Ibland har man kul på jobbet
Surrade nyss chefen på en stol framför ögonen på förbryllade kollegor.
Chefen satt och snurrade på stolen medan han sjönk djupare och djupare i monologen om företaget. Jag frågade om jag skulle hjälpa och snurrade runt honom. Han tyckte det var kul, men mina kollegor tittade skärrat på och väntade på att han skulle bli förbannad. De har ännu inte märkt att han egentligen snäll och ofta spelar teater. Dessutom tycker han om att leka och blir alltid glad när man umgås mer lekfullt med honom. Ack, när ska de inse att de inte behöver ha magont och att det mesta han säger i form av hot om uppsägning är dåligt formulerade improvisationsteaterstycken? När, ack, när...?
Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar!
Chefen satt och snurrade på stolen medan han sjönk djupare och djupare i monologen om företaget. Jag frågade om jag skulle hjälpa och snurrade runt honom. Han tyckte det var kul, men mina kollegor tittade skärrat på och väntade på att han skulle bli förbannad. De har ännu inte märkt att han egentligen snäll och ofta spelar teater. Dessutom tycker han om att leka och blir alltid glad när man umgås mer lekfullt med honom. Ack, när ska de inse att de inte behöver ha magont och att det mesta han säger i form av hot om uppsägning är dåligt formulerade improvisationsteaterstycken? När, ack, när...?
Och sen levde de lyckliga i alla sina dagar!
Utan utveckling...
Hur är det att komma till jobbet efter typ två veckor och märka att INGENTING har gått frammåt? Att samtliga grejer diskuteras på precis samma sätt som då... Vi skulle ha kunnat kopiera protokollet och skriva in nytt datum. Går det bra då?
Dumhet i lista
En ny plats 2 på min lista över dumma saker på jobbet "Tema Datorer":
1) "Kan du scanna in den här kartan som jag nu skrev ut från Google Maps? Jag behöver den digitalt".
2) "Min Word kan inte bearbeta och skära till bilder".
3) "Va? Kan man formatera text i Word? Nä, jag skriver in allt manuellt... Ja, innehållsförteckningar skriver jag in manuellt".
1) "Kan du scanna in den här kartan som jag nu skrev ut från Google Maps? Jag behöver den digitalt".
2) "Min Word kan inte bearbeta och skära till bilder".
3) "Va? Kan man formatera text i Word? Nä, jag skriver in allt manuellt... Ja, innehållsförteckningar skriver jag in manuellt".
Om att [inte] hålla sig till temat.
Idag på jobbet:
Jag till kollega efter veckor av försök att få en kollega att ta ansvar för sina uppgifter: Jag är faktiskt lite besviken på att du inte har kommit och kollat hur det ser ut. Jag förväntar mig att du som ansvarig för projektet har koll på vad som ska göras, vad som gjorts och hur mycket som är kvar att göra.
Kollega: Men du har ju inte ens sagt "God morgon" i morse.
Jag: Så typiskt. Så fort du får lite kritik slår du tillbaka någonting.
Kollega: Jag slår inte tillbaka någonting. Jag är bra på att ta kritik.
Chefen: Ja, vi måste säga "God morgon" till varandra.
Jag: Ja, nu var det ju inte det som jag ville diskutera, men för protokollet så satt han (kollegan) inte på sin plats när jag kom till jobbet och jag har ingen lust att jaga folk.
Suck. Dessutom kunde ju han (kollegan) också ha gått till mig och sagt "God morgon" om det nu var så jävla viktigt för honom!
Jag till kollega efter veckor av försök att få en kollega att ta ansvar för sina uppgifter: Jag är faktiskt lite besviken på att du inte har kommit och kollat hur det ser ut. Jag förväntar mig att du som ansvarig för projektet har koll på vad som ska göras, vad som gjorts och hur mycket som är kvar att göra.
Kollega: Men du har ju inte ens sagt "God morgon" i morse.
Jag: Så typiskt. Så fort du får lite kritik slår du tillbaka någonting.
Kollega: Jag slår inte tillbaka någonting. Jag är bra på att ta kritik.
Chefen: Ja, vi måste säga "God morgon" till varandra.
Jag: Ja, nu var det ju inte det som jag ville diskutera, men för protokollet så satt han (kollegan) inte på sin plats när jag kom till jobbet och jag har ingen lust att jaga folk.
Suck. Dessutom kunde ju han (kollegan) också ha gått till mig och sagt "God morgon" om det nu var så jävla viktigt för honom!
Vet du känslan av att aldrig bli klar med ett jobb? Och sen när det ändå blir klart kommer en konstig tomhet?
Känner du den där känslan av att aldrig bli klar med ett jobb? Att det bara växer och växer... Idag hade jag inte den känslan. Förra veckan var det så fruktansvärt mycket att göra och magen gjorde ont när jag tänkte på allt som jag skulle hinna med. I fredags klarade jag av en viktig del och kände att det var möjligt att klara uppgiften. I lördags var jag klar, men sen kom ändringar (som inte berodde på att jag gjort fel, utan att förarbetet var fel) och då tappade jag verkligen lusten. Idag trodde jag inte att jag någonsin skulle klara av att göra klart allt och sa att det nog kommer att behövas ytterligare en vecka om fler ändringar kommer på det viset. Efter att det sagts sa det bara woops och så var jag klar med allt. Nu hoppas jag att det inte kommer fler ändringar. Det är konstigt, men nu känns det nästan lite tomt. Jobbet är gjort. 80 timmar har jag använt för det och nu ligger det i en hög som är ynka två centimeter hög.
Arbetsvägrar jag nu?
För första gången i mitt liv har jag förstått varför folk inte hjälper varandra när andra är i nöd. Varför folk tvekar innan de hjälper till och jag kommer nog att göra detsamma hädanefter.
För en tid sedan ringde jag 112 för att det luktade bränt och ett brandlarm pep. Brandkåren kom och slog in dörren. I lägenheten fanns en ung, förmodligen full, kille som glömt en pizza i ugnen och somnat. Nu har det tydligen hänt ytterligare två gånger och hyresvärden vill vräka killen. Jag känner att jag inte har med det hela att göra, men kan förstå att även min chef känner att killen ska ut ur huset.
