Att googla sig själv.
Jag googlade mig själv nyss och även om jag är mycket glad över att det inte finns mycket om mig på nätet eftersom jag är väldigt sparsam med information om mig själv så blev jag ganska förvånad att första bilden var loggan till pojkvännens band, andra bilden var min gamla Facebook-bild, sen kom en bild från någon teatergrej med tre tjejer som på något vis verkar känna min bror och sen, bild nummer fyra var Karl Bildt! Varför det?
Om man är så jävla dålig på att förhandla så förtjänar man inte att jobba där
Det är så pinsamt att läsa om en 21-åring som tycker att staten ska betala för att hon ska få jobb. Det finns ett system att man betalar för de som har väldigt svårt att få jobb. Det gör det lättare för arbetsgivare att ge de som har sämre kort på arbetsmarknaden att ge dem en chans, men Jackie Ferm är inte en kandidat. Och det med all rätt! Det finns tydliga och vettiga spelregler för att arbetsförmedlingen ska betala ut pengar till arbetsgivaren. Och jag hoppas så att bara för att Jackie snyftar i dagstidningar om hur svår hennes uppväxt var och vad som tidigare hänt.
"Sjukt att jag kanske missar ett jobb" heter snyftartikeln som på något väldigt snedvridet sätt belyser ett problem som en individ har. Det kommer att komma fler chanser och det finns fler som står i kö. Och om du, Jackie, är en riktig kandidat för jobbet så skulle chefen kunna ge dig jobbet ändå, men eftersom han inte gör det så kunde du väl antagligen inte övertyga helt, eller så är han en idiot som vill suga tutte på det svenska systemet. Hur som helst är det ingen lösning att staten betalar din lön.
Jag hade också en arbetsintervju på Arlanda en gång i tiden. Det var inget annat som det snackades om då. Den chefen ville att jag skulle jobba på timme, köpa smink, köpa nya skor, gå till frisören och även frågan om diverse möjligheter att finansiera min lön... När jag tackade nej hävdade han att han kunde garantera 1000 kronor mer varje månad. Eftersom han inte kunde garantera någon lön eller arbetstimmar under samtalet genomskådade jag hans enkla bluff med frågan om det skulle betyda att jag får 1000 kronor även när jag inte jobbar en enda timma under hela månaden. Jag är glad att jag inte underkastade mig den idioten och om det inte är dina kvalifikationer som stör så ska du nog söka dig ett annat jobb ändå, Jackie Ferm.
Kanske är det dags att du lär dig att själv klara dig genom en strid som du genom din uppväxt tror att du är ensam om, men som varenda jävla människa som jag känner är/har varit med om.
På sin blogg ber Jackie folk att ge sin åsikt om ämnet. Det är ju sött, men det hon vill diskutera är bara arbetsförmedlingen utan att ta ansvar själv. Det blir en pinsam debatt om arbetsförmedlingen med utgångspunkt i ett löjligt exempel. Det gör att hon får ytterligare några sekunder i rampljuset och kanske, kanske lyckas ju aftonbladet tvinga till en löjlig lösning för den mediasnyftande lilljäntan som vägrar växa upp och ta ansvar för sina egna handlingar.
Att hon nu har negativa upplevelser på grund av sina tidigare aktioner i media är ju ingen överraskning i sig. Som man bäddar får man ligga, helt enkelt. Försök att fixa det nu Jackie, utan att springa till media. Skaffa dig ett bättre jobb om du redan har kvaliteterna eller jobba på kvaliteterna.
http://www.mondoblog.se/jackieferm/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14828842.ab
"Sjukt att jag kanske missar ett jobb" heter snyftartikeln som på något väldigt snedvridet sätt belyser ett problem som en individ har. Det kommer att komma fler chanser och det finns fler som står i kö. Och om du, Jackie, är en riktig kandidat för jobbet så skulle chefen kunna ge dig jobbet ändå, men eftersom han inte gör det så kunde du väl antagligen inte övertyga helt, eller så är han en idiot som vill suga tutte på det svenska systemet. Hur som helst är det ingen lösning att staten betalar din lön.
Jag hade också en arbetsintervju på Arlanda en gång i tiden. Det var inget annat som det snackades om då. Den chefen ville att jag skulle jobba på timme, köpa smink, köpa nya skor, gå till frisören och även frågan om diverse möjligheter att finansiera min lön... När jag tackade nej hävdade han att han kunde garantera 1000 kronor mer varje månad. Eftersom han inte kunde garantera någon lön eller arbetstimmar under samtalet genomskådade jag hans enkla bluff med frågan om det skulle betyda att jag får 1000 kronor även när jag inte jobbar en enda timma under hela månaden. Jag är glad att jag inte underkastade mig den idioten och om det inte är dina kvalifikationer som stör så ska du nog söka dig ett annat jobb ändå, Jackie Ferm.
Kanske är det dags att du lär dig att själv klara dig genom en strid som du genom din uppväxt tror att du är ensam om, men som varenda jävla människa som jag känner är/har varit med om.
På sin blogg ber Jackie folk att ge sin åsikt om ämnet. Det är ju sött, men det hon vill diskutera är bara arbetsförmedlingen utan att ta ansvar själv. Det blir en pinsam debatt om arbetsförmedlingen med utgångspunkt i ett löjligt exempel. Det gör att hon får ytterligare några sekunder i rampljuset och kanske, kanske lyckas ju aftonbladet tvinga till en löjlig lösning för den mediasnyftande lilljäntan som vägrar växa upp och ta ansvar för sina egna handlingar.
Att hon nu har negativa upplevelser på grund av sina tidigare aktioner i media är ju ingen överraskning i sig. Som man bäddar får man ligga, helt enkelt. Försök att fixa det nu Jackie, utan att springa till media. Skaffa dig ett bättre jobb om du redan har kvaliteterna eller jobba på kvaliteterna.
http://www.mondoblog.se/jackieferm/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14828842.ab
Jobbar jag mot något bara för jag väljer ett annat alternativ???
Jag har Linux på min dator. Retar det upp dig? Varför känner sig folk hotade av det?
