Le Lotus d'Orange

Upp till sex polisbilar är på plats och jobbar med att knacka dörr, skriver GP.

Ska man tycka synd om folk som saknar självbevarelsedrift? Det är det jag undrar när jag läser om Christina Hedlund som åkte till Polen för att göra en bröstoperation inför sitt bröllop. Jag kan väl tycka att det var synd att det gick snett för henne, men lite får man skylla sig själv när man åker till Polen utan att kunna språket och själv gå med på operationen fast att man märker att man inte förstår.

Om hon hade varit i ett tillstånd där hon inte kunde rå för att hon befann sig på ett sjukhus i Polen, t.ex. att hon haft en olycka där skulle jag ha större förståelse för hennes bror som går ut i media. Nu verkar det ju ha varit en dumsnål bimbo som för egen vinning ville göra en bröstoperation. Det verkar också ha varit ett ganska impulsivt beslut eftersom den grund att hon opererades utomlands, som nämns i artikeln, ska ha varit att väntetiden i Sverige var för lång. Jag vet inte så mycket om varför väntetiden är så lång i Sverige, men jag kan tänka mig att en anledning är att bimbon som vill operera ska få tid att överlägg sitt beslut.

Aftonbladets snyfthistoria kastar falskt ljus på historien, tycker jag, och uppmuntrar till sådana dumheter och gör Christina till ett offer. Hon är inget offer! Hon valde själv att åka till Polen utan en beprövad tolk. Hon valde själv att göra en operation som inte var nödvändig för hennes överlevnad. Hon valde själv att ta riskerna för att få brösten fyllda med silikon! http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8188624.ab

Folk är står som frågetecken när de ser siffrorna på att flickorna har bättre betyg i skolan, men lägre lön på jobbet. Varför det är så är enkelt. I skolan är det den som lär sig mest som får de bra betygen. På jobbet är det den som slickar djupast som får högre lön.

Förlåt, men åter till det temat. Man gör sig ju inte populär när man frågar och frågar. En kollega sa till mig nyss: Jag förstår att de inte vill jobba så med dig, för man vet att man ger dig något och fem minuter senare är du där igen med någon liten sak och så får man jobba mer. Vad är det för sätt att se det? De ska vara jätteglada att jag är den som ser att det är fel innan det skickas in till de som verkligen lan något om det vi gör. Varför deras jobb ideligen kommer tillbaka med krav om förbättring och mina inte gör det har de väl inte reflekterat över.

Man säger att tyskarna jobbar så bra, men det är inte sant! Jag har nu jobbat i Tyskland på olika jobb under mer än två års tid och den ineffektivitet som jag ser här är skrämmande. Det pratas om bra ingenjörer och att "arbetarna" jobbar så fort. De jobbar bara länge och gnäller.

Idag har jag upplevt ett lysande exempel. Jag är ingen geolog, men jag jobbar på en sån firma. När någonting ska gestaltas är det jag som ska omsätta det i datorn. Nu skulle jag göra en digital tvådimensionell bild av ett landskap för att geologerna ska kunna se vad som är att förvänta sig av marken. Informationen får jag i skissform av en geolog. Jag har så ofta sagt att det är mig skit samma om det är snyggt ritat, det enda som intresserar mig är att informationen på pappret är korrekt. Jag har själv förmåga att tänka tredimensionellt och ser därigenom att det finns information på pappret som inte känns riktig. Det behöver man inte ha någon geologistudie bakom sig för att klara. Jag ifrågasatte informationen tre gånger. Varenda gång sa geologerna att det var rätt, men jag granskade mer och mer och nu har det kommit fram att all väsentlig information inte är framtagen. Man kan alltså inte ens göra den där modellen eftersom den mesta informationen var framgissad! Jag pratade direkt med chefen (som också kvalitetsäkrat informationen innan jag fick den) och sa att det var fel det som var på pappret. Jag fick, efter att jag påpekat tre viktiga punkter som enligt mig uppenbarligen var felaktiga medhåll och han skyllde sedan på att han egentligen inte kollat så noga. Vad är det för kvalitetssäkring?