Nu har hyresvärden bett vårt företag att skriva om den gången när "vi" ringde brandkåren. Det hela hamnar på mitt bord och jag ska tvingas ta reda på när det hela hände, formulera ett brev där jag berättar vad som hänt och skicka detta till hyresvärden som vill använda det i kontakten med en advokat och antagligen en rättssak. Jag själv tycker att det är en sak för chefen och inte för mig. Egentligen tycker jag att det är en sak där företaget ska hålla sig undan och eventuellt skriva under en namninsamling där det går ut på att få ut killen - ingenting mer. Jag personligen vill hålla mig från hela situationen.
Då kallas det arbetsvägran. Det ger chefen ett giltigt skäl att avskeda utan uppsägningstid. Så långt kommer det inte att gå och jag tror inte heller riktigt att det skulle gå igenom. Men nu undrar jag om någon förstår mig i den här situationen! Tycker alla att jag ska skriva det där brevet? Att jag ska lägga arbetstid på att skildra varför jag ringde 112? Tycker alla att jag är obstinat när jag säger att jag inte vill ha mer med det där att göra? Arbetsvägrar jag?
Förstår någon att jag får en dålig känsla och att jag nu känner att jag kommer att tveka innan jag ringer 112 nästa gång? Tycker någon som jag att det är idiotiskt av min chef att tvinga mig in i en sådan tankegång? Känner någon annan som jag att hyresvärden faktiskt kan låta bli att samla bevismaterial genom andra hyresgäster istället för att hämta brandkårens anteckningar som man som hyresvärd väl ha rätt till?
Om världen verkligen fungerar på så vis att man tvingas mobba ut andra människor för att slippa skit själv, då undrar jag varför jag ens försökt att jobba mot mobbing och orättvisor och för att man ska hjälpa varandra i NÖD.
När jag skildrade det här fick jag frågan om varför jag i denna situation blir så obstinat och inte vill ta ställning när jag annars är så sur över att andra inte hjälper till när hjälpen behövs. Jag har nog aldrig tyckt att man ska ta ställning utan att ha alla informationer på bordet. Jag har nog aldrig tyckt att man ska lägga sig i ALLT. Jag tycker att om man lägger sig i så ska man veta vad man gör och varför man gör det.
Jag har levt 27 år och får mindre och mindre lust att vara en del av samhället. Som tonåring ville jag förändra, nu vill jag att folk ska sköta sig själva, INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER STÖRA ANDRA och skita i andra... och samtidigt hoppas jag ju att någon ingriper när jag (eller någon som jag håller kär) är i nöd, men jag tror inte att det finns sådana människor kvar snart. Jag känner att jag ska sluta ingripa. Jag känner att det mer och mer är skitsamma för mig. Det är ju ändå inte alla som bryr sig. Kanske är det verkligen bättre att låta naturen ha sin gång.
Mm... jag vet att folk som läser det här känner att jag skriver en snyfthistoria eller som en ironiskt sa till mig:
- Åh, man börjar ju nästan gråta.
Angående situationen tror jag att det är bättre att hålla sig undan för kanske, kanske vill killen hämnas och jag har ingen lust att vara offer för hans hämndaktion. Jag vill inte heller att företaget ska bli ett offer. Jag vet inte hur killen fungerar, men om han förlorar lägenheten kan han förlora mycket. Vissa människor faller rakt genom skyddsnäten när sådant händer och de vill hämnas.
För en tid sedan ringde jag 112 för att det luktade bränt och ett brandlarm pep. Brandkåren kom och slog in dörren. I lägenheten fanns en ung, förmodligen full, kille som glömt en pizza i ugnen och somnat. Nu har det tydligen hänt ytterligare två gånger och hyresvärden vill vräka killen. Jag känner att jag inte har med det hela att göra, men kan förstå att även min chef känner att killen ska ut ur huset.
Nu har hyresvärden bett vårt företag att skriva om den gången när "vi" ringde brandkåren. Det hela hamnar på mitt bord och jag ska tvingas ta reda på när det hela hände, formulera ett brev där jag berättar vad som hänt och skicka detta till hyresvärden som vill använda det i kontakten med en advokat och antagligen en rättssak. Jag själv tycker att det är en sak för chefen och inte för mig. Egentligen tycker jag att det är en sak där företaget ska hålla sig undan och eventuellt skriva under en namninsamling där det går ut på att få ut killen - ingenting mer. Jag personligen vill hålla mig från hela situationen.
Då kallas det arbetsvägran. Det ger chefen ett giltigt skäl att avskeda utan uppsägningstid. Så långt kommer det inte att gå och jag tror inte heller riktigt att det skulle gå igenom. Men nu undrar jag om någon förstår mig i den här situationen! Tycker alla att jag ska skriva det där brevet? Att jag ska lägga arbetstid på att skildra varför jag ringde 112? Tycker alla att jag är obstinat när jag säger att jag inte vill ha mer med det där att göra? Arbetsvägrar jag?
Förstår någon att jag får en dålig känsla och att jag nu känner att jag kommer att tveka innan jag ringer 112 nästa gång? Tycker någon som jag att det är idiotiskt av min chef att tvinga mig in i en sådan tankegång? Känner någon annan som jag att hyresvärden faktiskt kan låta bli att samla bevismaterial genom andra hyresgäster istället för att hämta brandkårens anteckningar som man som hyresvärd väl ha rätt till?
Om världen verkligen fungerar på så vis att man tvingas mobba ut andra människor för att slippa skit själv, då undrar jag varför jag ens försökt att jobba mot mobbing och orättvisor och för att man ska hjälpa varandra i NÖD.
När jag skildrade det här fick jag frågan om varför jag i denna situation blir så obstinat och inte vill ta ställning när jag annars är så sur över att andra inte hjälper till när hjälpen behövs. Jag har nog aldrig tyckt att man ska ta ställning utan att ha alla informationer på bordet. Jag har nog aldrig tyckt att man ska lägga sig i ALLT. Jag tycker att om man lägger sig i så ska man veta vad man gör och varför man gör det.
