Idag åkte jag med två tjejer från den nya klassen till stranden. Jag är den som är äldst och jag är den som äger en bil. Konstigt, för så var det aldrig förr. Nåja, det är en ganska bekväm situation att befinna sig i. Det är så skönt väder nu, så då känner jag att jag måste utnyttja både det och min nya situation som halvtidsanställ. Vilken lyx det är!

Hur som helst så pratades det på vägen och radion var på. Det kom en låt som en av tjejerna tyckt så mycket om och de hade tydligen varit med i Tysklands version av Schlagerfestivalen. Sen nämndes gruppen från den här delen av Tyskland och de hade inte varit speciellt bra, tydligen. "De gav sig själva bara tre poäng" berättade hon och jag tyckte att det ju var det enda rätta att göra - inte kan man väl ge sig själv högst poäng!? Det är väldans osympatiskt tycker jag. "Alla andra gav sig själva 12 poäng" fortsatte hon och jag tyckte att det i sig skulle vara en grund att diskvalificeras.

När jag gick i högstadiet var jag kamratstödjare. Vi var ett gäng som organiserade "happenings" för att stärka sammanhållningen på skolan. Vi hade en ordförande och en seketerare. Kanske hade någon även uppgiften som kassör eftersom det ändå inte fanns pengar att förvalta.

Hur som helst skulle ju dessa positioner väljas. Och jag ville gärna vara sekreterare, fråga mig inte varför idag, men jag tyckte väl att det var en bra "hedersuppgift". Idag skulle jag slå på stort och ansöka om ordförandeplatsen. I omröstningen fick jag hela 0 röster och läraren tittade konstigt på mig. "Har hon inte ens röstat på sig själv?" och jag tyckte redan då att det var ganska lågt att rösta på sig själv. Nåja, det gjorde ju hon som vann och därigenom förlorade jag respekten för henne. Det var ju skönt att slippa sitta och skriva, visade det sig med tiden, men min inställning om att man väl inte röstar på sig själv består.

Jaha, då har jag åter hamnat i en byråkratifälla.

Som student är man ett bra offer för sådant. Jag har sökt in mig till en utbildning här i Tyskland och det har allt gått bra. Jag har klarat mig igenom samtliga prov och blev en av de utvalda. Det var roligt.

Igår var det inskrivning och då fick jag veta att en tant fått för sig att översätta mina svenska betyg! Sådant kan gå bra, men oftast går det som för mig när en byråkratihäxa får för sig att hon ska göra någonting som man inte behöver göra.

Mina svenska betyg har ingenting med denna utbildning att göra och därför har jag inte låtit översätta dem. Nu måste jag kämpa för att antingen få häxan att ÄNDRA sig eller RADERA siffran ur databasen. Näst intill omöjliga grejer då båda orden är tabu i byråkratins värld. Nåja, jag ska försöka för så dåliga som betygen översattes till är de inte. För att få de betygen måste man inte ens kämpa. Och det värsta: Med så dåliga betyg får man inte studera vidare om man vill läsa en master!

Jag har alltid varit emot alla dessa betygssystem. Det säger ingenting om våra kunskaper och det förvirrar. Dessutom är de som sitter och översätter som den ovan nämnda kvinnan människor som inte har någon aning om det som de översätter. De har studerat en linje som är lätt i jämförelse och de kan inte få inblick i vad ALLA andra utbildningar går ut på. Betygsöversättning mellan länder är ett tema för sig. Betygsöversättning mellan olika fackinriktningar är också ett tema för sig. Betyg i allmänhet är ett tema för sig. Det borde finnas andra sätt att värdesätta människor.

Nu måste jag fråga er angående en situation med reaktion. Jag vill veta vad som är den normala reaktionen på följande situation:

Företaget sitter tillsammans under privat tid på en pub/restaurang och pratar om olika saker.

Chefen berättar väldigt avundsjukt om en kompis som har en firma. Denna firma åker inte ut som företagsutflykt och paddlar kanot en dag med picknick (som vårt företag), utan de flyger med privatjet till Sicilien fyra dagar.

En anställd säger: Äsch, det gör ingenting. Jag skulle ändå inte vilja hänga med er fyra dagar på Sicilien. (naturligtvis med en glimt i ögat).

