra att planera och att folk förvånas över mitt val att jobba bredvid studierna. De vet inte att jag har en bra studieteknik, en extrem vilja och ser det som en utmaning att lyckas med 20-timmar-jobbvecka vid sidan av 40-timmar-studievecka. Naturligtvis undrar även jag om jag kommer att lyckas, men varför lever man om man inte utmanar livet. Jag har dessutom sett andra jobba betydligt mer än jag tvingas göra nu, så det borde gå. Det måste gå.

Idag såg så här ut: En timma jobb (mest lägeskontroll á la måndag morgon), fyra timmar skola, en timma lunch, tre timmar skola, en timma middag hemma med L´vie, fyra timmar jobb. Imorgon kommer det riktiga schemat för studierna (hoppas jag), men jag har redan gjort klart med chefen att jag ska jobba måndagar från 9-17 så där blir det ingen skola för mig hur som helst.

Varför berättade jag detta? Det vet jag inte själv. Kanske för att göra jobbet för eventuella stalkers enklare...

Igår kväll bjöd de som läst ett år på samma program in till en "fest" för att lära känna oss. Under den första kvarten hann jag höra om fem personer som var "konstiga" eller "osympatiska till en början, men snälla sen" samt om en tjej som hette Sara som egentligen skulle ha gått i deras klass, men "som var så jävla konstig att de inte kunde jobba med henne" och att hon tydligen hade velat börja i vår klass. Tack, elaka "tvåor" som inte ger den där Sara en rättvis chans att börja om på ny kula i vår klass. Vi har en Sara i klassen, men jag tror inte att det är hon.

Andra som nämndes var andra elever och lärare. Efter att tjejen från "tvåan" (jag kallar henne D:et) nämnt den tredje personen, en lärarinna, kunde jag inte hålla käften. D:et sa att "hon var så konstig, men nu tycker vi om henne" och jag svarade något i stil med att det nog är en uppfattningsfråga som skiljer sig mellan personer. Hennes (idiotiska) svar var "Nä, ALLA tyckte illa om henne förut och nu tycker alla om henne".

Jag tyckte inte att hon kunde klassas in som "en sympatisk person" efter detta första intryck. Jag ska försöka att ge henne en chans till, men det är alltid svårt att ge folk chansen till ett nytt "första intryck". Hon har kanske inte heller något bra första intryck av mig då mitt svar på hennes, till mig personligen, riktade fråga "Men varför är du redan så gammal?". Jag svarade spontant (för jag har aldrig förut fått frågan eller ens föreställt mig att det är en fråga som någonsin skulle komma): "Vet jag inte heller. Av någon anledning blir jag varje år ett år äldre". Det svaret kan man ju skratta åt och det gjorde de andra, medan D:et blev röd i ansiktet och valde att förtydliga (fördjupa) frågan med: "Nämen jag menar ju om du liksom överhuvudtaget gjort någonting i ditt liv innan". Jag tror att jag valde att inte svara mer.

Idag berättade en lärare, som jag tyckte var trevlig, om en annan lärare. Hur denne ger betyg och hjälper elever efter kjolens längd. Det kändes också väldigt onödigt och det känns på något vis olustigt att stämningen på skolan är så låg. Hoppas man inte dras ner i skiten!

Idag började skolan. Jag har nu börjat skolan sex gånger i mitt liv och även om jag efter den tredje gången trodde att det kommer kännas lika nytt varje gång hur många gånger man än gör det kändes det mindre dramatiskt än alla andra gånger. Det kändes väl inte alls, om jag ska vara ärlig.

Första gången jag började skolan var jag, som man väl kan tänka ut med lilltån, sju år gammal. Många beskriver den där första dagen i skolan som nervös. Att man äntligen blev stor! Många av mina vänner har beskrivit hur de kände när fröken hälsade på dem, hur föräldrarna stod längs väggarna och log och så vidare. Jag minns inte min första skolstart.