Jag har levt 27 år och får mindre och mindre lust att vara en del av samhället. Som tonåring ville jag förändra, nu vill jag att folk ska sköta sig själva, INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER STÖRA ANDRA och skita i andra... och samtidigt hoppas jag ju att någon ingriper när jag (eller någon som jag håller kär) är i nöd, men jag tror inte att det finns sådana människor kvar snart. Jag känner att jag ska sluta ingripa. Jag känner att det mer och mer är skitsamma för mig. Det är ju ändå inte alla som bryr sig. Kanske är det verkligen bättre att låta naturen ha sin gång.
Mm... jag vet att folk som läser det här känner att jag skriver en snyfthistoria eller som en ironiskt sa till mig:
- Åh, man börjar ju nästan gråta.
Angående situationen tror jag att det är bättre att hålla sig undan för kanske, kanske vill killen hämnas och jag har ingen lust att vara offer för hans hämndaktion. Jag vill inte heller att företaget ska bli ett offer. Jag vet inte hur killen fungerar, men om han förlorar lägenheten kan han förlora mycket. Vissa människor faller rakt genom skyddsnäten när sådant händer och de vill hämnas.
Uppgift. Vilken reaktion är normal?
Nu måste jag fråga er angående en situation med reaktion. Jag vill veta vad som är den normala reaktionen på följande situation:
Företaget sitter tillsammans under privat tid på en pub/restaurang och pratar om olika saker.
Chefen berättar väldigt avundsjukt om en kompis som har en firma. Denna firma åker inte ut som företagsutflykt och paddlar kanot en dag med picknick (som vårt företag), utan de flyger med privatjet till Sicilien fyra dagar.
En anställd säger: Äsch, det gör ingenting. Jag skulle ändå inte vilja hänga med er fyra dagar på Sicilien. (naturligtvis med en glimt i ögat).
Reaktion 1) Chef och kollegor skrattar och någon säger: Vi vill inte heller hänga med dig fyra dagar.
Reaktion 2) Chef ser ner i bordet. En kollega överväger hur sant det är och tittar i bordet. En kollega tittar på chefen och sedan på den som sagt det och grymtar till, säger någonting i stil med: Aha.. (surt)
Vad är normalt?
Företaget sitter tillsammans under privat tid på en pub/restaurang och pratar om olika saker.
Chefen berättar väldigt avundsjukt om en kompis som har en firma. Denna firma åker inte ut som företagsutflykt och paddlar kanot en dag med picknick (som vårt företag), utan de flyger med privatjet till Sicilien fyra dagar.
En anställd säger: Äsch, det gör ingenting. Jag skulle ändå inte vilja hänga med er fyra dagar på Sicilien. (naturligtvis med en glimt i ögat).
Reaktion 1) Chef och kollegor skrattar och någon säger: Vi vill inte heller hänga med dig fyra dagar.
Reaktion 2) Chef ser ner i bordet. En kollega överväger hur sant det är och tittar i bordet. En kollega tittar på chefen och sedan på den som sagt det och grymtar till, säger någonting i stil med: Aha.. (surt)
Vad är normalt?
Bästa arbetsuppgiften
Jag har precis fått en av världens bästa arbetsuppgifter. Jag har gjort en tabellarisk gestaltning av provtagningsresultat för 40 sandhögar, för vardera tre provtagningar med färglagd bakgrund efter indelning i olika risknivåer. Det fick jag till på en A3-sida med textstorleken 12. Nu vill min chef att jag ska göra så att man kan läsa det bättre på dataskärmen, för tydligen vet den som ska få det inte hur man zoomar i en PDF.
Ok, det går att göra, men med följande begränsningar är det jädrans svårt att få till:
1) jag kan inte förstora texten utan att förstora allt = jag kan få till det på ett större format (t.ex. A2), men det kommer ju inte att synas annorlunda på monitorn
2) jag får inte dela upp informationen på två sidor
3) jag får inte radera någonting
4) jag skulle kunna öka dpi-antalet, men eftersom man egentligen ser informationen som den är så får jag inte ju inte någonting värdefullt ut av att texten blir skarpare. Även om jag skulle göra det så har jag begränsningen att det måste gå att skicka mer E-Mail.
5) jag får inte spara det i något annat format för hans, citat, "dator läser inte andra bildformat än PDF". Heh?
Så vart ligger problemet egentligen? Kanske ska gubben köpa ny, mycket större monitor? Kanske ska gubben köpa glasögon? Kanske ska gubben lära sig att handskas med datorer?
Jag kommer att lösa det och jag kommer göra det genom att bryta mot punkt 3 i ovanstående lista. Jag kommer att radera saker.
Ok, det går att göra, men med följande begränsningar är det jädrans svårt att få till:
1) jag kan inte förstora texten utan att förstora allt = jag kan få till det på ett större format (t.ex. A2), men det kommer ju inte att synas annorlunda på monitorn
2) jag får inte dela upp informationen på två sidor
3) jag får inte radera någonting
4) jag skulle kunna öka dpi-antalet, men eftersom man egentligen ser informationen som den är så får jag inte ju inte någonting värdefullt ut av att texten blir skarpare. Även om jag skulle göra det så har jag begränsningen att det måste gå att skicka mer E-Mail.
5) jag får inte spara det i något annat format för hans, citat, "dator läser inte andra bildformat än PDF". Heh?
Så vart ligger problemet egentligen? Kanske ska gubben köpa ny, mycket större monitor? Kanske ska gubben köpa glasögon? Kanske ska gubben lära sig att handskas med datorer?
Jag kommer att lösa det och jag kommer göra det genom att bryta mot punkt 3 i ovanstående lista. Jag kommer att radera saker.
Våga ta egna beslut, kära kollegor!
Min kollega hittade en gul Post-It i trappan i närheten av min arbetsplats. Hon tog upp den och kom fram till mig. Sedan stod hon nära min arbetsplats och studerade lappen. Jag vände mig mot henne (eftersom hon var så nära). Då sa hon:
- Den här har jag skrivit till chefen.
- Jasså. sa jag.
- Har han läst den? frågade hon.
- Det vet jag inte. svarade jag.
- Vill du kasta den? frågade hon.
- Varför skulle jag vilja kasta en lapp som du skrivit till chefen? Jag har ju ingenting med den att göra. svarade jag.
- Men har han ringt det här numret? frågade hon.
- Det vet inte jag. svarade jag.
- Jag skrev den klockan tio i morse. sa hon och pekade på tidsangivningen på lappen.
- Mmhm. mumlade jag.
