Le Lotus d'Orange

Igår dog jag nästan. Hade jag känslan av. Det var när jag skar morötter till middagen igår som jag på något sätt lyckades få morot i halsen. Det var obehagligt och eftersom jag inte kunde andas kändes det som att jag skulle dö. Jag lyckades dock hosta så pass att andningsfunktionen var okej igen. Ett tag satt jag och svalde och svalde samtidigt som jag fortsatte skära mina morötter. Efter ett tag skulle jag ta ett avslappnande andetag (genom näsan) och vips så var situationen där - jag kunde igen inte andas. Hostandes kastade jag mig in på toaletten och tillslut lycakdes jag snyta ut de tre hemska morotsbitarna ur näsan.

Eftersom jag under denna aktion lyckats bli klar med det jag höll på med (skära morötter för er som inte läst så noggrannt) kastade jag de bara i en kastrull tillsammans med andra saker som jag skurit innan morötterna och satte jag mig och åt en morot i sängen och tttade på tv.

Där växte tankarna på hur man egentligen reagerar om man på riktigt inte kan andas. Jag vet att jag under hostattackerna tyckte att det var lite pinsamt och helst inte ville att grannarna skulle höra. Hur länge skulle jag vänta innan jag skulle ringa på hos grannen? Skulle jag vänta tills det var försent? Skulle jag hellre ringa L´vie och hoppas på att han förstår och kommer så fort som möjligt eller skulle jag någon gång få panik och ringa på hos grannen utan att bry mig?

En kille riskerar 52 års fängelse för att han visat världen filmer på mördare. Mördarna själva får inget straff, vad jag har hört. Den som givit polisen information om den först nämnda killen får naturligtvis inget straff.

En kille anger en kille som anger mördare. Vem får straffet?

I militären är det ett grövre straff att "läcka information" än att skjuta ihjäl folk. Jag skulle kunna förstå att det är ett brott och farligt om det riskerar ett lands befolknings säkerhet, men i det här fallet handlar det inte om att personer riskerar anfallas med hjälp av information som skulle vara hemlig, utan om bevismaterial för krigsbrott.

Varför ska fel person bestraffas? Vi ska väl sätta mördarna bakom galler, inte uppgiftsgivarna?

De jagar den som är skyldig för 21 människors död under en festival. Det är ju mycket som gått fel på den där "love parade"-grejen och visst är det synd att folk dött, men (utan att försöka försvara varesig polis, loveparade-chefen eller staden) lite skuld bär väl de som gick dit? Om man frivilligt ställer sig i en kö som leder in i en tunnel full av människor (för det var säkerligen inte så att alla poppade upp samtidigt) förtjänar man nästan Darwin Adward http://www.darwinawards.com/.

Alltså. Jag tycker INTE att tjejer som går med kortkort får skylla sig själva om de blir våldtagna, men när man försätter sig i fara likt loveparade-grejen eller när man väljer att bada med Pirayas efter att man skurit sig över hela kroppen eller väljer att bestiga Mount Everest endast iför bikini bär man viss skuld.

 

Det är ju tråkigt att de dött och jag tycker absolut att de anhöriga ska få sörja och vara arga, men människorna måste lägga minst lika mycket energi på att leta den som ska punga ut med pengarna som på att söka en förklaring till vad som lyckades få människorna att förlora den egentligen medfödda självbevarelsedriften och locka in dem i fällan.

Jag vill alltid göra saker. Hänga med liksom, men så blir det så sällan. Istället får man hitta på egna saker hela tiden. Det är ju säkert så för de flesta. Varför är det så då? Varför är det så svårt att hänga med?

Samtidigt som jag gärna följer med tycker jag inte så mycket om när man måste engagera sig extremt i allt man gör. Man ska jobba mycket, helst hela tiden vara tillgänglig och trots att man inte tjänar speciellt bra ska man jobba mer tid än som står i kontraktet. Dessutom ska man försöka hinna med på alla företagsgrejer som kommer igång genom företaget. Om man ska ha riktig framgång ska man gå ut och dricka en drink med kollegorna som man kanske egentligen helst av allt skulle slippa se under en tid.