Reaktion 1) Chef och kollegor skrattar och någon säger: Vi vill inte heller hänga med dig fyra dagar.

Reaktion 2) Chef ser ner i bordet. En kollega överväger hur sant det är och tittar i bordet. En kollega tittar på chefen och sedan på den som sagt det och grymtar till, säger någonting i stil med: Aha.. (surt)

Vad är normalt?

Jag har precis fått en av världens bästa arbetsuppgifter. Jag har gjort en tabellarisk gestaltning av provtagningsresultat för 40 sandhögar, för vardera tre provtagningar med färglagd bakgrund efter indelning i olika risknivåer. Det fick jag till på en A3-sida med textstorleken 12. Nu vill min chef att jag ska göra så att man kan läsa det bättre på dataskärmen, för tydligen vet den som ska få det inte hur man zoomar i en PDF.

Ok, det går att göra, men med följande begränsningar är det jädrans svårt att få till:

1) jag kan inte förstora texten utan att förstora allt = jag kan få till det på ett större format (t.ex. A2), men det kommer ju inte att synas annorlunda på monitorn

2) jag får inte dela upp informationen på två sidor

3) jag får inte radera någonting

4) jag skulle kunna öka dpi-antalet, men eftersom man egentligen ser informationen som den är så får jag inte ju inte någonting värdefullt ut av att texten blir skarpare. Även om jag skulle göra det så har jag begränsningen att det måste gå att skicka mer E-Mail.

5) jag får inte spara det i något annat format för hans, citat, "dator läser inte andra bildformat än PDF". Heh?

Så vart ligger problemet egentligen? Kanske ska gubben köpa ny, mycket större monitor? Kanske ska gubben köpa glasögon? Kanske ska gubben lära sig att handskas med datorer?

Jag kommer att lösa det och jag kommer göra det genom att bryta mot punkt 3 i ovanstående lista. Jag kommer att radera saker.

Efter kokainskandalen – nu är Sanna Bråding tillbaka i tv-rutan igen ”Jag behövde den här pausen, jag behövde deala med allting.”

Nu vet jag ju inte om det är Sanna Bråding som slarvat eller om det är journalisten som skojat till det, men jag skrattade till iaf av ordvalet deala. När man säljer droger dealar man med droger. Och när man ska komma tillbaka från en så kallad kokainskandal är det kanske dumt att deala med allt. Nåja, så är det med folket.



http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article13643625.ab

När skulle du fatta att det är dags att ringa polisen?

Den här meningen läste jag idag och kunde inte låta bli att skratta till:

"Det var när jag såg en ensam polisman med något som såg ut som ett vapen, som sedan satte sig i en civilbil och körde i fel körriktning från en explosion, som jag tänkte att något måste vara galet."

Det var ju en himla tur att han fattade att han skulle ringa polisen då iaf. Annars skulle jag bli orolig över människors förmåga att urskilja icke normala ting i vardagen.

Jag antar att jag måste förtydliga mig nu och säga att jag alltså skrattar åt formuleringen, inte åt det inträffade. Har alla förstått det? Efter att jag läst en lång kommentarer-dialog igår och sett alla missförstånd och felaktiga anklagelser känner jag att det är viktigt att jag förtydligar mig.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13630739.ab

Ibland funderar jag på livet. Nej, för att vara ärlig - jag funderar OFTA på livet. Jag tänker på hur jag drömde om att ha det när jag var liten, hur jag föreställer mig livet idag och hur jag vill ha det i framtiden. Sen tänker jag på pengar och slits mellan känslan av frihet (som jag har idag eftersom jag inte är så bunden till någonting ekonomiskt) och ett eget fint hem. Jag skulle gärna bo i ett hus och förverkliga drömmarna som jag har. Samtidigt har jag det bra som det är. När man köper hus är man liksom fast - både geografiskt och ekonomiskt. Det är ju inget problem i sig när man trivs.

