Le Lotus d'Orange

Idag var jag inte någon eftertraktad kund, märkte jag. Oftas när jag går i butiker vill jag inte ha hjälp, då jag oftast vet vad jag vill ha, utan att någon försäljare säger att ALLT passar oerhört bra på mig. För det mesta vill jag inte ha någon att ställa frågor till, för jag brukar läsa mig till informationen själv.

För ovanlighetens skull ville jag idag ha lite rådgivning gällande skor. Jag har läst lite om de där Reebok Easytone som marknadsförs hårt just nu. Det som jag undrade var om den ovanliga formen kanske kan hjälpa mig att gå mer korrekt, då jag sedan länge har en tendens att vrida in fötterna och fördela tyngden på insidan av fötterna. Det kanske är bättre med hålfotsinlägg, men jag tänkte att kanske finns det ju en möjlighet att de där skorna också är en lösning.

Nåja, jag var inne i totalt fyra butiker som säljer skorna. Först efter att jag i en av dem sett överdrivet tydligt hjälpsökande ut, kom en säljare fram till mig och pratade. Fem minuter tidigare hade han tittat mig i ögonen och tvärt vänt sig om och gått i den andra riktingen.

I den fösta butiken var det värst, kanske för att jag inte är van att bli behandlad så. Jag kände mig så dåligt mottagen att jag hämnades genom att inte lägga tillbaka skorna som jag provat, vilket jag alltid gör annars. Aktionen som ledde mig till det handlandet var att efter att jag hämtat några skor som jag ville prova (endast högerskor fanns att tillgå) satt mig på en pall och tagit av mig min egna högersko, tagit på med en av de utvalda skorna och rest mig upp för att provgå. I detta ögonblick kom en säljare med tre kartonger. Jag trodde att han ville gå förbi, men han ville ställa dem på "min" pall. Efter att jag tagit några steg såg jag att en kund kom och satte sig på pallen. Det var i det ögonblicket inget problem för mig då jag änd inte ville sitta och försäljaren kunde ju samtidigt hjälpa mig när den andra kunden provgick sina skor - tänkte jag. Så blev det ju inte, som du förstår... Istället för att erbjudas vänsterskon, eller få en ursäkt att "min" pall var upptagen, vid vilken mina egna skor och två högerskor som jag ville prova, ignorerades jag. Jag kunde inte ens komma fram till mina skor, då försäljaren och kvinnan till "den viktiga" kunden stod ivägen. Jag sökte andra säljares uppmärksamhet, men de gick bara förbi efter stt vi haft ögonkontakt. Det var inte ens så att det var fullt med kunder, de pratade med varandra och fösvann bakom olika dörrar. Själv var jag paff och irritationen växte. Tillslut trängde jag mig fram till mina skor och lämnade butiken.

Samma behandling fick jag i samtliga butiker idag. Jag vet inte varför. Var det någonting jag ätit?

Att demokratin låg i dödsbädden visste jag redan länge. Att någon skulle dra ut sladden till andningsmaskinen på det sätt Angela Merkel och hennes kumpaner gjort hade jag inte förväntat mig. Frågan är nu hur begravningen kommer att se ut.

Först sa Merkel att kärnkraftens livslängd skulle bestämmas av den som betalade mest. Att lägga ut viktiga beslut om kärnkraften på e-bay är inte ett sätt att gynna demokratin. Det var då den hårda stöten, som senare visade sig vara dödsstöten för demokratin, blev en fullträff.

Igår drog de (Merkel med klan) ut de livsuppehållande maskinerna. Egentligen borde de nu ställas inför rätta för mord, men den som kan döda demokratin kan även hota rättssystemet till tystnad. Att Merkel & co. igår kunde slå fast att kärnkraften får leva längre än demokratin beslutat genom att, likt ett trotsigt barn, inte höra på folket eller de övriga beslutsfattarna med motivationen att det ändå kommer att ta längre tid att gå den rättsliga vägen och kunna ändra på deras beslut är ett stort mysterium för mig.

Jag hoppas nu på den enda som kan skydda demokratins barn. Jag hoppas på en som offrar sig själv för någonting större. Jag hoppas på en så kallad GALNING som också tar sig rätten att besluta över saker den egentligen inte får besluta över. Jag hoppas på den som genom en våldsam handlig tvingar fram till nyval. Är det inte hemskt att en person som alltid varit ack så mycket mot den typen av våld nu vill slå tillbaka på det sättet.

Man får inte döda demokratin och hota rättsystemet utan att bestraffas. Jag hoppas på någon som sätter stopp för Merkels idioti!

 

Under den ovan inlagda bilden står det "För att vår bank alltid var där för oss". Jag hajade till när jag såg den här affischen i en busshållplats. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto av den för att kunna diskutera den här i bloggen. För mig säger den att mannen nu är död. Det måste väl vara det som menas när en bil kör genom magen på en man. Att man inte hade något foto från olyckan och därför ville använda Photoshop för att ge en känsla av hur det var. En stor bil kör på en man, som levde lyckligt med en kvinna, bakifrån.

