Le Lotus d'Orange

Man kan undra varför det finns så många idioter. Dels finns det de som bara tycker helt annorlunda än en själv, som man kan uppfatta som idioter, för att de har så många idiotiska föreställningar och åsikter. Dels finns det de där helt meningslösa människorna som inte bidrar någonting till samhället och bara är ivägen.

Jag träffade en sån idag, tror jag. En sån som bara är ivägen. Jag vet ju inte hur hela hans liv ser ut, efter de ca 10 sekunderna som han stormade in i mitt liv, men jag tror att han är en. Situationen innefattar mig, en idiot och en stackars hund i yngre ålder. Kanske kan man nämna ölflaskan och hundens koppel som utgjordes av en tjock, svart kedja för att nyansera det hela, även om de båda tingen visade sig ha ytterst liten direkt inverkan.

Jag hade vågat mig på att åka inlines till jobbet idag. Det är en ca 30 minuter lång väg genom ett lugnt bostadsområde, längs en hyffsat stor park och förbi en marknadsplats som mesta tiden är en stor parkering. Eftersom jag är en ovan inlinesåkare tog jag det väldigt försiktigt. När jag kom fram till parkeringen (där det alltid står ett stort gäng pundare och super hela dagarna) såg jag att två fyllerister redan var på plats på "festplatsen". Oftast är de lugna och lever sina liv helt vid sidan av de människor i samhället som inte står och super där. Idag gjordes ett undantag då en av de båda männen beordrade sin lilla hund att sitta på ena sidan av cykelbanan medan han själv, genom att ställa sig på den andra sidan, blockerade banan med kedjekopplet.

Hunden var snäll och förstod att det inte är så man gör och sprang snabbt till sin husse. Jag körde så långsamt att det hur som helst inte skulle inträffat någonting, men ändå. Varför gör man så?

Då föddes tanken på vad för roll de där människorna spelar i samhället. Det måste ju finnas någonting som är deras uppgift, tänker jag, som inte är religiös, men tydligen tycker att allas liv innefattar en mening (det blev jag själv varse om idag). Det jag kom på är att det måste finnas yttre saker som man gemensamt retar sig på i relationen människor emellan, för att relationen inte ska brytas samman.

Idioternas uppgift måste alltså vara att likt vallhundar tvinga samman människorna i samhället mot det gemensamma irritationsmomentet och därigenom fungera bättre. Utan de yttre påverkningarna skulle människorna skapa sig andra saker att irritera sig på och då mer på varandra, vilket skulle leda till, för samhället, farliga slitningar.

Därför finns de där, idioterna som vi betalar så mycket skatt för. De där människorna som till synes inte bidrar till samhället finns till för att vi i samhället ska gadda ihop oss mot en gemensam fiende (som vi är så rädda för att själva bli som om vi förlorar våra jobb) att vi muttrar och betalar skatten som betalar deras gycklerier.

Idag träffade jag en historia. Den berättades av olika människor och den lät olika beroende på vem som yttrade sig i saken. Det är ju spännande. Jag fick intrycket av att alla ville skydda sig själva och vad som var sant och inte var lite "skit samma", så länge de inte drabbades av sanningens baksida.

Jag vill alltid höra olika sidor av historier som berättas och jag tycker att skolämnet "Historia" alltid varit lite tråkigt, eftersom man ändå inte lär veta vad som verkligen hände.

Därför började jag med den här bloggen. För att få en hum av vad "Sanningen" står i förhållande till "Historien" och idag fick jag åter träffa historien som glömt bort sin sanningskvot. Och den här gången smutskastades de andra historieberättarna utan att smutskastaren fått en aning av vad som de andra berättat, nämligen på frågan "Kan du berätta hur det var igår". Utan att det ens sades att någon berättat någonting. "Du ska inte tro att det som den personen berättar... att den fattar vad som hänt".

Skyddandet av sig själv lämnar ibland tydliga spår.

Människor sätter gärna saker i system. Det gör att samhället i viss mening kraschar och förlorar sin charm. När man inte hinner till bussen på hållplatsen, men står bredvid den ett par meter från hållplatsen och knackar på när den väntar på grönt ljus i en korsning får inte busschauffören öppna dörren. Det handlar mest om en försäkringsfråga, men också om faktumet att saker kan sättas i system och vi ska alla behandlas lika. Inga undantag får göras.