Idag på en kurs presenterades en hemuppgift: vi skulle ta ett kort på vårt skrivbord (det reala) och ett på skrivbordet (det på datorn). Läraren sa helt kort "Ja, och det är ju den typiska apple-bakgrunden, lite modifierat" och jag kände att det nog var läge att säga att det ju inte alls var apple, utan Linux. På en gång kom följdfrågorna:
- Hur kom du på att installera Linux? (Jag ville ha en snabbare dator)
- Hur har du fått designen att vara så? (Det är standard)
- Och varför Linux? (Ja, det går snabbare)
- Då är du jätteduktig med datorer? (Nja, jag klarar mig)
- Hur precis har du installerat det då? (Ja, för att vara helt ärlig så var det min pojkvän som installerade det på min dator...)
- Jasså, det är han som informatiker eller programerare? (Nej, han är musiker)
- Men han har läst datavetenskap och informatik? (Nej, alltså, Ubuntu som är installerat på min dator är inte så kompicerat. Det ser ut och fungerar precis som Windows eller Mac)
Och sen började han föreläsa om den nya vågen med freewareprogram och att människor som jag (ja, han pekade på mig och sa "människor som du") jobbar emot de stora företagen som t.ex Apple. Jag kände inte att jag behövde rättfärdiga mig, men svarade att jag tycker att det är bra att använda freeware, eftersom de ju fungerar lika bra som de man annars måste stjäla.
Antagligen hade ingen av de som satt i det rummet köpt programmen som de har på datorerna. Jag tycker att det är bättre att använda saker som folk gör gratis än att stjäla från de som egentligen vill ha pengar för det. Framför allt har jag ingenting emot de andra systemen, men de är för dyra för mig. Jag har jobbat med både MAC och PC under mitt live och ha ringa större svårigheter att arbeta med något av systemen. Dessutom är programmen ju ofta kopior av varandra och endast vissa funktioner är patenterade.
Så om du svarade jag på min inledande fråga (om det retar upp dig) hoppas jag att du nu förstår att jag inte alls jobbar emot andra alternativ bara för att jag väljer ett. Arbetar du aktivt emot Linux bara för att du använder Apple?
Idag på en kurs presenterades en hemuppgift: vi skulle ta ett kort på vårt skrivbord (det reala) och ett på skrivbordet (det på datorn). Läraren sa helt kort "Ja, och det är ju den typiska apple-bakgrunden, lite modifierat" och jag kände att det nog var läge att säga att det ju inte alls var apple, utan Linux. På en gång kom följdfrågorna:
- Hur kom du på att installera Linux? (Jag ville ha en snabbare dator)
- Hur har du fått designen att vara så? (Det är standard)
- Och varför Linux? (Ja, det går snabbare)
- Då är du jätteduktig med datorer? (Nja, jag klarar mig)
- Hur precis har du installerat det då? (Ja, för att vara helt ärlig så var det min pojkvän som installerade det på min dator...)
- Jasså, det är han som informatiker eller programerare? (Nej, han är musiker)
- Men han har läst datavetenskap och informatik? (Nej, alltså, Ubuntu som är installerat på min dator är inte så kompicerat. Det ser ut och fungerar precis som Windows eller Mac)
Och sen började han föreläsa om den nya vågen med freewareprogram och att människor som jag (ja, han pekade på mig och sa "människor som du") jobbar emot de stora företagen som t.ex Apple. Jag kände inte att jag behövde rättfärdiga mig, men svarade att jag tycker att det är bra att använda freeware, eftersom de ju fungerar lika bra som de man annars måste stjäla.
Antagligen hade ingen av de som satt i det rummet köpt programmen som de har på datorerna. Jag tycker att det är bättre att använda saker som folk gör gratis än att stjäla från de som egentligen vill ha pengar för det. Framför allt har jag ingenting emot de andra systemen, men de är för dyra för mig. Jag har jobbat med både MAC och PC under mitt live och ha ringa större svårigheter att arbeta med något av systemen. Dessutom är programmen ju ofta kopior av varandra och endast vissa funktioner är patenterade.
Så om du svarade jag på min inledande fråga (om det retar upp dig) hoppas jag att du nu förstår att jag inte alls jobbar emot andra alternativ bara för att jag väljer ett. Arbetar du aktivt emot Linux bara för att du använder Apple?
Tanten i Thailand
Varje vecka spelar jag yatzy med min granne. När vi precis flyttat hit för ungefär ett år sedan såg jag en åldrad person åka ut med bår från lägenheten längst ner i huset. Jag kom precis upp från källaren och stannade i trappan så att jag inte skulle vara ivägen. När jag kom upp till lägenheten såg jag ambulansen sakta åka iväg. Det var min grannes man som några timmar senare dog på sjukhuset. Gumman som blev kvar ensam hade sällskap under ett par veckor. Det stod ofta skor vid hennes dörr. Under sommaren träffades vi när hon stod på sin balkong och tittade ut. Det var då vi började prata. Varje vecka ett par ord.
L'vie och jag märkte att nog var ganska ensam. Någon gång i oktober eller november föreslog jag att vi ju kunde spela yatzy någon gång. Det blev hon himlans glad över. Vi bestämde inget datum så först rann det ut i sanden, men någon gång i vintras, några veckor före jul så knackade jag på hennes dörr. Sedan dess har vi spelat nästan varje fredag. Hon är själv förvånad att hon kan räkna så bra, för hon är 88 år gammal, eller "snart 90" som hon säger när hon inte råkar känna sig 20 år yngre och kallar sig "snart 70".
Jag skriver inte det här för att klappa mig själv på huvudet, utan för att bevisa att jag visst förstår hur det är att vara pensionär i den åldern. Men trots det tycker jag inte att Sverige ska betala ut Eva i Thailands pension. Det kommer att vara pengar som ges ut i ett annat land. Det kommer inte att på något vis komma tillbaka till svenskarna i Sverige. Dessutom kan man ju leva bra på 2500 kronor i Thailand! Det är klart att jag förstår att man vill leva som en kung i ett varmt land. Där räcker pengarna mycket längre än i Sverige, men vad är det för inställning att man ska få åka till samtliga länder i världen och betalas av de svenskar som kämpar länge.
