Le Lotus d'Orange

Vilka rättigheter har man när man bor i lägenhet? Det känns som att hyresvärdarna har så mycket mer rätt att veta saker att man alltid som hyresgäst står med det kortaste strået i handen. Oavsett vad man gör. Vi flyttade till en liten lägenhet för två år sen. Det är verkligen en plutteliten lägenhet som var vår start på livet i ett nytt land. Utan fast adress får man inget jobb och utan jobb får man ingen bra lägenhet. Vi tog den här. I början var vi glada att vi hade vårt egna lilla krypin med dusch, "kök" och toastol. Sängen på 120 cm och ett matbord får plats i de ca 25 kvadratmetrarna. Men ju längre vi bott här, desto fler problem har kommit upp till ytan. Det senaste är att avloppet inte fungerar som det ska. Det första var att det regnade in. Däremellan har vi haft massa problem och sen sex månader är hyresvärden inte att nå. Vi är osäkra på vad han ska hitta på för saker när vi flyttar ut och trots att vi båda har jobb kan vi inte betala någon dyr restkostnad. Vi vill inte heller göra det. Vi vill bara ta våra saker och gå.

Idag var vi på en lägenhetsbesiktning. Kvinnan som hyr ut lägenheten berättade om de problem de haft med en hyresgäst som inte betalat hyran på ett år. Han blev tvångsutkastad, men det först efter flera månader. Ingen vet vart han är och hans saker är borta. Nåja, hyresvärden är glad att han nu äntligen är borta och pungar nog ut med kostnaderna. Det spelar ju ingen roll, eftersom det är enkelt att få tillbaka pengarna - bara att höja hyran för de andra hyresgästerna. Det låter så enkelt och det lockar att vara kriminell när det kostar att vara ärlig. Den där bedragaren kommer inte behöva betala.

Nej, vi kommer inte att göra det (bara ta vårt pcik och pack och gå, alltså syftning på förrförra stycket). Istället kommer vi behöva bevisa vår oskuld till att avloppet är fullt eftersom det inte bara är vi som täppt till det. Vi hade bara oturen att det hände under vår vistelse. Det är väl även inräknat i hyran att rören renas då och då?

Det är inte lätt att hitta nytt. Hyresvärdarna har rätt att kräva att se alla papper. Hur mycket man tjänar, vilka skulder man har och de får ta kontakt med den förra hyresvärden för att se hur man var som hyresgäst. Som hyresgäst får man inte kräva några papper på att hyresvärden är ärlig, man får inte ta kontakt med gamla hyresgäster för att se hur de upplevt relationen och man får inte se vilka tidigare renoveringar som gjorts. Man får inte veta om renoveringarna gjorts av fackmän, men man måste skriva på att man själv bara ska låta fackmän göra alla installationer (alltså, man får inte ens koppla in tvättmaskinen själv!). Det är orättvist och uppmuntrar till olagliga handlingar. Här i det här landet måste man betala ca 3 månadshyror innan man flyttar in som säkerhet för hyresvärden. Jag känner ingen som fått tillbaka hela summan när den flyttade ut. 7500 kronor har vi givit vår hyresvärd och de pengarna kommer vi inte att se igen trots att vi lagt in nytt golv och målat väggarna vita (de var gula när vi flyttade in). Istället kommer hyresvärden kunna kräva oss på pengar för ett avlopp som inte renats på 40 år!

Det gör mig arg att vara i den här situationen. Det gör mig besviken och jag känner mig maktlös. Vi är ärliga och vill bara bo och jobba, leva ärligt. Varför ska vi utnyttjas.

När vi ville flytta hit till Tyskland hade vi inga jobb. Det betydde att vi nästan hånades av hyresvärdar. Vi fick ingen lägenhet, för vi kunde inte bevisa att vi kunde betala det. Nu har vi jobbat oss upp och har båda heltidsjobb. Nu söker vi igen lägenhet och verkar ändå inte få någonting som är värdigt att bo i, samtidigt som det är möjligt att betala. Vi var och tittade på en lägenhet förra veckan. Det var en nyrenoverad liten takvåning i utkanten av staden. Den var inte större än 35 kvadratmeter och köket bestod av en bänk på två meter med diskho och två stekplattor. Badrummet var det fina och att isoleringen och fönstrena var nya. Men vi fick inte den, mäklaren ringde inte ens och sa att vi inte fick den. Det var vi inte fina nog för. Istället är vi säkra på att en liten 19-årig tjej som svärmade om hästar för mäklaren fick den. Hennes pappa skulle betala och det skulle ju bli hennes första lägenhet. Vi suckade bara och kände orättvisan. Den tjejen skulle bo som vi bott de senaste åren! Hon skulle prova på hur det är att bo utan badkar och helt nyrenoverat! Vi står på tur att bo värdigt!