Eftersom det naturliga är att släppa på en människa som står och knackar bredvid i mer än en minut och därmed också otrevligt när chauffören inte gör det kommer han med största sannorlikhet att släppa på en person som han känner privat och tycker om. För privat gäller inte reglerna som finns i samhället i samma utsträckning. Man ska alltid anmäla brott till polisen, men de flesta anmäler inte för "småsaker". Många tvekar dessutom att anmäla för riktigt grova brott. Därför finns lagen att det är olagligt att skydda brottslingar.

På grund av den här fina gränsen mellan samhällets regler och det privata livets andra gränser läser vi ganska ofta om personer som utnyttjat sin maktposition till fördel för anhöriga. Det är också olagligt, men jag kan nästan förså den där slitenheten som uppkommer när en person dras i olika riktingar mot moral, etik, regler och sunt förnuft.

Det finns andra saker som folk sätter i system. När man inte måste visa att man köpt biljett på bussen. När man inte måste betala i en kassa utan kan scanna varorna själv. Eller?

Det verkar ju ändå fungera. När man som individ får mer ansvar växer tryggheten, tror jag. Här, där jag bor, tvekar folk över om det verkligen går att låta folk scanna varorna själv i mataffären. "Det måste ju leda till att alla stjäl". Däremot måste de inte visa upp biljett när de går på bussen. När jag påpekade att man ju då kan fuska friskt med det dyra busspriset fick jag svaret "Men så gör man ju inte".

Etik, moral, eget ansvar, lagar... Ett lite mer upplättat samhälle där man inte utnyttjar system bara för att man helt enkelt inte gör så är eftersträvansvärt.

Snara regler, hårda straff och sura "jag-gör-som-jag-blivit-tillsagd-människor" gör livet tråkigare och samhället osäkrare. Motsatsen minskar de så kallade Klyftorna.

Vissa människor tar så mycket personligt. De tar allt man säger som kritik. Det har jag också gjort, när vissa männsikor under en tid varit påträngande... Den sviktande självkänslan gör att sammarbete människor emellan blir svårt. De där som tar orden personligt reagerar ibland så starkt att den andra parten i samtalet måste lägga mer energi på att förklara att den andra inte ska ta åt sig än att lösa problemet. Hur ska man göra? Hur ska man kunna få en bra arbetsgrund med så osäkra människor? Även när man öppet säger, verkligen rakt ut i klartext förklarar, att det inte går om dem, utan att syndabocken är en annan tar de kritiken till sig, surnar till och säger "kan du ju göra själv då". Suck

Det är ett nytt år och folk pratar igen om sina födelsedagar (ja, även de som fyller år i december). De pratar så negativt om att fylla år. Som att det är någonting negativt att fylla år. Att man har levt ytterligare ett år. Problemet kan aldrig ligga i att man fyller år, utan hur man tillbringat de senaste året. Ja, jag är ung, men jag vet att man skulle ha 25-års-kris, det hade jag aldrig. Och ja, jag vill också hinna med en massa i mitt liv och har inte hunnit med det som jag som 12-åring trodde att jag skulle hinna med innan jag blev dubbelt så gammal, men jag har hunnit med andra saker.

Igår träffade jag en kvinna på bussen. Egentligen kan jag kalla henne tant, men det är så laddade de där orden - tant och gubbe - så jag undviker att använda de nu. Hon pratade först om att våren kommer och s sendan någon gång att hon var 85 år, mer eller mindre utan att vi pratade om ålder. Jag svarade att man ju är den ålder som man känner sig vara och då sa hon skrattande "Ja, då är jag nog 60".

Hon fick mer eller mindre välja vilken ålder hon är och hon valde 60. Det är 25 år yngre än hon är och hon gladde sig över det! Tänk alla som är 60 och lägger så mycket energi på att önska sig yngre! Hon önskade sig att vara just 60. Hon var verkligen ung i sig. Jag tyckte nog 40 (erfaren med en slags ro i kroppen). Hur ska man definiera en ålder?

Jag känner tanter som är 22 och tonåringar som är 60+. Åldern är bara ett tal. Den talar inte om något för det. Egentligen bara aktuell när vi ska fylla tillåten ålder att handla egen alkohol. Den säger ingenting om när vi drack alkohol första gången.

