Var det verkligen ett så stort problem att Julia Roberts retuscherades? Jag tycker inte det. Hon ser väl typ ut som på den retuscherade bilden? Jag har aldrig sett henne i verkligheten.

http://bitterblondin.se/2011/07/27/julia-roberts-lancomereklam-forbjuds-for-mycket-photoshop/

Och visst skulle det vara roligt om folk verkligen trodde att de (som nu ska skyddas för att de skulle kunna tro att de kommer att se ut som Julia Roberts om de använde den där krämen) också får en kind med sminkgrejen fastsatt som på bilden under.



Hur många skulle köpa den då? Kan folk börja tänka efter själva och om det nu stör så mycket kan man ju låta bli att köpa sådana där produkter så kommer de att sluta tillverkas och då slipper vi hela diskussionen. Njut av att bli äldre och acceptera dig själv som du är.


Dessutom är väl modeller i reklamer en bas för en fantasi? Tror ni inte att Mona-Lisa också såg lite annorlunda ut i verkligheten? Man måste inte sälja verkligheten, utan fantasin. I filmer är det inte heller filmstjärnorna som är med, utan deras roller. Och de är inte heller äkta, de måste inte motsvara stjärnornas riktiga åsikter. Man kan inte applicera det man ser av människor man inte träffat på den riktiga personen.

http://www.aftonbladet.se/wendela/article12444455.ab

Jag försöker ofta att leva i nuet, men jag lyckas ytterst sällan. Just nu, drygt en vecka innan semesterresan lever jag redan i semestern. Allt är redan packat. Kan det verkligen gå bra?

Hur kan en hårfärg reflektera hårfärgen? Den hårfärgen borde ju då reflektera andra människors hårfärger... och då borde den väl heta Kameleont..?

När jag hör orden könskvotering och jämställdhet i samma mening blir jag nästan aggressiv. Innuti mig känner jag en oroskänsla som känns okontrollerbar. Det är inte bara mig det gäller, utan många vill kasta jämställdhetslagar, kvoteringar och hela feminismen i soporna. Var det ett mål vi ville nå? Nej, detvar inte det som vänsterpartiet, socialdemokraterna och de äkta feministerna ville driva igenom, utan det är vad konstiga folkpartister och moderater tvingat igenom för att få fler röster i nästa val. Och skiten får de äkta feministerna ta emot. Om man som ung kvinna säger att man är för jämställdhet idag får man ta emot riktigt hårda ordsmällar om man inte direkt säger "MEN jag är emot kvotering".

Det gör mig rent av förbannad att högern vänder på jämställdheten och när vänstern och röstar emot vrider och vänder den moderata journalistiken på orden och får fram att högern är FÖR jämställdhet och vänstern EMOT. Det är skrattretande, men ack så tragiskt.

Förra veckan hände det igen. En nära vän fick problem med en kommande anställning på universitetet pga kvotering. Varför skulle kvotering vara bra i dagens samhälle? Varför ska kvinnornas rätt så extremt slita upp sprickor mellan könen. Rättigheter som vi inte behöver. Jag är kvinna. I ett mansdominerat yrke. Jag är ung och har alltid varit för jämställdhet, men den rätta. Inte den som räknar på hur många år männen hade mer makt än kvinnorna och med resultatet i hand vill att kvinnorna under lika många år ska vara överordnade männen. Alltså den riktiga, den som egentligen inte ens nämner könen, utan bara kör på utan att extrakolla om det hänger någonting mellan benen eller inte.

Kompisen med univeritetsjobbet hade egentligen fått ett positivt svar och åkte på semester. Under semestern fick han veta att han måste kompletera med papper för att ärendet ska prövas. När blir det ojämt för männen? Jag har redan hört så ofta där killar som haft högsta betyg inte längre får tjänster för att univeriteten nu bara anställer kvinnor för att jämställdhet ska råda på univeriteten. Lika lön för lika arbete och anställningen till den som är bäst lämpad. Ingenting annat är viktigt. Allt annat är statistik och kan vara bra att räkna med, men ingenting att föra ut i samhället på riktigt.

Men vet ni varför kvotering har sådan genomslagfskraft? Jo, för statistik är ett bra vapen att vinna val med. Vi har ju redan lärt oss att människor inte tänker själva och inte tar ansvar själva. Nu lär vi oss att människor tror blint på statistik. Hopplösa samhälle!