Ett argument som framgick av en artikel var att folk dör mycket snabbare på ålderdomshem. Kanske är det så, men vilken argumentation leder det till? Det förvånar mig att så många är villiga att betala för tanten i Thailand som egentligen har allt som hon behöver och egentligen nog med pengar för att leva ett normalt liv. Var är alla som vill förbättra standarden för de stackare som inte har en son i Thailand, som inte är lika friska, som kanske hamnat på ett ålderdomshem? När den problematiken förs fram vänder alla ryggen till.
Naturligtvis ska tanten i Thailand inte få mer pengar! Det kan ju inte ha varit en överraskning att hon skulle förlora den delen av pensionen. Dessutom: att ha varit hemmafru och tagit hand om sina egna barn går inte under definitionen "ha gjort rätt för sig under livet".
Ni som vill skicka pengar till gamla - skicka då till tanterna i Ryssland som jobbat hårt hela livet, men som på ålderns höst tvingas prostituera sig för att ha råd med mat. Sluta romantisera.
Och Eva, jag tycker att det verkligen är roligt att du trivs i Thailand. Jag tycker det är bra att du fortfarande mår bra. Lämna sängen, torka tårarna och njut av livet istället för att snyfta om paragrafer som kunde klarats av innan du reste.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14450751.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14449059.ab
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4263
L'vie och jag märkte att nog var ganska ensam. Någon gång i oktober eller november föreslog jag att vi ju kunde spela yatzy någon gång. Det blev hon himlans glad över. Vi bestämde inget datum så först rann det ut i sanden, men någon gång i vintras, några veckor före jul så knackade jag på hennes dörr. Sedan dess har vi spelat nästan varje fredag. Hon är själv förvånad att hon kan räkna så bra, för hon är 88 år gammal, eller "snart 90" som hon säger när hon inte råkar känna sig 20 år yngre och kallar sig "snart 70".
Jag skriver inte det här för att klappa mig själv på huvudet, utan för att bevisa att jag visst förstår hur det är att vara pensionär i den åldern. Men trots det tycker jag inte att Sverige ska betala ut Eva i Thailands pension. Det kommer att vara pengar som ges ut i ett annat land. Det kommer inte att på något vis komma tillbaka till svenskarna i Sverige. Dessutom kan man ju leva bra på 2500 kronor i Thailand! Det är klart att jag förstår att man vill leva som en kung i ett varmt land. Där räcker pengarna mycket längre än i Sverige, men vad är det för inställning att man ska få åka till samtliga länder i världen och betalas av de svenskar som kämpar länge.
Ett argument som framgick av en artikel var att folk dör mycket snabbare på ålderdomshem. Kanske är det så, men vilken argumentation leder det till? Det förvånar mig att så många är villiga att betala för tanten i Thailand som egentligen har allt som hon behöver och egentligen nog med pengar för att leva ett normalt liv. Var är alla som vill förbättra standarden för de stackare som inte har en son i Thailand, som inte är lika friska, som kanske hamnat på ett ålderdomshem? När den problematiken förs fram vänder alla ryggen till.
Naturligtvis ska tanten i Thailand inte få mer pengar! Det kan ju inte ha varit en överraskning att hon skulle förlora den delen av pensionen. Dessutom: att ha varit hemmafru och tagit hand om sina egna barn går inte under definitionen "ha gjort rätt för sig under livet".
Ni som vill skicka pengar till gamla - skicka då till tanterna i Ryssland som jobbat hårt hela livet, men som på ålderns höst tvingas prostituera sig för att ha råd med mat. Sluta romantisera.
Och Eva, jag tycker att det verkligen är roligt att du trivs i Thailand. Jag tycker det är bra att du fortfarande mår bra. Lämna sängen, torka tårarna och njut av livet istället för att snyfta om paragrafer som kunde klarats av innan du reste.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14450751.ab
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14449059.ab
http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=4263
Rabattkuponger, matleverans och internetbeställningar
Ikväll är vi riktiga 2000-talsvästlänningar. Vi har köpt en rabattkupong över internet, googlat fram en annan rabattkupong för samma hemsida, beställt sushi efter att vi verifierat våra visa-kort på bankens hemsida och får nu mat hemlevererad. Varför genomgår man denna krångliga väg för att få mat i magen? Dels för att det är kul att lyckas luska ut hur man ska göra*, men mest för att spara pengar - i efterhand har det kostat ungefär hälften av det vi skulle ha betalat om vi beställt på "normalt" sätt och även billigare än om vi gjort det själva.
* Varför tycker jag att det är kul? Jo, för att det nästan är som att spela ett dataspel, där det helt plötsligt ringer på dörren och på telefonen (på telefonen för att hemsidan där man väljer att kontrollera att det verkligen ska beställas mat till den adressen).
www.google.com/
http://www.lieferheld.de/home/
* Varför tycker jag att det är kul? Jo, för att det nästan är som att spela ett dataspel, där det helt plötsligt ringer på dörren och på telefonen (på telefonen för att hemsidan där man väljer att kontrollera att det verkligen ska beställas mat till den adressen).
www.google.com/
http://www.lieferheld.de/home/
Poliser
Ibland kollar jag på krimisar på tv. C.S.I., Navy CIS och så. Idag handlade ett avsnitt om tjejer som dödade våldtäktsmän. En poliskvinna tyckte att det var svårt att hantera situationen eftersom det var gamla offer till dem som gav sig på dem. Då sa hennes kollega tröstande: Ja, men du får packa bort den mänskliga sidan av dig när du gör ditt jobb. Här är du bara polis, inte mänsklig".
Tänk om det är så de hanterar situationer... Vill vi ha det så?
Tänk om det är så de hanterar situationer... Vill vi ha det så?
Vänskap
Jag tror att jag tagit upp det här temat en massa gånger tidigare och gör det än en gång. Vänner. Jag har alltid tyckt att det är ett ganska svårt tema. Man blir sårad och man sårar. Missförstånd, olika åsikter och egoistiskt sällskap präglar vänskapen.