 

När jag tittar på bilden förstår jag också att de använt samma invecklade teknik som vi använde när vi var 8 år gamla och skulle rita en bild på tavlan med hjälp av "Overheaden", bara att de antagligen använt den lite modernare "Beamern". Det är en fruktansvärt dålig reklam, tycker jag. Om de nu inte vill säga "Du är bara lycklig innan du blir påkörd - ta vara på livet", men jag råkar veta att det inte var budskapet som de ville skicka. Dessutom ger de betraktaren den där tråkiga känslan av att man använt den tråkigaste metoden att göra reklam om denne tar sig tid att titta närmare.

 

När jag såg den där reklamen hade jag sett så många dåliga, men den tillsammans med en reklamfilm på tv där en kille plockar upp pengar ur en önskefontän för att betala sin hamburgare gjorde att jag ville skriva det här inlägget. Jag kan inte mycket om reklamfilmer, men jag vet att man ska försöka få åskådaren = den förhoppningsvis nya kunden, att förlika sig med det som händer på något vis. Varför väljer så många företag då att göra filmer där den som man borde känna igen sig med till en jävla idiot? Ska man förlika sig med en idiot?? Är det många av er som förlikar er med att vara en sån jävla idiot som i de där reklamerna? Det undrar jag verkligen, för om det är så är ju ganska mycket förklarat med varför det är som det är i världen och jag är helt fel ute med alla mina försök till att förstå mänskligheten.

 

Men jag tror att det egentligen är så att de som gör reklamfilmer idag är inkompetenta. På grund av att det cirkulerar så mycket hemmagjort och oproffesionellt i vardagen lägger ingen längre tid på att begrunda vad man egentligen vill åstadkomma med den reklam man gör. Man gör bara. Och det blir ofta fel. Det skulle vara så mycket bättre om alla slutade att bara göra och la mer tid på att begrunda det de planerar. Då skulle det vara lugnare i samhället och allt skulle vara bättre - ALLT!

Är det deprimerande att läsa bloggen just nu? Jag tror jag ska försöka bli lite lyckligare!

Igen har jag en dålig känsla i kroppen. Magen. Det är inte kul när man blir beskylld för att vara den som är svår. Jag vet inte om jag blir beskylld för det, men naturligtvis kan det se så ut. Vi skulle åka och presentera firman på ett seminarie i en stad långt borta. Jag ville gärna med, men eftersom det nu finns tågstrejk och restiden har förändrat sig från runt fem timmar till sju (tur och retur) på grund av diverse omläggningar i planen tyckte jag att det inte var sinnfullt att ta sig tiden för att åka dit. Jag planerar gärna och jag gör det bra. Förrförra veckan sa jag att vi skulle åka klockan 06:30, men då hette det att "det är min privata tid - jag åker INTE så tidigt". Vi enades om klockan sju. Vi räknade på tiden och fick fram att det skulle bli knappt.

Nu har det gått två veckor och den planerade resan är imorgon. Jag skulle gärna följa med, men ifrågasätter verkligen om det är klokt. Idag kom de till mig och sa att de ska åka klockan 06:30, eftersom det blir knappt med tid. Sedan lades ord i munnen på mig som att det var jag som inte ville åka tidigt. Det var ju den tiden som jag sagt från början! Nåja, nu undrar jag hur man kan beräkna 3,5 timmars resa för en sträcka som normalt tar två timmar och 40 minuter, när den tid som man plussar på är att trafiken står still vid 12 platser (byggarbetsplatser). Två kilometer stillastående trafik vid minst två av dem. Det tar i alla fall fem till tio minuter per plats. Nog det är ju nästan två timmar restid extra! Då kan man ju inte räkna in att man hinner på 30 minuter längre tid. Vart har de lärt sig räkna?

Nåja, det kan ju inte gå bra utan tur. Jag skulle ha kunnat följa med om det bara var det som var grejen, men det finns mer. Det som fick droppen att rinna över var att min kvinnliga kollega sa "om du inte står där klockan 6:30 imorgon har du haft otur". Det är klart att man ska hålla tiden, men om det nu skulle vara så att jag kommer en minut sent ringer man den personen som är sen. Det går att vänta en minut. Det är klart att man inte behöver diskutera det innan händelsen inträffar, men man behöver inte hota på det där sättet. Man behöver inte hota mig på det där sättet, eftersom jag i regel håller tiden, men om jag är liiite sen vill jag inte att hon leker sur busschaufför, istället för att hon (enligt vad jag tycker är normalt) ringer kort på mobilen.