L´vie och jag har alltid sagt att vi ska flytta tillbaka till Sverige. Vi väntar på att bostadspriserna sjunker, för vi vill ändå ha friheten. Samtidigt är det svårt att säga vart vi vill flytta. Det finns ingenting som binder oss. Jobb och så måste vi ju skaffa nytt hursom. Det skulle vara skönt att bo lite närmare familj och vänner, men de bor där
1) det är skitdyrt att köpa hus
2) jag ändå inte vill bo.

Jag vill bo vid en vacker stad. Hyffsat stort. Sjönära. Naturnära. Inte för nära grannar, men inte för ödsligt. Där man inte hör trafiken, men det ska vara möjligt att ta sig till stan utan bil i nödfall - alltså hyffsat nära bussförbindelser. Och det billigt. Jo, för höga önskemål. Det har jag också fattat. Så var ska man backa? Friheten vill vi inte ge upp. Och L´vie skulle backa på andra saker än jag. Så då stannar vi. Och växer fast mer och mer. En dag ska vi lyckas slita upp rötterna och hitta en plats där vi med gott samvete kan stanna länge. Varför ska det vara så dyrt att bo?

Skrattar du till åt den här killen när du läser det här?
___________________________________________________

28-åringen sprängde sig själv mitt i city

INGA ANDRA DÖDSOFFER

Den 11 december förra året sprängde självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, 28, från Tranås sig själv på Bryggargatan i centrala Stockholm.

Men hans bombbälte detonerade troligtvis tidigare än planerat, och enbart han själv omkom. En arrangerad bilexplosion i närheten strax innan krävde inte heller några dödsoffer.

___________________________________________________

Visst är det på något vis så att man tycker "Åh men, vilken klant! Att han inte lyckades döda någon annan". Och därigenom kanske vi kollektivt hetsar till fler självmordsbombare. Kanske skrämmer det någon som känner att man kan bli till åtlöje om man misslyckas och därför inte gör det, men jag tror inte det. Det tas inte på allvar att han faktiskt under ett försök att döda många människor dog själv. Det är som en slags ironi i vardagen, eller?

 

http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article13624432.ab?partner=www

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13624432.ab

http://www.rssportalen.se/search.php?searchfield=Man%20spr%C3%A4ngde%20sig%20mitt%20i%20Stockholm

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.509469-man-sprangde-sig-mitt-i-stockholm

http://di.se/Default.aspx?pid=222418__ArticlePageProvider&epslanguage=sv&referrer=http%3A%2F%2Fwww.rssportalen.se%2Fsearch.php%3Fsearchfield%3DMan%2520spr%25C3%25A4ngde%2520sig%2520mitt%2520i%2520Stockholm

http://nt.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=7106867

Ärver du din mammas kropp? 3 test avslöjar riskerna. 0

Den där rubriken kan man läsa på Aftonbladet. Och jag undrar varför de väljer att säga om min mamma, din mamma, alla mammor har fin kropp eller inte. Orden riskerna och chanserna är svåra att hålla isär ibland, men den här gången handlar det nog om att de utgår från att de som läser den typen av tester tycker att mamma har ful kropp. Eller så tycker de att alla mammor har ful kroppar, generellt. Min mamma = snygg!

http://www.aftonbladet.se/wellness/article13588681.ab?teaser=true

Min kollega hittade en gul Post-It i trappan i närheten av min arbetsplats. Hon tog upp den och kom fram till mig. Sedan stod hon nära min arbetsplats och studerade lappen. Jag vände mig mot henne (eftersom hon var så nära). Då sa hon:
- Den här har jag skrivit till chefen.
- Jasså. sa jag.
- Har han läst den? frågade hon.
- Det vet jag inte. svarade jag.
- Vill du kasta den? frågade hon.
- Varför skulle jag vilja kasta en lapp som du skrivit till chefen? Jag har ju ingenting med den att göra. svarade jag.
- Men har han ringt det här numret? frågade hon.
- Det vet inte jag. svarade jag.
- Jag skrev den klockan tio i morse. sa hon och pekade på tidsangivningen på lappen.
- Mmhm. mumlade jag.
- Han ringde någon, men jag vet inte om han ringt det här numret. fortsatte hon och pekade på telefonnumret på lappen.
- Inte jag heller. sa jag och undrade varför hon tror att jag vet vem chefen ringt (nä, vi sitter inte nära varandra. Det är ca 50 meter mellan de olika husen som vi sitter i - chefen och jag).
- Så du skulle kasta den. stötte hon ut.
- Nä, alltså jag vill inte ta beslut om vad som händer med lappen. Du kan väl lägga den på hans bord. slängde jag smått irriterat ur mig.
- Jasså. Men om han redan har ringt kanske han tror att det är en ny lapp och ringer igen. Kanske ska jag skriva med rött på att om han inte redan ringt ska han ringa och...
Jag svarade inte. Hon tittade frågande på mig och jag gav efter och gav henne svar:
- Han har tappat lappen och om du inte hade hittat lappen så skulle den vara borta nu. Låtsas då att du aldrig hittat lappen och kasta den. Om han inte ringt den där mannen så kommer den mannen ringa igen.
Så min kollega kastade lappen och jag hoppas att jag inte får höra:
- Men hon sa att jag skulle kasta lappen.