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13391117.ab

Är det inte konstigt att man i arbetslivet lär sig att slöa. Många klagar på att de har så mycket att göra, men kommer ingenstans. Jag har äntligen listat ut varför: för det är så att de jobbar långsamt! Man får bara skit om man jobbar på i högt tempo (och ändå är noggrann) och när man "slöar till" och gör lite mindre och jobbar långsamt får man beröm. Det är inte bara så för mig. Jag har pratat med andra och fått kommentaren "Ja, det har jag också märkt". Därför jobbar folk långsamt. Det är ingen som klagar på att de får beröm när de gör mindre, men när det sedan ska gå fort och det kommer lite mer på bordet är det bara de unga som inte under år kört på sparmodus som kan klara av uppgiften. Det är då de "gamla" (när man säger äldre menar man ju numera pensionärerna och det menar jag inte) börjar klaga på stress och överarbetning. Jag kan förstå nu att de helt enkelt inte klarar av att gasa för de har under årtionden inte använt gaspedalen. Jag hoppas att jag aldrig kommer för djupt in i sparmoduslivet, utan kan gasa på när det behövs resten av livet. Det blir ett projekt att hålla gaspedalen underhållen!

Jag gick till Coop idag för att köpa lite mat till jobbet. Morgonmüsli och sallad till lunch. På vägen dit funderade jag på det som hänt i Norge och det som jag skrev om i förra inlägget. Jag ska försöka att uttrycka mina tankar bättre i ytterligare ett inlägg, men mina tankar är inte ordnade än, så ni får vänta lite.

Hur som helst så gick jag ju till affären och på vägen funderade jag på någonting som kanske ger ett ganska konstigt ansiktsuttryck - kanske ledset, kanske förvånat, kanske kritiskt. Mot mig kom en kvinna (medelålders) i svarta byxor, svart jacka och med svart hår. På fötterna hade hon knallröda skor. Varningsfärg. Jag såg henne och uppfattade att hon var där, men tankarna gick vidare i tema Norgeattacker. Antagligen följde jag de där varningsröda färgklickarna med blicken (för jag kan minnas dem), men det var mest det. Jag tänkte inte så mycket på dem. Plötsligt stannar kvinnan till precis bakom mig. Jag uppfattar känsla av hotfullhet och vänder mig om. Jag känner hur jag slits tillbaka till verkligheten och hinner uppfatta att hon säger "pssfftt" och ett suckljud. Och jag vet vad det kan betyda. Hon trodde nog att jag tyckte att hon hade fula skor. Som kvinna har du inte rätt att titta på andra kvinnor med kritiska blickar. Hmm.. det var inte så menat.

Jag tänkte också på en film om en afrikansk kille som jag såg när jag var liten. De pratade med klickande ljud och vi skrattade till det roliga språket. Egentligen har vi många liknande ljud i vårt språk. Smackande, klickande, suckande ljud. Till det kommer kroppspråk och grimager.

Den här helgen läste jag inte så mycket tidningar, jag såg inte på tv och jag pratade inte med människor som läst, hört, sett nyheter. Någon gång hörde jag om någon bomb i Oslo och att några skjutits ihjäl på en fest. Det berörde mig inte så mycket, det hör man oftare.

Sen hörde jag om att Amy Winehouse dött. Att Norge anfallits och att ett ungdomsläger attackerats. Jag loggade in mig på aftonbladet.se och läste. Och det är med äckel jag läser historierna. Äckel för vad den där killen gjort, äckel för hur journalisterna skriver och stort äckel för att våra länder återigen genomsyras av rasism. Att han var norsk ska ha gjort att allt känns mycket värre. Varför?