Jag hoppas att folk slutar gnälla om åldern och helt enkelt skita i de därigenom skapade gränserna! If you scared to die, you better not be scared to live (om du är rädd för att dö, är det bäst att du inte är rädd för att leva), varsågod: "eels" med "Friendly Ghost":


http://www.youtube.com/watch?v=iRoe8d1_oRM

Igår visades en dokumentär på tv om en fånge som sedan 7 år sitter på psykanstalt för ett mord som han säger att han inte begått. Han verkar snäll och han säger att han hittade på en historia i vilken han erkänner att han mördat den 9-åriga flickan. Han säger att han gjorde det för att poliserna var så elaka och han ville bara ha sin ro...

Tankarna leder in på Quickfallet i Sverige. Han verkar också bara ha blivit dömd. Och människor som kallar sig experter har klättrat på karriärsstegen.

Dödsstraff är ett ord som blir aktuellt när det här ämnet är hett. Oskyldiga som döms till döden. För det är vad dödsstraff är för mig. Det finns ingen rättvisa i att döda någon, tycker jag. Och när det så ofta är felaktiga domar som döms ut är det inget som talar för ett dödsstraff.

Men det största orosmolnet i mitt inre kretsar just nu om de där människorna som ska vara exprester, men som kliver upp genom att trampa på andra. De tjänar pengar på andras olyck, ibland otur och skrämmande ofta oskuld.

Fredspriset delades ut till en president som samtidigt för krig. Priset delas ut i namnet på mannen som uppfann dynamiten i en värld där man snabbast klättrar i lönenivåer genom att vara oärlig, brutal och empatilös.

Jag har under min uppväxt lärt mig effekten av att bojkotta. Och visst är det effektivt, när många gör det. Det är bara det att det alltid kommer att finnas människor som helt enkelt tänker fel. De finns. Det är inte så att de bara tänker annorlunda och att det går att förstå dem om man sätter sig in i deras situation, utan de tänker helt fel. Ibland på grund av sjukdom, men långt ifrån alltid. Man kan eventuellt sätta sig in i deras situation och förstå varför de tänker så fel, men man kan aldrig få det att bli rätt, för att det är fel.

Det finns hela yrkesgrupper som mer eller mindre tänker fel. Självklart tänker inte alla ekonomer och militärer fel, men flera av de högsta hönsen verkar ha en förvriden verklighetsbild. Man kan inte öka tillgångarna genom att ta lån och man löser inte en konflikt människor emellan genom att döda anhängare. En människas död drabbar många anhöriga! Ingen människa har väl minusantal anhöriga? Konflikten trappas upp, även om alla anhöriga utplånas! Där är Facebook ett bra exempel. Tänk att du dödar en valfri person där. Sen måste du döda alla dennes vänner... Hmm.. Nu är man redan på hal is för alla dessa vänner har också andra vänner. Det går inte att lösa en konflikt mellan människor genom att döda. Det går inte att räkna med negativa eller imaginära tal när vi handlar i verkligheten. Bara i matematikens logiska värld blir två minus alltid plus!

Jag lyssnade på P1´s program Konflikt från den 13 mars. Det programmet handlade om Stridsrobotar. Att 44 länder satsar stridsrobotanvändningen- Jag vill inte ha en sådan värld. Hela mitt liv har jag varit mer eller mindre rädd för robotar och maskiner. Jag har kanske ibland en överdriven respekt för dem. De är ofta högljudda, kan göra riktig skada och saknar helt empati. För de är ju maskiner.

Hur ska man då motverka utvecklingen av att robotarna tar över i krigen. Att krigen flyttas allt längre bort från de krigsförande länderna? Är det bästa bojkott? Eller är det bästa motsatsen? Att visa att den privata marknaden är en starkare marknad. Jag har länge velat köpa en robotdammsugare och de tillverkas av samma företag som gör stridsrobotar, för militären har råd att betala sådan utveckling. Kan vi inte utnyttja ägghuvuderna i militären så att de betalar och vi får levererat och sen tar vi över marknaden helt. Kan vi få fred på jorden? Kan vi i väst göra det genom att utvecklarna siktar in sig på att tillfredsställa den privata marknaden? Ta bara GPSen som exempel. Saterliterna skickades inte upp för att vi skulle ha det lättare att hitta närmsta hamburgerrestaurang när vi befinner oss i en främmande stad...