Fast att jag jobbar mycket med energi tycker jag att det är idiotiskt att vi förbrukar så mycket ström att vi tycker att vi "måste" utsätta oss för sådana faror!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13610493.ab

Det är en kort artikel så jag klistrar in hela eftersom länkar ibland har en tendens att sluta fungera:


____________________________________

"Spartacus"-stjärna död i cancer

____________________________________

Så vad tycker du? Finns det någon moralproblematik i den artikeln? Jag tycker det eftersom sista meningen belyser en slags lösning som egentligen är helt ointressant. För problemet är väl ändå inte att det kanske skulle vara svårt att hitta en ersättare?

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article13608622.ab

Nu fick jag veta att en bekant gift sig. Det är ju på något vis en himla tur att man har facebook så att man får reda på namnändringar och så. Men är det inte konstigt ändå?

För något år sedan fick jag reda på att en kompis gift sig genom ett e-mejl med ungefär följande text "Jag gift mig och bytt namn". Kändes lagom opersonligt och jag skrev ett kort och konkret "Grattis" tillbaka. Sen dess har vi inte skrivit någonting mer.

Det är ändå mindre absurt än en kompis som av någon anledning var sur på mig och slutade prata med mig. Efter ett år flyttade jag bort och tyckte att det väl var en tråkig, men naturlig händelse i livet. Hon ville inte berätta vad hon var sur på och jag försökte släppa det hela och "låta naturligheten ha sin gång" alltså låta vänskapen dö ut. Två år senare skickade hon en "vänförfrågan" på facebook och jag accepterade den. Nu har det gått ett och ett halvt år och jag väntar fortfarande på den första textraden från henne. Varför lät vi inte bara vänskapen dö ut?

Då känns det så mycket naturligare och närmare med folk som ett par som vi träffade på ett bröllop för ett år sedan. De var också gäster. Vi har inte heller snackat sedan dess. Och när jag träffade tjejen höggravid på stan var jag först förvånad (för det verkade mer som att det kanske skulle göra slut än att de skulle göra barn där på bröllopet), men sedan var det som naturligt att prata om det senaste året och önska lycka till.

Jag hatade stämpelklockan och skaffade mig ett jobb där mitt arbete räknas och inte den tid som jag är där. Under mina ca 10 år som jag lagligt fått arbeta har jag haft ganska många olika stämpelklockesystem och jobb utan stämpelklockan. De utan passar mig och jag har faktiskt drömt mardrömmar om det där stämplandet. Det kanske blir "en naturlig del av rutinen" som det uttrycks i artikeln, men jag tycker att det är en onaturlig del av livet. Man måste tänka på att stämpla in sig och om man måste spinga in på toa när man kommer eller om man snabbt måste ut blir dagen automatiskt räknad som en heldag. För att man glömt. Det är så ofta som man straffas för att man glömt något i vårt samhälle och jag är så lättad över att jag inte kan straffas för att jag glömt stämpla in mig.

På ett jobb var det så att man inte fick någon kred när man kom tidigare och om man var en minut sen drog klockan bort 15 minuter. Mina kollegor hade tagit till vana att vara där en halv timme tidigare på morgonen (vi började klockan 4 på morgonen, så en halvtimme är mycket tid) och när de skulle gå stod de och hängde framför stämpelklockan tills den slog om för att registreras att de jobbat hela den planerade tiden, trots att de var klara 10 minuter tidigare än planerat. Det var den dö-tiden som jag avskydde.