På facebook är det bara konstigt. Idag tog jag mig tid att radera "vänner" från facebook, för jag vet inte varför de ska ha inblick i mitt liv och jag vet inte varför jag ska få informationer av dem för vi har ingen kontakt och vi har länge inte haft någon kontakt. Jag har under vissa perioder tänkt att jag ska acceptera alla vännerförfrågningar och se min facebook-sida som en slags dörr in i alla perioder i mitt liv.
Tyvärr så började jag att använda facebook som en kontakt med folk i mitt aktuella liv och det blev mer och mer en portal för enkel kontakt. Då känns det nästan obehagligt att folk som jag inte haft kontakt med under flera år råkar bli inbjudna till mina event när jag råkar klicka fel (för jag klickar fel ibland), att de ser vad jag skriver till vem och tar upp plats bland de som jag har kontakt med nu. Jag vet inte hur folk reagerar på det. Om de ser det som en anledning att bli sur. Jag hoppas att det inte är så, för det är bara konstigt.
Den virituella världen är bara konstig. Det finns bara missförstånd, det finns bara åsikter och nästan inget sällskap. Jag har till och från grubblat över hur det uppfattas om jag raderar folk från min vännerlista och jag vet att det nog är bättre att bara låta folk stå med, men jag tycker om att städa och ha kontroll. Jag är inte som de som låter källaren stå ostädad i flera år utan att veta vad som finns där. Som när det väl finns möjlighet att städa upp bara tittar igenom grejerna och ställer tillbaka dem på samma plats igen. Det är väldigt skönt att radera bort folk från listan och jag har ingenting emot om det längre fram i livet finns anledning att åter ta upp kontakten, men jag undrar om det är vettigt att klamra sig fast vid det förflutna och låta det förflutna leva med i nuet. Blir det inte ett konstigt virrvarr av ingenting konkret?
Jag känner mig lättad över att inte ha så många i listan, men jag är lite rädd för att folk uppfattar det fel. Antagligen märker de flesta inte ens att vi inte längre är facebook-vänner och det är väl nästan tragiskt? Hur skulle det kunna hända i verkligheten? Hur kan man komma i en situation att man har massa vänner, men inte märker när en saknas? Det vill jag inte och väljer alltså att reducera mina facebook-vänner på de som på något vis kan bidra till mitt liv nu.
Är det så konstigt?
På facebook är det bara konstigt. Idag tog jag mig tid att radera "vänner" från facebook, för jag vet inte varför de ska ha inblick i mitt liv och jag vet inte varför jag ska få informationer av dem för vi har ingen kontakt och vi har länge inte haft någon kontakt. Jag har under vissa perioder tänkt att jag ska acceptera alla vännerförfrågningar och se min facebook-sida som en slags dörr in i alla perioder i mitt liv.
Tyvärr så började jag att använda facebook som en kontakt med folk i mitt aktuella liv och det blev mer och mer en portal för enkel kontakt. Då känns det nästan obehagligt att folk som jag inte haft kontakt med under flera år råkar bli inbjudna till mina event när jag råkar klicka fel (för jag klickar fel ibland), att de ser vad jag skriver till vem och tar upp plats bland de som jag har kontakt med nu. Jag vet inte hur folk reagerar på det. Om de ser det som en anledning att bli sur. Jag hoppas att det inte är så, för det är bara konstigt.
Den virituella världen är bara konstig. Det finns bara missförstånd, det finns bara åsikter och nästan inget sällskap. Jag har till och från grubblat över hur det uppfattas om jag raderar folk från min vännerlista och jag vet att det nog är bättre att bara låta folk stå med, men jag tycker om att städa och ha kontroll. Jag är inte som de som låter källaren stå ostädad i flera år utan att veta vad som finns där. Som när det väl finns möjlighet att städa upp bara tittar igenom grejerna och ställer tillbaka dem på samma plats igen. Det är väldigt skönt att radera bort folk från listan och jag har ingenting emot om det längre fram i livet finns anledning att åter ta upp kontakten, men jag undrar om det är vettigt att klamra sig fast vid det förflutna och låta det förflutna leva med i nuet. Blir det inte ett konstigt virrvarr av ingenting konkret?
Jag känner mig lättad över att inte ha så många i listan, men jag är lite rädd för att folk uppfattar det fel. Antagligen märker de flesta inte ens att vi inte längre är facebook-vänner och det är väl nästan tragiskt? Hur skulle det kunna hända i verkligheten? Hur kan man komma i en situation att man har massa vänner, men inte märker när en saknas? Det vill jag inte och väljer alltså att reducera mina facebook-vänner på de som på något vis kan bidra till mitt liv nu.
Är det så konstigt?
Kan inte grannarna bli mänskliga?
Igår läste jag artikeln om Linda som blev blåst på 10 miljoner kronor. Det måste ju vara riktigt irriterande att inte vinna pengarna för att hennes adress inte registrerats hos Skatteverket. Att hon nu funderar på att dra det hela till rättegång är väl naturligtvis en tanke som kan komma, men jag undrar vad grannarna gör. Om det nu kan bevisas att hon var med i Postkodmiljonären och att det har blivit ett fel känns det väl självklart att de andra som vann ger henne en del av pengarna? Eller? För mig skulle det vara en självklarhet, tror jag. Jag har aldrig vunnit tio miljoner kronor och jag tror att jag då skulle kunna tänka mig att ge bort en miljon eller i alla fall en halv, men människor är snåla och mycket vill ha mer. Därför tror jag inte att Linda får pengar av sina grannar, för de tycker sig nog vara värda att köpa ytterligare en bil, mer rysk kaviar och renovera med dyrare tapeter...
Kommunikation försvåras av kulturskillnader
Jag försöker alltid att umgås mer med folk i verkliga livet än i den virituella världen. Det betyder att nu när jag bor i Tyskland vill jag umgås med folk som bor här. I Sverige kan jag skriva på mitt modersmål med kompisar som skriver på sitt modersmål. Och vi har samma modersmål. Dessutom är vi uppväxta i samma kultur. Ändå finns det problem med när man chattar. I en chatt måste man vara ganska direkt och tydlig, mer än man måste i den direkta kontakten som man har när man kommunicerar med en människa i det verkliga livet.