När man på fritiden sysslar med en sport ska man absolut också ha tid att träffa dem på annan tid är träningstiden. Man ska vara engagerad och träna mer än den tid man har på träningen, för att annars kan det aldrig bli någonting.

Det är säkert jättekul för vissa, men andra vill hålla fler bollar i luften och då blir det svårt. Det optimala är alltid att engagera sig så starkt i någonting att man inte hinner med annat.

Så är det med bloggandet också. För att det ska "bli någonting" ska man skriva varenda dag. Det är inte så konstigt då att det ofta kommer skit ut ibland. Man ska inte bara vara kreativ då inspirationen kommer, utan man ska vara så pass professionell att man kan kalla fram inspirationen utan problem.

Det är nämligen det som det handlar om: Professionalitet.

Man ska bli proffs på det man gör och allt för ofta hörs orden: med talang kommer man inte långt, man måste jobba för det också. Jag förstår det inte och kanske är det en anledning till att jag aldrig kommer ha råd att köpa ett drömhus, resa på semester när jag vill, dit jag vill. Därför kommer jag inte bli rikare än "normala Svenssons". Naturligtvis känns det också tråkigt. Jag ville ju ändå bli någonting stort. Samtidigt vill jag inte satsa på en sak, det är för tråkigt och enfärgat för mig.

Jag vill prova på olika saker i mitt liv och skulle gärna bygga upp ett nätverk med vänner som har sakerna som jag vill prova. Det går inte att köpa allt i världen själv. Hur ska man få ihop pengar till det när man inte är profesionell på en sak som inbringar de stora pengarna?

Söndag blev djurparksdag. Det finns en fin djurpark i närheten av vår stad. Där står man inte bara och tittar på djuren, utan vissa får man gå in till. Det är väl så djurparker fungerar nu för tiden har jag förstått. Enda cchansen att få mig att komma ut från en djurpark utan att må illa. När jag var liten mådde jag så dåligt av att se elefanter som var fastkedjade eller tigrar som gick fram och tillbaka bakom en glasskiva. Jag rent ut sagt hatade djurparker, för att jag älskade djur.

Nu får man träffa djuren och det är intressant. Jag har t.ex aldrig tidigare hållit en apa i handen, eller låtit den hålla fast min hand. De djur som man fick träffa mest var getterna och jag märker att jag inte vuxit upp på bondgård, för jag har stor respekt för djuren, nästan så att jag blir rädd. Nåja, efter ett par minuter var jag inte längre rädd för de hårdhornade djuren. Istället satt jag där på stenarna omgiven av massa getter :) och människor :(. Massa barn jagade smågetterna som sprang för att få lite lugn, men det fick de inte. (Jag blir så arg på hur människor beter sig inne på djurparker - fotograferar med blix en cm från ögonen, skriker, springer, tar tag i djuren konstigt, kastar mat på dem... ...). Nåja, jag hade också smågetter i knät. En somnade och efter en kvart tyckte jag det räckte och ställde ner den. Strax därpå kom en annan liten get och klättrade (fick också lite hjälp) upp i mitt knä. Det var ju roligt.

Där inne hos getterna träffade vi en bekant och hon sa förvånat:
- Jasså, är ni också här? Utan barn...

Som att man inte får gå på djurpark utan barn. Det är så konstigt att djur är någonting för barn. De kan ju inte ta hand om dem eller förstå någonting! Djurparken är väl ändå till för djurintresserade? Nåja, det tog inte så hårt och jag tror att hon skojade lite. Hon hjälpte istället sin treåriga son upp för getternas klätterstege och schasade bort getter som kom för nära, för hotfullt mot hennes son. Jag klappade vidare på den lilla sovande geten i knät och dennes mamma som kontrollerade att allt gick rätt till.

Toalettbesök är någonting privat, samtidigt ack så offentligt. Det är ett tema som ofta diskuteras och är väldigt känsligt. Varenda gång det diskuteras kommer de privata uppfattningarna upp om bakterier, sjukdomar, vart gränsen för ordet äckligt går med mera.

De privata uppfattningarna är viktiga, men svåra att förstå för andra människor. "Man får inte vara rädd i livet. Man måste våga lite" gav en kollega ifrån sig när temat berördes efter att toaletten officiellt inte rengjorts på nästan två veckor (lite småputsat har någon gjort under veckan..).