Jag tycker inte om hur jag blir av den där människan, men det är jag som måste lära mig att hantera det hela. Jag följer inte med imorgon och det är inte för att jag tjurar som min pappa skulle ha sagt, utan för att jag tycker att det negativa överväger det positiva. Man måste tänka logiskt och vara förnuftig, synd bara att man då kan bli klassad som gnällig!

Man kan känna sig stolt över att man är svensk. Landet i norr med vackra, trevliga människor som är villiga att arbeta och som tycker att klyftorna mellan rika och fattiga ska vara så liten som möjligt. IKEA och H&M erbjuder design och mode till de med smal plånbok. Sverige är landet med vackra landskap, roliga traditioner och lugn inställning till livet. Med den bilden av hemlandet glider man genom livet i vissa andra länder och man uppskattas utan att man gjort någonting speciellt.

Den där illusionen bryts sakta, men säkert, sönder. Mer och mer tvingas jag le generat när svenskarna beskrivs som de som kan dricka mycket (- av tyskarna! De som vi tycker dricker en hel del). Denna bild av svenskarna kommer inte bara av att det finns så många som åker ner till kontinenten för att köpa hem busslass med alkoholhaltiga drycker, eller för att den höga svenska spritskatten förklaras med att svenskarna ju inte kan ta kontroll över sitt egna alkoholintag utan skulle (om skatten inte var så hög) supa ihjäl sig, utan mest av hur svenskarna beter sig i utlandet.

Men det är inte bara det som har inverkan på den mer och mer nedfläckade bilden av Sverige och dess folk. Inställningen att svenskarna är det bättre folket är inte bara någonting som vi har inom vårt egna lands gränser, utan vi tar det med oss när vi reser. Till och med när svenskar emigrerar till andra länder har många inställningen att det är de andra som ska anpassa sig. För detta påstående uppmuntrar jag er att höra dokumentärerna "Egotrippen" http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3103&artikel=4031459 och "Jävla vitskallar" http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=909&grupp=11698&artikel=3774446.

I Egotrippen säger en man ungefär: De lever ju på oss turister, så de får väl anpassa sig till oss. Vad skulle de göra utan oss?

Det är skrämmande att vi är ett folk som i vårt egna land mer och mer kräver att de som kommer dit lär flytande svenska och anstränger sig för att intergreras i den svenska kulturen, samtidigt som vi i andra länder vägrar lära oss det nya landets språk och istället för att anamma den nya kulturen på ett väldigt krävande sätt försöker få de andra att ta till sig den svenska kulturen. I Norge är svenskarna som polackerna i Sverige. I Spanien är svenskarna lika, eller värre än, de så kallade turkarna i Sverige. I Thailand ser svenskarna sig som frälsare. I Tyskland ses vi som alkoholiserade sexoholiker. I Afghanistan är det svenskarna som strider - vad fan har vi där att göra? I Port-au-Price var det just svenska poliser som togs som gisslan. Varför är svenskarna överallt?

Är vi ett folk att vara stolt att tillhöra? Jag börjar tvivla.

Jag är också en svensk som lever i ett annat land. Här känner jag inte en enda svensk person. Jag handlar inte choklad på IKEA eller ostbågar på svenska kyrkan. Jag vet inte ens var svenskarna träffar varandra, jag hör bara om det ibland. Språket som jag pratar hela dagarna är det inhemska och det anstrände jag mig jättemycket för att lära mig, eftersom jag inte kunde det när jag flyttade hit. Att jag gjort det har givit mig en bredare insikt och så förbannat svårt att man inte ens ska försöka är det inte.

Kom igen ni andra. Ansträng er! Dra inte skam över vår härkomst!

I vårt samhälle är det så viktigt att ha de riktiga kontakterna. Man får inget jobb man får inte ha kul, ibland... Man får ett svårare liv.
När man väl har de riktiga kontakterna (som är ett jättejobb, mycket svårare än att skriva ett cv) då står världen öppen. Man måste bara vara jättetrevlig hela tiden - alla ju möjliga arbetsgivare.

En kompis fick jobb, jag frågade varför han fick jobbet och fick svaret att han ju var där. En annan kompis fick det inte, för han sökte inte, för man får inte reda på att det finns en öppen tjänst om man inte hänger där. Där är innanför iniversitets skyddande portar.

Jag har alltid undrat varför man vill hänga där och festa med professorerna. Varför man vill sitta i 10-12 timmar  per dag och det enda vettiga man gjort var att koka kaffe. De kan göra det i flera år.

Eftersom min andra kompis inte är där så mycket får han inte reda på vad som händer. Jag undrar om jag har skuld i det för att jag inte kunde förstå varför han skulle hänga så mycket på universitetet. Att jag pratat över honom till min värld, i vilken man antingen söker jobb som står utskrivna, men egentligen inte de heller - egentligen söker man direkt med så kallad "spontanansökan". Då visar man att man vill jobba just där. Att man hittade det företaget utan att det stod nåt utskrivet. Denna spontanansökan måste skickas in i precis rätt tidpunkt. Man måste få in den precis när de behöver folk så att det hamnar där på bordet när de behöver någon ny.