Efter mer än 20 års grubblande har jag kommit fram till att det inte finns så många proffs i världen. De flesta spelar bara. De sitter där och pratar, gör sitt jobb och kontrollerar att pengarna tickar in varje månad. De finns överallt. Ingen är väl förvånad, alla vet vi det, men att det är så många som inte alls är proffs har jag kommit på ganska sent. Antagligen för att jag velat att det ska vara så att man en dag är proffs inom sitt område, strunt samma vilket.

Läkare, ekonomer, lärare, lastbilschaufförer, elektriker, idrottsmän, butiksägare, lagerpersonal, trafikljusövervakare, brandmän, musiker, brottslingar, snickare... De flesta kan inte det som de gör.

Lite skönt att fatta efter ett liv av ingrodd prestationsångest, men fruktansvärt att förstå i ett pågående liv omgivet av dessa människor!

... diskussionen om mammorna har pågått i verkligheten och en historia som jag hörde var om en kille som satt och åt på en restaurang. Det var nära till bordet intill, men eftersom man allt som oftast är intresserad av att vrida sig mot sitt eget bord, och därmed även rikta uppmärksamheten i denna riktning, upplevde han ingen större olust i det. TILLS en mamma vid bordet intill tog hänsyn till sina bordskamrater och vred sig om för att amma sitt barn. Att hon i detta ögonblick placerat sin svullna byst in i hans direkta blickområde verkade inte störa henne. Men det störde honom.

"Du får komma tillbaka när du själv fått barn."
Känner du också igen den meningen? Det är en väldigt provocerande mening att säga, tycker jag. Vad vill de, de där nyblivna mammorna som tror att de får göra vad de vill bara för att de fått barn? Vill de verkligen att vi bara får yttra oss när vi själva upplevt situationen? Om man hårddrar det, vilket jag gärna gör (t.ex. när jag visar att en människa dör när man är otrevlig) säger de ju att man inte får tycka att överfallsvåldtäkter är fel, att krig är fel, att barnövergrepp är fel etc etc om man själv inte har upplevt det.

Ofta är morsorna fruktansvärda människor som tror sig innehava rättigheter som står över alla andras rättigheter. Deras små barns ännu högre. Det blir dock ofta fel. En mamma som tror sig ha rätten att gå över gatan med barnvagnen utan att ordentligt se sig om är ett exempel. De chockade bilförararna lyckas oftast stanna bilen utan att skada den lilla parveln som ligger inpackad och får sig en hård blick av mamman. Om någon i detta ögonblick påpekar för, den förvånansvärt oskakade, mamman att hon kanske ska vara lite försiktigare får denne med största säkerhet svaret: "Vänta tills du själv får barn, så får du se hur lätt det är" eller om påpekaren är äldre "Du minns väl hur det själv var att ha barn". Det är fullkomligt ologiskt och jag undrar ibland om det inte är så att mammorna egentligen, innerst inne vill att ungen ska fara illa (även om de när sådant verkligen händer helt förlorar denna önskan utan att realisera att den en gång fanns där).

Jag bad i helgen en kvinna att inte byta blöja på stolen intill mig på restaurangen, utan gå till toaletten. Hon frågade då mig om det finns skötbord där inne, fast i negativ sats och spydigt, alltså: "Det finns väl inget skötbord där". Hon hade inte ens kollat!! Mannen gick och kollade och återvände då med informationen att det inte fanns något skötbord på toaletten. Då började mamman klä av sitt barn och sa till barnet (för dessa mammor verkar också förlora förmågan att prata direkt till folk, utan pratar istället med barnet OM människan som de egentligen skulle prata MED) att "De kan ju titta bort om de inte vill se din lilla svans".

Jag påpekade att det inte bara handlar om att se barnet, utan mer om bakterier, etikett och VETT! att man inte byter blöja på barn inne i restaurangen. Hon svarade då till barnet "Vad upphetsad man kan bli över att du måste få ny blöja". Någonstans la hon också in frågan (den var iof direkt riktad till mig): "Vart ska jag byta blöja då? På gatan?". S u c k !

Så hon bytte blöja och jag ångrar så att jag inte slet den ur hennes hand och tvingade henne att ta ungen med sig någonstans där det passar sig att man byter blöja. (Förresten: ska man inte tvätta händerna både före och efter att man bytit blöja på barn? Hon tyckte iaf inte det utan drack upp sitt kaffe, klädde på ungen igen och gick).