För närvarande använder nog ingen handduken som hänger där inne. Den byts ut en gång i veckan och ska användas av ca 12 personer + eventuella besökare och extrapersonal som kommer någon gång per månad. Flera gånger har föreslag kommit fram, men eftersom man inte kunde enas om alla skulle ha varsin handduk, om några skulle dela handduk och i så fall vilka eller om pappershanddukar är det bästa alternativet händer ingenting på det området. Egentligen är jag en sån som tar tag i alla problem genom att man helt enkelt bestämmer sig och sen bara gör det (då är ju problemet ur världen), men här är det sådant chatter när det händer att jag istället tagit ett steg tillbaka och kollar vad som händer. Det är ganska roande.

Egentligen verkar inte så många bry sig. De håller besöken i det lilla rummet privata och torkar bort eventuellt bajs som inte spolas bort (bajs ser man aldrig inne på toan). Hur den där borsten som står där egentligen är vågar jag inte kontrollera. Det ser alltså hyffsat ut där inne, men bakterierna frodas nog bra.

Huruvida det är äckligt eller inte är inte riktigt fastslaget, men vi kan alla enas om att toaletten ser städad ut, men inte är hygienisk. När desinfektionsmedel hamnade på inköpslistan dröjde det inte länge förrän någon skrev kommentaren "Varför? För att ingen ska bli resistent?". Därför kommer nog ingen att köpa desinfektionsmedel - denne skulle då med stor säkerhet ifrågasättas av den som skrivit kommentaren.

Hur som helst kommer städerskan nu på söndag och kan då städa det lilla rummet i vilken  alla gör sin sak på sitt sätt. Vissa vill påverka att andra inte står och kissar, andra vill stå för att de inte vill sitta på den där ringen i onödan, några lägger papper på ringen i hopp om att kunna hindra bakterier och smuts från att kleta in sig på rumpan, medan andra snällt borstar bort bajset som inte följde med spolningen (för att sedan föra borsten över ringen med resultatet att minst en droppe hamnar på ringen utan att torkas bort). Medan vissa står och vakar för att kontrollera om den som går innan tvättar händerna (ibland med resultatet att det inte verkar vara med på dennes lista över vad man gör efter ett toalettbesök) ruskar andra på huvudet över ordet desinfektinsmedel på en inköpslista. Någon retar sig på att dörren står öppen och andra på hur länge någon sitter där inne.

Toaletten är en privat plats, men ack så offentlig. Den för oss alla samman och ger roliga situationer att bevaka.

Jag är nog inte noggrann, hur gärna jag än vill det så är jag inte det. Jag slarvar med mycket som jag gör, fast att jag så gärna vill vara ordentlig. Hur kan man ändra det? Ibland tror jag att det är för att jag inte finner ro i det som är mitt jobb nu. Eller kanske för att jag inte riktigt finner ro i tillvaron. På något vis är jag fortfarande ett barn med alldeles för många idéer och tankar. Dessutom tycker jag att det är ganska tråkigt att skriva ut ett arbete som någon annan gjort. Kvalitetskontroll kallas det. Sekreterar-uppgifter är vad det är. Jag är duktig när jag är den som drar. Inte så bra när jag är den som ska lyssna, få order. Jag kan gärna vara den som gör finishen - om jag vart med i hela arbetet. Min kollega är bra på att sitta och pyssla och göra fint. Jag vill få saker gjorda.

Egentligen är jag nog inte så fel ute. Jag är ju samtidigt hyffsat ordentlig. Jag skulle få hela arbetena klara inom en tidslimit som fortfarande skulle betala sig, men det är ju egentligen kanske bättre att vara hypernoggrann.

Det är den där lilla koncentrationssvårigheten som stör mig. Den där oviljan att göra det perfekt. Jag märkte det på när jag bakar smörgåstårta för en tid sen. Först gjorde jag allt jättefint och noggrant, för att i slutet kasta på räkorna. Det blev ju bra ändå, men striden inuti mig blev stark. Nu hade jag ju gjort så fint och hela smörgåstårtan kunde ha blivit "perfekt", men istället blev den fin, men med avsmaknad av att ha slarvat på slutet. Ingen annan kände den smaken, men jag har den i nästan allt jag gör. Jag är aldrig perfekt.