Den norska tjejens upplevelse beskrivs som så fruktansvärd och "någonting som UNGA människor inte ska vara med om", medan den som den skjutna killen som FLYTT från KRIGET i Afghanistan berättas tonas ner? Det bekymrar mig. Tyst minut hit och dit. Det är vackert, men samtidigt skrämmande. Vi har ett ekonomiskt instabilt läge i världen, diverse krig som dödar otaliga människor, svält. Det är inte så att jag tycker att det är fel att hedra offren, men jag tycker att sättet som journalister väljer att rapportera på är fel, hur politiker utalar sig, hur man får skrivet i pannan vad man ska tycka, vad man ska tänka, hur man ska reagera. Det var inte en muslimsk kille som gjorde det i Allahs namn som det så ofta fantiseras om, men ändå fick "de" först skulden. Det var inte heller en muslimsk kille som gjorde det i Allas namn när människor skjöts ner i Malmö. Faktiskt verkar de som vi tror är våldsverkarna vara offren för sådana aktioner. De som redan flytt från länder där "väst" för krig blir i de nya länderna attackerade. Är lösningen kanske ändå inte mer stängda portar, utan helt enkelt färre krig i "deras" länder och tollerans för olika kulturer?

Jag står inte på någons sida. Och om du inte står på samma sida som den där galningen i Norge borde du lägga ner din rasistiska sköld och heja för världsfreden. Jag ville skriva kämpa, men eftersom så jävligt många människor tror att "kämpa" och "döda" är synonymer väljer jag ordet "heja". Media: Heja för världsfreden, sluta dramatisera och skapa fronter som inte existerar. Det var inte en "inhemsk" som löpte amok, det var en människa som löpte amok. Vi måste inte förstå och skriva "Varför?!" bara för att han är född i Norge när vi inte frågar i andra situationer. Rapportera rent och hjärtlöst. Lämna det romaniserande till författarna och håll er till fakta, journalister!

Vi sitter många firmor i det här kontoret. De som jobbar för de andra företagen är liksom också kollegor. En sådan kollega frågade mig idag om jag kan arbeta med skrivprogrammet Word. I Sverige skulle jag kanske ha tvekat att säga "ja" för när någon frågar där är det ofta komplicerade frågor. Här i Tyskland måste man oftast inte vara rädd för att inte kunna häva problemet, så jag sa att jag kan programmet fast att jag inte jobbat på riktigt med det sedan mer än ett år.

Jag kunde hjälpa killen med hans problem, men blev så paff över vilka okunskaper han besitter. Senast jag reagerade så starkt var när en praktikant frågade hur man kopierar. Hon visste inte alls hur en kopiator fungerar. "Lyft locket - lägg in pappret - tryck på gröna knappen" var mitt svar som fick responsen "Jasså, oj så komplicerat". Den gången sa jag ingenting mer. Hur kan man inte kunna det i ett i-land?

Idag var problemet att hela Word-dokumentet var skrivet utan format. 24 sidor oformaterad text. För rubrik hade man tryckt på "fett", för bildtexter hade man minskat textstorleken... Och ja, innehållsförteckningen hade man skrivit manuellt. Det gjorde mig så förvånad. Hur kan man få jobb på kontor med arbetsuppgiften att skriva text när man inte ens kan det? Han har studerat på universitetet ett par år, men skyller på att han är bonnunge som bara är på åkern och jobbar. Jag sa att han ju faktiskt bott i stan i fem år och studerat och därför väl inte kan gömma sig bakom en sådan historia.

Men det är många som inte kan. Jag är själv inget proffs och gör en del saker manuellt, men mest för att jag vill inkludera kontrollen i arbetet när jag gör ritningarna som ska skickas ut. Jag vet att man kan göra det mer datorstött och jag vet hur man gör. Men hur kan någon som skriver varje dag inte veta att man formaterar texter i Word?

Idag när jag kom till jobbet ställde jag mig och fixade med cykeln. Jag plockade fram skiftnyckel, olja och en insexnyckel. Efter att jag skruvat och oljat lite tog jag en provcyklingsrunda. Då kom min kollega förbi och frågade vad jag gjorde. "Jag måste reparera cyklen lite" svarade jag och fick följdfrågan "Är luften i däcken slut, eller?". Det är en typisk punkt där jag går efter visdomsorden "Dumma frågor får dumma svar".

Det verkar vara en åsikt som delas av många att researrangörer är ansvariga för vårt välbefinnande. Människor i väst vill ha en spännande semester på helt riskfria konditioner. Vissa vill göra äventyrssemester, men helt utan ansvar. "No risk - No fun" kan man höra halvfulla killar ropa medan de tänjer på gränserna likt dagisbarn som inte vill gå i rad till utflyktsplatsen. Varför tror vissa att semester betyder ledigt från anvaret?