Om inte jag som sista lilla instans skulle ha stake nog att hålla emot hela tåget och gå fram till chefen och kräva att han gör sitt jobb bättre skulle det hela gå igenom! Är det inte skrämmande. Det skulle inte kontrolleras någonting och jag börjar alltid tänka större. Nu handlar det om småsaker angående vattenförsörjningen i Tyskland (vilken iof skulle behövas optimeras, men ändå) och inte om någon som ska trycka på knappen för att släppa ut bomberna. Tänk om den som trycker ut bomberna vet med sig att han gör fel, men bara följer order! Vad fan är det för samhälle? Vad är det för en värld? Eller läkare som bara gör och inte riktigt kontrollerar. Människor och djur dör, naturen blir sämre och det bara för att det finns slappa människor som flyter på det goda ryktet fast att de ideligen gör fel!

(Mig stör det också, för att återgå till det där med lön, att jag är den som får lägst lön, men den som gör den riktiga kvalitetssäkringen på jobbet...)

Alladinaskens storförsäljningstid är snart åter här. Julen alltså. Och då börjar den där diskussionen om chokladpralinerna. Reklamen är ack så enkel att förstå, men många förstår den inte. Jag kan inte hitta den på youtube.com, men när den också landar där kan jag visa upp den här. Kolla på tv annars :)

Den gamla var så enkel, eftersom han gör så FEL när han äter upp hela asken. http://www.youtube.com/watch?v=TiGDZdonqNk och diskussionen om huruvida den undre lagret får påbörjas innan även de så kallade äckliga pralinerna är uppätna eller inte påvisas väldigt tydligt.

I andra länder förstår man inte att man måste äta "de äckliga" också. Det kanske är svenskt. Man äter väl choklad för att det ska smaka gott? Varför ska man äta någonting man tycker är äckligt för att få frossa vidare när syftet med att äta är att det ska smaka gott?

En anledningen till det kan ju vara som med reklamen mitt i filmer på tv - att man ska hinna gå på toa. Om man är skitnödig när man käkar choklad ska man kunna tajma in hur länge det dröjer innan det nya lagret öppnas. Någon stackare får svarte petter, som när man ska kolla på film och en måste stanna kvar för att kunna ropa när filmen börjar igen, med enda skillnaden att denne får lida med smaksinnet.

Annars måste man sitta och häcka skitnödig runt pralinasken tills den är uppäten och det är ju inte kul.

Sen såg jag den här reklamen: http://www.youtube.com/watch?v=YXwii2PIx40 och märkte att det var väldigt spännande att veta vilken som är den nya pralinen. Jag började hoppas och höll tummarna och sen säger speakern: Jordgubbskräm och jag tänker: mäh - men va fan!

Vilken är den äckligaste pralinen. Ägglikör. Besvikande. Det är så många som ska tycka om smaker och alla tycker olika. Är det inte konstigt att Körsbär i likör är ett så hett samtalsämne. Att många påstår att det väl inte finns någon som gillar den. Den gjordes ju tidigare aptitligare genom att vara inlindad i rödd, glänsande papper. Men den äts ju alltid upp, eller? Vissa uttrycker att det är en myt att någon tycker om Körsbär i likör och eftersom det är så känsligt med vilken man tycker om så "får man inte" tycka om Körsbär i likör. För mig är det en sån där vuxengodis som jag numera kan äta, men det är egentligen att den är så rinnig och inte krämig som gör att jag helst väljer bort den.

Efter mitt år här i utlandet har jag dock kommit på vilka som tycker om Körsbär i likör! Det finns ett helt folk som gör pralinaskar fulla av såndana praliner och de askarna säljs utan problem. Kanske finns de i Sverige också, men har inte slagit igenom som Aladdinasken.