Det började regna när jag cyklade hemmåt. Mest för att jag hade köpt någonting dyrbart, som inte fick bli blött valde jag att stanna i en busskur. Vi var tre stycken i kuren, varav en ville åka vidare med bussen som kom. Min cykel, varpå det dyrbara satt fastspänt, stod också den i kuren, men jag tog lite plats ändå. En annan buss stannade och tre personer klev av. Två stannade i kuren.

Efter en stund började det klia i min näsa. Obehagligt och irriterande. Ögonen började också klic och sen kom lukten. En av tjejerna hade tänt en cigarett! Utanför kuren öste regnet ner och skapade en vägg. Röken fyllde kuren mer och mer. Jag behöver inte mycket tid för att reagera och bara sekunder efter att jag förstått att det var avföringen av en cigarett som retade i mitt ansikte sa jag kort:

- Du måste ju inte röka här.

Till svar kom från den stingstiga rökaren:

- Vaddå? Ska jag stå ute i regnet eller? (med eftertryck av att man ska tycka synd om henne på samma sätt som man skulle tycka synd om en liten, stackars hund som står och gnyr och skakar i det kalla regnet).

Jag valde att bredda hennes valmöjligheter, eftersom hon tydligen inte kände till att det fanns ytterligare alternativ än de två hon lyckades kläcka, genom att säga:

- Eller så släcker du cigaretten.

Men rökare är djur. De har helt tappat visst logiskt tänkande och tycker på rent allvar att det är livsnödvänigt att dra ner brännande rök full av gifter i lungorna. Sur som ett bortschasat bi frågade hon sin kompis om de skulle gå. Kompisen som inte rökte, men som var lojal nog att stå trogen vid sin väninnas sida nickade och kastade en hård blick i min rikting. Jag log. De fällde upp sitt rosa paraply och trippade iväg.

Vi två som stod kvar i kuren stod frågande över det faktum att de verkligen valde att ställa sig och röka i en busskur trots att de hade ett paraply. Den andra personen tackade mig för den andningsbara luften som är livsnödvändig. Till alla rökare:

1) Vi måste ANDAS inte RÖKA.
2) I samma stund som ni plockar fram cigaretten har ni spelat ut era rättigheter att bestämma vart ni ska stå - det vill säga: ni ska lämna gruppen, be om ursäkt och ställa er på den sämsta platsen i omgivningen (där ingen annan vill stå) och skämmas över att ni blivit slavar under de stora cigarettbolagen!

Man ska liksom sakna tiden som var. Man ska tänka att man är så jävla gammal. Man ska tycka att man gjorde fel val. Eller?

Det är så alla runt mig går igenom livet. Själv var jag alltid bara för ung. Jämt. Hela mitt liv var jag för ung för att förstå. Så ofta har jag hört "Så sa jag också när jag var i din ålder" när jag påpekar att jag inte alls tycker att det är så jobbigt att bli äldre. Jag börjar avslöja lögnen. De sa det nog redan då, när de var lika gamla som jag är nu - för precis samma ord, med samma tonläge hörde jag de som var lika gamla som jag är nu säga då. Då var jag 18 och de 26. Livet var så jobbigt för dem, men det skulle jag märka. Jag skulle också uppleva den där paniska 25-årskrisen när alla kompisar får barn och avslutar studierna. Nu är det 30-åringarna som klagar. Det var så bra att vara 26 år. 30 därimot skulle vara fruktansvärt. Man tänker tydligen bara på vad man inte åstadkommit under de åren man varit fri från föräldrarnas klor när man fyller 30.

Det verkar som att de redan givit upp. Jag tror att samma människor klagar hela livet. Sen kommer de på att "för tio år sen" var allt så underbart, fast att de för tio år sen bara klagade på åldern och saknade livet som låg tio år innan det. Varför gör man så?

Jag tänker på kvinnan på bussen i vintras som tyckte det skulle vara så skönt att vara 60-åring igen. Det var så skön tid. Hon fyller snart 90. Jag tänker njuta och snälla resten av världen:

- Sluta gnälla så förfärligt över hur ni har det och dra ut era fastvuxna fingrar från sjärten så ser ni att det går lättare att göra någonting av livet ni lever nu, oavsett vilken ålder ni på pappret har!