Facebook beskrevs för mig alltid som det optimala sättet att hålla kontakten på, men efter en tid med mitt konto har jag kommit fram till att det framkallar samma känsla som en fest där man sitter på varsin stol i en cirkel med en billig öl i handen.

Vad vill vi med den där sidan egentligen? Vad är så himla lustigt där? Tycker någon verkligen om de där seeega festerna som ofta slutar med att någon ligger och spyr för att han satt och drack under pinsam atmosfär utan att realisera att man känner sig sämre när man reser sig efter att sittande druckit sig berusad?

Beställde en "Fisksoppa Le Mer"
Fick en röd röra i en trasig, brun pappkopp

Frågade snällt "Ska det inte vara fisk i en fisksoppa?"
Fick det (enligt försäljarens ansiktsuttryck) självklara svaret "Det kostar femtio cent extra"

Svarade kort "För att få fisk?"
Besvarades "Ja"

Förtydligade mig "I en F I S K-soppa"
Kastades ur hennes intresseområde med ett kort "Ja"

Vände mig förvånat om och åt koncentrerat upp maten under djupa funderingar om huruvida jag är den som inte förstår den här världen eller om världen helt enkelt är oförståerlig

Som så ofta när man engagerar sig i ett ämne och börjar bearbeta det man tänker på kom jag i kontakt med information om det som jag så försökte sätta ord på, men inte kunde under den första delen av denna blogginläggstitel. Det blev för komplext för mig och jag berättade bara om en plats där sektliknande förhållande råder. Så uppenbarelsen att psykologer arbetar med detta ämne sedan 50 år och att det är fullt ut känt var välkommen.

Jag lyssnade på radio, närmare bestämt P1´s reportage: "Hur gör man onda människor av goda" och kände att det är ju det som händer där på IKEA. Precis det som sägs i reportagets titel har jag ju till och med nästan ordagrant skrivit i mitt inlägg då jag berättade att kollegorna beskrev hur en person "blev ond" i samband med att han klättrade i karriärsstegen.

Hur kan det stoppas? Hur kan man få denna instängda grupp att sluta agera på precis det sättet som beskrivs i reportaget med psykologiska bestraffningar som går ut på att göra massan av arbetare homogen och bearbetningsbar?

Hur i helvete kan vi egentligen ta oss rätten att döda andra? Seriöst! Tänk på det på riktigt en gång, utan att vara egoistisk, utan att tänka på den egna existensrätten och de nödvändiga medlen så som mat. Tycker du då att vi verkligen har rätt att döda?

Jag är glad över att jag lever och kämpar för att få ett så rikt liv som möjligt. Tänk att ett hot mot det är andra människor? Tänkande varelser som tar sig rätten att ta allt ifrån andra. Det finns också olyckor, det finns också sjukdomar. Hur kan vi ta oss rätten att döda?

Man lever en gång, man kanske lever fler gånger, men hur kan dödandet rättfärdigas? Hur kan vi, tänkande varelser, legitimera dödandet och säga att saker som att rinnande blod är den enda vägen att få fred på jorden. Det rätta är att äta kött, det rätta är att döda i vardagen.

Samtidigt kämpar andra mot döden efter attentat. Andra planerar begravningar eller sörjer döda närstående. Och vi fortsätter att döda. Det normalaste av allt är att alla inte överlever. Det onormala är att låta alla leva.

Människors invecklade vilja att skapa sektliknande förhållanden i sin vardag är utbredd. Ofta pratar vi om den som vanlig mobbing, men mobbingen är bara en del och ett effektiv vapen för att hålla de olika "medlemmarna" på plats. En sekt är en "religiös grupp som markant avviker från ett samhälles religiösa huvudlinjer. Termen används även för att beteckna (mindre) politiska ytterlighetsgrupper o.d." och därför har jag valt att kalla det som jag pratar om för sektliknande. Det jag menar är det manipulativa, det tvingande, oviljan mot fritt tänkande och den tydliga hierarkin som inte nödvändigtvis är logisk. Det finns dessutom någon typ av "gud" och "den rätta vägen".