Aladdinasken är svensk och jag börjar tro att Körsbär i likör är med för att öppna upp för försäljning i andra länder. Körsbär i likör kommer ta aladdinasken utanför Sveriges gränser, men inte så långt som till Saudiarabien, för där är det just Körsbär i likör som sätter krokben. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/article4021681.ab

Varför kämpar hantverkare så med att dra ner sitt yrke i skiten? De som byggde in takfönstret började bara såga och råkade tydligen kapa sex kablar. Eftersom de var kapade på ena sidan tyckte hantverkarna att de ju hängde galet där de hängde och valde att kapa dem på andra sidan också. De fick ett bra hål till fönstret, men elektrikern/kabelmannen som tvingades komma på kort varsel hade ett himla sjå att få ihop det med vilken kabel som skulle vart. Innuti de där kablarna som kapades fanns ett flertal mindre kablar, så hans jobb tog några timmar.

Det är ju dumt att kapa kablarna på det där sättet, men jag undrar vad det är för en slags hantverkare som väljer att dra samtliga ledningar TVÄRS över badrummet!

Undrar ni vad för kablar det var? Jo, det var också en sak som blev lite problematisk... Det var nämligen elkablarna de kapade, så de fick inget ljus att jobba i. Dessutom var det diverse telefon och internetkablar. Tydligen även grannens. Hoppas att hon har telefon, internet och el abelmannen fick ju gissa vilka kablar som hörde ihop till hennes lägenhet eftersom hon inte var hemma. Hon har inte sagt något iaf.

Vad man dessutom kan ifrågasätta är ju varför de skulle såga upp taket en decimeter från en misstänkt mögelskada när man ändå håller på. De kunde ju ha kollat där också. Men icke. Taksågarkillen alias Kabelkaparn skyddade sig bakom ett entonigt "ja, det skulle ju vara viktigt att kolla där, men jag har bara uppdrag att såga här". Hantverkare och heder kan inte ha varit ett sammansatt ord en gång i tiden, det KAN inte varit så. Det ligger nämligen alldeles för långt ifrån verkligheten.

I morse stod brandsläckaren framme. På fanns ett runt klistermärke fastklistrat i vilket det stod 10 i mitten och runt om fanns en ring med numreringen 1-12. 11 var markerat. Jag förstår av erfarenhet att det betyder år 2010 och månad 11, alltså att någonting gällande brandsläckaren sker i november 2010. Det är november 2010 och jag vart osäker om den blivit kontrollerad i november 2010 eller om den ska kontrolleras typ nu.

Det hela löste sig med en närmare titt och efter korta samtal med kollegorna fick jag fram informationen att det varit en kille här igår som kontrollerade den. Jag var under en timme inte här och missade därigenom all denna information. Nåja, jag skaffar mig den på annat vis. Genom att det ovan nämnda problemet löstes föddes ett annat problem, genom en kort fråga. Jag frågade om min kollega visste hur en brandsläckare fungerade. Hon hade aldrig provat och hon visste att man skulle trycka ihop handtagen. Sprinten visste hon inte vad den var till. Jag var lite förvånad och det kom (som så ofta) ytterligare en kollega som frågade vad som var problemet. Denne blev invigd av min första kollega att hon inte visste hur "en sån grej där funkar" och fick det stödjande svaret "inte jag heller".

Jag berättade kort hur man gör och att man inte ska trycka ut allt pulver på en gång, utan använda den med "korta stötar" (förlåt, jag kan inte hitta något bra uttryck, men du förstår vad jag menar hoppas jag). Därefter gjordes en snabb rundfrågning och resultatet var ganska dåligt. Vi var två på firman som gjort kurser där man provat en brandsläckare (ingen hade provat privat heller för den delen) och visste att det fanns olika brandsläckare. De flesta visste dock var den stod och skulle kanske ha klarat av att använda den i ett skarpt läge. En kollega sa att hon skulle springa ut om det brann. Hon skulle bara springa ut. Inte göra något.