Det kommer ju inte att hända för barnen på dagiset som måste stämpla in sig. För dem är det en kontroll och egentligen är det bra, men jag får ändå magont när jag tänker på det. För jag blir stressad av saker som tickar bort pengar. Eller tid. Och jag kan tänka mig att det finns barn som inte heller kommer att tycka om stämpelklockan. De har ingen chans att värja sig och måste stämpla in sig på det där sättet.

Jag vet inte varför jag reagerar så starkt på att man stämpelklockar in barn. Å ena sidan är det ju bra att ha koll, men å andra sidan undrar jag om det verkligen är nödvändigt. Man betalar bara för tiden som barnen är där, precis som när man ställer bilen i ett parkeringshus. Förutom när BARNET glömt att stämpla in sig och eller ut sig och då betalar man dagstaxan. Jag skulle vilja se matematiken innan jag drar förhastade slutsatser, men av erfarenhet från stämpelklockor utgår jag ifrån att det är dyrare att betala heldagstaxan (som kanske gäller för 8 timmar) än att ha barnet på dagis under 8 timmar. För barnet ska inte glömma och barnet ska slussas in i systemet och föräldrarna ska minsann betala straffet för att barnet inte sköter sig och inte stämplar in. Dessutom tror jag att det kommer vara omöjligt för föräldrarna att säga "men han var ju där bara halva dagen - kan vi inte dra av fyra timmar så stämmer ju allt" och få det beviljat. Och det skulle störa mig. Den där envilliga monotona "vi är inga som har makten - datorerna är de med makt i vårt samhälle - datorer gör inte fel - bara människor gör fel".

Sen kommer alla de där föräldrarna som vill spara så mycket som möjligt och lär sina barn hur de ska göra för att spara pengar med "du får mer godis på lördagarna om du först tar av dig skorna och jackan INNAN du stämplar in. Och när vi ska gå hem springer du direkt till Nuddis när du ser mig så kramas vi därefter". Jag kan se det framför mig hur ett barn blir glad att se mamma eller pappa och springer dit och vill kramas (obs! den naturliga reaktionen) och sen berätta om allt roligt eller tråkigt som hänt medans föräldrarna lite smått disträ söker efter rätt nuddisnalle för att stämpla ut och barnet märker att det faktiskt finns viktigare saker än barnet själv - nämligen Nuddis.

Och vad är Nuddis för namnval egentligen. Allt ska vara så gulligt mjukt och -is för barn. Och så blir det fel och alla vuxna som inte har barn på stämpelklockedagis eller läst artikeln tror att det är en felstavning av nakna människor.

Jo, jag överdriver. Jag vet att det uppfattas så. Men egentligen överdriver jag inte. Jag tycker så. Jag tycker verkligen inte om stämpelklockor och jag tycker inte om att de införs på dagis. Kanske vill jag skydda mig själv ifall jag får barn någon gång och fast att jag studerat för att ha chansen att få jobb på en arbetsplats med FLEXTID (jo, det var ett av de viktigaste kriterierna för mig och en av morötterna under studietiden när jag inte ville läsa en rad till om betong) riskerar att fastna i en livssituation där en stämpelklocka har utrymme. Det är kanske det jag är mest rädd för. Men jag kan föreställa mig en liten Le Lotus på dagis och jag vet att jag hade avskytt stämplandet redan då och jag är glad att jag växte upp utan vetskap om de onda kontrollerande stämpelklockornas inflytande. Och jag tror inte att det är så jävla uppskattat av ALLA föräldrar. Jag tror inte heller att ALLA tjänar på det.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13595147.ab

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13590037.ab

Åter en artikel om en svensk som blivit anhållen i Thailand för narkontikabrott. Jag utläser en viss snyft- och egentligen-oskyldig-historia även denna gång. Han är inte oskyldig och man vet väl för bövelen att thailändarna är läskigt hårda i narkotikafrågan. Vi i Europa tar det inte på allvar. Vårt samhälle är lite av ett dagis för brottslingar. Jag är emot dödsdomar och jag är för vård. Det är naivt att hålla på med droger i Thailand och sen förvänta sig att Thailand ska backa och tro att hemländerna till de olika idioterna ska ta "ansvar för sina medborgare".