Andra gången räknar jag som den när jag i sexan började på högstadiet. Vi fick flytta till en större skola längre bort. Jag minns att vi hade samling i matsalen. Jag minns att min pappa var där och nästan ingen annans förälder var med. Jag minns att min pappa höll sig i bakgrunden och hur jag tänkte att han kanske var ledsen för att jag inte ville stå vid honom. Så jag slets mellan att gå och hänga med de nya klasskamraterna och att stå vid pappa så han slapp stå ensam. Nu när jag blivit äldre tror jag ju inte att det var så himla farligt för honom att stå ensam. Jag minns hur jag undrade vem jag skulle bli kompis med och lade märke till att eftersom ALLA andra hade kompisar med sig från sin gamla klass så var det bara jag som var ensam, men jag fick sitta med tre andra tjejer som såg ganska lantis ut och jag undrade om jag skulle ha något gemensamt med dem. Och även om jag umgicks med dem en del under de fyra åren i högstadiet och fortfarande har sporadisk kontakt med dem än idag så var det där första intrycket inte helt fel.

Tredje gången jag började skolan var när jag började på gymnasiet. Där hade jag min kompis från högstadiet med i klassen kände jag mig ensam för det var ganska jobbigt att ha henne med där. Vi började på naturvetenskap och jag vet inte varför hon valde det programmet. Hon hade nämligen bara klarat av matten för att jag hjälpt henne jättemycket innan sista-chansen-provet. Och det med nöd och näppe. Att hon var med i min klass med mig på gymnasiet var inte problemet, utan vår mattelärares ord till mig innan sommarlovet innan gymnasiet:
"- Ja, nu har du ju fått henne att välja naturvetenskap och jag hoppas att du hjälper henne lika mycket genom gymnasiet, för annars kommer hon aldrig att klara det."
Han var en idiot. Men han hade rätt och det visste jag. Samtidigt visste jag att jag för tusan måste få skitbra betyg och inte har råd att släpa med någon... Efter en vecka (som började med matematik) bytte min kompis linje med orden:
"- Jag fattar ingenting"
Vi hade börjat med tangens, sinus och cosinus och jag tyckte det var roliga uppgifter.

Fjärde gången jag började skolan var några månader efter studenten. Jag hade flyttat 30 mil bort till en by mitt i ingenstans. Vi bodde hela klassen i en lägenhet på andra sidan gården till skolbyggnaden. Inte heller den starten minns jag. Jag minns bara hur pappa hjälpte mig flytta och hur dåligt samvete jag hade jämtemot honom för att jag tyckte att det var skönt att flytta. Jag minns också hur pappa skadade axeln.

Femte gången jag började skolan var den mest inlevelsefulla inskolning jag varit med om. Det var teknologernas nollning på Uppsala Universitet. Det vill säga två veckor med happenings, fester, lekar, lärande och mycket kul. Det går inte att beskriva och även om jag tog det hela ganska lätt då har jag i efterhand förstått vilken lyx det är med ett sådant välkomnande. Jag minns att efter nollningen började matten - precis samma matte som vi börjat gymnasiet med.

Och nu började jag skolan för sjätte gången. Ett långt tal av rektorn. En hyffsat hjärtlös rundvisning på skolan och påbörjande av en kurs. Idag började vi med metallkursen. Vi ska ta "metallkörkort" och lära oss metallverkstadens verktyg. Dagens uppgift: Bygga varsin metallåda. Och jag fick lov att le för det var en exakt likadan uppgift som jag hade när jag var 12 år gammal. Maskinerna var desamma, lådans storlek var densamma. Det enda som skilde denna uppgift till den för 15 år sedan var att vi nu får svetsa istället för att löda ihop den...

Är det inte lite kul att jag börjat skolan så många gånger och uppgifterna är precis desamma oavsett hur gammal man är. Livet går inte i något annat än i cirklar och det känns både förödande och betryggande. För visst njöt jag lite av att se de där maskinerna igen. Jag hade nämligen glömt att vi byggt en sådan där metallåda innan.