Ja, det är de som ska rädda om något händer. Känns väl inte så himla tryggt kan jag erkänna.

Idag skrämde jag mig själv - antar jag. Först gick jag ner alla trapporna i vårt hus. Var påväg till jobbet. Med mig hade jag en påse som skulle till källaren och en som skulle kastas. Det var inte så att jag kastade fel påse, om du trodde det! Jag gick till soprummet och hittade inte nycklarna i väskan. Trots att jag var övertygad om att de bara kunde ligga där, bestämde jag mig för att utesluta möjligheten att de var uppe i lägenheten. Påsen till källaren ställde jag utanför källardörren. På väg upp vet jag att jag hittade nycklarna (för jag kunde inte ge upp tanken på att jag ju måste ha dem med mig), men jag kom på att jag ville lämna en grej i lägenheten när jag ändå var påväg upp.

Efter att jag lämnat det som skulle lämnas så gick jag ner igen. Ner till källaren. Jag låste upp vår förrådsdörr och öppnade - där inne låg påsen som jag ville lägga in! Min spontana tanke var att någon väl lagt in den för att den kanske hade stått lite ivägen. Om man fullföljer tanken och lägger in faktumet att dörren var låst, förstår man att det inte är möjligt. Har jag alltså gått ner efter att jag hittade nyckeln och ställt in påsen, utan att realisera det? Ibland kan man skrämma sig själv! Hur är det för dem som har sjukdomar där man glömmer saker? Förskräcker de sigh själva hela tiden, eller är de så övertygade om att det inte finns övernaturliga händelser att de accepterar att de inte minns?

Jag har svårt att acceptera det och sen skrämmer jag mig själv för att jag tror att det inte är normalt att glömma saker - att jag kanske har en sjukdom. Egentligen tror jag ju på den där förmågan att radera ut upprepad information för att spara plats i hjärnan. Antagligen är det det som jag gjort. Raderat ut minnet av att springa i trappor.

Vet ni den där känslan när man köper någonting som är liiite för dyrt, men man köper det ändå och förklarar för sig att man ska njuta av det man köpt. När man köpt det känner man sig glad och nästan liiite stolt. Så kände jag denna afton när jag knatat ner till affären (efter en väldigt lång arbetsdag) för att köpa någonting lättlagat, men ändå gott. När jag letade efter avokadosisar (hur skriver man de på riktig svenska i plural egentligen? avokadosar? en avokado, flera avokado? nåja...) såg jag små plastlådor med blåbär i. Jag tycker inte att man ska köpa blåbär, precis som på samma sätt som jag länge inte kunde förmå mig att köpa rabarber, eftersom man kan plocka dem gratis. Här finns ingen skog att plocka blåbär i.

Blåbären var från Argentina, så det var också en anledning till att jag tyckte att jag inte skulle köpa dem. Det tillsammans med priset ingav den där känslan av att det var en speciellt dum idé att köpa. Men jag köpte dem.

Jag gick hemåt bärandes på en massa saker. Allt gick som vanligt (alltså bra!) tills jag märkte att något halkade till och ner föll blåbärsasken... När jag böjde mig ner i mörkret såg jag att INGET bär var kvar i asken. "Oh nöö..."

Sen plockade jag efter de små bären. Det kändes pinsamt att sitta där och plocka, vet inte varför, men jag fumlade efter dem i mörkret, la dem i asken och gick hem. Nu känns det inte så himla kul att äta dem, men jag tvingar mig nog att njuta. L´vie tyckte de smakade gott iaf. Jag kommer antagligen aldrig köpa färska blåbär igen.

