Av någon outgrundlig anledning har jag ingen lust att skriva. Det går väl bra nu. Vi har diskussioner på jobbet. Denna vecka om huruvida 15 minuter i en flexibel arbetsvärld är övertid som man kan plussa ihop över ett par månader och sedan ta ut extra lediga dagar eller inte. Folk måste planera själva och ta ansvar för sina egna arbetstider, tycker jag. (Alltså, jag tycker inte att 15 minuter eller en halvtimme är något att snacka om). Däremot borde arbete belönas och när övertid inte betalas ska de extraarbetade timmarna tas ut som ledighet. Mina kollegor väntar på att chefen ska skicka hem dem en dag eller komma och tacka dem för att de gör sina jobb. Det kommer inte att hända och jag ser varje månad det enda tacket som jag räknar med på kontot. Lönen är det enda tack vi kommer att få och det räcker bra för mig. Jag jobbar inte mycket övertid. Det viktiga är ju ändå att jobbet blir gjort, men som anställd måste man ta vara på sin hälsa och som chef ska man hålla de anställdas motivation på topp. Det är ingen svår balansgång när folk känner sina egna gränser och tar för sig av sin del av kakan.

En annan sak som jag inte förstår är att olk väljer att diskutera emot att vi äntligen fått beviljat (efter att jag grävt fram några paragrafer i lagboken) att ha två veckor semester i streck. Man ska inte ha sådana små fjuttiga dagar här och var under året. Semester betyder återhämtning och man kan inte återhämta sig på tre dagar. Jag visste inte att det var sådant problem för folk att vara lediga. Arbetsnarkomaner.

Ur Aftonbladet idag:

Ett intensivt arbete pågår för att spåra om några smittade grönsaker kan ha tagit sig in i svenska butiker.

Roter Mohn betyder kornvallmo (enligt wikipedia) och är ju bara släkt med opiumvallmon. Bara så att ni läser det jag skrivit med baktanken att jag vet vad det är i. Jag är mer skeptisk till om det verkligen bara är kornvallmo i.

Hanf betyder helt enkelt Cannabis, men det syns ju hyffsat tydligt på bilden.


Jaha. Då var det ännu en gång bevisat att droghandeln egentligen inte måste vara illegal. Jag tar själv inte droger och jag har ingen avsikt att börja, men jag är ändå emot att droger är förbjudna "för folkets skull" när det inte alls är för folkets skull, utan för att de som har kontroll över drogerna ska kunna pressa upp priserna. Vilka är det som har kontroll på droghandeln? Vilka är det som konsumerar? Skulle cigaretter vara billigare om konkurrensen var högre? Skulle rökarna kräva fairtrade-cigaretter om de var billigare? Har de som odlar tobak bättre liv för att priserna är höga i västvärlden? Hur mycket mer drogade är folket i Nederländerna? Hur mycket mindre drogade är folket i Sverige om man verkligen räknar alkohol som en drog? Är det verkligen sämre om folk går omkring och var höga och glad än höga och panka?

Att bada i opium/marijuana-bad med ångor med samma (i min föreställning) effekt som vattenpipa är tillåtet. Att röka en joint betyder höga böter eller fängelsestraff. Att köpa dyra bantningspiller med samma effekt som amfetamin är tillåtet, medan att gå smal på grund av amfetaminberoende är en grund att stötas ur samhället. Var ligger problemet egentligen. Jag är kanske extra överdrivet kritiskt och inbillar mig följande påstående, men är det inte lite konstigt att sådana produkter dyker upp på marknaden ganska snart efter att USA rapporterat att de tagit kontroll över drogfälten i Afghanistan?

(Jag hittade inte artikeln om bantningsmedlet som stoppas av tullen i större utsträckning i år än tidigare år. Du får söka själv)

Förra veckan hade vi möte. Den här veckan hade vi möte. Däremellan fanns ett viktigt möte.

På förra veckans möte var bara 60 % av företaget närvarande. Det betydde att mycket inte kunde bestämmas, men förslag kan ju naturligtvis diskuteras. Jag sa vad jag tyckte angående ett projekt. Det var att projektet skulle byta huvudansvarig, för att ingenting hänt inom det projektet under sex månader, speciellt inget under maj månad som var den månad då någonting skulle ske. Det var min syn på det hela. Jag fick medhåll från de andra två (60% är tre personer). Jag underströk med att jag egentligen inte har med det projektet att göra, men det är det jag ser som "lite utomstående". Det beslutades att ett möte skulle äga rum där de berörda skulle diskutera situationen.

