Le Lotus d'Orange

Vi lekte med grejen att vi skulle se Sex and the City (SATC) på bio. Tog på oss klänningar och snygga skor och såg första filmen med en cocktail i handen. Fyra tjejer som inte alla kände varandra låtsades vara nära väninnor. Utan att riktigt veta vad vi hette kände vi ganska fort till förhållanden och framtida önskemål såsom bröllop eller inte och barn eller inte. Det var en lek, det var en överdrift, men samtidigt äkta och kul.

Filmen var väääldigt lång och för ett "SATC-fan"var det ingenting att se (fan är ett ord jag sällan definierar mig med, men använder här för att ge en känsla av engagemang). Det märktes att de som gjort filmen hade mycket större budget än de som gjorde serien och allt det som var roligt i serien var glömt i filmen. Jag började tvivla på om det verkligen var samma person som skrivit filmen som skrivit serien. Den så kallade SATC-själen var som bortblåst och kvar lämnades en rutten urtorkad tjejfilm som det jublades till för att det skulle jublas. Fansen till filmen är inga fans till serien. De har inte fattat det roliga. Sex and the City 2 var sämre än Sex and the City (1) och redan i den första filmen skulle Hugh Grant passat som huvudperson.

Det som var speciellt med serien om de fyra tjejerna i New York var temat. De pratade om sex på ett öppet sätt. Ett stötande sätt där ord som knulla, sperma, komma användes flitigt, men som tydligt var stötande för vissa rollfigurer. Även modet med klänningar och skor var delaktigt, men inte i fokus.

I ett avsnitt gick tjejerna på en kurs om hur man får killen att komma utan att vidröra hans penis. Huvurollsinnehavarna satt i en cirkel tillsammans med andra nyfikna kvinnor runt en medelålders man som låg på golvet med sin hyffsat oattraktiv kvinna sittandes på knä bredvid honom. Kvinnan masserade mannen och han kom. Sperman sprutade och träffade huvudpersonen Carrie i håret och på kinden. Nästa scen visade Carrie i sin säng iklädd mjukiskläder, omgiven med använda pappersservetter. Hon torkade om och om igen ställena där sperman träffat henne fast att hon duschat och var helt ren. Det var SATC! Att de gjorde så konstiga saker, att de legitimerade annan typ av sex än in-ut-in-ut-in-sprut-ut-klart-vardetbrafördig?. Att de visade att även om sex var skönt och bra fanns det någonting äckligt med det. Att känslan av övergrepp kommer fort i samband med sex. Att man som tjej inte måste tycka om sperma. Att sperma smakar olika. Att alla tycker olika. Att man ändå kan få det bra i livet, fast att man inte vill knulla varje dag och att livet kan vara bra fast att man vill knulla varje dag. I filmen däremot pratade de om att barn driver sina mammor till vansinne, att äkta kärlek finns. Finns den verkligen?, var frågan som aldrig besvarades i serien och som med ett rungande JAAA!!! besvarandes i filmen... tyvärr.

Men filmen har kanske nått en större publik än serien. Jag vet inte. När jag började titta var jag ung. Det skulle ta fyra år mellan de första avsnitten av Sex and the City och mitt första sexäventyr. Förväntningarna på min första gång var mer realistiska än andras har jag erfarat i efterhand och kanske har det med den ocencurerade serien att göra. Det humoristiska och avslappnade. Att det inte nödvändigtvis spelas några symfonier.

Nåja, det var det där med att spela med som var roligt i fredags kväll. Att spela med och kanske överdriva en grutta. Precis det som Sex and the City en gång var.