Diskussionerna om löner har fortsatt de senaste dagarna. Hur kan det komma sig att så många är så missnöjda. Lösningen är ju ändå ganska enkel. Om alla som var arbetslösa skulle kunna jobba, de som inte är anpassningsbara för tänkauppgifter skulle kunna ha enklare byråuppgifter. Det skulle kunna vara att de verkligen bara gör en sak, fast på många byråer om de nu ville det. Jag tror också att många akademiker som är arbetslösa skulle kunna sättas in i jobb. För många som jobbar vill ha mer tid över för annat. Om alla jobbade så skulle väl inte skatten vara lika hög? Jag menar, om det nu är så att arbetslösa får en lägenhet, pengar till mat och div fickpengar så borde det ju betyda att så mycket betalas ut till dem. Pengarna kommer från skatten och om skatten var lägre TILL FÖRMÅN för fler arbetsplatser skulle det ju fungera.

Nej, det är inte så att jag menar att skyddsnätet ska tas bort, jag vill börja i andra änden. Att arbetslösa får jobba in sig och sen ska det i min föreställning successivt leda till att mindre pengar används för div bidrag och att skatterna därigenom sänks. De som inte kan jobba, kan inte jobba, men alla mina vänner som vill jobba ska få jobba. Jag tror många skulle kunna tänka sig att jobba sex timmar om dagen istället för åtta och få ut samma nettolön. Bruttolönen blir ju lägre eftersom skatten sänks. Arbetsgivaren får pengar över till ytterligare en person och en mindre är arbetslös. I min värld är det väldigt enkelt att lösa. Synd att så många runt mig är sånna pessimister.

Att tänka på vad de alla sagt den här veckan ger mig en lite aggressiv känsla i kroppen. Det handlade åter igen om löner och folks inställning till dem. I kombination med att jag själv inte är nöjd med min blir det så tråkigt att höra vissa saker.

En kollega gnällde över lönen, men han uttryckte det inte så att han ville ha mer, för han klarar sig på det han har, utan han tyckte att det var dumt att de som inte studerat tjänar mer. Hans lösning skulle alltså vara att de som hämtat sopor i tio år skulle ha mindre än 10.000 kronor netto i lön! Jag försökte säga att problemet inte ligger där, utan att det är de med extremt höga löner som ska tjäna mindre, de som inte vet vad de ska göra av pengarna när de köpt sin andra porsche som de inte hinner åka med för att de hellre tar det privata flygplanet till Korsika än att ta porschen till flygplatsen. De och även de som inte behöver räkna om de verkligen har råd till att köpa lyxvillan i centrum och de som höjer priserna på bostäder så att de med "vanliga löner" bara har råd att bo i lägenheterna i stadens utkanter. De ska tjäna mindre. Men det tyckte inte min kollega, han tyckte att det största problemet var att det fanns folk som inte studerat som tjänade mer än han. En snart 30-årig kille som jobbat lite extra under studietiden, men som huvudsakligen levt på pengar från föräldrarna. Egen försörjning har han haft sen 11 månader.

Det andra som stack i magen var under en födelsedagsfest igår då en på en lärarutbilning jätteirriterat uttryckte sitt missnöje över lönen han hade. De 3 månaderna semester som han hade och julpenningen han fick för att ha råd mewd julklappar tyckte han inte vägde upp den (i sina ögon) låga lönen på 11.000 netto för tolv timmars arbete per vecka. Han tyckte att han förtjänade det dubbla! Eftersom lärare betalas med skattepengar ställer jag mig naturligtvis frågan vad han tror att pengarna kommer ifrån. "Ja, de som jobbar i företag kan ju betala lite mer i skatt då" säger han indirekt som en självklarhet.

Veckans tredje exempel var en sekreterare som ska bli mamma. Hon kallade erbjudandet att hon ska få jobba hur mycket hon vill, när hon vill för 100 kronor netto per timme för slavlön.

Jag kan bara skaka på huvudet och fastställa att jag själv tydligen gör helt fel när det tar mig och min pojkvän tre år att betala av en bil som vi köpt tillsammans.