Jag hade ingen 25-årskris och jag tvivlar på att jag kommer ha en 30-årskris, en 44-årskris, ett uppvaknande där jag inser att mitt liv är skit och hela mitt liv har varit skit. Jag tror inte att jag kommer lägga mig i fosterställning och längta tillbaka till nappflaskan och blöjorna. Faktiskt! Och varför kan jag säga så? Jo, för jag är så ung. Jag är för ung för att förstå. Det har jag förstått att många tycker och antagligen alltid kommer att tycka. Oavsett vilken ålder vi kommer att ha.

http://www.youtube.com/watch?v=9OI5WRf27Xc

Varför uppstår ideligen dessa strider människor emellan. Varje dag är det någonting som kan diskuteras och bråkas om. På jobbet, på gatan, i parken, i hemmet ö-v-e-r-a-l-l-t! Det är ju inte konstigt att många människor mår så dåligt då. Samtidigt hör jag ofta: "Jag vill bara ha det lugnt". Lugnt har man det när man är ensam för att man vill vara ensam och med människor som man (av någon outgrundlig anledning) inte strider mot/bråkar med.

För det första tror jag att många bråk börjar på grund av RÄDSLA. Man är rädd för något (att man ska bli sjuk, att någon man tycker mycker om ska bli skadad, att man ska förlora jobbet, pengar, friheten eller att någonting ska gå sönder) och man uttrycker det i form av starkare och (i tonskalan) högre röst, starka gestikulationer och hotfulla ansiktsuttryck. Och hur reagerar den andra personen då?

Antingen tar man som mottagare av denna reaktion allting väldigt lugnt, genom att behålla ett normalt (eller djupare och nästan överdrivet mjuk) tonläge. Använda sig av små (också de mjuka) rörelser och (istället för att pumpa upp halsådrorna och tvinga pannan knallröd) hålla ett leende i beredskap.

Eller så kan man göra tvärt om och acceptera det djur man är och strida tills den ena slickar tårna på vinnaren (eller tills den ena ligger svårt skadad till död och inte längre stör om man tycker att det är ett bättre slut).

Vad tror du är mer effektivt i vårt samhälle? Kommentera ditt svar. Jag är verkligen nyfiken på vad folk väljer när de läser det, för jag VET vad folk väljer i verkliga livet.

Jag lyssnar ofta på dokumentärer när jag sitter och jobbar. Det är skönt att lyssna på dem och eftersom jag alltid haft lättare att jobba med "enkla uppgifter" när jag sitter och lyssnar på radio eller lyssnar på tv så är det nästan nödvändigt. Jag tror att det beror på att jag annars sysselsätter tankarna med egna upplevelser och då kan jag inte koncentera mig lika mycket på själva uppgiften.

Hur som helst lyssnar jag just nu på en helt underbar berättelse. Dokumentärerna på P1 är i allmänhet bra, men oftast finns det bara ett till två guldkorn i hela storyn. I den här beskrivs hela tiden olika händelser som gör att det bubblar till i magen och läpparna tvingas till ett leende. Visst är vårt samhälle irriterande ibland? Vad gör vi egentligen? Varför spelar alla med? Hur lyckades makthavarna att tämja oss så bra?

Jag rekommenderar att ni lyssnar på "Utan personnummer" http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=909&grupp=5781&artikel=2510293

Det var varmt igår och jag bestämde mig för att ta mig ut och jogga. På grund av vädret blev klädvalet lite avklätt med linne och shorts. Inte anstötande naket på något vis, men lite ovanligt när man går in i affären med de kläderna. Jag vet inte om det bara var kläderna som gjorde att männen var extra snälla den dagen (gick ur vägen när jag skulle in i någon gång, hälsade snällt och lät mig gå före), men jag tror det, eftersom jag annars var helt som vanligt.