Till bion hade jag vita skor som jag nästan aldrig använder och bytte dem mot bättre för resan hem efter bion. När jag stoppade in de vita skorna i den, av min väninna, lånade väskan sa en tjej som gick förbi till sin kompis:
"Kolla! Hon byter skorna!!!" med ett så nedtryckande tonläge att jag var tvungen att skratta. En tjej som just sett en av historiens mest modekonstiga och kostymbytande filmer (i vilken mer skor tas med till öknen än jag ägt i hela mitt liv) förvånas över att de öppna sandalerna byts ut till ett par högklackade stövlar, klockan kvart över två på natten. Det var det bästa avslutet på en så "tjejig" kväll och orden som slungade mig tillbaka till vår verklighet: Du måste passa in i samhället och inte vara annorlunda än majoriteten även om majorieteten är de som gör de annorlunda till någonting speciellt. När du inte passar in är du värd att skrattas åt, att hånas, att tryckas ner...

"Att vara den man är är alltid svårt, men all möda värd".

Igår fick jag indirekt höra att jag är för lite den typiska kvinnan. Jag tycker inte att män ska betala på restaurangen, bara för att de är män. Jag beställer ibland till min pojkvän, fast att det egentligen finns två sätt att agera på på en restaurang: mannen beställer för båda eller personerna beställer för sig själva. Jag visste ju vad han ville ha, för det hade han ju sagt! Jag förstår ju att det kanske uppfattas konstigt av de som följer de där "reglerna", men jag själv reflekterade inte alls över det förrän det påtalades för mig.

När jag var liten var jag likadan. Dansläraren fick säga åt mig flera gånger att låta killen föra... men jag tyckte det var helt fel, eftersom jag själv kunde bättre. Den bättre ska föra den sämre... eller?

Så ja, jag är en sån. "En sån" är någonting som jag är, utan att riktigt förstå vad det innebär. Jag vet att jag är det för att folk säger så ibland när temat kommer upp: "Jasså, du är en sån". Kanske menar man "feminist". Ett ord som i vissa kretsar kopplas ihop med homosexualitet och rosafärgat hår. Och visst har feminism, i ordets rätta mening, med det att göra på sätt och vis... för det berör ju kanske ämnet jämställdhet en aning.

Nåja, idag ska jag gå på bio. Jag ska se Sex and the City-filmen (SATC-filmen) som kommit ut i dagarna. Liksom mängder av tjejer som vill vara som de är i filmen. Själv såg jag första avsnittet när jag var ungefär 14 år och tyckte att serien var kul. Sen dess har det rullat på och jag har sett varenda avsnitt, tror jag. Hursomhelst fick jag åter höra: "Jasså, du är en sån" när det kom ut att jag skulle se filmen. I det här fallet betecknar antagligen inte att jag är feminist, eller? Fast kanske, när man pratar om ordet i dess inkorrekta mening. I SATC spelar de med idealen och kvinnorna är starka personligheter som gör som de vill. Männen objektifieras och kvinnorna är det starka könet. Men det är inte jämställdhet som utspelas där och därigenom inte heller feminism, i ordets rätta mening.

Så ja, jag är en sån: kvinna som inte spelar med i mans/kvinno-rollerna i onödan och som tycker att kvinnor och män är lika. Jag är också en sån: person som tittar på en etiketterad K v i n n o f i l m där männen kanske kan uppfattas förtryckas. Men främst av allt är jag en sån: varelse som tycker om vissa saker och andra inte... helt enkelt.

"Är det bra för din kropp när du inte tar mediciner?" frågade min kollega mig efter att jag avböjt ett erbjudande av en huvudvärkstablett. Jag hade kort sagt att jag haft huvudvärk kvällen innan och att den fortfarande bet sig fast. Jag tackade snällt nej när hans svar som följde var "Jag har tabletter, du kan få en". Avböjandet var på något vis lite stötande för honom, samtidigt som jag var lite förvånad över att det var hans första tanke innan "Varför?". Han kom på att jag inte brukar vilja ha läkemedel i onödan (information han fått efter ett samtal om hans eviga ingnidande av handkräm och varför hans händer fortfarande är riktigt torra och skadade trots denna aktion). Han tänkte efter en stund och släppte ur sig den, för mig, osammanhängande frågan "Är det bra för din kropp när du inte tar mediciner?".