- Han ringde någon, men jag vet inte om han ringt det här numret. fortsatte hon och pekade på telefonnumret på lappen.
- Inte jag heller. sa jag och undrade varför hon tror att jag vet vem chefen ringt (nä, vi sitter inte nära varandra. Det är ca 50 meter mellan de olika husen som vi sitter i - chefen och jag).
- Så du skulle kasta den. stötte hon ut.
- Nä, alltså jag vill inte ta beslut om vad som händer med lappen. Du kan väl lägga den på hans bord. slängde jag smått irriterat ur mig.
- Jasså. Men om han redan har ringt kanske han tror att det är en ny lapp och ringer igen. Kanske ska jag skriva med rött på att om han inte redan ringt ska han ringa och...
Jag svarade inte. Hon tittade frågande på mig och jag gav efter och gav henne svar:
- Han har tappat lappen och om du inte hade hittat lappen så skulle den vara borta nu. Låtsas då att du aldrig hittat lappen och kasta den. Om han inte ringt den där mannen så kommer den mannen ringa igen.
Så min kollega kastade lappen och jag hoppas att jag inte får höra:
- Men hon sa att jag skulle kasta lappen.
- Den här har jag skrivit till chefen.
- Jasså. sa jag.
- Har han läst den? frågade hon.
- Det vet jag inte. svarade jag.
- Vill du kasta den? frågade hon.
- Varför skulle jag vilja kasta en lapp som du skrivit till chefen? Jag har ju ingenting med den att göra. svarade jag.
- Men har han ringt det här numret? frågade hon.
- Det vet inte jag. svarade jag.
- Jag skrev den klockan tio i morse. sa hon och pekade på tidsangivningen på lappen.
- Mmhm. mumlade jag.
- Han ringde någon, men jag vet inte om han ringt det här numret. fortsatte hon och pekade på telefonnumret på lappen.
- Inte jag heller. sa jag och undrade varför hon tror att jag vet vem chefen ringt (nä, vi sitter inte nära varandra. Det är ca 50 meter mellan de olika husen som vi sitter i - chefen och jag).
- Så du skulle kasta den. stötte hon ut.
- Nä, alltså jag vill inte ta beslut om vad som händer med lappen. Du kan väl lägga den på hans bord. slängde jag smått irriterat ur mig.
- Jasså. Men om han redan har ringt kanske han tror att det är en ny lapp och ringer igen. Kanske ska jag skriva med rött på att om han inte redan ringt ska han ringa och...
Jag svarade inte. Hon tittade frågande på mig och jag gav efter och gav henne svar:
- Han har tappat lappen och om du inte hade hittat lappen så skulle den vara borta nu. Låtsas då att du aldrig hittat lappen och kasta den. Om han inte ringt den där mannen så kommer den mannen ringa igen.
Så min kollega kastade lappen och jag hoppas att jag inte får höra:
- Men hon sa att jag skulle kasta lappen.
Tack för att jag får klaga av mig
Hur ska man lära sig att handskas med riktigt irriterande kollegor? Det är en frågeställning som jag måste hitta svar på för att komma vidare på ett bra sätt i arbetslivet. Att ändra på blåsta människor (eller människor som kanske egentligen inte bryr sig) är svårt. Jag har inte så många kollegor och det är skönt, men jag klarar inte av två av dem på ett bra sätt. Jag blir irriterad och frustrerad och är nog inte längre så trevlig. Det som stör mig är desintresset och "jag-gör-bara-som-chefen-säger-till-mig-även-om-det-är-fel-men-leker-ändå-själv-chef-när-jag-har-chansen".
Hur kan man inte veta vissa saker och hur kan man under ett och ett halvt år inte lärt sig någonting om rutiner och byråverksamhet på ett jobb?
En dialog med min kollega igår visar hur ointresserad han är av att lära sig vad saker betyder. Jag var lite irriterad efter att jag en halv arbetsdag bara hjälpt andra med skitsaker som "hur-skickar-man-ett-fax?" och "varför skriver skrivaren ut på vanligt papper när jag skriver ut ur fack två?" (den första frågan kan väl alla besvara, den andra kan man lätt besvara om man bara kommer på att kolla i fack två om det verkligen ligger brevpapper där eller om någon lagt vanligt papper dit...). Jag sa till min kollega att jag tyckte det var tråkigt att jobba över när alla andra går hem för att jag har hjäpt dem med skitsaker. Min kollegas svar på mitt gnäll var:
- Men du är ju Project manager!
Förvånad svarar jag:
- Ja.
Och får svaret:
- Ja, men då är det ju ditt jobb att hjälpa andra.
Mitt svar:
- Nä. Det är inte det man gör när man är Project manager. Jag kan gärna göra det när jag har tid, men annars är det inte mer mitt jobb än andras. Jag måste också få jobba i lugn och ro ibland.
Hans kommentar:
- Men du är ju ansvarig för beställningar.
Som att det har någonting med någonting att göra?! tänker jag och ignorerar honom.
En annan situation idag som bara har med att man blir irriterad att göra var som följer. Jag kommer med färdiga ritningar som jag skrivit ut till min kollega. (Jag är nämligen CAD-tecknaren vid sidan av planerandet). Jag frågar hur han vill ha hålslagningen (vi har nämligen olika varianter och det gäller ju att göra rätt). Hans svar (eller vad man ska kalla det) är:
- Får du någonting gjort?
Jag ger honom mina FEM ritningar och säger "ja". (Kanske mindes han ju snacket från gårdagen - dialogen innan).
Jag söker svar på frågan om hålslagningen, men han fortsätter:
- Har du gjort någonting idag?
Här vill jag ju ironiskt svara "nej" eftersom han uppenbarligen inte ser att jag har ritningar och försöker göra mitt jobb, men säger istället "ja" och viftar lite med ritningarna. Han svarar "Bra, det är ju bra då".
Ok, jag tror inte jag får fram poängen, men det är en känsla som den här killen ger av att han är så ointresserad. Det är som att han lever i en bubbla och inte fattar vad som sker runt honom. Han gör BARA det som man direkt frågar och när man har frågor angående projekt får man först följdfrågan "Hur menar du?" några gånger innan han svarar "Ja, nej, men vad säger chefen om det" eller "Vad tror du?".