Hur som helst så umgås jag här ofta med folk som kommer från andra länder än Tyskland. Det betyder att jag kommunicerar på ett annat språk än mitt modersmål, med folk som inte heller kommunicerar på sitt modersmål. Dessutom kommer vi ofta från kulturellt sett helt olika samhällen. Gissa hur den kommunikationen går när vi chattar!
En sådan kommunikation hade jag idag, nyss. Den slutade med att vi inte kom fram till någonting och jag ljög och sa att jag måste gå. därefter loggade jag ut mig från Facebook (där chatten pågick) och satte mig och gjorde andra saker. Nu har jag dåligt samvete och undrar vad jag ska göra. Jag vet att det till del är mitt fel att komminikationen inte gick vägen, men jag kan inte ta det fulla ansvaret och jag kan inte själv lösa det. När jag har sådana svårigheter att med en bekant göra upp en termin, hur ska då världspolitiken kunna fungera?
Kommunikationen var som följer mellan mig och en bekant från Nepal (jag har översatt till svenska):
Han: Hej du!
Jag: Hej! Gott nytt år!
Han: Tack, önskar jag dig med. Och god fortsättning.
Jag: Tack! Vad har du för planer inför det nya året?
Han: Hmm... mycket... skratt. Och dina?
Jag: Fortsätta och avsluta det som jag påbörjat. Arbete, studier, idrott... Bara fortsätta helt enkelt :)
Han: Låter bra. Lycka till.... :) och har du lust att träffas någon gång... som du sagt... om det är möjligt...
Jag: Ja, när har du tid?
Han: Ja, för tillfället har jag tid...tills på fredag...men bara på eftermiddagen... till 18
Jag: Jasså, jag arbetar den här veckan. Kanske nästa?
Han: Ja, kan vi. Jag arbetar också lite för mycket.
Jag: Ja, jag har förstått att du har mycket att göra. Och din flickvän också.
Han: Ja, hon också så... skratt, och hur är det med er... om jag får fråga...
Jag: Det är bra med oss. Vad vill du göra när vi ses? Ska vi gå och äta någonstans?
Han: Ja, naturligtvis. Jag gör extra till dig... kanske går vi på promenad och kollar... eller? (Här börjar jag tycka att det är svårt att förstå vad han menar. Han jobbar i en restaurang och jag börjar undra om han vill att vi ska komma till hans jobb och äta där. Hur ska han annars kunna "göra extra"?)
Jag: Det måste du inte göra :) Min pojkvän har sagt att han gärna vill gå till din restaurang någon gång :)
Han: Han är inte här än...
Jag: Nej, han var inte där någon gång.
Han: aha... det skulle vara skönare när han kom.
Jag: Jag ska fråga honom och så kan vi träffas tillsammans med dig och din flickvän. Förresten, kommer du ihåg A som gick i samma kurs som oss? Jag har fortfarande kontakt med henne. (I efterhand vet jag att det var dumt att nämna henne...)
Han: Varsågod. ... och det funkar. ... ... ?
Jag: Ursäkta? Vad menar du?
Han: Med henne...A... som du har sagt... Var är du, eller har jag förstått fel?
Jag: Jasså. Jag pratade med min pojkvän. Hur ska vi göra då? Ska vi äta tillsammans på indiska restaurangen där du jobbar?
Han: fu...! Skratt... då är allt bra. Kommer också någon din väninna... Ar... (det här fattade jag inte alls)
Jag: Jag vet inte om A vill komma med någon gång. Jag kan fråga.
Han: redan bra.
Jag: Men du, hur ska vi göra nu? Ska vi träffas alla fyra (du, din flickvän, jag och min pojkvän). Kanske på torsdag? Måste du jobba klockan 18 då med?
Han: Ja du, mycket trevlig fråga, kan vi också träffas alla fyra, om det går tar jag ledigt på denna dag, bara tid att njuta med er, men tid har ändrat... (jag var lite osäker vad han menade, men frågade ändå vidare)
Jag: Och var träffas vi då?
Han: Det var inte frågan som jag skrivit... ler...
Hur som helst så umgås jag här ofta med folk som kommer från andra länder än Tyskland. Det betyder att jag kommunicerar på ett annat språk än mitt modersmål, med folk som inte heller kommunicerar på sitt modersmål. Dessutom kommer vi ofta från kulturellt sett helt olika samhällen. Gissa hur den kommunikationen går när vi chattar!
En sådan kommunikation hade jag idag, nyss. Den slutade med att vi inte kom fram till någonting och jag ljög och sa att jag måste gå. därefter loggade jag ut mig från Facebook (där chatten pågick) och satte mig och gjorde andra saker. Nu har jag dåligt samvete och undrar vad jag ska göra. Jag vet att det till del är mitt fel att komminikationen inte gick vägen, men jag kan inte ta det fulla ansvaret och jag kan inte själv lösa det. När jag har sådana svårigheter att med en bekant göra upp en termin, hur ska då världspolitiken kunna fungera?
Kommunikationen var som följer mellan mig och en bekant från Nepal (jag har översatt till svenska):
Han: Hej du!
Jag: Hej! Gott nytt år!
Han: Tack, önskar jag dig med. Och god fortsättning.
Jag: Tack! Vad har du för planer inför det nya året?
Han: Hmm... mycket... skratt. Och dina?
Jag: Fortsätta och avsluta det som jag påbörjat. Arbete, studier, idrott... Bara fortsätta helt enkelt :)
Han: Låter bra. Lycka till.... :) och har du lust att träffas någon gång... som du sagt... om det är möjligt...
Jag: Ja, när har du tid?
Han: Ja, för tillfället har jag tid...tills på fredag...men bara på eftermiddagen... till 18
Jag: Jasså, jag arbetar den här veckan. Kanske nästa?
Han: Ja, kan vi. Jag arbetar också lite för mycket.
Jag: Ja, jag har förstått att du har mycket att göra. Och din flickvän också.
Han: Ja, hon också så... skratt, och hur är det med er... om jag får fråga...
Jag: Det är bra med oss. Vad vill du göra när vi ses? Ska vi gå och äta någonstans?