Jag kunde startat en riktig diskussion, om jag velat, men jag har slutat med sånt. Istället såg bara på honom med antagligen en aning frågande blick och svarade: "Det är ingen fara att inte äta medicin" och fortsatte meningen tyst för mig själv med "...eftersom jag är helt frisk och det är inget naturligt med att äta mediciner när man inte är sjuk..."

Är det inte konstigt att folk tänker så? Att läkemedelsindustrin lyckats så förbannat bra med sin förstäljning att folk på riktigt tror att det är onormalt att ha en kropp som inte utsätts för artificiella ämnen i tablettform. För det är de konstgjorda grejerna som min kollega kallar läkemedel. Att de verksamma ämnena egentligen härstammar från naturen har han ännu inte begripit. Naturläkemedel är ju bara "humbugg", som han uttryckte en gång...

Det låter så fint att barnen på dagis och i skolan ska vara med och bestämma, som det tydligen står i förskole- och skollagen. Barnen ska få en känsla av vad demokrati är. Det vackra ordet demokrati som man måste tycka är så fantastiskt. Ordet som är så laddat och i vår nutid är det på något vis okej att förtrycka och bekämpa de som är emot den fulla demokratin med våld.

Jag är inte emot demokrati, men om det verkligen är det optimala i alla situationer betvivlar jag. En kompis till mig kommer från Kina och vi lärde känna varandra under en språkkurs i ett land där vi båda var invandrare. Lektionen handlade om historia och politik i det aktuella landet och ordet "demokrati" användes flitigt som en självklarhet. Min kompis satt innan den första rasten och slog i sin ordbok efter en förklaring till ordet. Hon kunde inte förstå vad det var och på rasten var hon tvungen att fråga: "Du, vad är egentligen det där d e m o k r a t i för någonting?". Två andra hörde frågan och väntade ivrigt på svaret. De kunde inte heller förstå det. De kom från Afganistan och Taiwan. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara, för det är så inprentat i mig sen barndomsben så jag har aldrig ifrågasatt ordet.

Demokrati är väl ändå att en viss procent är nöjda och övriga blir oppositionen och ofta missnöjda. Demokrati betyder ju aldrig att 100% blir nöjda med resultatet. Det viktiga är att man, trots att man är missnöjd, accepterar situationen... i alla fall officiellt. Sen kan man opponera, men det lär ju aldrig dagisbarnen lära sig - att man kan opponera. Demokrati på dagisnivå borde ju betyda att man räcker upp handen om man ska vara ute eller inne och om flest tycker att man ska vara ute så måste alla gå ut.

Jag hörde på radio om ett dagis där barnen var demokratiskt delaktiga och där handlade det om att barnen fick bestämma själva. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=787&artikel=3619895

I mina öron lät vissa av delarna i den typen av uppfostran som togs upp i programmet mer som anarki. När jag var liten hade vi också demokrati-anarki på dagis. Jag minns mycket väl att fröknarna hade uppfattningen att alla barn skulle bli glada om de fick välja om man ville vara tärna eller lucia i luciatåget... Alla valde att vara lucia, utom jag... Jag var ensam tärna och fick gå ensam längst fram... Hur många procent av barnen var missnöjda genom denna aktion? 100%! Hur många barn skulle kunnat ha blivit nöjda om man genomfört ett val av en lucia? I alla fall 2 barn, nämligen "vinnaren" i luciatävlingen och tärnan... Nåja, denna aktion är inget som skadat någon av oss, tror jag, men speciellt lyckat var det ju ändå inte.

En annan situation som talar emot denna idé att man ska ha demokrati i skolan (som jag upplevt) utspelade sig senare i livet, nämligen på gymnasiet. Vi skulle ha prov och klassen skulle d e m o k r a t i s k t välja när proven skulle skrivas. De flesta röstade för att proven inte skulle ligga i anslutning till festerna och dessutom så långt fram i tiden som möljigt. Jag var inte en av dem och antagligen minns jag det här av den anledningen. Vi som var emot denna "planering" varnade snällt för att det skulle bli väldigt jobbigt att ha flera prov samma vecka och argumenterade istället för att vi under längre tid skulle placera ut proven, alltså att första provet skulle äga rum inom en (från omröstningen sett) snar framtid.