Den andra som jag irriterar mig på är en kvinna i 45-årsåldern som verkar vara rädd för alla. Elefanten i glitterskrift (se inlägget från 7 oktober 2010, kunde inte länka dit. sorry). Dialog idag:
Hon: Jo, det var en sak till jag ville säga. (Obs! Hon har inte sagt någonting annat till mig innan)
Jag: Ja, vaddå?
Hon: Vi har ju GIS (ett program) och det är ju bara på den datorn.......
Jag väntar tyst. Vill inte avbryta.
Hon: Och hon (en annan kollega) ska ju jobba på med det programmet... och det är ju inte på hennes dator som det är.
Jag: Nähä. Mmm.
Hon: Och då måste vi köpa en Laptop till han (chefen) som jobbar på den datorn, för han vill inte ta hennes dator.
Jag: Ja. Du vet ju vad vi behöver för en dator så du kan ju beställa en.
Hon: Jo, men du är ju ansvarig för beställningar.
Jag: Om du vill att jag ska beställa den så får du säga vad det ska vara för en dator och vad den ska innehålla.
Hon: Nä, jag kan beställa den. Men du är ju ansvarig för inköp.
Jag väntar på kontext.
Hon: Så jag tyckte det var bra att informera dig.
Jag: Ok. Det är bra, vi har nog med pengar för en Laptop. (jag trodde hon ville ha sådan info för att vara säker att det går)
Hon: Ja, men du är ju ansvarig för inköp och beställningar.
Jag: Ja.
Hon: Och jag ville bara informera.
Jag: Det är ju bra. (Jag försöker gå)
Hon: För det är GIS på den datorn och då måste han ju ha en annan så att kollegan kan jobba på hans dator.
Jag: Ja, men det är ju allt bra. Beställ den du.
Hon: Och jag ville bara informera.
Jag: Det har du ju gjort nu. Tack.
Hon tar ansats att börja om, men jag går. AAAH!
Det finns tre händelser till som jag skulle kunna skriva av mig, men nu känner jag mig redan lättad över att ha skrivit dem. Nu tar jag helg och ser fram emot mini-kräfskivan imorgon.
Hej!
Hur kan man inte veta vissa saker och hur kan man under ett och ett halvt år inte lärt sig någonting om rutiner och byråverksamhet på ett jobb?
En dialog med min kollega igår visar hur ointresserad han är av att lära sig vad saker betyder. Jag var lite irriterad efter att jag en halv arbetsdag bara hjälpt andra med skitsaker som "hur-skickar-man-ett-fax?" och "varför skriver skrivaren ut på vanligt papper när jag skriver ut ur fack två?" (den första frågan kan väl alla besvara, den andra kan man lätt besvara om man bara kommer på att kolla i fack två om det verkligen ligger brevpapper där eller om någon lagt vanligt papper dit...). Jag sa till min kollega att jag tyckte det var tråkigt att jobba över när alla andra går hem för att jag har hjäpt dem med skitsaker. Min kollegas svar på mitt gnäll var:
- Men du är ju Project manager!
Förvånad svarar jag:
- Ja.
Och får svaret:
- Ja, men då är det ju ditt jobb att hjälpa andra.
Mitt svar:
- Nä. Det är inte det man gör när man är Project manager. Jag kan gärna göra det när jag har tid, men annars är det inte mer mitt jobb än andras. Jag måste också få jobba i lugn och ro ibland.
Hans kommentar:
- Men du är ju ansvarig för beställningar.
Som att det har någonting med någonting att göra?! tänker jag och ignorerar honom.
En annan situation idag som bara har med att man blir irriterad att göra var som följer. Jag kommer med färdiga ritningar som jag skrivit ut till min kollega. (Jag är nämligen CAD-tecknaren vid sidan av planerandet). Jag frågar hur han vill ha hålslagningen (vi har nämligen olika varianter och det gäller ju att göra rätt). Hans svar (eller vad man ska kalla det) är:
- Får du någonting gjort?
Jag ger honom mina FEM ritningar och säger "ja". (Kanske mindes han ju snacket från gårdagen - dialogen innan).
Jag söker svar på frågan om hålslagningen, men han fortsätter:
- Har du gjort någonting idag?
Här vill jag ju ironiskt svara "nej" eftersom han uppenbarligen inte ser att jag har ritningar och försöker göra mitt jobb, men säger istället "ja" och viftar lite med ritningarna. Han svarar "Bra, det är ju bra då".
Ok, jag tror inte jag får fram poängen, men det är en känsla som den här killen ger av att han är så ointresserad. Det är som att han lever i en bubbla och inte fattar vad som sker runt honom. Han gör BARA det som man direkt frågar och när man har frågor angående projekt får man först följdfrågan "Hur menar du?" några gånger innan han svarar "Ja, nej, men vad säger chefen om det" eller "Vad tror du?".
Den andra som jag irriterar mig på är en kvinna i 45-årsåldern som verkar vara rädd för alla. Elefanten i glitterskrift (se inlägget från 7 oktober 2010, kunde inte länka dit. sorry). Dialog idag:
Hon: Jo, det var en sak till jag ville säga. (Obs! Hon har inte sagt någonting annat till mig innan)
Jag: Ja, vaddå?
Hon: Vi har ju GIS (ett program) och det är ju bara på den datorn.......
Jag väntar tyst. Vill inte avbryta.
Hon: Och hon (en annan kollega) ska ju jobba på med det programmet... och det är ju inte på hennes dator som det är.
Jag: Nähä. Mmm.
Hon: Och då måste vi köpa en Laptop till han (chefen) som jobbar på den datorn, för han vill inte ta hennes dator.
Jag: Ja. Du vet ju vad vi behöver för en dator så du kan ju beställa en.
Hon: Jo, men du är ju ansvarig för beställningar.
Jag: Om du vill att jag ska beställa den så får du säga vad det ska vara för en dator och vad den ska innehålla.
Hon: Nä, jag kan beställa den. Men du är ju ansvarig för inköp.
Jag väntar på kontext.
Hon: Så jag tyckte det var bra att informera dig.
Jag: Ok. Det är bra, vi har nog med pengar för en Laptop. (jag trodde hon ville ha sådan info för att vara säker att det går)
Hon: Ja, men du är ju ansvarig för inköp och beställningar.