Nåja. När jag gått ett par meter från affären ropade en kille på mig. Först trodde jag att jag tappat något, men snart insåg jag att han bara ville prata. Han sprang ifatt (inte hotfullt på något sätt) och mummlade någonting ohörbart.
- Va..? tryckte jag fram i form av en ljudkombination med speciellt tonläge som är hyffsat internationell (i min värld iaf)
- Jo... Jag vet inte vad jag ska säga... ... men... (han tog mod till sig) jag tycker du är söt... o..
- Tack!
- ... och ... jag vet inte.. kan jag få ditt telefonnummer eller är du redan upptagen.
- Jo, det är jag. (Ville inte vara stöddig, men tydlig och tyckte att man nog inte ska vara elak eftersom det antagligen inte var lätt för honom att prata så där).
- Jasså.. Då har jag haft otur igen... Hej då.
(Och då kom den där "Jag kanske kan rädda världen-känslan" som jag så ofta får:)
- Du har nog större chanser om du inte röker.


Varför gör jag så? Det är ju ett ganska roligt sätt att kommunicera.
Hur som helst måste man ge den här killen lite poäng för att han vågade. Många gör ingenting (tror jag) och sitter ensamma eller super sig fulla och antastar tjejerna på krogen. Den här frågade snällt och när svaret inte var det önskvärda var han inte påstridig, utan accepterade och gick hem till sig.

Det där med att taktiskt prata med andra människor är svårt att balansera med den trevliga "kompis"-atmosfären som ofta råder mellan människor på en arbetsplats. I dagens situation var det chefen. Vi pratar ganska lättsamt med varandra och kanske är det hans styrka att han gärna blir "vän" och lite "föräldra-lik". Jag tvingas i dagens situation att sätta mig utanför mig själv för att tillåta mig att säga vissa saker och andra inte.

Med chefen får det inte bli för opersonligt. Det skrämmer på något vis bort honom. Han vill inte ha den relationen till folk. Så hur diskuterar man lön med honom?

Det var inte meningen att diskutera lönen, utan det passade sig så i en viss situation och med en kort sats sattes samtalet igång. Vi pratade och han pratade. Han satte sig själv i rollen som den där kompisen som jag inte än berättat för om erbjudandet från en annan firma. Samtidigt var han chefen som skulle övertalas att höja lönen.

Hur gick det då?

Det vet jag inte själv ännu, men antagligen inte bra i mått mätta bara i pengar. För jag vill inte suga ut honom. Jag vet hur firman ser ut. Och faktiskt kan jag tillägga att i denna situation kanske Goodwill är mer värt en några siffror på kontoutraget.

Forlán visade sig ju vara en bra fotbollsspelare, det måste jag erkänna, men jag tycker ändå inte att han skulle satt den där straffen mot Sydafrika i början av VM. Det var så mycket osportsligt i VM 2010...

En situation i gårdagens match visade hur man ska bete sig på fotbollsplanen, men så mycket i guldmatchen var osportligt. Situationen var att Nederländerna gav bort en hörna (genom att passa Spaniens målvakt), men även den situationen föregicks av någonting halvt osportsligt (om det inte var ett misstag) eftersom Nederländerna skulle ge bollen till Spanien, men passen blev ett skott mot mål. Nåja, annars var det mycket agressivitet på planen och publiken blev agressiv, jag blev agressiv och allt detta bara för ett spel. Ett spel, en lek där en boll ska in i en ram av metall. Efteråt fyrades raketer av värda mer än ett liv i Afrika. Så får man inte säga, för man kan inte värdesätta liv.

När medaljerna delats ut stoppar Nederländernas tränare (tror jag han var) medaljen i fickan. Han är inte nöjd med att laget blev tvåa i världen.

De är så kallade förebilder. Är det inte konstigt hur vi människor är?

Vi åkte på en så kallad bilsemester. På de två veckor (16 dagar eftersom vi hade tre helger) åkte vi närmare 500 mil (inte riktigt så långt, men nästan). Eftersom vi åkte så mycket stötte vi också på många andra trafikanter...

Kristdemokraten Tommy Larsson i Lidköping har valt att trycka upp sitt fejs på en bil, kanske fler. I den bil som vi stötte på färdades en man (föraren) och tre tanter i högre medelålder. Jag vet inte i vilken ålder den aktuella "medelåldern" är definierad till, men de var helt klart tanter (sånt ser man t.ex på kroppshållning och klädval).