Vi förlorade genom en demokratisk omröstning och accepterade det, planerade in proven och planerade fritiden så att man skulle hinna lära sig allt. Vi var inte så förvånade att de jobbiga provveckorna så småningom närmade sig, men det var till synes de övriga i klassen. Genom d e m o k r a t i s k a omröstningar flyttades proven ideligen framåt i tiden med kort varsel. Vi som planerade blev hela tiden överkörda och i slutändan inverkade på våra betyg, anser jag.

Visst låter det sött med demokrati på dagis, men enligt min åsikt inte det optimala i alla lägen. Barn ska behandlas med respekt, barn ska vara barn och barn ska känna att de har inflytande på sitt egna liv. Barnen testar gränserna som byggts upp av samhället. Det är inga naturliga gränser och om barnen skulle få för stora friheter skulle samma fel begås om och om igen av varenda generation... Mänskligheten skulle aldrig lära sig av sin historia. Demokratiska omröstningar är inte demokratiska om de inte följer vissa bestämda regler. Dessutom ska det inte vara så att den som skriker högst får sin vilja igenom. Den som är störst kan tvinga de mindre att "rösta" som den vill. Ska verkligen dagisbarnen tvingas in i den patetiska världen med korruption och orättvisa som vi vuxna är insmetade i? Kan vi inte skydda barnen och tvinga alla äta samma mat, samma tider. Det ger mer trygghet för en större massa, tror jag.

Vad är det som händer med människor som är med i dating-program? Är det verligen så att de vill ha mannen/kvinnan eller är det mest att de vill vinna och öka sitt eget självförtroende?

Jag tror inte att man lättare träffar någon som man vill vara tillsammans med när man deltar i ett sådant program, men jag tror att de flesta som är med vill vinna och därför verkar de vara kära. Det är ofta sköna dater som uppfyller drömmar som många "vanliga" människor inte kan betala. Dessutom skulle många inte heller följa med på en resa till ett annat land på andra daten, men när TV-bolaget betalar är det helt plötsligt okej.

Det ställer på något vis också kärleken på kant. Skulle man bli kär i någon för att man är kär i upplevelserna? Eller är det vänskap? Är inte äkta vänskap kärlek? Vad precis är kärlek?

Man har redan sagt hejdå till främlingen som man hade lite small-talk med i affären. Sen står man kort bredvid varandra ändå, kanske öppnas hissdörren inte så fort som man trott. Det händer också vid inköp ibland. Kassörskan/kassören och kunden har "hejat av" lagom när den sista varan ska packas ner, men det krånglar lite - varan slinker inte ner så lätt som tänkt. ... ... Hur lång tid måste gå för att man enligt vett och etikett ska säga hej då igen? Finns det en viss tid? Ska man ens överhuvudtaget säga hejdå två gånger? Ska man säga någonting annat, som till exempel "hej"? Ska man bara nicka? Skratta till kort? Titta varandra i ögonen och le ett ej öppet leende? Ska man undvika ögonkontakt? Ska man le hjärtligt? Många låtsas som ingenting och går bara. Ignorerar. Det känns så fel bara. Man var trevlig, man log, man sa "hejdå" och sen ignorerar man varandra och går.

Kanske finns det faser. Indelade efter ögonblick:
Efter ett till två ögonblick: Ignorera och gå.
Efter tre ögonblick: Le kort. En kvick ögonkontakt.
Efter fem ögonblick: Säg hejdå igen.

Jag vet inte. Jag gör olika. Varje gång.