Jag: Ja.
Hon: Och jag ville bara informera.
Jag: Det är ju bra. (Jag försöker gå)
Hon: För det är GIS på den datorn och då måste han ju ha en annan så att kollegan kan jobba på hans dator.
Jag: Ja, men det är ju allt bra. Beställ den du.
Hon: Och jag ville bara informera.
Jag: Det har du ju gjort nu. Tack.
Hon tar ansats att börja om, men jag går. AAAH!
Det finns tre händelser till som jag skulle kunna skriva av mig, men nu känner jag mig redan lättad över att ha skrivit dem. Nu tar jag helg och ser fram emot mini-kräfskivan imorgon.
Hej!
Jag missade diskussionen om tryffel och tryffel
Jag vill inte tänka att mina kollegor är idioter och jag tänker det inte om alla, men jag tänker det om vissa. Det största problemet vi har här är inte kommunikation som jag trott så länge, utan stolthet. Nyss hittade jag ett stort fel som begåtts och informerade min kollega om det. Han tog åt sig informationen och jag sa lite på skoj, lite på allvar att han borde tacka mig för det. Hans svar var "Ja, du behöver det va? Att man ger beröm". JAG som alltid säger till honom, när han småsnyftande kommer till mig när chefen inte givit honom beröm, att på jobbet får man inget tack, utan lön. Att lönen är det enda tack man får.
I stort tycker jag ju att man ska ge beröm till sina medmänniskor. Det gör klimatet lite bättre.
Men stoltheten har inte med berömmen att göra. Jag tror att han nu kommer att ta åt sig äran av att ha hittat ett så stort fel. Naturligtvis kan jag springa till chefen och säga saker till honom, men jag vill ju att problemen löses. Samtidigt hoppas jag på att min kollega kan låta bli att ta åt sig berömmen och istället bara låta det vara. Kanske säga - ja, tid för kvalitetskontroller är ju viktigt. Det är ju det som jag strider för, men min kollega vill inte ha kvalitetskontroller och jag står ensam mot vinden som vill skicka ut saker i förtid. Jag klarar det, men skulle tycka att det vore mycket bättre om alla kollegor kämpade för samma typ av arbete och inte ägnade sig åt rövslickeri.
För att ge ett svar till eventuella frågor som kan uppstå pga mitt val av rubrik på detta inlägg vill jag klargöra att det under min semester fanns en diskussion om huruvida det verkligen inte var svamp i chokladtryffeltårtan. De kom inte fram till någonting. NATURLIGTVIS HAR DE INTE BAKAT IN EN SVAMP SOM KOSTAR TYP 10.000 SEK PER KILO I EN TÅRTA FÖR 100 KRONOR! Hur kan man inte komma fram till det?
I stort tycker jag ju att man ska ge beröm till sina medmänniskor. Det gör klimatet lite bättre.
Men stoltheten har inte med berömmen att göra. Jag tror att han nu kommer att ta åt sig äran av att ha hittat ett så stort fel. Naturligtvis kan jag springa till chefen och säga saker till honom, men jag vill ju att problemen löses. Samtidigt hoppas jag på att min kollega kan låta bli att ta åt sig berömmen och istället bara låta det vara. Kanske säga - ja, tid för kvalitetskontroller är ju viktigt. Det är ju det som jag strider för, men min kollega vill inte ha kvalitetskontroller och jag står ensam mot vinden som vill skicka ut saker i förtid. Jag klarar det, men skulle tycka att det vore mycket bättre om alla kollegor kämpade för samma typ av arbete och inte ägnade sig åt rövslickeri.
För att ge ett svar till eventuella frågor som kan uppstå pga mitt val av rubrik på detta inlägg vill jag klargöra att det under min semester fanns en diskussion om huruvida det verkligen inte var svamp i chokladtryffeltårtan. De kom inte fram till någonting. NATURLIGTVIS HAR DE INTE BAKAT IN EN SVAMP SOM KOSTAR TYP 10.000 SEK PER KILO I EN TÅRTA FÖR 100 KRONOR! Hur kan man inte komma fram till det?
Gasa inte på jobbet, tycker de "gamla"
Är det inte konstigt att man i arbetslivet lär sig att slöa. Många klagar på att de har så mycket att göra, men kommer ingenstans. Jag har äntligen listat ut varför: för det är så att de jobbar långsamt! Man får bara skit om man jobbar på i högt tempo (och ändå är noggrann) och när man "slöar till" och gör lite mindre och jobbar långsamt får man beröm. Det är inte bara så för mig. Jag har pratat med andra och fått kommentaren "Ja, det har jag också märkt". Därför jobbar folk långsamt. Det är ingen som klagar på att de får beröm när de gör mindre, men när det sedan ska gå fort och det kommer lite mer på bordet är det bara de unga som inte under år kört på sparmodus som kan klara av uppgiften. Det är då de "gamla" (när man säger äldre menar man ju numera pensionärerna och det menar jag inte) börjar klaga på stress och överarbetning. Jag kan förstå nu att de helt enkelt inte klarar av att gasa för de har under årtionden inte använt gaspedalen. Jag hoppas att jag aldrig kommer för djupt in i sparmoduslivet, utan kan gasa på när det behövs resten av livet. Det blir ett projekt att hålla gaspedalen underhållen!
Datakunskap och bonnungar
Vi sitter många firmor i det här kontoret. De som jobbar för de andra företagen är liksom också kollegor. En sådan kollega frågade mig idag om jag kan arbeta med skrivprogrammet Word. I Sverige skulle jag kanske ha tvekat att säga "ja" för när någon frågar där är det ofta komplicerade frågor. Här i Tyskland måste man oftast inte vara rädd för att inte kunna häva problemet, så jag sa att jag kan programmet fast att jag inte jobbat på riktigt med det sedan mer än ett år.
Jag kunde hjälpa killen med hans problem, men blev så paff över vilka okunskaper han besitter. Senast jag reagerade så starkt var när en praktikant frågade hur man kopierar. Hon visste inte alls hur en kopiator fungerar. "Lyft locket - lägg in pappret - tryck på gröna knappen" var mitt svar som fick responsen "Jasså, oj så komplicerat". Den gången sa jag ingenting mer. Hur kan man inte kunna det i ett i-land?