Första föreläsningen avklarad och jag funderar på varför folk gör saker som de varken kan eller vill. Jag kan förstå att någon som älskar sitt ämne vill berätta för andra, trots all denne lider av total oförmåga att förmedla. Jag kan också förstå att det finns människor som älskar att snacka och hålla föredrag gör det om ämnen som de inte brinner för. Båda varianterna är inte att föredra, men det är inte så dåliga som när en person håller föredrag om ett ämne som han inte ens själv intresserar sig för samtidigt helt missat poängen med pedagogikkurserna. Killen idag har antingen inte gått på dem eller sovit sig igenom kurserna.

Det var en ganska viktig kurs om hantering av farliga ämnen, men det enda som sades var att man inte ska dricka, andas in eller spilla de olika ämnena. Skillnaden mellan olika ämnen och hur man ska bete sig om en olycka är framme nämndes inte alls. Och om han nu sa någonting om det så kom det inte fram till åhörarna då han själv stod och tittade frammåt istället för mot åskådarna. Det finns nog bara en situation där det är normalt att inte prata mot ansiktet med den man pratar med och det är när man är ute och promenerar. Alla som gjort det någon gång vet att kommunikation vid promenad blir ineffektiv när man är fler än tre personer och den normala reaktionen är att grupper om två till tre personer bildas under promenaden. DET GÅR INTE ATT PRATA BORT FRÅN MÄNNISKOR I GRUPP. Hur svårt ska det vara att fatta det?

Jag har alltså inte lärt mig någonting. Att jag inte ska dricka lack eller stoppa händerna in frätande syra visste jag redan innan. Och det stör mig att gå på sådana föreläsningar. Hoppas att det inte blir någon fler sådan kurs under de kommande åren.

Vi var på Tacheles i Berlin förra veckan. Det var mycket att se och jag kan väl faktiskt rekommendera er att åka dit. Hur som helst fanns det mycket konst som syftade på sex, det kvinnliga könet, bröst, tungor och sprit... Det är ofta så att det känns äckligt. Jag ställde mig frågan "Hur gör man ett konstverk som syftar till sex och sprit utan att det blir vulgärt, äckligt och negativt?" och jag kunde inte besvara den. Det är väl en konstig inställning man har ändå? Varför kan man inte få de ämnena att bli vackra? Kan det vara så att det är någonting intimt som bara är fint när det inte kan skådas av en större krets?

T.ex. en halvtom vinflaska på ett bord hemma hos oss ger mig inte samma känsla av att det finns våld runt om som jag får om jag ser en halvtom vinflaska på ett bord på en konstutställning. På en konstutställning fantiserar jag ihop en story och det blir på en gång negativt. När jag ser konstverken av en person som är väldigt intresserad av fittor ligga på ett bord tänker jag att han är besatt. Den tanken möts upp av tankegnistan "våldtäktsman" som sedan slås ner av förnuftet. Om det är en kvinna tänker jag att hon har problem med den egna självbilden och att hon utsatts för någonting negativt i samband med sitt kön tidigare i livet.

Det måste ju naturligtvis inte vara så. Så hur får man till att väcka en vacker sida och skapa ett vackert konstverk med sex, kön och sprit? Ligger problemet bara hos den enskilda betraktaren?

Jag läste nyss en artikel om bad i Budapest på DNs hemsida och nu är jag riktigt förvirrad. Jag är kanske sämre på historia än jag trodde, trots att jag visste att historia inte var min styrka. Det står om att ett bad är det mest turkiska av alla. "Men!" tänkte jag när jag läste det "Budapest ligger ju inte i Turkiet". Och där har jag väl fortfarande rätt? För geografi var inte en svaghet under skoltiden, egentligen. Visst var det väl antagligen så att Turkiet sträckte sig lite längre förr och då kanske Budapest var turkiskt. Men var det inte det Osmanska riket som sträckte sig in i Europa? Är det trots det turkiskt? Borde det inte heta osmanskt då?