L´vie körde och hade ställt in farthållaren på en passande hastighet. Bilen med Tommy Larsson på körde om. När han väl var förbi tvingades vi bromsa, köra långsammare och till slut körde kristdemokraterna ett så dumt tempo att vi körde om. Efter ett par minuter såg vi åter Tommy Larsson-bilen i backspegeln. Med hög hastighet körde han om oss. ... För att sedan köra långsammare och tvinga oss att köra om. Den här leken lekte vi, efter att vi börjat räkna, 15 gånger. Varför köra om när man ändå inte vill köra fortare? Det är farligt med sånna som den där Tommy Larsson-föraren från Lidköping på vägarna. De skapar frustration och onödiga situationer. Om nu Tommy Larsson på något vis vill jobba med trafikpolitik så uppmanar jag nog till att inte rösta på honom :)

Surkärring, tjurkärring alla gör dig fel
Tjurkärring, surkärring alltid detta vel
Surkärring, tjurkärring stämning du drar ner
Tjurkärring, surkärring negativt du ser
Sluta muttra, du är den buttra, mungiporna ned
Surkärring, tjurkärring aldrig är du glad
Tjurkärring, surkärring förstör inte min dag
Surkärring, tjurkärring det var ett jävla gnäll
Tjurkärring, surkärring alltid så hemskt gräll
Torka tåren, slicka såren, lämna mig ifred
Surkärring, tjurkärring nu får det vara nog
Tjurkärring, surkärring när var det sist du log?
Vad du lider, aj det svider, allt är ditt eget fel

Om man sitter på sin arbetsplats, man vet att man ska flytta till en annan arbetsplats om ett par dagar och en person kommer in och tar telefonen, reagerar man inte då? Borde man inte tänka "Jag måste ju kunna telefonera. Han tar precis min telefon och det betyder att jag inte kan telefonera mer"? Borde man inte reagera och säga till ansvarig att man inte fick ett ersättningsnummer? Att telefonen är borta?

Tydligen inte. De trotsar planeringar. De vill inte flytta inom planerad tid och jag som planerar det hela tvingas rycka på axlarna och säga "Ja, då får du fixa det själv när du har lust" eftersom det inte är nödvändigt att de flyttar idag eller imorgon. Teoretiskt kan de ju stanna i sina rum, jag har ju fixat att de får temporära telefonnummer. Vi har dessutom köpt fem telefoner. Jag trodde aldrig att han som beställt dem, som ska installera dem och som är "sakkunnig" skulle lämna de nyinköpta telefonerna i kartongen. Man måste planera allt och det är inte kul när folk inte ens tänker lite själva. Ska jag springa runt och sätta mig in i allas situation. Tydligen måste jag det. Och det är väl en del av jobbet kan jag ibland tycka, att göra kontrollen att allt verkligen fungerar, men i en så liten firma som vi har utgick jag från att människor skulle reagera när deras arbete inskränks av en aktion. Jag tänkte mig att allt gick bra, eftersom alla var så nöjda när jag frågade. Jag lyfte inte på deras papper för att kontrollera att telefonen stod där under.

Och sen ändrar de sig hela tiden. Chefen och kollegorna accepterar argumenten för att göra si, för att göra så och samtalet avslutas med "Då gör vi det så". Jag upprepar en extra gång vad vi kom fram till och de nickar. Sen säger de tvärt om.

(LéLotus) - Men du ville ju flytta om tre veckor.
(Bensonitus) - Nej, inte om tre veckor.
(L)- Men du ville ju flytta efter din semester.
(B)- Men min semester är om två veckor.
(L)- Ja, men du kommer ju tillbaka om tre veckor.
(B)- Ja.
(L)- Det betyder ju att du flyttar om tre veckor.
(B)- Nej, inte om tre veckor, utan efter min semester.
(L)- Övernästa vecka har du semester och veckan efter det flyttar du?
(B)- Ja.
(L)- Bra. Det är vecka 27 nu. Du har semester vecka 29 och du flyttar vecka 30.
(B)- Jaaa.. det kan nog stämma.
...
Samtal med chefen fem minuter senare.
(L) - Han flyttar över veckan efter sin semester.
(Chef) - Nej, imorgon.
(B) är tyst.
(L) - Han ville flytta efter semestern, eller hur?
(B) - Njae. När jag är färdig med projektet.
(C) - Bra! (Det var precis vad chefen ville höra. Han vill ju att projekten blir klara så fort som möjligt)

Samtal utan chefen.
(L) - När är du klar med ditt projekt då?
(B) - Hmm... Ja, du... Jag hoppas att jag hinner innan semestern, men det blir nog knappt.