Idag var problemet att hela Word-dokumentet var skrivet utan format. 24 sidor oformaterad text. För rubrik hade man tryckt på "fett", för bildtexter hade man minskat textstorleken... Och ja, innehållsförteckningen hade man skrivit manuellt. Det gjorde mig så förvånad. Hur kan man få jobb på kontor med arbetsuppgiften att skriva text när man inte ens kan det? Han har studerat på universitetet ett par år, men skyller på att han är bonnunge som bara är på åkern och jobbar. Jag sa att han ju faktiskt bott i stan i fem år och studerat och därför väl inte kan gömma sig bakom en sådan historia.
Men det är många som inte kan. Jag är själv inget proffs och gör en del saker manuellt, men mest för att jag vill inkludera kontrollen i arbetet när jag gör ritningarna som ska skickas ut. Jag vet att man kan göra det mer datorstött och jag vet hur man gör. Men hur kan någon som skriver varje dag inte veta att man formaterar texter i Word?
Jag kunde hjälpa killen med hans problem, men blev så paff över vilka okunskaper han besitter. Senast jag reagerade så starkt var när en praktikant frågade hur man kopierar. Hon visste inte alls hur en kopiator fungerar. "Lyft locket - lägg in pappret - tryck på gröna knappen" var mitt svar som fick responsen "Jasså, oj så komplicerat". Den gången sa jag ingenting mer. Hur kan man inte kunna det i ett i-land?
Idag var problemet att hela Word-dokumentet var skrivet utan format. 24 sidor oformaterad text. För rubrik hade man tryckt på "fett", för bildtexter hade man minskat textstorleken... Och ja, innehållsförteckningen hade man skrivit manuellt. Det gjorde mig så förvånad. Hur kan man få jobb på kontor med arbetsuppgiften att skriva text när man inte ens kan det? Han har studerat på universitetet ett par år, men skyller på att han är bonnunge som bara är på åkern och jobbar. Jag sa att han ju faktiskt bott i stan i fem år och studerat och därför väl inte kan gömma sig bakom en sådan historia.
Men det är många som inte kan. Jag är själv inget proffs och gör en del saker manuellt, men mest för att jag vill inkludera kontrollen i arbetet när jag gör ritningarna som ska skickas ut. Jag vet att man kan göra det mer datorstött och jag vet hur man gör. Men hur kan någon som skriver varje dag inte veta att man formaterar texter i Word?
Cykelreparatur
Idag när jag kom till jobbet ställde jag mig och fixade med cykeln. Jag plockade fram skiftnyckel, olja och en insexnyckel. Efter att jag skruvat och oljat lite tog jag en provcyklingsrunda. Då kom min kollega förbi och frågade vad jag gjorde. "Jag måste reparera cyklen lite" svarade jag och fick följdfrågan "Är luften i däcken slut, eller?". Det är en typisk punkt där jag går efter visdomsorden "Dumma frågor får dumma svar".
Mobbing på arbetet del två
"... och chefen måste ju inte veta att jag var här va?" sa kollegan nu innan hon gick. Mitt svar visade inte på teamwork "Om han frågar kommer jag inte att ljuga", men jag har ingen lust att teamworka med henne. Jag kommer inte skvallra, för det tycker jag inte heller är rätt, men jag tänker inte ljuga för henne.
Mobbing på arbetet
Det är ett stort problem med mobbing på arbetsplatsen. Jag har sett det, kännt det, hört det och gjort det. Just nu är jag nog en elak kollega som mobbar, enligt min kollegas världsuppfattning, men jag kan bara inte se henne i ögonen. Hon sjukskriver sig och kommer till jobbet. Hon vill bara ha medlidande. Idag ska hon "bara fixa några saker", men tycker att "en halv timme paus får man ta varje arbetsdag". Svaret från en annan kollega "Ja, men du är ju sjuk" ignorerar hon och ler.
Vad tror ni att hon har fått för diagnos? Jo, "överarbetad".
Vad tror ni att hon har fått för diagnos? Jo, "överarbetad".
Övertid
Av någon outgrundlig anledning har jag ingen lust att skriva. Det går väl bra nu. Vi har diskussioner på jobbet. Denna vecka om huruvida 15 minuter i en flexibel arbetsvärld är övertid som man kan plussa ihop över ett par månader och sedan ta ut extra lediga dagar eller inte. Folk måste planera själva och ta ansvar för sina egna arbetstider, tycker jag. (Alltså, jag tycker inte att 15 minuter eller en halvtimme är något att snacka om). Däremot borde arbete belönas och när övertid inte betalas ska de extraarbetade timmarna tas ut som ledighet. Mina kollegor väntar på att chefen ska skicka hem dem en dag eller komma och tacka dem för att de gör sina jobb. Det kommer inte att hända och jag ser varje månad det enda tacket som jag räknar med på kontot. Lönen är det enda tack vi kommer att få och det räcker bra för mig. Jag jobbar inte mycket övertid. Det viktiga är ju ändå att jobbet blir gjort, men som anställd måste man ta vara på sin hälsa och som chef ska man hålla de anställdas motivation på topp. Det är ingen svår balansgång när folk känner sina egna gränser och tar för sig av sin del av kakan.
En annan sak som jag inte förstår är att olk väljer att diskutera emot att vi äntligen fått beviljat (efter att jag grävt fram några paragrafer i lagboken) att ha två veckor semester i streck. Man ska inte ha sådana små fjuttiga dagar här och var under året. Semester betyder återhämtning och man kan inte återhämta sig på tre dagar. Jag visste inte att det var sådant problem för folk att vara lediga. Arbetsnarkomaner.
En annan sak som jag inte förstår är att olk väljer att diskutera emot att vi äntligen fått beviljat (efter att jag grävt fram några paragrafer i lagboken) att ha två veckor semester i streck. Man ska inte ha sådana små fjuttiga dagar här och var under året. Semester betyder återhämtning och man kan inte återhämta sig på tre dagar. Jag visste inte att det var sådant problem för folk att vara lediga. Arbetsnarkomaner.
Respekt kan få överslag
Förra veckan hade vi möte. Den här veckan hade vi möte. Däremellan fanns ett viktigt möte.