Men andra bestämmer att det är för litet att bo i 40 kvadratmeter på två personer. Vi får inte de lägenheterna. Att vi inte kan betala 8000 till 10000 för en lägenhet kan folk inte förstå. Det är vårt val hur stort vi ska bo, tycker vi. Folk säger också att man inte kan sova två personer i en 120 cm bred säng, men se, det har vi gjort nu i tre år. Det går bra, vi behöver inte mer.

Om vi hade varit socialbidragstagare hade vi bott större. Det räknas inte männskligt att bo som vi. Istället sliter vi med våra ganska ansvarsfulla jobb som ingen riktigt vill betala. Vi betalar alla saker själva och försöker glädja oss över det vi har. Och vi klarar oss bra.

Men snälla, ge oss en lägenhet som är fin, där avloppet fungerar och det inte regnar in, för ett pris som vi kan betala och med en hyresvärd som inte vill lura av oss pengar!

På väg hem genom staden med bien hamnar vi bakom en Trafikskoleelev som inte riktigt vågade pressa på gasen. Vi körde tålmodigt efter och höll gott avstånd. Då kommer en och kör om på höger sida och tränger sig in framför oss. Så onödigt... Sen stressade han den stackars nybörjaren som istället för att gasa på när nästa trafikljus slog om till grönt fick motorstopp. Efter att motorn startades om tryckte körskoleeleven tydligt (och för stressaren retfullt) på bromsen istället för att försöka hitta dragläget.

Det är inte så lätt att köra bil. Jag är glad att jag fick öva först hemma, det får man inte här. Här är det dyr körskola på en gång som gäller. Krypköra var nästan det enda jag kunde innan jag tog min första körlektion.

Min första riktiga körlektion var en K A T A S T R O F, men jag svär mig fri från all skuld. Min körskola hade jag sökt ut genom att fråga några kvinnor på badhuset om de visste någonting om körskolorna i staden. Jag var nämligen ny i hålan på grund av att jag flyttat till en annan håla i närheten ab körskolhålan för att läsa ett år på folkhögskola. En kommentar om en av trafikskolorna var att mannen där hade antastat unga tjejer. Som ensam 19-åring blev jag lite rädd och bestämde mig mot den skolan.

Den andra skulle normalt hållit mig på lååångt avstånd bara genom namnet: Candys trafikskola och min trafikskolelärarinna var Candy - en kvinna i övre medelåldern med mer cigarettrök i lungorna än blod i ådrorna. Hon rökte i lokalen, i bilen, antagligen överallt och jämt. Det skulle inte förvåna mig om hon rökte i sömnen.

Nåja, jag satte mig i bilen och klargjorde att jag gärna betalar en vanlig lektion för att bara köra runt på en parkeringsplats och lära känna bilen. Candy nickade och sa att hon vet den perfekta vägen dit. Jag tänke ju att hon skulle köra till parkeringsplatsen, men hon sa att jag skulle köra dit. Jag litade på kvinnan och startade bilen. Krypkörning kunde jag ju. Vi landade på en enkelriktad väg somslutade vid en 70-väg. Jag tvingades svänga höger och gasa på. Skräckfärd känndetecknade jag den som och hoppades att vi skulle vara framme vid den tomma parkeringsplatsen. Istället tvingade hon mig att göra en vänstersväng på 70-vägen vid skymd sikt och vi hamnade vi på en 90-väg. 90-vägen blev åter 70 och jag skulle svänga av till höger, men skulle inte använda bromsen, utan bara motorbromsen. Jag visste inte riktigt hur det skulle gå och bromsade lite, fick massa skit och tog slutligen svängen i alldeles för hög hastighet. Vi hamnade i ett område med hastighetsbegränsningen 50. Där svängde vi in på en parkering efter att jag vägrat att köra genom centrum som tydligen skulle legat rakt fram.