I min värld går man till jobbet och sen åker man hem. man har ett liv utanför jobbet. Så är det inte i den där universitetsvärlden verkar det som. Där ska man vara sugen på att gå ut och dricka öl. Hänga med folk som man kanske har EN sak gemensam med. Man får jobbet när man visar sig tillgänglig. Då får man föreläsa. Då får man vara där. Då får man betalt. Och i slutändan får man bra betalt. Men då måste man vara professor... Man är bara garanterad jobb i upp till fem år. Sen måste man ha varit så där hyperengagerad igen för att få nästa tjänst.

Jag är engagerad i mitt liv och jag skulle inte kunna vara engagerad på ett sätt att jag alltid umgås med universitetsfolket. Det skulle inte räcka för mig. Det är inte ens så att de sitter på krogen och pratar om jobbet och lär sig nåt om det! Det är bara sådar tomt snack. Ingenting om hur man mår, ingenting om drömmar, idéer, fantasier, önskemål. Det finns många tabu. Man får nog inte säga att man någon gång vill ha barn. Det är ju ett hinder. Man ska vara singel, men ändå inte. Hängiven, alltid där, utan planer på att vilja göra livet till någonting större. Man ska vara sån där tokig professor, men man ska vara vän med andra professorer. Usch. Det skulle inte jag klara av.

Var precis inne på facebook en sväng. Usch vad tråkigt det är egentligen, men det vet ni ju redan att jag tycker. I alla fall måste jag lägga in ytterligare en klagande kommentar. Det finns tydligen en fotograf som är yrkessam i min gamla hemstad eller i närheten. I alla fall ser jag så ofta samma typ av bild massa gånger. Flickor som lutar huvudet mot de knäpta händerna som de placerat på en spegel som ligger på ett bord. Modellen sitter på en stol med benen under bordet. I bakgrunden har fotografen eller hennes (ja, jag är övertygad om att det är en kvinnlig fotograf) hjälpreda gjort väggen rosa. Modellen tittar antingen genom spegeln in i kameran eller direkt in i kameran.

Jag förstår inte varför så många går dit och låter sig fotograferas och jag kan inte förstå att de alla sedan väljer att lägga upp bilden på facebook.

Det blir ingen vackrare bild för att 1000 halvvackra/helxxxx tjejer fotograferas på samma sätt!

Det är så roligt vad folk säger. Jag hittade en citatbok, som jag gjort, från universitetstiden i byrålådan och kunde inte låta bli att le brett och ibland skratta till. Det mesta är nog roligt för att jag minns situationerna, medan andra funkar bättre lösryckta ur sammanhanget. Kanske är det till och med roligt för er?

Det fanns en professor som tydligen var min favorit när det gälde citat. Hans ord förekommer oftare än andra i min lilla bok. Han föreläste i mekanik. Det var en trevlig typ som inte tog sig själv på för stort allvar och höll båda fötterna på jorden... ja, något annat kanske kan man i och för sig inte förvänta sig av en professor i just mekanik.

"Jag ser att ni tittar på klockan, men jag lovar - det klarnar snart" och "summa av kardemumma på känsla" är några av de filosofiskt uttryck han använde sig av i slutet av en lång föreläsning om någon av fysikens alla regler eller mitt i den.

Han försökte alltid snällt underlätta för oss stackars studenter som förtvivlat och med känsla av vanmakt för att man helt enkelt inte förstod vad han försökte förklara med uttryck som "Ska jag göra det för att krongla till det?" eller lugna oss mitt i tentastressen med orden "Allt det skit vi håller på med, det behöver man inte" och "Det mesta vi sagt hittills i kursen kan man klara sig utan".

En annan favorit var matematikprofessorn som orimligt ofta sa att grafen X2*-Y2*=0 var "Ohyggligt intressant". Alla vi andra dödliga tyckte väl inte att den grafen var så himla mycket intressantare än de andra strecken vi ritat med hjälp av diverse matematiska formler... För att ta sig ner på jorden och ge oss visst mod sa han ibland saker som "Det är ju nästan som att fuska och det är ju alltid bra att göra om det underlättar". Visste kittlar det att använda hans ord som grund till att ta med sig olagligt material med in i tentasalen, men det gjorde vi inte.

De bästa uttrycken klarade ändå böckerna av med uttryck som "Avtar uppåt, alltså åt vänster". Inte konstigt att man som student tittar djupare i glaset efter veckor av dessa ordlekar som man dessutom tvingas förstå.