Suck...

Överallt finns prestationsångesten. Även småsaker, som egentligen är roliga, blir lite jobbiga att genomföra bara för att man själv har för höga förväntningar. Nu har jag på något sätt haft den känslan med bloggen. Prestationsångesten visar sig som dåligt samvete och lustlöshet, vilka tillsammans hindrar mig från att skriva. Jag ville skriva om semestern och alla händelser som jag upplevde (det har jag också lovat), men jag "kommer mig inte för att skriva". Med dessa rader hoppas jag att jag placerar lite av pressen i det här inlägget och därigenom skapar utrymme i huvudet för de berättelser som jag borde vilja skriva ner. Prestationsångest är ett spännande fenomen som sätter stopp för mycket.

Tillbaka i utlandet har jag varit och handlat. Det jordgubbsformade jordgubbsståndet med röda jordgubbar lockade och jag föll för frestelsen. Väl hemma tittade jag på förpackningen, på de röda bären och kände till min egna förvåning att det inte alls vattnades i munnen. Jag gav mig tillåtelse att stoppa en i munnen och lät den saftiga bärsaften fylla munnens alla vrår. Den smakade bara jordgubbe. Ingenting mer. Det kan bero på flera olika saker: Att jag som "vuxen" är fri att ge mig allt som jag vill ha och inte längre måste ha tillåtelse för att få någonting gott att äta. Det kan också bero på att jag vet att de är väldigt mycket besprutade och kanske inte alls nyttiga. Men med största sannorlikhet beror det på att jag sa nej när min pappa föreslog att vi skulle åka och plocka jordgubbar. Det har vi aldrig gjort och jag vet att jag så hemskt gärna ville göra det som barn, men han hade aldrig tid. Han jobbade mycket och visst förstod jag honom då. När jag senare under mitt liv äntligen åkte ut och plockade på en självplock upplevde jag den starka besvikelsen som bara kommer när man har velat göra någonting under flera år och äntligen får göra det med den enda erfarenheten att det inte alls var så kul som man drömt om...

Så för mig var det inte viktigt att plocka jordgubbar, speciellt inte när de svenska enligt rapporter ska vara mer besprutade än andra jordgubbar och med något konstigt besprutningsmedel. De svenska jordgubbarna som man drömmer om hela året skulle man helt enkelt inte äta.

Hur det var för min pappa vet jag inte. Jag tog förslaget inte speciellt seriöst, förren nu. Nu skulle jag äta jordgubbar och tänkte på hur ensam pappa blev den där dagen. L´vie och jag åkte och badade och han stannade ensam kvar hemma. Ville inte bada. Kanske hade han läst i morgontindningen om jordgubbsplockning och blivit sugen på det. Han kanske också vill göra det för att han aldrig gjort det. Kanske ville han göra det för att han också minns när jag tjatade på honom för flera, flera år sen. Jag vet inte hur det var för honom.

Hur som helst ångrar jag att vi inte åkte dit och plockade. Man måste ju inte äta så många. Man kan åka dit en snabbis och se det som en kul utflykt! Jag är förespråkare för spontana saker, men är så dålig på att spontant hoppa på andras idéer. Så tjata på mig nästa gång. Vi måste inte alltid vara så jävla korrekta och pålästa. Ibland måste vi bara ta dagen som den kommer och glädja oss över att äntligen göra saker som vi aldrig gjort.

Om jag ville skulle jag kunna se händelsen som "pay-back-time", men det är fånigt och falskt. Att han sa nej då var av en godtagbar grund. Att jag sa nej den här sommaren har ingen vettig grund förutom en eventuellt överdriven rädsla för besprutningsmedel. Pappa googlade och jag vet inte om han hittade något som var värre än att äta potatis med skal på. Den som varnade för jordgubbarna gör nämligen det. Jag tog bara ställning emot båda: jag skalar min potatis och köpte i år inga svenska jordgubbar. I fortsättningen ska jag nog vara med båda och då slipper jag den bittra smaken av söta jordgubbar...