Vi borde börja respektera Thailand och dess folk, dess kultur, historia och lagstiftning. Sluta tro att det är en Fritidsresorresort med solstränder och massage. Sluta snacka om tsunamihändelsen julen 2006 som ett slag mot turisterna och inse att THAILÄNDARNA drabbades hårdare. Inse att de har en annan kultur. De thailändare som jag känner anpassar sig till vår kultur när de kommer hit, medan jag bara hör om eurpoeer som beter sig som skitstövlar i Thailand. Den typ av turism som pågår i Thailand liknar mer en typ av erövring och är fruktansvärt respektlös! "Vi" räddar inte dem med turismen, för "vi" tar för oss alldeles för mycket och lägger oss i. Själv var jag aldrig i Thailand.

Jag ramlade i trappan i helgen. På mitt lår finns nu tre blåmärken av olika storlek. Tillsammans tar de upp ca 50% av vänster utsida lårs hudyta. Dessutom är knät blått och lätt sönderskrapat. Ytterligare blåmärken befinner sig på foten. Jag har inga problem med att visa någon blåmärklena. De är mest roliga att betrakta, men jag känner att jag inte kan visa mitt ben för att det är ORAKAT. Vad är det för sjukt samhälle som skapar sådana tankar? Hår är ju naturligt och jag kommer fortsätta kämpa på att själv inte tänka i sånna tankegångar.

Dessutom är jag på jakt efter en deodorant utan zink och aluminium. Under snart tio år har jag inte använt deodorant. Helt ärligt har jag aldrig i hela mitt liv varit en stor deodorantanvändare. Nu är jag ändå på jakt efter en för det känns lite obehagligt att bli svettig under armarna. Även där är det ju så att om man har hår så svettas man mindre - iaf jag, men jag har lärt mig i samhället att kvinnor ska vara renrakade under armarna och det håller jag hyffsat bra.

Varför gör vi så? Varför gör jag så? Är det företagen som lurar oss att äcklas av det naturliga och njuta av fejkdofter med aluminium som bidrar till hjärnsjukdomar? Vad får oss att gå i fel riktning?

Mellan min arbetsplats och mataffären, mittemot sjukhuset finns det ett litet hus som ofta besöks av A-lagare, alkoholister alltså, de där som sitter i parken med en flaska någonting alkoholhaltigt redan på morgonen. Vid staketet innan det pyttelilla huset står alltid en vakt med logga på jackan från kommunen. Jag har alltid undrat vad det är för något hus. Idag frågade jag vakten eftersom det inte var någon alkis där just då. Han ställde direkt motfrågan "Vad tror du att det är?" och fick svaret "att de får sprutor där.. eller kanske får gå på toa och lämna prover". Det var inte helt fel, tyckte han, men de får inga prover, utan en vätska. det var väl ett kryptiskt svar? De får en vätska, men att gissa på sprutor var inte helt fel. Vad är det för vätska de får? Drogar de mindre när de får vätskan? Jag tror jag måste fråga en gång till när tillfälle dyker upp.

Vet du vad det skulle kunna vara?

Det diskuteras om huruvida journalerna ska vara tillgängliga på internet i ett centralt system eller inte. Jag förstår att det kan vara pinsamt att allt kommer fram, men jag förstår inte hur det kan vara så himla intressant att veta så mycket om andra människor. Jag själv skulle nog inte vilja att alla mina kompisar och min familj får veta allt som står i mina läkarjournaler. Själv är jag inte intresserad av att veta sådant om dem. Vad ska man bygga relationen på om man inte kan prata med varandra om saker som inte alla redan vet? Om man nu har sådana vänner som inte respekterar gränser kanske man ska se till att man skaffar nya vänner som respekterar dem.

Att vissa människor tror sig vara så intressanta att läkare verkligen skulle sätta sig och läsa en journal som en roman av nöje förstår jag inte heller. Att läkare pratar med varandra är ingenting som förvånar mig och det stör mig faktiskt inte så mycket heller. Kanske för att jag egentligen inte har någonting att dölja, men kanske mest för att jag inte tar mig själv på så jävla stort allvar.