* naturligtvis upphöjt

Jag ville inte bli dagisfröken för att slippa säga åt andras ungjävlar att plocka upp efter sig. Ändå är det där man hamnar! Dagiset kallas inte för dagis utan arbetsplats och ungarna har alla hunnit fylla 25, de flesta är dock betydligt äldre. Det är inte roligt att tjata, det är inte roligt att vara tjatkärring.

Den situation som utspelade sig idag påbörjades igår, men har egentligen pågått hela året. Jag har haft tid över (som vissa andra kallar det) / tagit mig tid (som jag kallar det) och städat upp på firman. Det är inte alla som gör det, men de flesta hjälper dock till. De flesta gömmer sig bakom orden "Men jag vet inte vad man ska göra med det" om alla papper som ligger runt (och ja, jag menar det i dubbel bemärkelse! De verkar föröka sig exponentiellt).

Diskussionen var först väldigt allmän, men när den som anser sig vara befriad från sådana uppgifter blev den mer direkt och resultatet var att firman var städad fem minuter efter avslutad diskussion. Det är så enkelt när alla hjälps åt istället för att en försöker hålla ordning och de andra stökar till.

Men! Två timmar efter diskussionen stod lik förbannat två pärmar en decimeter från bokhyllan på golvet istället för i hyllan! Jag suckade djup och påpekade på ett hyffsat snällt vad som var fel. Vi visste alla att det var den som hävdar att han inte har tid att plocka och på heder och samvete lovar att han alltid tar bort alla hans saker. Hans svar var: Men jag ska ju använda dem imorgon. Han förstår helt enkelt inte att det inte är normalt att ställa två pärmar på golvet i en annan persons kontor istället för att antingen ställa in dem i hyllan eller ta med dem till sitt eget rum. Hans försvar var att han ju skulle använda dem imorgon och inte orkade bära dem till sitt rum eftersom han då skulle vara tvungen att tillbaka dem. "Det är ju ologiskt att släpa saker fram och tillbaka i onödan". Vi håller alla med, men då måste de inte stå på golvet var svaret han fick kastat på sig, varpå han kontrade med att "det ju bara är två pärmar" samt de frammuttrade orden "ska man bli kontrollerad hela tiden nu?".

Bah! Tur att arbetsdagen var slut för det finns ytterligare en anledning till att jag inte blev dagisfröken, jag får nämligen sådan lust att slå in vett i blåsta personer och eftersom jag är uppfostrad att inte göra på det viset (och jag orkar inte ta de rättsliga följderna av ett sådant beteende) så mår jag dåligt i mig. Jag vill inte må dåligt i mig.

Folk är så hemska och egoistiska. Minsta lilla möjlighet till att få egna fördelar utnyttjas till max och det gäller allt. Så fort det är för lång kö och det känns som att det kommer att ta en evighet innan man kommer fram och en ny kassa öppnas kastar sig de som står längs bak fram. Till synes utan att tänka på att de som står framför stått längre och kanske också vill fram. Nej egosimen ska segra, till varje pris. Folk är så hemska och egoistiska. Jag har aldrig till om dem och kommer inte göra det heller.

Dessutom: Är det verkligen någonting att fira att en kvinna skjutit fem älgar på två dagar när hon tidigare skjutit en på 17 år? Jag fattar inte varför det skrivs om henne som någon slags hjälte när hon bara är en idiot!

Fortsätt hylla idioterna. Jag kommer aldrig börja gilla folk.

Jag fick berättat för mig att när en kompis till mig skulle ta upp sin båt fick denne ingen hjälp av de som stod och tittade ett par meter bort. Det fanns några småproblem och normalt* hjälper man till. På sjön hälsar man på varandra och när någon ska lägga till hjälps man åt. Men det kanske var förr i tiden och eftersom jag inte är så gammal så är förr i tiden inte för speciellt länge sen. Varför hjälpte de inte till? Kunde de inte avläsa situationen? Stod för många där för att någon skulle ta initiativet att hjälpa? Det är ett vanligt problem i dagen samhälle att folk inte hjälper i nödsituationer där många människor är vittnen.

På bussen förra veckan såg jag en tant med krycka som skulle resa sig innan hållplatsen. Det är många som förstår de gamla, att de är rädda att inte hinna av, men i stället för att försäkra de gamla att man som medmänniska kommer att hålla dörren "har man förståelse" för att de reser sig för tidigt. Jag tänke helt seriöst när gumman stapplade fram att "Om hon ramlar och bryter lårbenet ska jag bara säga - Varför resa sig innan hållplatsen?". Hur jag verkligen skulle reagera vet jag inte för hon ramlade inte. Det finns ett ansvar vi har som människor. Vi ska jobba i grupp. Ensamma är vi inte speciellt starka.

Det borde finnas en trygghet i samhället som vi kan luta oss mot. Att bussen inte åker ifrån, att människor frågar vad som händer om någon tar av sig kläderna på skolgården (http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/475431-dod-naken-kvinna-hittad-pa-skolgard) och ingriper när misshandel pågår.