Candy skrattade åt min feghet och sa att vi skulle gå ur bilen. Vi steg ur och hon tog fram en lapp på vilken de mål man måste uppfylla för att få körkortet stod upplistade. Hon sa i princip att jag inte uppfyllde något av målen och att främst min osäkerhet stod i min väg. Jag var själv inte förvånad över hur det gick så jag var inte heller ledsen. Istället blev jag lite förbannad på kvinnan och trots att det var min första körlektion var det min sista vid den trafikskolan. Jag bytte till den där mannen som påstods tafsa på tjejer och till min stora glädje var det ren och skär lögn. Istället fick jag den bästa, lugnaste och mest kompetenta körskollärare som man kan önska sig. Han nynnade alltid  när vi åkte och fem månader senare stod jag med mitt körkort i handen, efter en kaotisk (näst intill legendarisk) uppkörning och en månads väntan på att plastkortet skulle göras färdigt.

Hur jag finansierade mitt körkort? Jag jobbade på ett café i den lilla hålan och eftersom jag inte fick så många timmar så fick körkortet inte bli så dyrt. Det var moroten till att lyckas suga in varenda småsak jag kunde lära mig ur varenda minut lektion och eftersom nästan ingen i min omgivning visste att jag ens försökte ta körkort hade jag inte givit prestaionsångesten det utrymme den ofta annars tog sig!

Igår sken himlen blå likt i våras. Det var varmt likt i våras. Men en sak avvek starkt.

Suset som jag innan i våras känneteckade som vinden, men som jag i våras förstod var flygplansbrus fanns där.

Jag saknar askmolnet som Island spottade över Europa. Jag saknar lugnet som fanns och den blå himlen utan vita streck.

Kan vi inte införa "Askmolnets dag - en dag för fri himmel" dagen då flygplanen inte får lyfta, landa eller flyga?

Valet i Sverige kommenteras här en aning sent. I bloggosfären ska det gå undan. Helst skulle jag ha skrivit detta inlägg klockan 01:05 som jag minns att klockan var eller 02:05 som L´vie minns att klockan var när vi läste resultatet på valhemsidan. Men istället har jag låtit resuktatet sjunka in. Känslosamma inlägg är det som oftast efterfrågas, de ej tilltänkta utan de direkta (och därigenom ärligare?) åsikterna. Jag tror det istället kan vara farligt att inte reagera på ett genomtänkt sätt. Vi kan inte alltid agera som vi känner för.

Nåja. Resultatet som sådant är inte så intressant att jag känner behov av att yttra mig i större ordsvängningar. Istället tycker jag att reaktionen här i Tyskland är desto intressantare.

Sverige är "smårasistiskt", det vet jag eftersom jag är uppvuxen där. Min familj är inte rasistisk, men svensk. Min omgivning var inte rasistisk, men ofta väldigt svensk. Sverige står för hög standard, goda kontroller inom alla områden, kvalitét. Svenska produkter är konkurenskraftiga, genomtänkta, nyskapande med hög kvalitét. Vi låtsas vara lagom, vi spelar ödmjuka och vi säljer oss bra! Svenska kvinnor är vackra, svenska män framgångsrika. Alla svenska barn kan minst två språk och kan simma. Svenska produkter är godare - sötare och godare. Sverige var säkra bilar, skogar med den sällsynta älgen (som ju valt Sverige eftersom Sverige är bäst). Sverige är alltid med, vinner i sport, hänger på i alla tänkbara ämnen, finns där. Sverige är vackrast, smartast, bäst. Så säljer vi vårt land bra, vi tror själva att vi är bäst. Så växer vi upp i vårt land. Så växer invandrarbarnen också upp i vårt land.

Jag tröttnade på det redan tidigt, innan jag visste att jag hade tröttnat på det, för jag trodde på allvar att man blir sjuk av kött från andra länder och att svenska jordgubbar är mindre besprutade än all världens jordgubbar och frukter i stort. Tidigt ville jag se andra länder och bo i en annan kultur, fast attjag trodde att vi i Sverige ändå har allt. Efter mina studier jobbade jag i Sverige och märkte hur tillåtet det var att ha öppet rasistiska åsikter på en sådan arbetsplats. Det skämtades friskt om "de andra" på fikarasterna och en person berättade om den konstiga grannen som hade en son i samma ålder. Sonen kunde inte än prata lika bra som de andra barnen och det berodde nog på att han tvingades lära sig två språk då förädrarna kommer från olika länder. I nästa andetag skröt berättaren stolt om hur dennes son redan kunde några fraser på engelska redan. Engelska har vi accepterat i Sverige.

Det var inte dessa upplevelser som avgjorde att jag lämnade landet för en tid, men det äcklade mig lite eftersom jag redan var påväg bort. Skulle jag bli behandlad lika illa?