På förra veckans möte var bara 60 % av företaget närvarande. Det betydde att mycket inte kunde bestämmas, men förslag kan ju naturligtvis diskuteras. Jag sa vad jag tyckte angående ett projekt. Det var att projektet skulle byta huvudansvarig, för att ingenting hänt inom det projektet under sex månader, speciellt inget under maj månad som var den månad då någonting skulle ske. Det var min syn på det hela. Jag fick medhåll från de andra två (60% är tre personer). Jag underströk med att jag egentligen inte har med det projektet att göra, men det är det jag ser som "lite utomstående". Det beslutades att ett möte skulle äga rum där de berörda skulle diskutera situationen.
I förrgår var det igen veckomöte med hela företaget. 100 % var närvarande. Det där mötet i vilket förslaget skulle diskuteras hade ägt rum. Det mötet var jag inte delaktig i eftersom jag inte är med i det projektet. Det enda som gör att jag intresserar mig är att jag är project manager i företaget, alltså ansvarig för att projektfördelningen och arbetsbelastningen fördelas på ett vettigt sätt inom företaget. Därför har jag lite att säga till om, även när jag inte är involverad. Hur som helst var det möte och eftersom jag inte hade fått någon annan information än att de bytit ansvarig i det aktuella projektet presenterade jag förändringen när den punkten kom upp. Jag gjorde det först efter att jag märkt att de andra inte tyckte att det var viktigt att det togs upp, men jag tyckte det var det.
Det blev fel. Han som blivit av med ansvaret tyckte att JAG tagit beslut över hans huvud (jag fattade inte varför han trodde att jag hade sådana befogenheter) och de som varit med på förra veckomötet förklarade att de inte hade tyckt att det var någonting att diskutera på mötet, eftersom det var ett bra förslag. Jag kan väl tycka att den ansvarige som förlorar den posten har rätt att veta det i alla fall och utgick från att han fått reda på det. Informationen fanns även skriven som förslag i protokollet (som han inte läst) från förra veckan.
Nu har jag en obehaglig känsla av att det jag säger ibland uppfattas som lag av några kollegor. Det är skönt på ett sätt, men hur kan de tycka att jag som vanlig kollega på egentligen samma "nivå" som dem, som är yngst och bara 6 månader längre i företaget än de har mer att säga till om. Oj, hur ska jag handskas med den här makten? Jag måste nog ta ett steg tillbaka och bara prata i saker som verkligen är viktiga för mig. Då kan det bli riktigt bra här i firman.
På förra veckans möte var bara 60 % av företaget närvarande. Det betydde att mycket inte kunde bestämmas, men förslag kan ju naturligtvis diskuteras. Jag sa vad jag tyckte angående ett projekt. Det var att projektet skulle byta huvudansvarig, för att ingenting hänt inom det projektet under sex månader, speciellt inget under maj månad som var den månad då någonting skulle ske. Det var min syn på det hela. Jag fick medhåll från de andra två (60% är tre personer). Jag underströk med att jag egentligen inte har med det projektet att göra, men det är det jag ser som "lite utomstående". Det beslutades att ett möte skulle äga rum där de berörda skulle diskutera situationen.
I förrgår var det igen veckomöte med hela företaget. 100 % var närvarande. Det där mötet i vilket förslaget skulle diskuteras hade ägt rum. Det mötet var jag inte delaktig i eftersom jag inte är med i det projektet. Det enda som gör att jag intresserar mig är att jag är project manager i företaget, alltså ansvarig för att projektfördelningen och arbetsbelastningen fördelas på ett vettigt sätt inom företaget. Därför har jag lite att säga till om, även när jag inte är involverad. Hur som helst var det möte och eftersom jag inte hade fått någon annan information än att de bytit ansvarig i det aktuella projektet presenterade jag förändringen när den punkten kom upp. Jag gjorde det först efter att jag märkt att de andra inte tyckte att det var viktigt att det togs upp, men jag tyckte det var det.
Det blev fel. Han som blivit av med ansvaret tyckte att JAG tagit beslut över hans huvud (jag fattade inte varför han trodde att jag hade sådana befogenheter) och de som varit med på förra veckomötet förklarade att de inte hade tyckt att det var någonting att diskutera på mötet, eftersom det var ett bra förslag. Jag kan väl tycka att den ansvarige som förlorar den posten har rätt att veta det i alla fall och utgick från att han fått reda på det. Informationen fanns även skriven som förslag i protokollet (som han inte läst) från förra veckan.
Nu har jag en obehaglig känsla av att det jag säger ibland uppfattas som lag av några kollegor. Det är skönt på ett sätt, men hur kan de tycka att jag som vanlig kollega på egentligen samma "nivå" som dem, som är yngst och bara 6 månader längre i företaget än de har mer att säga till om. Oj, hur ska jag handskas med den här makten? Jag måste nog ta ett steg tillbaka och bara prata i saker som verkligen är viktiga för mig. Då kan det bli riktigt bra här i firman.
Skitsnackande chef 2
Jag måste kanske också erkänna att jag också undrar vad jag har för inställning till arbete när jag sitter här på jobbet en fredag klockan 17:00 och planerar att stanna ca en timme till när jag ändå kom till jobbet klockan 07:30 i morse.
Men jag har lärt mig att ignorera, göra mitt jobb och njuta av mitt liv ändå. Det är ju bra med flextider och jag trivs med att kunna öppna min blogg i tid och otid..
Men jag har lärt mig att ignorera, göra mitt jobb och njuta av mitt liv ändå. Det är ju bra med flextider och jag trivs med att kunna öppna min blogg i tid och otid..
Skitsnackande chef
Just nu står min chef (55 år) med vår praktikant (säkert också 55 år) och pratar skit om "unga människors inställning till arbete". Vad har man för inställning till arbete om man läste det man läste på universitetet för att "det var det enda som jag kom in på" och sen "hamnade i den här firman genom min kompis" för att senare "ta över firman från kompisen för att relationen inte fungerade på annan nivå än privat"? Och vad har man för inställning till arbete om man vid 55 års ålder jobbar som praktikant? Jag vill egentligen inte döma dem, för jag känner varken praktikantens anledning till hennes nuvarande arbetssituation eller min egna inställning till arbete när jag är dubbelt så gammal som jag är nu, men jag tycker nog att lite hyffs skulle de väl ha lärt sig genom åren!