Igår såg jag på tv om bassängolyckor på semestern. En 13-årig flicka dog i en bassäng i Bulgarien för någon vecka sedan. Det är ju väldigt tragiskt och tråkigt. Naturligtvis finns det ett ansvar hos researrangören, men samtidigt finns det ett ansvar hos föräldrarna att kontrollera att där barnen vistas är det säkert. Jag har ofta sett föräldrar som låter småbarnen springa själva till bassängen eller runt runt i matbutiken. Speciellt på semestern låter de ungjävlarna springa löst. Och det är inte bara barnen det är fel på, det är föräldrarna.

I förrgår såg jag tre barn i åldern ca 3 år, ca 6 år och ca 8 år cykla/åka inlines på en semesterort vid kusten. Den äldsta var ungefär 50 meter framför sina småsyskon. Föräldrarna var ungefär 500 meter bakom de små. Minstingen satt på en låg plastcykel-traktor-aktig sak och storasystern (sexåringen) vinglade fram på sin cykel. Allt helt okej, om det inte hade varit den smala bilgatan de cyklat på. Den stora slog alarm längst fram "BIIIIL" och sexåringen gick tidigt åt sidan, men lillkillen på plastcykel-traktor-aktiga saken var trotsig. Han skulle minsann inte gå ur vägen. Det kom fyra bilar. Alla kröp fram och åkte försiktigt förbi den lilla som satt kvar på gatan. Storasystern försökte dra sin bror åt sidan, men han stretade emot. Jag såg framför mig hur hon skulle tappa greppet och hur lillkillen skulle hamna framför eller under en av bilarna. Det hände inte.

Naturligtvis tänker man nu att föräldrarna sprang för att kunna vara där och rädda situationen. Men nej, de var ju på semester och strosade långsamt fram. När alla bilar sedan länge passerat kom mamman fram till sin son och sa nog till honom. Jag kan slå vad om att om någon påpekat att den där situationen inte var speciellt bra löst av föräldrarna för dem så skulle de säga "Äsch, det gick ju bra". Om det däremot inte hade gått bra skulle de skylla hela situationen på bilförarna, vilka naturligtvis också skulle ha kunnat reagera annorlunda - t.ex. stiga ur bilen och ta ungen i nackskinnet och placera honom på säker mark, men då skulle man få problem på grund av att man "misshandlat barn".

Parasoll som välter, pooler som är osäkra och besök hos björnarna i djurparken är en del av riskerna som finns i livet. Semester är ingen garanti i sig på anvarslöshet och avslappning. Men människor försöker genom att t.ex. avbeväpnar djur från deras naturliga vapen (den egna kroppen). Vi vill resa billigt överallt. Vi kastar sopor och tror att någon annan plockar upp. Vi vill inte att djur rör sig i städerna, men på semestern har vi RÄTTIGHETERNA att röra oss säkert i skogen, i/vid/på havet, på vägarna. Vi dödar otaliga insekter genom att köra bil. Djur skadar sig av krossat glas, fastnar i sopor och får mindre levnadsrum på grund av oss. Vi vill supa oss fulla och träffa nya människor. Vi vill ha frihet och spänning och lugn. Någon gång går det snett. Barn dör i poolen, vuxna får parasoll i ansiktet, fästingen gav sjukdom, hudcancer, mord på hostelet etc etc. Och alla är bara offer. Ingen tar ansvar.

Jag träffade också ett par som var inbjudna på bröllop i Japan. Jag skulle inte åka dit sa jag och hänvisade till den höga strålningen. "Men det finns ju ingen varning, om det skulle vara så farligt skulle ju resor inte säljas dit". Jag frågade om de skulle gå på bröllop i Tjernobyl om de blev inbjudna. Då skrattade de som om jag var en idiot och sa "Nej, naturligtvis inte". Japan är värre drabbat, men de fattar det inte. "Staten skulle ju skydda sin befolkning och varna om det nu var så farligt" sa en av dem och när de fick svaret "Samma stat som skulle skicka dig i krig under tiden som de söker skydd i en bunker?" svalde de tungt och sa ingenting mer.

Ingen bryr sig om dig! Och när du dör blir du en siffra i statistiken.