*som jag känner det är här definierat som normalt

Känner att jag är lite stingslig (utan att ens ha mens) och att jag spytt lite galla över livet den senaste tiden. Kanske har jag inte uttryckt det så illa på bloggen att ni uppfattat det också, men jag känner det själv. Därför måste jag skriva kort och berätta att en rörmokare kom till oss i onsdags och fixade rören. Det hade till och med vår ej närvarande hyresvärd givit i uppdrag. Rörmokaren var inte som andra hantverkare som tittat in i vårt krypin de senaste åren, utan han (efter att han fixat bort proppen) tittade på röret med hål i och sa (till vår stora förvåning) att han ju måste fixa det! (Backgroundinfo: I badrummet fanns sen L´vies försök att rensa ett 2 cm i diameter stort hål i röret från handfatet, eftersom metallen var så tunn att man med ett lätt tryck med tummen kunde ta bort metallen - inte bra)

Rörmokaren fick oss också att skratta när han tydligen (jag fick det berättat för mig efteråt) frågat L´vie: "Är det du som har förstoppning". L´vie hade svarat med skratten i halsen att det inte var han utan att det var stopp i avloppet i lägenheten.

Denna vecka tycker jag alltså om hantverkare. Det händer inte ofta, så man får njuta när tillfälle ges.

Jag vet att jag inte alltid verkar respektera mina kollegor och medmänniskor när jag skriver om dem, men det är inte så egentligen. Det är bara det att det finns saker som stör när människor tvingas ihop. Jag tycker att det är väldigt konstigt att alla inte vet de självklara saker som man ska veta och de tycker detsamma, men omvänt och annorlunda.

Vi hade möte igår. Mötet hade jag kallat till för att vi skulle förbereda oss för nästa mässa där vi ska representera företaget. Det behövs föreberedelse när man inte har erfarenhet. De som har erfarenhet kan hjälpa de utan att undvika nybörjarfelen som man så ofta gör när man är just nybörjare.

Hur som helst halkade vi naturligtvis in på "Dresscode". Det är inte så viktigt för mig att man klär sig lika som andra, jag har min egna stil och det sticker nog i ögonen på folk, MEN jag tycker att när jag representerar företaget ska man minsann göra som företaget vill.

Chefen har påpekat att han inte tycker om att man inte har affärsmässiga kläder, men han säger ingenting direkt, varvid vissa kollegor utläser att det inte är viktigt. Så samtalet igår handlade alltså om klädkod och vi enades om svarta byxor och krage. När detta var klart och beslutat säger en kollega helt plötsligt "Ja, ok. Men jag vet inte än vad som ser bäst ut. Kanske tar jag en svart jacka eller en brun. Kanske min lila. Och då blir det beiga byxor till". Suck igen. Det var ju redan beslutat att vi skulle ha svarta byxor. Då kan man inte komma och säga att man ska ha beiga för att de passar bättre till en lila jacka!

Det stör och allt blir så svårt. Man försöker snällt undvika att en kollega gör bort sig genom att åter igen ta på sig en glittrig t-shirt och turkis jacka. Att hon inte har stil vet vi ju och det är ju därför vi tvingas diskuteraklädkoden. Hon störde sig dessutom på ordet dresscode (som egentligen är ett allmänt accepterat uttryck för vilken klädrikting som förväntas) och tolkade det som att vi alla måste färga och frisera hår så att vi ser lika ut. Hur kan det vara så svårt?

Vi var på fest i lördags. Festen firade att en advokat fyllt år. Det egentliga syftet med festen var dock att sammanföra människor som paret (födelsedagsmannen och hans fru) inte träffat på länge. Eftersom han som bjöd är advokat var det många advokater på festen. Det kan bli kul eftersom de av princip är väldigt pricipfasta. De vrider gärna på regler till sin fördel. Ofta får de rätt. Då är de också nöjda. Jag är också ganska bra på att vrida på regler. Det betyder att advokater blir uppretade. Det är lite kul, när man inte har nåt bättre att göra.

Men jag var helt snäll och höll mig utanför diskussioner. Jag satt tyst och lyssnade på i vilka biltvättar man får klubbor att suag på och i vilka man bara får ett dammsugarmynt. Jag sa inte heller någonting när en berättade om Greklandssemestern där han fått en drink i isglas och att grekerna är så överdrivna och ska lyxa med så konstiga grejer och att det bara är någonting som grekerna kan komma på. Istället för att berätta att vi fick sånna glas som barn på vintern med varm dryck i sa jag ingenting. Snäll och tyst lyssnade jag med när de andra pratade. I tre timmar.