Det blev jag inte. Efter två månader hade jag jobb, trots att mina språkkunskaper var långt under tillräckliga för att klara sig problemfritt i samhället. Kanske berodde det på att jag är svenska. Själv trodde/tror jag det. Här är Sverige näst intill helgonförklarat i vissa kretsar. Många jag träffat har varit på semester i Sverige. På en middag där jag inte kände någon förutom L´vie visade det sig att sju av åtta kunde/kunde lite svenska, tre hade studerat i Sverige, fyra stycken ville flytta till Sverige.

När man kommer in i Sverig på annat sätt än som betalande turist får man det ibland lite svårt har jag förstått. Nu blir det väl kanske ännu svårare med Sverigedemokraterna. Oavsett om de är rasistiska eller inte kommer de att spä på att den svenska svenskheten är det bästa utav högsta kvalitét. Här, i det här landet, ser man med viss skepsis på siffrorna som SD fick i valet. Det finns vissa varningsklockor som ringer och den öppenhet för till fullo/viss del främlingsfientliga partier som finns i Sverige visar på att siffrorna kommer att vara högre i nästa val.

Vi frågade oss i skolåldern hur tyskarna kunde vara så dumma att välja Nationalsocialisterna. Nu undrar tyskarna hur svenskarna kan vara så dumma och kanske göra samma misstag som de. Och de tyskar som tillbringat längre tid i Sverige säger att de skräms över de svenska ungdomarnas positiva inställning till krig.

Finanskris i storleksordning som den under 30-talet.
Ett växande nationalistisk stöd.
Ett mot krig icke tydligt ställningstagande.
80-åriga tyska kvinnor som nästintill tjatar om att den rådande stämningen påminner om tiden innan "kriget".

Jag har ställt in mig på att det nog kommer att bli en hård tid snart och den här gången kommer nog inte kriget avslutas med två atombomber på andra sidan jorden, utan det kommer att startas med en i närheten av våra sovrum... tror jag... tyvärr.

Jag har blivit dålig på att skriva på bloggen. Kommer aldrig bli någon stor bloggare, men det var inte heller min ambition. Bloggen skulle bli en plats där jag kunde avlasta mig de stora tankarna om de händelser som jag upplever. Skillnaden till en dagbok skulle vara era åsikter. Det fanns inte många åskiter på sidan, men ganska många direkt till mig. De som känner mig. Men jag vill vara anonym för att inte låsa mig själv i val av ord eller berättelser. Nu tänkte jag berätta hur det var när LeLotus d´Orange föddes. Det var i bastun i vintras. Som yttrats i denna blogg tidigare var jag ofta på gymmet och där stötte jag på många människor. En bjöd in mig på "fotoshooting" då mitt ansikte tydligen var så speciellt. Tror inte att jag berättat det för er. Jag åkte nämligen aldrig på den. Det verkade för skumt och eftersom det så ofta händer att tjejer blir lurade och med olika önskade eller oönskade erfarenheter lämnar eller inte lämnar det rum som är eller kallas fotostudio valde jag att ta den säkrare vägen. Det skulle ju ha varit kul att bli fotomodell, men jag skulle nog tröttna efter en stund ändå.

Men det var inte i den bastun där fotoshootingen erbjöds som LeLotus d´Orange föddes, utan i en annan på samma gym. En okänd man satt bredvid mig i bastun och frågade helt sonika efter mitt namn. Jag tyckte att det var ett lite väl framfuset sätt att bete sig på så jag svarade med ett leende: "Jag har inte kommit på något alias än, men jag jobbar på det. Fråga igen nästa vecka". Det var inte snällt, men det var det svar som jag gav. Ibland är jag helt enkelt klumpig och oartig, men om man inte kan skratta åt det, skrattar man nog inte så mycket i livet i övrigt heller. Jag tänkte att han kanske skulle reagera med ett leende eller prata om alias eller någonting. Jag avbröt inte diskussionen. Han tyckte nog att jag var dum, för han gick ut ur bastun, fast att han inte varit där speciellt länge. Stackarn.