Han: Ja, naturligtvis. Jag gör extra till dig... kanske går vi på promenad och kollar... eller? (Här börjar jag tycka att det är svårt att förstå vad han menar. Han jobbar i en restaurang och jag börjar undra om han vill att vi ska komma till hans jobb och äta där. Hur ska han annars kunna "göra extra"?)
Jag: Det måste du inte göra :) Min pojkvän har sagt att han gärna vill gå till din restaurang någon gång :)
Han: Han är inte här än...
Jag: Nej, han var inte där någon gång.
Han: aha... det skulle vara skönare när han kom.
Jag: Jag ska fråga honom och så kan vi träffas tillsammans med dig och din flickvän. Förresten, kommer du ihåg A som gick i samma kurs som oss? Jag har fortfarande kontakt med henne. (I efterhand vet jag att det var dumt att nämna henne...)
Han: Varsågod. ... och det funkar. ... ... ?
Jag: Ursäkta? Vad menar du?
Han: Med henne...A... som du har sagt... Var är du, eller har jag förstått fel?
Jag: Jasså. Jag pratade med min pojkvän. Hur ska vi göra då? Ska vi äta tillsammans på indiska restaurangen där du jobbar?
Han: fu...! Skratt... då är allt bra. Kommer också någon din väninna... Ar... (det här fattade jag inte alls)
Jag: Jag vet inte om A vill komma med någon gång. Jag kan fråga.
Han: redan bra.
Jag: Men du, hur ska vi göra nu? Ska vi träffas alla fyra (du, din flickvän, jag och min pojkvän). Kanske på torsdag? Måste du jobba klockan 18 då med?
Han: Ja du, mycket trevlig fråga, kan vi också träffas alla fyra, om det går tar jag ledigt på denna dag, bara tid att njuta med er, men tid har ändrat... (jag var lite osäker vad han menade, men frågade ändå vidare)
Jag: Och var träffas vi då?
Han: Det var inte frågan som jag skrivit... ler...
Jag: Vad var din fråga?
Han: :)hmm.....
Jag: Jag förstår inte
Han: Inte jag heller... skratt
Jag: Jag ville veta var vi ska träffas och när. Om du vill träffas på ditt jobb eller om du hellre vill gå till en annan restaurang.
Han: Jasså, förlåt...för mig spelar det ingen roll
Jag: Ingen fara.
Han: eller har du en idé
Jag: Vi kommer gärna till din restaurang. Annars föreslår jag N.P.
Han: ja, kan vi.
Han: :)hmm.....
Jag: Jag förstår inte
Han: Inte jag heller... skratt
Jag: Jag ville veta var vi ska träffas och när. Om du vill träffas på ditt jobb eller om du hellre vill gå till en annan restaurang.
Han: Jasså, förlåt...för mig spelar det ingen roll
Jag: Ingen fara.
Han: eller har du en idé
Jag: Vi kommer gärna till din restaurang. Annars föreslår jag N.P.
Han: ja, kan vi.
Jag: Jag måste tyvärr gå nu. Vi får fortsätta en annan gång.
Han: Synd... :(( Är du fortfarande där?
Han: Synd... :(( Är du fortfarande där?
Skrev konstigt igår...
Oj, vad konstigt jag skrev igår. Det var liksom tankar som spyddes ut och jag tror att du förstår vad jag menar när du hör okumentären. Hur som helst. Allt man skriver kan inte bli bra...
Varför skulle jag?
Varför i hela friden uppmuntras vi att skicka grattishälsning till Silvia!? Vem som hon inte känner skickar hon grattishälsning till?
Tidningen rapporterar, jag reagerar 4
Jag drömde så länge om att åka till Japan. Sen skedde en katastrof och jag blev ledsen. Naturligtvis leker jag med tanken att det kanske ändå går att åka dit, men jag är realistisk och vet att det inte går. Nu kan man få åka dit gratis och det gör mig mer ledsen. Inte för att jag skulle ha kunnat åka dit gratis, utan för att jag ännu mer förstår hur illa det är där. Att man inte kan åka dit. Kanske om tio år. Kanske kan jag åka dit någon gång. Kanske, kanske, kanske, men jag sätter mig aldrig på ett gratisplan. Det var nog även gratis att åka tåg till koncentrationslägrena.
Tidningen rapporterar, jag reagerar 2
Kvinna våldtog sin väninna i tvättstugan är verkligen en hemsk händelse, men jag kan inte förstå hur en kvinna kan våldta en annan kvinna. Jag förstår inte hur det rent praktiskt går till. Den undran gör att jag inte koncentrerar mig på det väsentliga i sig. Om en man har våldtagit ställer jag inga frågor. Jag undrar hur han kan bli hård när han tvingar någon vid en överfallsvåldtäkt, eftersom jag uppenbarligen bara träffat snälla killar. Däremot kan jag förstå att det är möjligt om han först är kåt och sen får ett nej och att det kan vara svårt att hämma den överväldigande känslan av att vilja ha sex. Nåja, det är på något sätt olika typer av våldtäkter och jag menar inte att det är mer eller mindre illa, bara att jag har mer förståelse för vissa situationer än andra.
Hur som helst har jag ingen förståelse för hur det går till när en kvinna våldtar en annan kvinna. Jag har fortfarande inte förstått att människor använder sex som våldshandling. Det är väldigt konstigt, tycker jag.
Hur påverkas världen av att folk, som jag, inte förstår hur en kvinna kan våldta en annan kvinna?
Hur som helst har jag ingen förståelse för hur det går till när en kvinna våldtar en annan kvinna. Jag har fortfarande inte förstått att människor använder sex som våldshandling. Det är väldigt konstigt, tycker jag.
Hur påverkas världen av att folk, som jag, inte förstår hur en kvinna kan våldta en annan kvinna?
Tidningen rapporterar, jag reagerar.
Det är så mycket som jag vill skriva om, men jag tar mig inte tiden för det. Jag börjar med att kommentera ett par artiklar från Aftonbladet.
I Lönen äts upp av inflationen kan man läsa om hur inflationen ökar mer än lönerna. Det är här de som jobbar inom yrken med diverse avtal om hur mycket alla i den branschen ska få börjar gnälla och tro att alla andra tjänar bra. Samtidigt är det sådana människor som tycker sig ha rätten att köpa saker som de inte har råd med. Det leder också till att priserna ökar.