Sluta skrika åt andra att ta sitt ansvar! Börja ta ansvar själv!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13345058.ab

Usch vad jag stör mig på hur folk tänker. Jag fattar seriöst inte vad som är så svårt med logistik. Vi ska åka till Spanien om tre veckor. Bil hem. Semestern är två veckor lång och en vecka är planerad för Spanien. En dag under veckan därpå ska tillbringas i Köln. Resan till Köln är i en arbetsresa för min pojkvän, alltså bara semester för mig. Hur som helst är det ju ändå på vägen hem och jag tyckte att jag ju kunde strosa runt i Köln då.

Planerad till Köln var tydligen fredagen under den andra veckan och de vi reser med till Spanien ska vara tillbaka i norra Tyskland under onsdagen. Jag tycker att logistiken och planeringen är skitenkel - vi två som ska till Köln hoppar av resan tidigare och stannar kvar i mellantyskland fram till fredagen. Tydligen tänker inte alla så, utan tänker då att "Oj, nu blev det en lucka i planeringen!" och tycker att det är smartast att alla åker med till norra Tyskland och att vi två som ska till Köln åker tillbaka dit sen. Det är mellan 50 och 60 mil till Köln från vår hemstad! Det är som att någon från Luleå som semestrat i Danmark och ska till Stockholm först åker hela vägen hem till Luleå för att sedan direkt sätta sig i bilen och åka tillbaka till Stockholm. Det är ju helt idiotiskt!

"Ja, men vad vill du då? Ta in på hotell där eller. Det kommer ju vara svindyrt där."

Jag fortsätter med Sverigeexemplet. Varför skulle det vara mer logiskt att åka fram och tillbaka än att åka och ta in på hotell i en stad söder om Stockholm under de dagar som man måste "vänta"?

Oh! Jag har ju glömt att berätta om att jag stötte på hundbajskvinnan i helgen. Först kände hon bara igen mig och sen kom hon på vem jag var. Jag log och nickade med huvuden och hon sa... "Bläh!"
Återigen fick jag mig ett skratt. Vuxna människor är fan barnsligare än barn.

"... och chefen måste ju inte veta att jag var här va?" sa kollegan nu innan hon gick. Mitt svar visade inte på teamwork "Om han frågar kommer jag inte att ljuga", men jag har ingen lust att teamworka med henne. Jag kommer inte skvallra, för det tycker jag inte heller är rätt, men jag tänker inte ljuga för henne.

Det är ett stort problem med mobbing på arbetsplatsen. Jag har sett det, kännt det, hört det och gjort det. Just nu är jag nog en elak kollega som mobbar, enligt min kollegas världsuppfattning, men jag kan bara inte se henne i ögonen. Hon sjukskriver sig och kommer till jobbet. Hon vill bara ha medlidande. Idag ska hon "bara fixa några saker", men tycker att "en halv timme paus får man ta varje arbetsdag". Svaret från en annan kollega "Ja, men du är ju sjuk" ignorerar hon och ler.

Vad tror ni att hon har fått för diagnos? Jo, "överarbetad".

I fredags hade L'vie spelning med det nya bandet. Vi (bandet med vänner) visste inte riktigt vad det skulle vara för typ av spelning, utan bara att den skulle vara hos en MC-club. Under eftermiddagen och kvällen droppade informationer in, att det var en födelsedagsfest för "Presidenten" i klubben, att en strippa skulle uppträda, att bandet skulle få eskort från en bensinstation i staden intill för att det skulle vara svårt att hitta dit... Fantasin skapade en bild av att alla kvinnor skulle tvingas gå top-less och att det skulle vara fullt med farliga MC-killar som inte kunde förstå ett nej och att MC-clubbens logga var en döskalle. Vi (L'vie och jag) beslutade att jag inte skulle komma med och titta på hans första spelning med det nya bandet.

Istället la jag mig och tittade på tv. Jag var så trött och eftersom jag inte hade någonting speciellt som jag skulle göra la jag mig efter en stund i sängen för att sova. Å så skönt det var. Då ringde telefonen. "Du måste komma hit. *skratt*! De frågar efter dig".