Jag har faktiskt varit med om hur läkare snackar med varandra:
- När jag var tonåring hade jag tandställning. Det var en ganska speciell tandställning och någon gång kom ett läkarteam från Grekland till den lilla mellansvenska staden för att titta på vissa patienter, varav en var jag. Medan de stod där och drog i mina kinder och min tunga som om jag inte var en människa (vilket man ju för en läkare inte är - man är ju patient) sa en av dem någonting i stil med "Yes. She really looked awful before". Det kändes halvkul, eftersom jag förstod engelska, men jag har mest skrattat åt läkarens oskicklighet i att föra en dialog. Dessutom såg jag inte så fruktansvärd ut innan, jag hade bara ett stort överbett.

Och jag har varit med om att läkare snackar med läkare i andra delar av landet:
- Under tiden som jag hade tansställning var jag på fotbollsläger och min tandställning gick sönder. Vi fick under en sommarlovsvecka alltså leta upp en tandläkare som kunde reparera min tandställning. Det fanns en i en stad ett par mil från staden där fotbollslägret var. Jag minns att det var riktigt öde och egentligen tror jag att mottagningen var stängd, men vi fick komma in ändå. Varken pappa eller jag hade givit speciellt många informationer (vad jag minns), men läkaren visste precis vem min tandläkare var och från vilken stad jag kom efter att ha tittat snabbt i min mun. Jag vet att han inte hade någon journal pga att datasystemet låg nere, men han skulle skriva ett brev till sin kompis - min läkare och berätta vad han gjort. Även denna händelse tog jag med ett leende. Kanske för att jag inte har någonting att dölja, kanske för att jag inte tar mig själv på för stort ansvar.

Jag såg ett program om en familj som byggt hus för sju år sedan som inte ännu blivit klart för det fanns ingen firma som ville göra klart det. Familjen bestod av en pappa som tjänade lite mer än jag per månad, en mamma som inte jobbade alls och två barn. De hade börjat bygga hus och tagit lån på ca 2 miljoner kronor. Sju år efter byggstart hade barnen börjat bli stora, föräldrarna närma sig 40 års ålder och huset saknade fortfarande fasad och ordentligt tak. Hur fan kan man vara så dum? tänkte jag.

Hur löser två till åldern vuxna människor en sådan situation? Jo, de ringer tv och snyftar framför kameran. Sedan tigger de pengar av "snälla familjemedlemmar" och får byggföretag att jobba gratis för att rädda huset. Hur kan det gå så? Och slutorden "det har de förtjänat" passade sig inte alls.

Jag skulle ha löst situationen helt annorlunda:
1) sålt huset
2) få mamman att börja jobba

Det är så det borde gå till, men det finns en lättare väg - snyftvägen i media.

Hur ska man lära sig att handskas med riktigt irriterande kollegor? Det är en frågeställning som jag måste hitta svar på för att komma vidare på ett bra sätt i arbetslivet. Att ändra på blåsta människor (eller människor som kanske egentligen inte bryr sig) är svårt. Jag har inte så många kollegor och det är skönt, men jag klarar inte av två av dem på ett bra sätt. Jag blir irriterad och frustrerad och är nog inte längre så trevlig. Det som stör mig är desintresset och "jag-gör-bara-som-chefen-säger-till-mig-även-om-det-är-fel-men-leker-ändå-själv-chef-när-jag-har-chansen".

Hur kan man inte veta vissa saker och hur kan man under ett och ett halvt år inte lärt sig någonting om rutiner och byråverksamhet på ett jobb?