I förrgår var det igen veckomöte med hela företaget. 100 % var närvarande. Det där mötet i vilket förslaget skulle diskuteras hade ägt rum. Det mötet var jag inte delaktig i eftersom jag inte är med i det projektet. Det enda som gör att jag intresserar mig är att jag är project manager i företaget, alltså ansvarig för att projektfördelningen och arbetsbelastningen fördelas på ett vettigt sätt inom företaget. Därför har jag lite att säga till om, även när jag inte är involverad. Hur som helst var det möte och eftersom jag inte hade fått någon annan information än att de bytit ansvarig i det aktuella projektet presenterade jag förändringen när den punkten kom upp. Jag gjorde det först efter att jag märkt att de andra inte tyckte att det var viktigt att det togs upp, men jag tyckte det var det.

Det blev fel. Han som blivit av med ansvaret tyckte att JAG tagit beslut över hans huvud (jag fattade inte varför han trodde att jag hade sådana befogenheter) och de som varit med på förra veckomötet förklarade att de inte hade tyckt att det var någonting att diskutera på mötet, eftersom det var ett bra förslag. Jag kan väl tycka att den ansvarige som förlorar den posten har rätt att veta det i alla fall och utgick från att han fått reda på det. Informationen fanns även skriven som förslag i protokollet (som han inte läst) från förra veckan.

Nu har jag en obehaglig känsla av att det jag säger ibland uppfattas som lag av några kollegor. Det är skönt på ett sätt, men hur kan de tycka att jag som vanlig kollega på egentligen samma "nivå" som dem, som är yngst och bara 6 månader längre i företaget än de har mer att säga till om. Oj, hur ska jag handskas med den här makten? Jag måste nog ta ett steg tillbaka och bara prata i saker som verkligen är viktiga för mig. Då kan det bli riktigt bra här i firman.

Igår var en dags som jag minns mina dagar för 10 år sedan. Jag gick upp, diskade, plockade undan lite. Sen åkte jag till jobbet. Under lunchpausen åkte jag till verkstaden och hämtade bilen som fått ny olja, tändstift, filter och så. Sen åkte jag hem och där blockerade byggarbetare min väg. Mitt emot vårt garage ska nya garage byggas och en traktor och en liten lastbil stod ivägen. Fortsättningen av dagen var också planerad - nämligen att gå tillbaka till jobbet efter att jag parkerat bilen i vårt skyddande garage. Sen skulle jag ha jobbat till klockan 17:30, gå hem, städa upp och vänta på besöket som skulle komma 18:30.

Till klockan åtta planerades besöket att stanna och klockan halv nio väntades jag hos en kompis. Så fullspeckat var mitt schema redan vid lunch, men där satt jag och kunde inte parkera för att en traktor stod i infarten. Man kan tro att jag reagerade surt, men det gjorde jag inte. Jag stängde av motorn, gick lugnt ur bilen och bad om att få köra in i garaget. Mannen sa att han alldeles snart skulle flytta på sig. I lugnt tempo arbetade han vidare. Taktiskt nog satte jag mig inte i bilen, utan stod tyst kvar och väntade. Och han tog sig sin tid. Inte många minuter, men kroppsspråket sa att han minsann skulle jobba vidare i samma tempo. Som om att han trodde att jag var hemmafru och att sådana har all tid i världen. Om han bara visste. Jag lyckades inom de kommande 10 minuterna parkera bilen (snyggt och snabbt trots att det var väldigt, väldigt trångt), rusa tillbaka till jobbet och jobba. Det enda som inte höll i min planering var att jag tvingades jobba över och först klockan 18:25 kom från jobbet. Eftersom jag har tre minuter hem hann jag innan besöket. Mellan mina två kvällsplaner var jag även tvungen att gå förbi jobbet och kontrollera en utskrift. Så kan man göra när arbetsvägen är kort.

Men det var en bra dag. Den flöt på och jag hade kul. Nu ser jag fram emot en hyffsat lugn dag med träning och slappning framför tv:n.

Jag lyssnar på Vetenskapsradion just nu och jag kan inte låta bli att skratta till när biologen Gunnar Fredriksson med talfel ska prata om motståndarna till vindkraftverk. Först lärde han mig ett nytt ord, så tack för det. Overderhäftig (synonym med otillförlitlig, osann, oriktig, felaktig, opålitlig, falsk). Han säger uttryck som "...uppblåsta med asså många tiotals gånger och sånt här va och det är olyckligt" och "någon sorts lugn fakta i bakgrunden". Jag kan förstå att han blir nervös när han ska prata i radio och mycket är förlåtligt, men att i en intervju om vindkraft måste man lära sig att säga ordet VINDKRAFT utan problem och inte "vindkraTTverjk". I texten på P1:s hemsida står precis mina citat från herr Fredriksson, men där har de korrigerat hans tal. Synd. Det var ju så roligt.