Där någonstans började den seriösa jakten på det perfekta pseudonymet. Jag kan tänka mig att det luktade apelsin i bastun, eller att jag tänkte på apelsiner eftersom folk alltid åt apelsiner i bastun när man var liten. Därför kom Orange in i namnet. Franska kan jag inte så det är alltid roligt att dra in någonting franskt. En gång var L´vie och jag i Abisko på resa. Mannen som hade vandrarhemmet värmde varje kväll bastun och bastade med gästerna. Det var trevligt. Vi bodde där nästan en hel vecka har jag för mig och gick varje kväll i bastun. En kväll satt ett gäng fransoser där. Det låter så roligt när de pratar. I bastun satt även tå tjejer från Korea (minns inte om det var nord eller syd, men jag antar att det var syd. Men jag är inte helt säker, för det var någonting om att propagandan vi hör här om Nordkorea inte var sann... Nåja. De kom från Asien.) Dessutom satt två blåsta, äldre amerikaner som i och för sig egentligen ville vara kanadensare eller om det var tvärt om.

Mannen som ägde vandrarhemmet ställde sig upp och frågade om vi kände till helikoptern. Jag hade precis ett par dagar tidigare med L´vie och någon annan pratat om hur utbrett det egentligen är med "Helikoptern". Om alla män någon gång i livet provar på att snurra snoppen i cirklar i luften med hjälp av olika framgångsrika höftryckningar. Därför tänkte vi "Herregud! Ska han göra det här i bastun? De kommer ju tycka att vi svenskar är ännu skummare än vi redan är beryktade att vara...". Som tur är sa vi ingenting för den helikopter som han menade var det när man snurrar handduken i bastutaket så att det bli ännu varmare. Den kände vi naturligtvis också till, men den var inte i närminnet som den andra versionen. Den bastukvällen har med ett leende svetsat sig fast på minnescellerna, därför föddes LeLotus d´Orange med en fransk accent.

Lotusen är en fin bil. Växten är fantastiskt vacker och spännande med hur blanden behandlar en vattendroppe och det fanns runt den aktuella dagen på tv ett reportage om Lotusblomman. Dessutom ligger ordet fint i munnen.

Hemma den där kvällen när LeLotus d´Orange föddes kom hela namnet till. Först på skoj och med fel franska. Jag tror det var Lotus LeOrange. Men L´vie har lite kunskaper i det konstiga språket och rättade till det. LeLotus d´Orange var född!

Idag gick jag med två tjejer från jobbet på shoppingtur. En av tjejerna skulle köpa regnbyxor så vi stack iväg och letade. Inne i köpcentrat blev tydligen en av tjejernas hund nödig och bajsade rätt på golvet framför en restaurang. Kan jag förstå att gästerna där inne inte tyckte om, men vi kunde inte låta bli att småflina åt situationen. Vi två som inte var direkt delaktiga i situationen, men som ändå var där med den som tvinagdes plocka valde att stötta henne, oavsett vad vi skulle tycka om skulle vara de som satt och åt. Det krävdes inga ord. Bara att vi var där och tog det hela med en klackspark. Så farligt var det ju ändå inte.

En halvtimme senare ser vi en kvinna som försöker ta sig ner för rulltrappan med en kundvagn. Det hela höll på att gå helt åt helvete då kvinnan nästan tappade balansen på grund av att hon inte kunde hålla den tunga vagnen. Nedanför henne stod ett barn i femårsåldern. Tydligen satt det också en flicka i treårsåldern. Ingen i närheten hjälpte till. Barnen skrek och kvinnan chockades nog.

På parkeringen var det kaos. Allt skulle gå fort. Alla ville ha företräde. Vissa tog för sig, andra vågade inte köra.

En lugn eftermiddag blev det inte och regnbyxor fanns inte att köpa :)

Vissa människor har så nära till den där djupa lyckan. Jag förstår det inte utan tror att de är galna, religiösa eller påtända. Kan man verkligen bli så här glad?

http://www.youtube.com/watch?v=OQSNhk5ICTI

Jag tittade på tv. Det gör jag ganska ofta. Den här gången handlade det om olika människor som flyttat utomlands och de jag tänker på är två religiösa som flyttat till Sydafrika. Jag har många religiösa kompisar, men jag har svårt att förstå dem. I alla fall när de är så himla religiösa att de låter "Gud" fatta deras beslut. Egentligen fattar de ju besluten själva, men de tar inte ansvar för valen, utan "skyller" på Gud om det går fel. I och för sig ger de Gud också beröm för bra val, men dömer samtidigt ut de som inte är religiösa när de fattar sina val själva. Nåja. Det jag ville berätta var att kvinnan av de två hade fått frågan om hon ville gifta sig med mannen. Hon visste inte och under en biltur till jobbet frågade hon Gud om han kunde ge henne ett tecken. Ungefär en kilometer senare kom en bil emot henne som hade bokstäverna J och A med på nummerplåten. Därför gifte hon sig med honom. Var det klokt?