Jag tycker om det svenska språket. Det är ett ganska rikt språk, trots att det inte gör någon skillnad mellan ackusativ och dativ! Så svårt är det ändå inte, jämfört med många andra språk. Ändå kan många, många svenskar inte skriva ordentligt. Det som stör mig oftas är särskrivningarna och att folk inte kan skilja på de och dem. Då är det bättre att de inte ens försöker och skriver dom istället, tycker jag.

I högstadiet hade jag en kompis som aldrig lärde sig det. Nu ser jag hur hon skriver på facebook och det mest spännande med hennes val är att hon alltid byter ut de och dem. Det är inte så lätt att göra fel 100% av försöken och jag undrar om det inte är ett tecken på en elev som fösökte, men som inte fick till det.

Idag såg jag en annan kompis´ kommentar på facebook. Hon har egentligen studerat svenska på universitetet. Då blir jag nästan arg att hon inte kan skilja på de två små, men ack så viktiga orden.

Vi var på någon typ av vandring som skulle berätta storstadens historia med en doft av läskighet, som en historialektion genom ett späkhus. Där upptäckte jag åter hur spännande det är hur folk reagerar i grupp. Vi skulle t.ex. säga "häxa häxa häxa" och sen spotta på en människa. Vi gjorde alla det första. Jag vet inte varför, men de skulle väl verka tidsenligt. Stan som brann upp, pesten som kom till stan, sjöfarare som var farliga - jag fattade inte allt. Det skulle vara läskigt.

Hur som helst blev en vald och skulle få sina synder upplästa. Hon dömdes som häxa. Vi skulle säga "häxa häxa häxa". Nästa beordran var att vi skulle spotta på henne. Det var det ju ingen som gjorde. Det var kanske för grovt. Jag tror att det var för att det var en så direkt order och för att vi visste att det skulle vara lite skoj. Men man har ju lyckats organisera människor på det sättet. Så att de misshandlar varann. Mobbingen som finns i världen. Det är ju konstigt. Att det går ibland och ibland inte. På nåt sätt ändå...


Sen var vi på ett nöjesfält. Där ska det vara kul. Det var en liten pojke i kön framför oss vid en karusell. Han hade åkt en gång, men ville åka en gång till i karusellen. Resten av familjen stod bakom oss. De lät honom bara kliva ett steg bakåt i kön. Jag fattar inte att man inte uppfostrar pojken. Ge honom förståelsen att andra ju måste vänta om han får åka två gånger. Om han går före i kön måste de andra vänta längre. Precis sådana människor som den pojken med stor sannorlikhet kommer att bli är jobbiga att ha med i samhället. Det är en himla trängsel på ett sånt tivoli. De vuxna blir stressade och barnen blir hypade. Vad mycket trevligare det skulle vara om folk var trevligare, ansträngde sig för att vara trevliga. Om de hade lite koll på vem som var där först. Istället får alla lite tunnelseende och känner att de måste komma först fram själva.

Jag nynnade på Michael Jacksons "What have we done". Jag kan inte texten helt, men jag har ändå en tydlig känsla av vad den handlar om. Vad vi gjort med jorden. Miljöförstörelsen. Det är en bra låt, men först idag stannade jag upp och tänkte "vi?". Det är ju bra om alla känner ansvar och bara tillsammans kan vi lösa problemen. Tyvärr tas många beslut över våra huvuden i all välmening. Det finns många sätt att lösa ett problem. Och alla tycker inte lika.

Det som störde mig med "vi" är att jag på riktigt tycker att jag har mindre ansvar att djuren dör än en jägare. Utan jägarna skulle djuren inte skjutas. Jag tycker också att jag har mindre ansvar än de som bygger och vill ha kärnkraftverk. Jag tycker mig ha mindre ansvar än de som provbombar, krigar och spottar tuggummi på marken. Men det är klart att jag också har ett visst ansvar, bara i mindre skala.