Från sverigesradio.se:
– Motståndarorganisationerna kommer ofta med väldigt ovederhäftiga argument. De hävdar att Energimyndigheten är köpt och att siffror är uppblåsta 10 tals gånger och det är olyckligt. Jag vill att debatten ska föras med någon sorts fakta i bakgrunden, säger Gunnar Fredriksson som är vice ordförande i branschorganisationen Svensk vindenergi .


Vill du också lyssna på talfel? Klicka på länken nedan och hör vice ordförande i Svensk vindenergi tala efter 9 minuter och 10 sekunder :):
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=4522950

Dataskydd. Så många företag gömmer sig bakom detta ord. Dataskydd har blivit synonymt med dålig kundservice. Om man tappar bort sina lösenord finns det ingen möjlighet att komma fram till informationer. Vem ringer ett företag och frågar om de kan skicka en faktura en gång till? Till den angivna adressen. Vad skulle det ge för konstiga uppgifter? Vad kan man läsa ut av att man får en faktura skickad till samma adress som den en gång skickats till?

Det handlar inte om dataskydd. Det handlar om att de vill göra så lite som möjligt.

Det verkar kunna bli ett Askmolnets dag! Eller vecka. Jag hoppas så att askmolnet når Europa snart och att flygtrafiken hindras.

Flickan: Han tvingade mig att ha sex Kyrkan: Han är en förebild.

Föreställ dig att det är en del i en pjäs. En spelar flickan och en kör spelar kyrkan. Det var det som jag hörde i huvudet när jag läste meningen.

Igår när jag gick genom parken på väg hem från jobbet såg jag två av a-lagarna kasta frisbee. Den råkade hamna lite fel och flög direkt mot mig. Han som kastat ropade "förlåt!" och han som skulle fånga trodde nog att jag skulle bli arg och skyndade sig fram. Jag blev naturligtvis inte arg, utan försökte fånga frisbeen. TYPISKT att jag inte lyckades! Sen ville jag kasta tillbaka den och frågade först om lov (jag fick) och sen kastade jag den. Det gick bra. Nu hoppas jag på att de står där varje dag (a-lagare har ju en tendens att hänga på samma ställe jämt) och att de kastar frisbeen till mig varje gång. Det skulle ju vara roligt. Tror du att det blir så?

L´vie berättade för mig igår om att han på tågstationen i Hamburg sett en uteliggare som var liten, smal... en liten krake, stackare eller, ja, vad man ska säga. Han gick osäkert och tittade mest i marken. Sen höll han på att krocka med L´vie och det var ju naturligtvis lika mycket bådas fel. Kraken hoppade fort åt sidan och sa förlåt och skyddade sig (som att han ofta får stryk när det händer). L´vie reagerade med att samtidigt be om ursäkt och det på ett väldigt artigt sätt. Här i Tyskland niar man ju varandra, men folk i allmänhet tycker att uteliggare och andra "oviktiga personer" ska duas. L´vie sa typ översatt "Oj, ni får ursäka mig". Kraken tittade då tydligen upp mot honom, log och sa "Tack...". Gör det inte ont att veta att det är så folk har det ändå? Att det finns folk som från hjärtat tackar den som ber om ursäkt för att de nästan krockat istället för att putta undan? Snälla ni, behandla folk med respekt! Även krakarna!

Jag måste kanske också erkänna att jag också undrar vad jag har för inställning till arbete när jag sitter här på jobbet en fredag klockan 17:00 och planerar att stanna ca en timme till när jag ändå kom till jobbet klockan 07:30 i morse.

Men jag har lärt mig att ignorera, göra mitt jobb och njuta av mitt liv ändå. Det är ju bra med flextider och jag trivs med att kunna öppna min blogg i tid och otid..

Just nu står min chef (55 år) med vår praktikant (säkert också 55 år) och pratar skit om "unga människors inställning till arbete". Vad har man för inställning till arbete om man läste det man läste på universitetet för att "det var det enda som jag kom in på" och sen "hamnade i den här firman genom min kompis" för att senare "ta över firman från kompisen för att relationen inte fungerade på annan nivå än privat"? Och vad har man för inställning till arbete om man vid 55 års ålder jobbar som praktikant? Jag vill egentligen inte döma dem, för jag känner varken praktikantens anledning till hennes nuvarande arbetssituation eller min egna inställning till arbete när jag är dubbelt så gammal som jag är nu, men jag tycker nog att lite hyffs skulle de väl ha lärt sig genom åren!