Det finns många exempel i vardagen och det finns många platser att beskriva, men jag börjar med IKEA. Det ska vara ett företag som tjänar pengar på att sno dyra idéer, packa om dem i platta paket och sälja billigt. Kvaliteten behöver inte vara tipp topp, eftersom kunderna ändå förväntas förändra sina hem på ett så dramatiskt sätt att möblerna ändå byts ut inom rimlig framtid. Färgerna är gärna "glada" dvs grälla... Det hel packas in i ett fint paket av "familjelycka" och här i utlandet som jag bor i förskönas även bilden av Sverige, med sina lustiga familjer som njuter i det rogivande, tomma landskapet. I Sverige äter man varm julskinka kokt i gelé, det är alltid minusgrader (även på sommaren) och glögg dricker man året om istället för vin, som man för övrigt inte dricker för att man har fullt sjå att sjunga alla dessa snapsvisor. Allt är romanitiserat och förvrängt och belyst av gult varmt ljus. Det är Sverige i IKEA-format här. Dessutom är reklarmerna roliga och alla reklamer i Sverige ser ut så. Man firar alla högtider genom att sänka priserna och alla som jobbar på IKEA är lyckliga själar som fritt får vistas i denna underbara fantasi av svensk lycka... I alla fall tror kunderna det. Bakom kulisserna ser det annorlunda ut.

De som vill klättra i karriäsrstegen måste underkasta sig de redan högre uppsatta. Oavsett vilken kunskap eller erfarenhet man har tvingas man att göra som teamledare, teamassistenter och chefer säger. Dialoger existerar inte och på frågan om varför man ska göra på ett visst sätt kommer oftast svaret "för att vi alltid gjort så". Ingen tar tydligt ansvar, varesig befattning och man gömmer sig som en äkta IKEA-medarbetare bakom det uttrycket.

... en kvinna på IKEA var så stolt över att jobba på IKEA. Jag vet inte om det var hennes image eller om det var äkta, hur som helst berättade hon om sin familj, sina vänner sitt underbara IKEA-liv som hon själv kallade svenskt. Hon kunde inte ett ord svenska och i det som hon kallade "svenskt" var det som är det IKEA som hon känner. Alla fester hon gick på var IKEA-relaterade. Hennes man jobbade n a t u r l i g t v i s på IKEA och hennes som hade fått ett svenskt namn: Bosse. Seriöst, har vi många som heter Bosse i tilltalsnamn i Sverige? var en fråga jag ställde mig själv och kollade upp det på www.svenskanamn.se och blev överraskad över hur många ni är! 345 stycken, men inte på Top100-listan.

Hennes son heter i alla fall Bosse för det är det svenskaste svenska som man kan döpa sin son till. En av hennes väninnor jobbade inte, ve och fasa, på IKEA. Tänk! EN väninna... men hon hade som tur var jobbat på IKEA tidigare. Den här kvinnan var för mig ett skämt, även om jag tyckte att hon var snäll som kollega - antagligen tills man sa någotning anti-ikeanskt, jag testade henne aldrig på det.

Hon hade lyckats klättra upp i karriärsstegen. Hon utgjorde inget hot mot den sittande ledningen, det märktes. Antingen spelade hon sina kort otroligt smart eller så kommer hennes ack så sköra värld rasa samman en dag...

En annan beskrevs som att han "blev elak" av kollegorna efter att han fattat galoppen och i samma tid klättrade han i stegen. En kvinna jobbar alltid ett par dagar på semestern gratis för att "det är så otroligt roligt"... Naturligtvis är det emot lagen och vissa blir sura, men inte ledningen... naturligtvis. De försvarade hennes beteende med att hon fick jobba i civilkläder och orden "hon har rätt att tillbringa sin fritid på vilket sätt hon vill". Jo, löneförhöjningen följde med 200 kronor mer per månad och en av de som tjatat mest emot hennes betende blev hotad med sparken - ja, inte med begrundningen att han jobbat för att upprätthålla lagen utan med att han tog toapauser för ofta... har jag hört!

Och de flesta rättar in sig i ledet. Följer strömmen och biter ihop. Varför gör de så?

Det kan bara beskrivas med den invecklade sektliknande smörjan som kletar ihop företaget. Grundaren är "gud" och det lös så av avundsjuka i ögonen på de som inte hade träffat honom den där dagen för ungefär fem år sen när han besökte butiken.

Med vissa människor hamnar man i en slags toalettrytm, dvs att man går på toaletten samtidigt (eller som i detta fall efter varandra). Det spännande är att varje gång som jag går på toaletten är den upptagen av den som förra gången var före mig. Hur kan det komma sig när vi människor ändå är varandra så olika?