L'vie hade åkt med bandet till den där bensinstationen i grannstaden. Där väntade en man. Mannen och L'vie kände igen varandra, men kunde inte säga varifrån. De sa bara "dig känner jag"... Lite senare kom L'vie på vem mannen var. För två månader sedan var L'vie och jag på en fest i en annan grannstad. En gammal kompis till honom hade ett uppträdande och vi var bjudna. I dörren stod två vakter. Vi hade snackat och skojat med de två vakterna under kvällen för två månader sedan.

I fredags, när L'vie och bandet kom fram till motorcykelklubben hälsades de välkomna av "Presidenten". Eftersom jag inte var där vet jag inte precis hur det var, men på något vis hade "Presidenten" utropat någonting i stil med "Men det är ju du!" (till L'vie), följt av "Var är din flickvän? Hon måste ju komma hit!".

Därför fick jag ett samtal med uppmaningen att åk dit. Jag övervägde om jag ville göra det, men eftersom jag redan sovit lite och eftersom jag tyckte att det ändå var en ganska rolig grej så åkte jag dit.

Istället för tuffa killar som inte kunde ta ett nej och tjejer som tvingats vara top-less möttes jag av tuffa killar som kramade om mig och frågade hur det var med mig, om jag ville ha någonting att dricka och Presidenten tog mig i handen och ledde mig in till "svenskarna". "Svenskarna" var ett motorcykelgäng från södra Sverige som kommit för att gratta födelsedagsbarnet.

När bandet skulle börja spela satte jag mig på min filt ute på gården (bandet stod utomhus) och stoppade öronproppar i öronen. De skrattade nog lite åt mig, men det var skönt att sitta där. Snart kom en tjej och jag frågade om hon ville slå sig ner, men det kunde hon inte på grund av ryggsmärtor. Därefter kom en kille och snackade lite, men han ville inte heller sitta eftersom han hade problem med någon kroppsdel - någon skada. Även "Presidenten" kom och frågade om jag ville ha en kopp kaffe. "Med mjölk och socker" frågade han med en mjuk röst. "Nej, svart" svarade jag och han halkade in i rollen som tuff MC-kille med orden "Svart som din själ" (med ett leende på läpparna). När han kom tillbaka hade han en kopp nybryggt kaffe med sig.

Så var det när lilla jag var på MC-fest i fredags.

När jag var fyra år gammal dog min mamma. Några dagar efter hennes begravning stod jag på dagisgården och tittade på himlen. Jag såg ett moln som seglade förbi. Det var min mamma som låg på molnet och tittade ner över staden när hon seglade till sitt nya hem. Naturligtvis kan jag som nästa mening lägga till "trodde jag", "fantiserade jag ihop" eller "såg det ut som", men det gör jag inte. För mig var det min mamma och ingen har någonsin kunnat bevisa motsatsen. Jag kanske inte har berättat det för så många, så kanske hade de ingen chans att flyga upp till det där molnet och kontrollera, men det skulle de nog inte gjort ändå - vem lyssnar på en fyraåring?

Hemma tittade jag alltid mot det hållet där molnet försvunnit när jag tänkte på min mamma. Jag tyckte att hon var där. Jag tittar fortfarande dit när jag är där ibland.

Under de första åren efter hennes död gick jag igenom många religioner. Jag läste inte böcker om sånt, men jag tror nog att många vuxna försökte trösta mig genom att beskriva olika religiösa tankar. Min pappa är inte religiös så det fanns inget tvång hemma att ta över någon tanke om hur livet ser ut för den som dör, om det ens finns någonting efter döden.

Under en tid tänkte jag att hon tvingats flytta till Kina (ett av få länder jag hade på min världskarta som fem-sexåring) och att hon kanske skulle komma tillbaka någon gång. Jag visste nog att det inte var så, men det var mycket roligare att gräva en värdelös grop på dagisgården "till Kina" när det fanns en sådant belöning.

Det jag trodde starkast på var monster i väggen. Jag tänkte att det fanns monster som bara tog de snällaste människorna och om jag skulle vara riktigt snäll så skulle de ta mig också. Och eftersom jag var förberedd på det så visste jag ju att jag skulle kunna fly och samtidigt rädda min mamma. Den föreställningen var en fin tanke som följde mig länge. Och på något vis kan man ju kalla det för en religion. Naturligtvis uppfattar de religiösa inte den tanken som religion, eftersom de bara tycker att deras fantasier (som de inte ens fått genom egna tankar, utan tagit över från andra) är de enda rätta. De "accepterar" att jag uppfattade det som en religion "för att jag var ett barn och barn ju har vilda fantasier", men inte mer än så. Samtidigt kräver de att jag accepterar deras tankar som sanning.