Alla människor kan inte ha råd att åka på utlandssemester flera gånger per år, köpa stort hus, ha varsin bil och sätta guldkant på vardagen! Man SKA inte heller ha råd med det. Man måste välja vad man gör i sitt liv och man måste framfrö allt VÄLJA BORT. Jag har också svårt med det, men jag köper inte en massa grejer på stuts. Jag undrar varför människor inte fattar att genom att konstumtion utöver de tillgångar man har ökar priserna. Om ingen köpte bensinen när den kostar 18 kronor litern skulle de tvinga sänka priserna. Om ingen köpte hus för 5 miljoner kronor, skulle priserna sänkas. Om ingen köper lägenheten för 18 miljoner kronor tvingas säljaren sänka priset. Om ingen accepterade en timlön på 20 kronor skulle arbetsgivaren tvingas höja lönerna.
Men det vågar inte alla. "Vi MÅSTE ju köra bil" får man höra och jag tänker "Varför MÅSTE man det?". "Vi måste ju bo någonstans" får man höra och jag undrar "Måste man bo i ett stort hus?". "Det är en mänsklig rättighet att sova bra" hör jag och undrar "Måste alla ha en ny säng?". Sluta konsumera, sluta resa i så fruktansvärt mycket och ta vara på det ni har. Då kommer det att bli balans.
I Lönen äts upp av inflationen kan man läsa om hur inflationen ökar mer än lönerna. Det är här de som jobbar inom yrken med diverse avtal om hur mycket alla i den branschen ska få börjar gnälla och tro att alla andra tjänar bra. Samtidigt är det sådana människor som tycker sig ha rätten att köpa saker som de inte har råd med. Det leder också till att priserna ökar.
Alla människor kan inte ha råd att åka på utlandssemester flera gånger per år, köpa stort hus, ha varsin bil och sätta guldkant på vardagen! Man SKA inte heller ha råd med det. Man måste välja vad man gör i sitt liv och man måste framfrö allt VÄLJA BORT. Jag har också svårt med det, men jag köper inte en massa grejer på stuts. Jag undrar varför människor inte fattar att genom att konstumtion utöver de tillgångar man har ökar priserna. Om ingen köpte bensinen när den kostar 18 kronor litern skulle de tvinga sänka priserna. Om ingen köpte hus för 5 miljoner kronor, skulle priserna sänkas. Om ingen köper lägenheten för 18 miljoner kronor tvingas säljaren sänka priset. Om ingen accepterade en timlön på 20 kronor skulle arbetsgivaren tvingas höja lönerna.
Men det vågar inte alla. "Vi MÅSTE ju köra bil" får man höra och jag tänker "Varför MÅSTE man det?". "Vi måste ju bo någonstans" får man höra och jag undrar "Måste man bo i ett stort hus?". "Det är en mänsklig rättighet att sova bra" hör jag och undrar "Måste alla ha en ny säng?". Sluta konsumera, sluta resa i så fruktansvärt mycket och ta vara på det ni har. Då kommer det att bli balans.
Ordval är viktiga val, även jag slarvar med det. Trots det skrattar jag gott när andra slarvat.
Efter kokainskandalen – nu är Sanna Bråding tillbaka i tv-rutan igen ”Jag behövde den här pausen, jag behövde deala med allting.”
Nu vet jag ju inte om det är Sanna Bråding som slarvat eller om det är journalisten som skojat till det, men jag skrattade till iaf av ordvalet deala. När man säljer droger dealar man med droger. Och när man ska komma tillbaka från en så kallad kokainskandal är det kanske dumt att deala med allt. Nåja, så är det med folket.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article13643625.ab
Nu vet jag ju inte om det är Sanna Bråding som slarvat eller om det är journalisten som skojat till det, men jag skrattade till iaf av ordvalet deala. När man säljer droger dealar man med droger. Och när man ska komma tillbaka från en så kallad kokainskandal är det kanske dumt att deala med allt. Nåja, så är det med folket.
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/article13643625.ab
Sånt som jag skrattar till åt
När skulle du fatta att det är dags att ringa polisen?
Den här meningen läste jag idag och kunde inte låta bli att skratta till:
"Det var när jag såg en ensam polisman med något som såg ut som ett vapen, som sedan satte sig i en civilbil och körde i fel körriktning från en explosion, som jag tänkte att något måste vara galet."
Det var ju en himla tur att han fattade att han skulle ringa polisen då iaf. Annars skulle jag bli orolig över människors förmåga att urskilja icke normala ting i vardagen.
Jag antar att jag måste förtydliga mig nu och säga att jag alltså skrattar åt formuleringen, inte åt det inträffade. Har alla förstått det? Efter att jag läst en lång kommentarer-dialog igår och sett alla missförstånd och felaktiga anklagelser känner jag att det är viktigt att jag förtydligar mig.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13630739.ab
Den här meningen läste jag idag och kunde inte låta bli att skratta till:
"Det var när jag såg en ensam polisman med något som såg ut som ett vapen, som sedan satte sig i en civilbil och körde i fel körriktning från en explosion, som jag tänkte att något måste vara galet."
Det var ju en himla tur att han fattade att han skulle ringa polisen då iaf. Annars skulle jag bli orolig över människors förmåga att urskilja icke normala ting i vardagen.
Jag antar att jag måste förtydliga mig nu och säga att jag alltså skrattar åt formuleringen, inte åt det inträffade. Har alla förstått det? Efter att jag läst en lång kommentarer-dialog igår och sett alla missförstånd och felaktiga anklagelser känner jag att det är viktigt att jag förtydligar mig.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13630739.ab
Tidningarnas klumpiga formuleringar del 2
Skrattar du till åt den här killen när du läser det här?
___________________________________________________
___________________________________________________
28-åringen sprängde sig själv mitt i city
INGA ANDRA DÖDSOFFER
Den 11 december förra året sprängde självmordsbombaren Taimour Abdulwahab, 28, från Tranås sig själv på Bryggargatan i centrala Stockholm.
Men hans bombbälte detonerade troligtvis tidigare än planerat, och enbart han själv omkom. En arrangerad bilexplosion i närheten strax innan krävde inte heller några dödsoffer.