Här är artikeln:

Vilka bad bör vi inte missa?
FRÅGA:
Jag har läst om de berömda baden och spa-anläggningarna i Budapest. Kan du berätta mer, vilka bad ska vi inte missa?
Malin

SVAR:
Budapest ligger på en geologisk förkastning med Budas kullar på ena sidan och det pannkaksplatta slättlandskapet (Pusztan, Alföld) på den andra. Varje dag sprutar det mer än 30 000 kubikmeter hett mineralvatten fram ur över 100 varma källor. Staden är ett stort spacenter och att bada i en gyógyfürdő (varmt källbad) är en unik Budapestupplevelse.
Några av baden härstammar från den turkiska tiden, andra är från art novueau-perioden, och vissa är moderna anläggningar i toppskick. Även om vissa av baden kan se lite slitna ut, så är de rena och vattnet byts ut regelbundet. De dagar då antingen enbart män eller kvinnor har inträde, eller i separerade sektioner inne i baden brukar man dela ut små höftskynken till män och förklädesliknande skynken till kvinnor. Man måste ha badkläder på sig när män och kvinnor är tillsammans. Man kan hyra badkläder om man inte har egna med sig.
Jag går regelbundet till tre olika bad som är mina favoriter av olika anledningar.
De renoverade Rudasbaden (1) är de mest turkiska av alla i Budapest, de byggdes 1566, har en åttakantig pool, en takdom med färgat glas och enorma kolonner. På veckodagarna är de mestadels öppna enbart för män, men förvandlas till ett riktigt zoo på helgerna när både män och kvinnor släpps in.
Att ligga och dra i Gellértbadens (2) art noveau-miljö från 1917, som är öppen både för män och kvinnor, har jämförts med att bada i en domkyrka. Inomhuspoolen där är den vackraste i hela staden.
Den gigantiska ”bröllopstårtbyggnaden” i stadsparken rymmer Széchenyi­baden (3), som är ovanliga av tre anledningar: storleken (baden består av ett dussintal varma källbad och fem stora pooler), den rena och ljusa atmosfären och det ovanligt varma vattnet (upp till 38° C) som botar även den värsta baksmällan!

Jag drömde så länge om att åka till Japan. Sen skedde en katastrof och jag blev ledsen. Naturligtvis leker jag med tanken att det kanske ändå går att åka dit, men jag är realistisk och vet att det inte går. Nu kan man få åka dit gratis och det gör mig mer ledsen. Inte för att jag skulle ha kunnat åka dit gratis, utan för att jag ännu mer förstår hur illa det är där. Att man inte kan åka dit. Kanske om tio år. Kanske kan jag åka dit någon gång. Kanske, kanske, kanske, men jag sätter mig aldrig på ett gratisplan. Det var nog även gratis att åka tåg till koncentrationslägrena.

I artikeln om zombieutklädda skådespelare som ramlade handlöst tre meter finns det mycket att reagera på och skratta åt. Naturligtvis måste väl sminkteamet få en eloge för fantastiskt arbete. Om sjukvårdarna kan man kanske prata en hel del om och valet av foto till artikeln är också kul. Att händelsen används som gratisreklam i sista meningen kunde jag också välja som huvudämne, men jag väljer min favoritmening i artikeln:

"Ingen av skådespelarna rapporteras ha skadats allvarligt, men några behandlas för arm-, ben- och ryggskador samt möjliga frakturer."

Alltså hur kan en möjlig ryggfraktur inte betecknas som allvarlig?

Kvinna våldtog sin väninna i tvättstugan är verkligen en hemsk händelse, men jag kan inte förstå hur en kvinna kan våldta en annan kvinna. Jag förstår inte hur det rent praktiskt går till. Den undran gör att jag inte koncentrerar mig på det väsentliga i sig. Om en man har våldtagit ställer jag inga frågor. Jag undrar hur han kan bli hård när han tvingar någon vid en överfallsvåldtäkt, eftersom jag uppenbarligen bara träffat snälla killar. Däremot kan jag förstå att det är möjligt om han först är kåt och sen får ett nej och att det kan vara svårt att hämma den överväldigande känslan av att vilja ha sex. Nåja, det är på något sätt olika typer av våldtäkter och jag menar inte att det är mer eller mindre illa, bara att jag har mer förståelse för vissa situationer än andra.

Hur som helst har jag ingen förståelse för hur det går till när en kvinna våldtar en annan kvinna. Jag har fortfarande  inte förstått att människor använder sex som våldshandling. Det är väldigt konstigt, tycker jag.

