Le Lotus d'Orange

Jag är i en gråtmild fas tror jag. Fast jag gråter inte, för jag har inget att gråta för. Det finns inget som gör mig ledsen och jag är ganska nöjd med det som jag har. Trots det gnäller jag mycket och försöker luska ut vad fasiken jag vill med mitt liv. Det finns så mycket som jag tror att jag ville göra. Tiden gick fort. Och trots att jag inte ångrar någonting, så undrar jag om jag gjort rätt val. Det finns människor som man vill vara nära, men inte är. Att deras liv går vidare utan mig är jag fullt medveten om och på samma sätt fortsätter mitt liv utan dem. Men det gör mig inte så bekymrad och kanske är det det som gör att jag funderar - jag tänker att jag kanske kommer att ångra det sen.

Samtidigt som jag försöker att leva i nuet så tänker jag på det som var och det som kommer att hända. I nuet finns det inte så många människor som betyder mycket för mig. Jag går inte på något vis ensam genom livet, men det är inte människor som jag inte kan byta ut.

Egentligen känns det som att mitt liv i Tyskland skulle vara en resa på ett år, kanske två. Att mitt riktiga liv fortsätter i Sverige. Men efter fem år är det inte så att det riktiga livet är där, utan det som jag gör här är mitt riktiga liv. Och det finns så många drömmar som jag vill uppfylla. De gamla (bo i hus och ha en katt) blandas med nya (resa och göra karriär) och de som känns så självklara (att en dag få egna barn och känna sig hemma på en plats). Går de att kombinera?

Ja, jag saknar att sakna Sverige. Här trivs jag och livet rullar på ganska liknande de fantasier om framtiden som jag hade som tonåring. Vad är nästa steg? Ska jag satsa på att komma tillbaka hem? Eller ska jag tillåta mig att slå rot? Eller är det kanske precis den här spänningen som jag tycker om och som gör att jag känner mig nöjd?

Det som kommer att hända nu är att jag flyttar till den stad som jag skulle välja att flytta till om jag fick och det får jag ju, så då gör jag det. Så enkelt är det för mig. Kanske vill jag bara bo där ett tag, kanske vill jag stanna. Kanske ser jag snart nackdelarna med den staden och letar en ny plats.

Det kostar pengar att leva så här. Kanske kan man spendera pengar på ett annat sätt, men kanske är det helt rätt.

Jag tror att det som driver mig är den där känslan av att hinna uppleva allt som jag vill hinna uppleva innan jag dör. Hittills är jag nöjd med alla år jag levt. De gick bara så fort.

Så nu kommer jag flytta till ett hus. Kanske, antagligen, skaffa mig en katt. Inte resa på den där långresan som vi fantiserade om, utan istället lägga de sparade pengarna på flyttkostnader och högre hyra. Vi hann ändå bara spara ihop hälften av det vi behöver. Och en resa på ett par veckor är väl ändå mindre värd en ett år där andra drömmar går i uppfyllelse?

Nej, jag har verkligen ingenting att gråta över. Jag är nöjd och kan fatta beslut. Jag kan välja. Hur många människor i världen har den lyxen? Att välja. Själv välja vad de vill. Den fördelen ska jag inte vända till någonting negativt och i mig påstå att jag skulle vilja ha meningen "jag hade inget val" att skylla på om någonting går fel. Jag är ansvarig för mina val och jag tror på allvar att jag väljer rätt.

För några dagar sedan slog der mig – jag är en ingenjör på konsthögskolan. Tidigare har jag aldrig tänkt att det skulle vara något problem eftersom jag ju har båda delarna i mig. Jag tycker om matematik, organisation och logistik, former, natur att skapa. Jag är både precis och slarvig, organiserad och kaotisk.

 

Men att jag är så djupt har identifierat mig med att vara ingenjör visste jag inte. Det stör mit när arkitekterna vi har som proffesorer säger för enkla lösningar på problem. T.ex. att man kan öppna ett tak genom att ta bort en balk om man leder om lasterna på de andra balkarna. Det stämmer ju, men följdfrågan som jag automatiskt omfamnas av är ”klarar de andra balkarna av att ta en större last?”. Man kan ju inte tänka för kort som ingenjör.

En annan situation som jag nyligen upplevde var min klasskompis som tyckte att ytterväggen ska vara 15 cm tjock. Att det nästan är omöjligt slog henne inte. Ja, kanske finns det något material som klarar att isolera värme, ljud samt bära laster redan vi så tunna väggar, men man kan inte bara anta det. Vi skulle jobba med betong och jag letade upp en kombivägg och förväntade mig att hon skulle ha letat lite för att stödja sin tes. Det hade hon inte. ”Konstnärer jobbar inte med sådan fakta”. Jo, det gör de som är bra. Konstnär betyder inte att man inte har aning om naturvetenskap, fysik och diverse andra vetenskaper. Min klasskompis väljer att diskutera på basen ”Det ser bättre ut”. Det är svårt för mig. Det måste se bra ut och det måste fungera. Inte bara se bra ut.

Första året blev jag så irriterad på att mötestider, deadlines, beslut om mått inte respekteras. Ideligen ändras grundlagarna. Kaos. En ingenjör på konsthögskolan.