Man borde komma hem, eller man borde höra av sig. Ibland är man väntad utan att en tid är uppgjord. Med facit i hand från de inblandade är det kanske inte så svårt att säga att ingen gjort fel och kanske, antagligen, skulle detsamma hända när rollerna skulle varit ombytta. Men man borde ha hört av sig. Väntan är det tråkigaste som finns. Missförstånd är väntan. Väntan är trist. Tristessen är inte bra för kontakten människorna emellan.

Vad är tidsfristen för en träning, en biokväll, en kväll med kompisarna? Måste man alltid säga en tid eller är det okej att inte höra av sig. Är det kontroll att bli ledsen när den andra inte kommer? Frågorna är många och känslorna starka när ensamheten kryper sig på. Vem gör fel? Vad ska man förvänta sig?

Igen drar jag en lång suck och känner ilskan växa inom mig. Hur fan kan man förändra världen med alla dess fegisar som springer omkring och är egocentriska? Det bevisas gång på gång att vårt samhälle är en rutten plats som förlitar sig på hjältemod från andra. Observera: a n d r a. Ingen tar på sig ansvar och jag undrar om det är så vi verkligen blivit uppfostrade. Har vi lärt oss att vi inte ska ta ansvar för situationer? Har vi lärt oss att inte ingripa? Lär vi fortfarande barn att inte ta initiativ och att de inget kan förändra?

Barn som blir slagna. Vuxna som blir ihjälsparkade. Människor som beter sig hotfullt och andra människor som faktiskt blundar, vänder sig om och tackar sig själva för att de inte har en nummerskylt på ryggen. För om förövaren ser dem så kommer han/hon/de att angripa och kanske kommer de hitta vittnet, slå ihjäl vittnet. Ingen skyddar någon. Alla kan vara nästa offer. Alla är rädda och hoppas att de inte är den längst ut i gruppen, att de inte är någon som sticker ut.

"Vittnen hotas" heter det. "Polisen uppmanar ju att man inte ska leka hjälte" fortsätter de. "Man kan ju inte göra någonting själv". "Skulle du gå emellan själv". NEJ! Sluta! Varför kan vi inte ha inställningen att man ska organisera sig? Att man ska ingripa! Om alla alltid ingriper är det jävligt mycket lättare att leva i vårt samhälle. Varför gör sig alla så små?

En kvinna som nu är 43 år försvarar sig med att "hon var för ung" när hon blev vittne till en händelse när hon var 19-20 år gammal. Nu är hon för gammal. Däremellan skulle hon, om hon fått barn, kunnat trösta sig med att hon var småbarnsmamma. Vad menar hon då? Att alla människor som är yngre än 21 och äldre än 43 är befriade från att ingripa om de ser någonting. Dessutom alla människor som är småbarnsföräldrar. De som är gangsters är ju de som angriper, vilket innebär att de kanske inte går in och hjälper de som blir angripna, av "logiska" skäl. De som jobbar på kontor och inte hinner med att träna behöver inte heller ingripa för de är för svaga och orkar egentligen bara trycka på knappar på diverse touch-screens. De som är för fattiga för att äga en mobiltelefon behöver inte ingripa för de har inte heller råd att gå till tandläkaren, i fall att det råkar gå illa och de ramlar fel. Alkoholiserade och drogpåverkade behöver inte för de kan inte läsa av situationen rätt på grund av sina val av föda. Psykiskt sjuka vill vi hur som helst inte ha i samhället och behöver därför inte heller göra någonting när de bevittnar en olustig scen. Etc.

Kvar står en 33-årig stålmannen som kan flyga. En spindelman som klättrar på väggarna iklädd en tight dräkt. En Batman som har fullt upp med att slåss mot en clown... och de små människorna som träder fram, sliter sig ur oskuldens löjliga grepp och handlar. Det är det alla ska göra! Få för fan fingrarna ur arschlet och reagera om någonting råkar hända i din närhet! Och om du inte vågar: Propagera inte för att man inte ska göra någonting, för det gör ingenting annat än ditt naiva ego får sig en släng av oriktigt rättfärdigande.