Alla ni som bott i ett hushåll tillsammans med andra människor vet att även om alla tar upp sin skit och diskar sin disk kommer köket aldrig att stråla. Antingen tycker man sig ha gjort rent allt men missat en del eller så finns det smuts som inte går att anklaga någon för. Sån där magisk smuts som bara kommer, fast att ingen är hemma. Dessutom finns det de som blivit bortskämda av mamma och bara lämnar eller inte ser att de inte gjort rent. Det jag vill säga med det är att vi står inför samma problematik i världen. Det finns de som skitar ner mycket och inte gör rent nåt, det finns de som gör rent bara sitt och därmed missar att ta del av den allmänna skiten, det finns ett fåtal som försöker vårstäda upp det värsta en gång per år med en stor kraftinsats som efter tio minuter ändå inte är synbar mer. Det finns de som vinner på att det är smutsigt.

Så till viss del har Michael rätt med att "vi" har gjort det, men jag tvivlade lite idag. Kanske är den moderna häxjakten ett effektivare sätt att få bukt på världsproblemen. Med häxjakt menar jag inte att man ska gå till väga likt Bush i Irak, för det är ju meningslöst att döda de som ska städa, då måste man ju ändå städa själv. På något vis måste vi få pengarnas värde att minska. De rika ska inte få göra som de vill. De fattiga ska ha lika mycket rätt. Hur kan vi göra det?

Igen hamnade jag på den där hemska Facebook. Jag kastade mig runt på diverse sidor för att åter ställa mig frågan varför folk lägger ut de bilder som de lägger ut. Speciellt de intima bilderna från kvällen tillsammans med sin partner, pussbilder och barnbilder. Det är som att man stapplat in i folks privata hem och ertappat dem göra någonting man inte vill se. Ändå driver någon typ av nyfikenhet en vidare. Denna otillfredställda känsla som framkallas av en sväng på Facebook är precis det som jag inte ville ha. Jag är glad att jag inte öppnat någon dörr utan håller min privatsfär privat, men hur känner de som blottar sig? Hur känner ni er?

Visst är det ibland jobbigt med folk som sparar det första intrycket av en människa i närminnet? Det är ju ändå någonting nästintill intimt med det man säger till en människa. Kanske är intimt fel ord, men jag menar att det är någonting som hör den situationen till och ingenting som måste berättas eller pratas om, om och om igen. Mitt konkreta exempel är från idag. Här måste man gå till läkaren när man är förkyld på första sjukdagen. Nu är jag van vid det, men när jag flyttade hit tyckte jag att det var en smula överdrivet. Det i kombination med att jag blev förkyld, fick bihåleinflammation och hamnade på sjukhus ett par dagar för att jag svimmat (ellt inom ett halvt år) ledde till att jag under mitt första besök hos min då blivande husläkare sa "Jag har varit hos läkare här oftare än jag var under hela mitt liv i Sverige". Det var nästan sant. Jag var inte tvungen att gå till läkare i Sverige för varenda småsak som egentligen gick att sova bort, men här behöver man en underskrift.

Nu hör jag det varenda gång som jag går till läkaren. Varenda gång säger hon och skrattar "Jag minns första gången du var här och berättade att du varit oftare hos läkare här än under hela ditt liv i Sverige". Det är ju trevligt att hon minns det, men nu har jag inte längre något svar när hon säger det. Det är inte så att jag är hos läkare lika ofta som det där första halvåret, men det händer att man blir förkyld, att man tycker att man ska gå till tandläkaren eller att man ska kontrollera det där uppsvällda insektsbettet som konstigt nog är stor som en femkrona med en svag röd cirkel omkring. För allt det måste man till husläkaren och få en underskrift så att man får gå till en annan läkare. Och varenda gång säger hon samma sak.

Och det värsta är att jag skäms när jag är sjuk. När jag är förkyld vill jag inte gå ut och visa mig. Då vill jag ligga i min säng och sova.