Hur påverkas världen av att folk, som jag, inte förstår hur en kvinna kan våldta en annan kvinna?

Det är så mycket som jag vill skriva om, men jag tar mig inte tiden för det. Jag börjar med att kommentera ett par artiklar från Aftonbladet.

I Lönen äts upp av inflationen kan man läsa om hur inflationen ökar mer än lönerna. Det är här de som jobbar inom yrken med diverse avtal om hur mycket alla i den branschen ska få börjar gnälla och tro att alla andra tjänar bra. Samtidigt är det sådana människor som tycker sig ha rätten att köpa saker som de inte har råd med. Det leder också till att priserna ökar.

Alla människor kan inte ha råd att åka på utlandssemester flera gånger per år, köpa stort hus, ha varsin bil och sätta guldkant på vardagen! Man SKA inte heller ha råd med det. Man måste välja vad man gör i sitt liv och man måste framfrö allt VÄLJA BORT. Jag har också svårt med det, men jag köper inte en massa grejer på stuts. Jag undrar varför människor inte fattar att genom att konstumtion utöver de tillgångar man har ökar priserna. Om ingen köpte bensinen när den kostar 18 kronor litern skulle de tvinga sänka priserna. Om ingen köpte hus för 5 miljoner kronor, skulle priserna sänkas. Om ingen köper lägenheten för 18 miljoner kronor tvingas säljaren sänka priset. Om ingen accepterade en timlön på 20 kronor skulle arbetsgivaren tvingas höja lönerna.

Men det vågar inte alla. "Vi MÅSTE ju köra bil" får man höra och jag tänker "Varför MÅSTE man det?". "Vi måste ju bo någonstans" får man höra och jag undrar "Måste man bo i ett stort hus?".  "Det är en mänsklig rättighet att sova bra" hör jag och undrar "Måste alla ha en ny säng?". Sluta konsumera, sluta resa i så fruktansvärt mycket och ta vara på det ni har. Då kommer det att bli balans.

Igår hörde jag om att Steve Jobs dött. Jo, jag vet. Igår är en dag för sent och jag antar att jag missade det för att jag inte är en av de påstådda "alla" som har iPhone och "konstant uppkopplad mot resten av världen". Jag levde det verkliga livet, i nuet där jag befann mig på min ofta förflyttandes, lilla kvadratmeter av jordklotets yta. (Jag promenerade, därför förflyttades min lilla kvadratmeter. Jag tycker mig ta upp ungefär en kvadratmeter när jag inte ligger ner).

På radion pratade de så gott om honom. Om att hela världen sörjer honom och att han var den största uppfinnaren genom tiderna. Uttryck som att "ingen annan uppfinnare var så älskad och gjorde så mycket i sitt liv som påverkade världen så stort" leddes genom radion och jag funderade på vad det var för oupplyst idiot som fick prata offentligt i någonting som skulle sparas till eftervärlden. Kommer eftervärlden verkligen tro att ALLA var ständigt uppkopplade och att vi lyfte upp Jobs som någon slags frälsare? Han hade kanske bra idéer, men så jädrans viktiga var väl ändå inte alla heller? Man måste ju inte lyssna på musik ständigt, eller? Man måste ju inte kunna spela spel så fort man får lite tråkigt, eller!?

Jag vill inte reducera hans arbete, men jag vill inte att han lyfts upp på det sätt han gör. Och jag vill inte sitta och lyssna på radio och höra en idiot säga att "ALLA kommer att minnas vem som gjorde iPhonen, men ingen minns vem som uppfann dammsugaren eller ens internet - INGEN annan uppfinnare genom tiderna har haft så många fans som Steve Jobs". Helt ärligt så tror jag att det är ganska många andra uppfinningar genom tiderna som haft mer genomslagskraft än iPhonen... och jag måste säga - jag är ett ganska stort fan av den som uppfann glödlampan, fast jag tror inte min fanröst räknas i det fallet. Och jag tror de flesta vet vad han hette.