Därför tycker jag nog att den här artikeln är rolig. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13321437.ab
I den religionen tas den problematiken som uppstår när de som är religiösa anhängare av en speciell religion blandar ihop sina tankar och rädslor för döden och livet med den reella världen utan att förstå att andra uppfattar världen annorlunda upp.

Bär durkslag – av religiösa skäl

Niko tillber ett spagettimonster

Jag har aldrig haft några riktiga komplex över min kropp, men jag tror jag borde få det nu, efter att jag försökt att beställa kläder över internet *skratt*.

Efter ett par timmar på stan utan resultat beslutade jag mig för att beställa en bikini och ett par shorts över internet. På en hemsida hittade jag vad jag sökte och skulle beställa. Efter dagen på stan (och tidigare erfarenheter) var jag osäker på om jag skulle beställa storleken S eller XS. För att gå på den säkra sidan kollade jag först deras storlekstabell. Över höfterna fick jag storleken S eller XS, då min storlek hamnar precis i en gråzon som båda storlekarna representerade. Det samma gällde för brösten. Som ett försök att få ett utslag genom att även mäta midjan fick jag resultatet att min midja är storlek M eller L. Jag borde nog ha komplex för min kropp med måtten 85:70:95...

Internet är roligt!

Som ni ser väckte inlägget om hur människors krav tvingar till en tråkigare värld där allt måste vara fastspännt och extra kontrollerat för att människor inte förmår ta ansvar över sina egna liv till dialog. I en kommentar som Jenny Frosteman eller någon som utger sig för att vara henne skrivit om att hon ju lånat pengar för att åka på resa. Alltså i klartext - kvinnan har med andras pengar åkt på resa för att där tvinga resebolaget betala väldigt mycket pengar för en olycka som högst kan klassas som "obekväm". Livshotande var det ju inte. Det låter som en bedragare i mina öron.

Jag har aldrig förstått att man lånar pengar för att resa på en sådan typ av resa. Och hela den västerländska inställningen till att "man har rätt till resor över världen" är bara konstig. Naturen mår skit av det då flygplan korsar världen i skytteltrafik, hotell byggs i naturskyddsområden och de stora människomängderna som i ovisshet trampar runt med en nonchalant uppsyn.

Fy vad löjlig du är Jenny Frosteman! Du var med om en olycka - ett parasoll råkade blåsa omkull och du hade oturen att få det på dig. För det fick du 2000 kronor, men är inte nöjd? För att din semester blev förstörd?

http://www.aftonbladet.se/resa/article13279939.ab

Av pengar blir människor ibland äckliga varelser. Jag känner inget medlidande med dig, utan kan nog själv räkna med att hotellen i framtiden antingen inte har parasoll eller att de är extremt fastsatta så att poolområdet inte ser klokt ut.

Vi åkte på en segeltur för några veckor sedan, men eftersom folk kan ramla omkull när man seglar restes inga segel. Jag var jädrigt besviken. Men det beror på människor som du. Andra ska betala när du inte kan hoppa åt sidan, råkar ramla för att du inte kan hålla balansen, för att du inte tar ansvar för ditt liv.

Igår tittade jag på ett tv-program där utvalda får genomgå diverse plastikoperationer för att "bli vackra". Är det inte patetiskt? Vissa operationer kan jag förstå (till exempel de där ej existerande tänder ersätts), men all fettsugning, bröstimplantat, botox och allt vad det nu finns förstår jag inte.

En som igår blev utvald sa att hon aldrig varit lycklig i sitt liv. Inte en enda dag. När hon blev utvald sa hon att hon kände sig väldigt lycklig. Hur kan hon (som blev retad som barn för att hon var ful) bli LYCKLIG när hon blir utvald (och därigenom får ytterligare ett bevis på att hon verkligen är ful) för att under några veckor opereras? Det känns så skadat.

Nog kan jag förstå att de tror att livet kommer att ändras och att de efter de där operationerna kommer bli lyckligare, men antagligen blir det ju inte så.