De har ändrat uttalandet i tågstationen märkte jag för någon dag sen. Det var intressant hur jag märkte det, för det var inte att jag lyssnade på det och uppfattade att det lät annorlunda, utan jag märkte det på hur mitt humör var när jag stod där på perrongen och väntade på det försenade tåget. Det var en ganska enkel frändring som de gjort, nämligen att ordet förståelse bytts ut mot ordet förlåtelse.

Det är en himla skillnad mellan: "Tåget kommer fem minuter senare. Vi ber om förståelse" och "Tåget kommer fem minuter senare. Vi ber om förlåtelse"

Idag känner jag mig sjuk. Det kom redan igår, sjukdomen. Huvudvärk och halsont. Sov till klockan 13, tydligen riktigt djupt. Jag har dåligt samvete, för jag sitter på jobbet för jag måste skriva ut saker som kommer att behövas i morgon. Antagligen kommer jag inte ur sängen imorgon. Det känner jag redan nu. Det är alltid så, när jag är sjuk, att jag mår bättre på eftermidagen. Därför åkte jag hit idag. Det som ger mig dåligt samvete är att L´vie sitter hemma. Vi hinner inte ses så mycket och nu när vi kan ses är jag borta. Dålig samvete är inte roligt att ha. Det är värre än den smärtande halsen. Förlåt.

Det finns tydligen ett program som heter "Ung och bortskämd". Mamman i ett av avsnitten sägs ha anmält programmet för att det skadar hennes anseende. Hon tycker att det skadar henne som förälder. Jag undrar vad hon förväntade sig när hon sökte till programmet. Trodde hon att tv säljer genom att måla upp en medelålders kvinna som hjälte? I ett program som heter någonting med bortskämd. Bortskämda ungar var väl aldrig någon positiv referens för föräldrar?

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article8114844.ab

L´vieger SVT gratis programidéen "Gammal och dum i huvudet". Den första kandidaten som utan att tänka efter och söka har redan kvalificerat sig i och med sin aktion. Fru Elise Vill-inte-gå-ut-med-sitt-efternamn.

Det ligger en bok på mitt bord på jobbet. Boken som jag läser på väg till och från jobbet. En kollega frågade om den och vi pratade lite om böcker. Jag läser inte så mycket, men några böcker per år maler jag mig genom. Jag sa vad jag tyckte om boken och jag rekommenderade en annan bok. Hon började klaga på att hon inte har tid att läsa och att hon får så ont i ögonen av datajobbet. Jag föreslog att hon skulle köpa boken till jul, men hon slog ifrån sig det med att det ju finns så mycket att göra över jul. (Jag ville ju bara rekommendera en bok!)

Jag läser på väg till och från jobbet. Då blev hon lite ilsk och sa: Varför har du så bra ögon när du till och med läser när du är ute? Jag gör allt för att få bra syn och tittar långt bort när jag är ute. Du borde inte ha så bra syn.

Kan man ana en gnutta avundsjuka i hennes svar mån tro?

I öknen byggs en enorm anläggning för nöje. I den finns en jättestor berg-och-dalbana, Formel 1-bana/or, hotell ed mera. Det ska vara lyxigt och naturligtvis bekvämt. Med bekvämt inkluderas även att temperaturen inte överstiger en viss nivå och i öknen måste detta ske genom luftkonditionering. Är det inte konstigt att de med pengar så ofta gör saker som är mot miljöns bästa?

Jag kan inte presentera en lösning på problemet och istället kommer jag nog fortsätta vimsa runt och släcka lamporna i tron om att jag gör en skillnad, men jag hoppas att vi, eftersom vi inte kan få makten att besluta mot energislösande idéer, ändå sprider känslan av att det går att vara snäll mot naturen och genom viss grundläggande uppfostran kan inge folk känslan av att det är pinsamt att slösa på det sättet som så många gör. Det ska vara så pinsamt att de får lika ont i magen av att dra igång sådana projekt som jag får när jag inser att jag somnat med lampan tänd.