Sen hamnade jag i köket. Där började jag prata med en tjej som frågade varifrån jag kommer. Sen fick jag åter höra vad Sverige är. Det är någonting man vänjer sig vid här, att de tror sig veta vad som händer i Sverige och så fort man sagt att man är svensk måste man i varenda tema höra hur det är i Sverige av en tysk som aldrig varit där. Jag har slutat försvara landet och förklara hur det egentligen är, för de tror att de VET och även om jag vill att de ska veta att alla svenskar inte alls är kungafamiljskåta så är det inte värt diskussionen. Vissa tyskar blir aggressiva när man berättar att inte alls hela svenska befolkningen trängdes i Stockholm under kungabröllopet i somras, utan att de flesta var turister.

Nåja, jag höll mig från diskussioner och studerade istället folket som samlats i trerummaren med högt i tak. Hur kroppsspråket var, vilka som pratade, när de pratade, om vad de pratade, vem som blev full, vem som verkade nervös, vem som pratade med vem... Ändå lyckades jag med en mening trampa rakt i klaveret! Ämnet var rökning inomhus.

Jag stod som sagt i köket och pratade med en tjej. En kille (tjejens pojkvän, visade det sig sen) kom in och tände (helt normalt) en cigarett. Jag sa, utan att tänka efter att det kunde vara fel, att jag nte tycker om rök och att alla andra rökare gått ut på balkongen. Han blev snopen och det kunde allt vara klart där OM INTE en man kommit in köket och precis hört mina ord och sagt "Men husherren har sagt att vi får röka i alla rum!". Min första tanke var att han skämtade, för det är väl ingen som använder ordet "Husherre" i dagens samhälle? Han var helt seriös. Han jobbar tydligen som skrivare-försäljare i en liten grannstad, så jag förstår att han tycker att han ska kasta ur sig sådana fina ord för att verka vara någonting. (Förresten är han ingen bra försäljare för när jag gissade på vilket företag i samband med att berätta att vår firma letar skrivare så tog han inte chansen att skaffa sig en ny kund utan fortsatte leka besserwisser. Jag skulle aldrig ha rekommenderat hans firma för chefen, mendet vet ju inte han.)

Nåja, han blev sur för att jag sagt vad jag sagt. Sen pressade han på och tände också en cigg. Då sa jag att om det är så så får jag väl acceptera det och gå hem eftersom jag reagerar starkt på cigarettrök. Det hade också varit okej. Han släckte ciggen och fortsatte med att han tycker att ickerökare försöker styra över rökarna. Jag kontrade med att det ju är rökarna som tvingar icke-rökarna att röka bara för att de vill röka och det är egoistiskt!

Han tyckte att det då skulle gälla allt och jag sa att det ju gäller allt, förutom att rökarna fortfarande är bongstyriga och vägrar inse det. Jordnötter är ett sånt tema där man måste acceptera att det finns allergiker. Han tyckte, efter att jag berättat att man inte får äta jordnötter i flygplan om det finns en allergiker med, att det är idioti att ta hänsyn till allergiker och att allergiker är E G O I S T I S K A! Han fortsatte med att "tänk om en som är jätteflygrädd måste äta jordnötter för att behålla lugnet finns med då". Vem bestämmer att hans rädlsa är mindre värd. Jag frågade lugnt "mindre värd än...?" och fick svaret "en som är allergisk".

Herregud! Vad är det med de där rökarna? Har de rökt bort de delar av hjärnan som ger människor empati och kunskapen att tänka efter? Är det inte självklart att "den flyräddes rädsla" klassas som minder allvarlig än "allergikerns död"?

"Jag tar hellre livet av mig än att jag gör det" sa en kollega till mig idag i telefonen. "Det" var att lägga ett par flyers på ett bord på en mässa dit hon åkt för att just lägga de nytryckta flyersarna på ett bord, samt prata med folk för att få kontakter. Det visade sig att hon istället för att lägga flyers på ett bord ska ha suttit snällt och lyssnat på föredrag som hon tyckte var intressanta. Hon använde företagets chans att komma in på ett nytt marknadsområde till att fortbilda sig själv.

Det var ingen nyhet för mig att hon är en stor egoist. Allt i hennes värld kretsar runt henne på ett annat sätt än alla andras världar som i och för sig också kretsar runt sig själva. Jag blev bara väldigt sur på att hon sa det där med självmord. Det kan man inte säga. "Jag tar hellre livet av mig än att jag lägger några flyers på ett bord". Naturligtvis undrar ni vilka skäl hon hade till att uttrycka sig så. Jag säger att hon inte har några. I hennes värld är bara allt väldigt svårt. Hon har problem att gå över ett golv för att det finns dammtussar där. Hon är bra på att säga "Nej! Det gör jag I N T E" och folk låter henne hållas, precis som hennes föräldrar lät henne göra som hon ville när hon var barn. Synd bara att min vilja är starkare, med mig får hon problem eftersom jag inte säger " Nä, men låt det då vara" utan frågar "Varför?". Ofta har hon inga svar och blir då arg och ibland kastar hon saker, oftas börjar hon gråta.