___________________________________________________
Visst är det på något vis så att man tycker "Åh men, vilken klant! Att han inte lyckades döda någon annan". Och därigenom kanske vi kollektivt hetsar till fler självmordsbombare. Kanske skrämmer det någon som känner att man kan bli till åtlöje om man misslyckas och därför inte gör det, men jag tror inte det. Det tas inte på allvar att han faktiskt under ett försök att döda många människor dog själv. Det är som en slags ironi i vardagen, eller?
http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article13624432.ab?partner=www
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13624432.ab
http://www.rssportalen.se/search.php?searchfield=Man%20spr%C3%A4ngde%20sig%20mitt%20i%20Stockholm
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.509469-man-sprangde-sig-mitt-i-stockholm
Tidningars klumpiga formuleringar med generelliseringar
Ärver du din mammas kropp? 3 test avslöjar riskerna. 0
Den där rubriken kan man läsa på Aftonbladet. Och jag undrar varför de väljer att säga om min mamma, din mamma, alla mammor har fin kropp eller inte. Orden riskerna och chanserna är svåra att hålla isär ibland, men den här gången handlar det nog om att de utgår från att de som läser den typen av tester tycker att mamma har ful kropp. Eller så tycker de att alla mammor har ful kroppar, generellt. Min mamma = snygg!
http://www.aftonbladet.se/wellness/article13588681.ab?teaser=true
Den där rubriken kan man läsa på Aftonbladet. Och jag undrar varför de väljer att säga om min mamma, din mamma, alla mammor har fin kropp eller inte. Orden riskerna och chanserna är svåra att hålla isär ibland, men den här gången handlar det nog om att de utgår från att de som läser den typen av tester tycker att mamma har ful kropp. Eller så tycker de att alla mammor har ful kroppar, generellt. Min mamma = snygg!
http://www.aftonbladet.se/wellness/article13588681.ab?teaser=true
Vad är det största problemet i den här artikeln?
Det är en kort artikel så jag klistrar in hela eftersom länkar ibland har en tendens att sluta fungera:
____________________________________
____________________________________
Så vad tycker du? Finns det någon moralproblematik i den artikeln? Jag tycker det eftersom sista meningen belyser en slags lösning som egentligen är helt ointressant. För problemet är väl ändå inte att det kanske skulle vara svårt att hitta en ersättare?
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article13608622.ab
____________________________________
"Spartacus"-stjärna död i cancer
Skådespelaren Andy Whitfield, mest känd för sin huvudroll i den amerikanska tv-serien "Spartacus: blood and sand", är död. Han avled i söndags morse i cancer, bara 39 år gammal, uppger Variety.
Andy Whitfield föddes i Wales och fick sitt stora genombrott i rollen som gladiatorn Spartacus, som ledde ett stort slavuppror mot de romerska arméerna. Inspelningen av andra säsongen av "Spartacus: blood and sand" pågick när Andy Whitfield för 18 månader sedan fick diagnosen.
Nu tar skådespelaren Liam Mcintyre över rollen i serien som sänds i TV 6 i Sverige.
____________________________________
Så vad tycker du? Finns det någon moralproblematik i den artikeln? Jag tycker det eftersom sista meningen belyser en slags lösning som egentligen är helt ointressant. För problemet är väl ändå inte att det kanske skulle vara svårt att hitta en ersättare?
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article13608622.ab
Namnändringarna blir också mer och mer opersonliga
Nu fick jag veta att en bekant gift sig. Det är ju på något vis en himla tur att man har facebook så att man får reda på namnändringar och så. Men är det inte konstigt ändå?
För något år sedan fick jag reda på att en kompis gift sig genom ett e-mejl med ungefär följande text "Jag gift mig och bytt namn". Kändes lagom opersonligt och jag skrev ett kort och konkret "Grattis" tillbaka. Sen dess har vi inte skrivit någonting mer.
Det är ändå mindre absurt än en kompis som av någon anledning var sur på mig och slutade prata med mig. Efter ett år flyttade jag bort och tyckte att det väl var en tråkig, men naturlig händelse i livet. Hon ville inte berätta vad hon var sur på och jag försökte släppa det hela och "låta naturligheten ha sin gång" alltså låta vänskapen dö ut. Två år senare skickade hon en "vänförfrågan" på facebook och jag accepterade den. Nu har det gått ett och ett halvt år och jag väntar fortfarande på den första textraden från henne. Varför lät vi inte bara vänskapen dö ut?
Då känns det så mycket naturligare och närmare med folk som ett par som vi träffade på ett bröllop för ett år sedan. De var också gäster. Vi har inte heller snackat sedan dess. Och när jag träffade tjejen höggravid på stan var jag först förvånad (för det verkade mer som att det kanske skulle göra slut än att de skulle göra barn där på bröllopet), men sedan var det som naturligt att prata om det senaste året och önska lycka till.
För något år sedan fick jag reda på att en kompis gift sig genom ett e-mejl med ungefär följande text "Jag gift mig och bytt namn". Kändes lagom opersonligt och jag skrev ett kort och konkret "Grattis" tillbaka. Sen dess har vi inte skrivit någonting mer.
Det är ändå mindre absurt än en kompis som av någon anledning var sur på mig och slutade prata med mig. Efter ett år flyttade jag bort och tyckte att det väl var en tråkig, men naturlig händelse i livet. Hon ville inte berätta vad hon var sur på och jag försökte släppa det hela och "låta naturligheten ha sin gång" alltså låta vänskapen dö ut. Två år senare skickade hon en "vänförfrågan" på facebook och jag accepterade den. Nu har det gått ett och ett halvt år och jag väntar fortfarande på den första textraden från henne. Varför lät vi inte bara vänskapen dö ut?
Då känns det så mycket naturligare och närmare med folk som ett par som vi träffade på ett bröllop för ett år sedan. De var också gäster. Vi har inte heller snackat sedan dess. Och när jag träffade tjejen höggravid på stan var jag först förvånad (för det verkade mer som att det kanske skulle göra slut än att de skulle göra barn där på bröllopet), men sedan var det som naturligt att prata om det senaste året och önska lycka till.