En dialog med min kollega igår visar hur ointresserad han är av att lära sig vad saker betyder. Jag var lite irriterad efter att jag en halv arbetsdag bara hjälpt andra med skitsaker som "hur-skickar-man-ett-fax?" och "varför skriver skrivaren ut på vanligt papper när jag skriver ut ur fack två?" (den första frågan kan väl alla besvara, den andra kan man lätt besvara om man bara kommer på att kolla i fack två om det verkligen ligger brevpapper där eller om någon lagt vanligt papper dit...). Jag sa till min kollega att jag tyckte det var tråkigt att jobba över när alla andra går hem för att jag har hjäpt dem med skitsaker. Min kollegas svar på mitt gnäll var:
- Men du är ju Project manager!
Förvånad svarar jag:
- Ja.
Och får svaret:
- Ja, men då är det ju ditt jobb att hjälpa andra.
Mitt svar:
- Nä. Det är inte det man gör när man är Project manager. Jag kan gärna göra det när jag har tid, men annars är det inte mer mitt jobb än andras. Jag måste också få jobba i lugn och ro ibland.
Hans kommentar:
- Men du är ju ansvarig för beställningar.
Som att det har någonting med någonting att göra?! tänker jag och ignorerar honom.

En annan situation idag som bara har med att man blir irriterad att göra var som följer. Jag kommer med färdiga ritningar som jag skrivit ut till min kollega. (Jag är nämligen CAD-tecknaren vid sidan av planerandet). Jag frågar hur han vill ha hålslagningen (vi har nämligen olika varianter och det gäller ju att göra rätt). Hans svar (eller vad man ska kalla det) är:
- Får du någonting gjort?
Jag ger honom mina FEM ritningar och säger "ja". (Kanske mindes han ju snacket från gårdagen - dialogen innan).
Jag söker svar på frågan om hålslagningen, men han fortsätter:
- Har du gjort någonting idag?
Här vill jag ju ironiskt svara "nej" eftersom han uppenbarligen inte ser att jag har ritningar och försöker göra mitt jobb, men säger istället "ja" och viftar lite med ritningarna. Han svarar "Bra, det är ju bra då".

Ok, jag tror inte jag får fram poängen, men det är en känsla som den här killen ger av att han är så ointresserad. Det är som att han lever i en bubbla och inte fattar vad som sker runt honom. Han gör BARA det som man direkt frågar och när man har frågor angående projekt får man först följdfrågan "Hur menar du?" några gånger innan han svarar "Ja, nej, men vad säger chefen om det" eller "Vad tror du?".

Den andra som jag irriterar mig på är en kvinna i 45-årsåldern som verkar vara rädd för alla. Elefanten i glitterskrift (se inlägget från 7 oktober 2010, kunde inte länka dit. sorry). Dialog idag:
Hon: Jo, det var en sak till jag ville säga. (Obs! Hon har inte sagt någonting annat till mig innan)
Jag: Ja, vaddå?
Hon: Vi har ju GIS (ett program) och det är ju bara på den datorn.......
Jag väntar tyst. Vill inte avbryta.
Hon: Och hon (en annan kollega) ska ju jobba på med det programmet... och det är ju inte på hennes dator som det är.
Jag: Nähä. Mmm.
Hon: Och då måste vi köpa en Laptop till han (chefen) som jobbar på den datorn, för han vill inte ta hennes dator.
Jag: Ja. Du vet ju vad vi behöver för en dator så du kan ju beställa en.
Hon: Jo, men du är ju ansvarig för beställningar.
Jag: Om du vill att jag ska beställa den så får du säga vad det ska vara för en dator och vad den ska innehålla.
Hon: Nä, jag kan beställa den. Men du är ju ansvarig för inköp.
Jag väntar på kontext.
Hon: Så jag tyckte det var bra att informera dig.
Jag: Ok. Det är bra, vi har nog med pengar för en Laptop. (jag trodde hon ville ha sådan info för att vara säker att det går)
Hon: Ja, men du är ju ansvarig för inköp och beställningar.
Jag: Ja.
Hon: Och jag ville bara informera.
Jag: Det är ju bra. (Jag försöker gå)
Hon: För det är GIS på den datorn och då måste han ju ha en annan så att kollegan kan jobba på hans dator.
Jag: Ja, men det är ju allt bra. Beställ den du.
Hon: Och jag ville bara informera.
Jag: Det har du ju gjort nu. Tack.
Hon tar ansats att börja om, men jag går. AAAH!

Det finns tre händelser till som jag skulle kunna skriva av mig, men nu känner jag mig redan lättad över att ha skrivit dem. Nu tar jag helg och ser fram emot mini-kräfskivan imorgon.

Hej!