Jag gör det inte ofta, men eftersom A L L T är svårt för henne kan jag inte låta bli ibland. T.ex. om telefonen ringer och bara hon kan svara eller när breven måste öppnas och antecknas i en bok och alla andra har massa att göra medan hon står med posten i handen och frågar vart hon ska lägga breven. Hur svårt är det att öppna ett par brev?

Hon var anorektiker en gång i livet och skyller nu allt i sitt liv på sjukdomen. Att hon själv har ansvar i sitt ansvarslösa, egoistiska liv inser hon inte. Att det inte går att tjura till sig allt inser hon inte heller.

Hennes försvar till att hon inte skulle lägga flyersarna på bordet var att hon tyckte det var pinsamt för det inte fanns några andra flyers i samma anda på bordet. Det fanns inga flyers på bordet, förutom de som hade någonting mer precist att erbjuda än vi. Hon tyckte att hon inte kunde sälja sig så. Att det var ett företag hon skulle representera hade hon helt glömt. Istället förklarade hon för mig att hon skiter hur det går för företaget och om hon inte ska representera företaget imorgon ska hon minsann ta semester och åka dit privat! Hon stannade inte heller på middagen som hörde ihop med föredragen, utan valde att åka hem i förtid.

Vem går på en mässa för att presentera ett företag i svarta urtvättade jeans och en blå jacka, under vilken en lila t-shirt med texten "I´m an Elefant" i glitterskrift bärs??? Kan man vara mer bakom flötet än hon?

Och nej, kollegan är inte 19 år och uppvuxen i skogen. Hon är 45 år gammal, vad som kallas högutbildad med år av erfarenhet i bakfickan.

Jag såg en småbarnsfamilj igår i parken på väg hem från jobbet. Pappa, mamma och två små pojkar. Ena pojken hade blöja och den behöves tydligen kontrolleras mitt på bänken vid gångbanan. Jag är inte så känslig, men som tidigare nämnt tyckte jag inte att det var så himla kul när en mamma bytte blöja på bordet i en restaurang, när jag skulle äta. Igår i parken åt jag också, men tittade bort. Tycker inte det är så mycket att se heller, så det var egentligen inget konstigt. Jag märkte bara att jag tyckte det var mer okej än jag brukar tycka. Var det för att pappan gjorde det? Och i så fall - för att han är en man eller för att han gör det på ett mindre provocerande sätt?

Jag tänker mig att mammor lägger barnet på bänken, så att man känner känslan "Blä, jag vill inte sätta mig på den bänken, tänk om jag får barnbajs på jeansen". Den här pappan hade barnet i knät. Var det därför det var mindre provocerande?

Jag tycker inte heller att det är så jobbigt när en man står och kissar i offentligheten, så där lite längre bort från vägen. Däremot tycker jag att det är irriterande när kvinnor kissar på samma plats. Varför? Jag är ju själv kvinna och jag vill ha samma rättigheter som män, men ändå trycker jag ner kvinnorna och lyfter upp männen i sådana situationer. Är det så att män tycker sig få göra och därmed utstrålar mindre energi? Är det för att kvinnor tvingas göra det mer trotsligt för att de egentligen inte får? Är det för att en kvinna som byter blöja blänger på en när man går förbi medans en man är helt koncentrerad på uppgiften?

Varför reagerar jag som jag gör? Om det har med utstrålning att göra - hur kan jag i så fall ändra det nästa gång jag känner mig tvungen att kissa i nattmörkret på väg hem från krogen så att andra inte blir provocerade?

Tänk om jag hade fått det som jag nu är så avundssjuk på att andra har! Då hade jag ju inte heller varit nöjd!

Det sa jag när jag varit ute på den där hemska sidan Facebook. Där "skryter" folk om sina hus de köpt, om lägenheten de renoverat, om barnen de fött. Det är deprimerande. Som en evig återträff med klassen. Vem har lyckats?

Jag kollade runt på barnfotona. De ser ju lika ut allihopa, i princip. I alla dessa album fanns många kommentarer: Söt!, Åh! Vill bara pussa!, Kramis sötisar etc etc. I alla album stod det något, förutom under bilden på den lilla flickan som fötts med Downs syndrom. Det syns ju. Vad är det? Varför låter vi detta äckliga beteende fortgå? Usch.

Nä, jag ska inte låta mig tryckas ner av mina egna tankar och jämförelser, för det är så: Jag skulle inte varit nöjd om jag hade det som de alla har, för jag är faktiskt nöjd med det jag har. Fast att jag inte har det perfekta Facebooklivet. Jag ska försöka lista ut vad det perfekta Faceboklivet är nu när jag halkat in i den skumma cybervärld, som jag egentligen aldrig ville in i.

Hjälp mig gärna sammanfatta.