Det här hände verkligen idag:
"Du, Lotus, jag skulle precis starta datorn och märkte att... jag inte har någon mer. Vet du vart den är?"
Inom fem minuter:
"Du, Lotus, vet du vart min dataskärm är? Jag ville precis starta datorn och märkte att den inte är där. Vet du vart den är?"

Åkte med bussen hem från centrum igår. Det var 11 minuter kvar tills bussen skulle komma när jag satte mig i solen och väntade. Runt omkring fanns det många människor, men två tjejer stack ut. Den ena satt på muren längs trappan upp till Centralstationens entré, den andra stod strax intill och höll i iPoden (eller någonting liknande), vars hörlurar satt i tjejen på murens öron. Hon på muren var ung, smal och med ett karakteristiskt utseende - hon var nästan lite ful. Avvikande.

Den andra tjejen, hon som stod nedanför, var ritkigt tjock och kort. Hennes mage var en av de största jag någonsin sett. Det var en människa som såg ut att vara mer släkt med en boll än en Homo sapiens.

Tjejen på muren "rockade loss" till musiken som strömmade ur hennes tjocka kompis bärbara musikspelare när en kille med rakat huvud klev av en buss och närmade sig de två tjejerna. Den smala tjejen blev jätteglad, men samlade sig och låtsades inte om att han kom. Först hälsade han lite på avstånd, sen gick han fram till den smala tjejen. Hon hoppade ner från muren och de kysstes. En kyss som gav mig en tanke och jag vet inte varifrån den kom, nämligen: "Hoppas att han inte misshandlar henne hemma".

Bara några sekunder senare kom en annan kille. Mindre självsäker, lite rundare i ansiktet, lite kortare, men med likadan frisyr. Rakad med lite längre hår som ett band över huvudet. Snaggad tuppkam har jag hört någon kalla det någon gång.

Killarna gick förbi mig och ställde sig 15-20 meter bort från tjejerna. Jag tittade inte hela tiden på de här människorna, så jag vet inte allt som hände, men jag såg att den smala tjejen i vita stövlar och rosa byxor stod på tå och tittade lite halvt oroligt mot killarna. Jag såg också när killarna gick tillbaka och att paret kysste varandra en gång till. Sen blundande jag och njöt av solstrålarna som värmde upp den annars kalla septemberdagen. Jag hörde bussen komma och öppnade ögonen. Sen kastade jag en blick mot tjejerna och såg hur den andra killen höll om den unga, smala tjejen. Hon stod där frivilligt, men ändå höll den nervösa killen nästan fast hennes jacka. Som att han trodde att hon skulle springa bort. Den andra killen gick över gatan och jag såg hur tydligt den smala tjejen spanade efter honom när han försvann.

Precis innan jag klev på bussen hörde jag fragment av vad den tjocka tjejen sa. Med lite "skoj i rösten" sa hon saker som "... hur mycket...", "...direkt här...", "...20 minuter...". Kanske läste jag in för mycket i det jag såg och hörde, men jag tror han sålde henne. Är det jag som har sett för mycket film och läst förmycket Aftonbladet? Eller var det verkligen så det var? Han sålde kanske henne.

Tjejerna var inte mycket äldre än 15 år. Killarna kanske 18-20 år gamla. Kunde jag ha gjort något? Skulle jag ha gjort något? Vad hade du gjort?

En man i 55-årsåldern. En kvinna i 25-årsåldern. En fin Italiensk restaurang. Någon gång mellan klockan 21 och 23 på kvällen. Två glas vin.

Vad tänker du på när du läser de lösa meningarna? Vilken relation har de till varandra? Vilken är den första tanken? Varför tänke du så som du tänkte?

Igår, när denna situation utspelade sig skickades ibland blickar mot vårt bord. Det verkade inte som att någon ens anade att vi hade jobbat mer än sex timmar på en lördag för att få ut ett anbud i tid och därefter valt att åka och mätta våra redan sen timmar kurrande magar.

Var det så att folk tittade så och tänkte så, eller ligger det bara i mitt egna huvud? Varför tänker jag då den tanken? Bryter man mot en oskriven regel när man äter i en sådan restaurang den tiden? Är vi alla rädda för skvallerpressen, för att vi hela tiden läser alla dessa anklagelser i dagstidningarna? Är sanningen ens viktig i vårt samhälle?