http://www.gamereactor.se/forum/?forum=1&thread=50314

På lördagskvällen för snart en vecka sedan hade var L´vie och jag med några kompisar och tittade på en Sea Shepherd-film. Den var amerikansk till stilen, måste jag säga. Lite besvikande. De försökte skämta om vissa saker och ville nog också läxa upp, men jag såg det som jag inte tycker om i de som säger sig vilja förädra världen - de glorifierar sig själva och trycker ner andra som gör liknande saker. Det värsta för mig är väl att jag är likadan på visst sätt, men skillnaden är att jag inte gör mina aktioner i namnet av en organisation och öppet kritiserar andra liknande organisationer för att vinna medias intresse, utan själv är helt involverad i situationen. Förstår du inte hur jag menar? Alltså:

Jag klagar på folk som går i bredd när jag ska förbi. Jag går i bredd när jag är ute och går med folk ibland.

Det är dumt, men jag är i båda situationerna aktiv och lever direkt på en sida. Det Sea Shepherd-organisationen gjorde i filmen var att kritisera Greenpeace. De sa i ena meningen att alla små aktioner gör en skillnad, men betonade i en annan mening att ett atombombstest inte dödade lika många fiskar som fisknäten på ett visst område. Jag förstår att man vill jämföra för att göra det förståligt för omvärlden, men måste det göras på bekostnad av en annan organisation? Jag förstår ändå inte hur många fiskar som dör. Det enda jag lär mig av den meningen är att en aktion av Sea Shepherd tydligen var bättre än en annan aktion av Greenpeace.

Det var likadant när jag som 17-åring kollade organisationer. Jag sökte efter någon annan som också ville förändra världen och gick på möten med Vänsterpartiets ungdomsparti, Greenpeace, Syndikalisterna, Attack och vad det allt var. Jag tyckte mig inte ha samma åsikter som alla möten jag gick till, t.ex. syndikalisterna utan gick ibland med någon kompis för att få reda på vad det egentligen var för folk. Varenda gång var lika besvikande för på samtliga dagordningar fanns punkten "smutskasta de som tycker nästan-lika". Hur förändrar man världen med den inställningen? Varför ska fokus ligga på att stjäla väljare och pengagivare från de som vill göra nästan samma förädringar? Det gör ju ingen nytta och blir patetiskt.

Jag har tappat lusten på att hjälpa andra som vill förändra, för när man börjar prata om någonting och samtalet kommer fram till någonting annat som är viktigt för mig blir man även av den mest aktionskåta, förändringsvilliga själen skrattad åt för att man är "för extrem". Det kan vara en som vägrar äta fisk pga hur fisket sker som skrattar åt en vegetarian för att denne inte äter djur pga djurhållningen. Det blir så jädrans löjligt och jag tappar bara lusten. Man får kämpa MOT alla, hela jävla världen själv och man blir av de galnaste extremisterna tillfrågad om man kan hjälpa dem trots att de själva aldrig skulle stödja ett annat projekt än sitt egna.

Alltså måste man bli jättekär i sin organisation och föra krig mot andra organisationer vid sidan om arbetet för att förbättra världen, vilket man gör vid sidan av att passa in i samhället och tjäna pengar, vilket i sig stör folk inom den egna organisationen och i slutändan ändå föra sitt alldeles egna ensamma krig mot världen ELLER så skiter man i alla organisationer och använder sina egna pengar för att föra sitt alldeles egna krig mot världen.

Jag var borta igen. Det är ju det som händer när det inte är en proffsblogg - att man tar semester från hela vardagen, inte bara jobbet som ger betalt. Hur som helst var det skönt att komma iväg igen och jag hann tänka mycket. Som så många gånger är jag lite besviken på att jag inte packar in min grej som jag kan prata i och att jag inte tar med mig en bok att skriva i. Jag tar alltså helt semester, kommer på en massa tankar. Sedan återvänder jag till en vardag med jobb och hem och tvingar mig själv att sitta och skriva ner tankarna som jag hade när jag var på semestern. Det hör man ju själv att det inte blir så inlevelsefullt som tanken egentligen var. Men så är det och jag hoppas att man kanske kan förstå hur jag menar.