Jag har ett nytt träningsställe. Det är billigt, utbudet är ganska stort, det ligger i närheten av där jag bor och jag kan välja själv när jag vill träna. Nu har jag varit där i två veckor och hunnit prova på pilates, Hatha-Yoga, CardioToning, ryggradsgymnastik, magträning special och Rinzai-Zen. Pilates har jag sysslat med mer förra året och det var bra. Jag blev vigare, mycket starkare, hade mindre ont i ryggen, växtre tre centimeter och fick bättre kroppskontroll. Den här pilatesen som jag var på i förra veckan hade inget av det som jag förstår under pilates. Genomstressade övningar som inte gav någonting. På sitt sätt skrattretande, men samtidigt lite synd. Naturligtvis kan man lära sig övningskombinationerna och göra dem i eget tempo och det kommer jag göra om jag väljer att fortsätta med pilatesen där.

Hatha-Yoga var mest att ligga still på en matta och andras. Det var faktiskt det vi gjorde. Jag ställde åter igen fast att det är tråkigt att tänka på andningen och undrade om jag hade somnat. CardioToning är precis Friskis & Svettis, förutom att man inte springer någonting och inte heller jobbar i cirkel. Där ställde jag snabbt fast att man verkligen utan problem kan se varför vissa människor har "problemzoner" - de tränar helt enkelt inte de musklerna. Om en övning går på lårmuskulaturen fuskar 99% av de med feta lår med den övningen. Det var väl ingen hemlighet, men det var det jag ställde fast under den träningen.

Ryggradsgymnastik var skitkul. Som uppvärming satt vi på varsin pilatesboll och studsade. På tyska heter studsa (som man gör på en boll) hupfen. När tränaren ropade "Hupfen, hupfen, höher hupfen!" (höher betyder högre) och de andra ca 15 deltagarna med gravallvarliga miner hoppade på sina bollar höll jag på att skratta. Hur kan man utan att röra en min sitta och studsa på en boll till orden "hupfen, hupfen"? Träningen var hård. Det var mycket magträning och balans, så dit kommer jag gå på lördag igen. Tyvärr hoppar vi inte pilatesboll varje gång.

Magträning special skulle vara hård magträning. Vi fick hantlar (1,0 kg) och en rund musmatta med färggranna prickar på. Eftersom vi var så få fick vi ta en musmatta till. Jag fattade inte vad vi skulle ha dem till så jag la hantlarna på dem - tänkte att kanske vill de att vi är rädda om golvet. Min granne frågade viskande vad man ska ha dem till och jag svarade att jag inte vet. Gissa vad man använder två musmattor till på magträning med hantlar!

Har du gissat? Skriv det i kommentarsfältet så jag får veta vad ni tror.

Nu ska jag berätta: Man ställer sig på musmattorna för då halkar man lättare. Ena benet står fast, lite böjt. Armarna sträcks uppåt samtidigt som det andra benet sträcks ut mot sidan. Musmattan gör att det är lättare att låta foten glida när man har skor... Undrar du också varför man inte helt enkelt tog av sig skorna och gjorde övningen i strumplästen? Det har säkert något med försäkringar att göra. Eller någon som är jävligt bra på att sälja musmattor till de som inte visste att de behövde musmattor.

Även under den träningen hade jag svårt att förstå att deltagarna inte skrattade, utan duktigt balanserade vidare på musmattorna med enkiloshantlarna i händerna. Man kan för övrigt tydligen göra väldigt många olika övningar på musmattor, lärde jag mig.

Idag gick jag på Rinzai-Zen. Jag vet inte varför jag ger mig in på sådant. Det är meditation. Jag har ju några gånger i mitt liv fastställt att det är tråkigt att tänka på andningen (senast förra gången på den där Hatha-Yogan). Hursomhelst har jag åter fastställt det, inklusive att det är ännu tråkigare att tänka på andningen och bara räkna till tio hela tiden. Idag har jag suttit och fösökt att bara tänka på andningen och räkna varje utandning till tio och sedan börja om på ett. I en timme! Med ett avbrott då vi skred, traskade, joggade Följa John.

Sen hör man att vuxna inte leker. Jag vet att vuxna leker. De försöker bara låtsas att det de gör är så fruktansvärt viktigt.

Jävla rövslickare!
Rövslickande kollegor är så fruktansvärt irriterande. En gör mig så agressiv att jag slutar vara professionell. Det är ett bevis att jag varit på ett ställe alldeles för länge. Han sitter istället där och blinkar oförstående. När man frågar honom om någonting vet han aldrig svaret. Istället hoppar chefen emellan och skyddar honom. Vi andra plockar bort ansvar från honom för att han bara gör det som chefen säger att han ska göra och det funkar ju bra för honom. Jag undrar hur längre han kommer att klara av att hänga med vår arbetsnarkoman till chef. En dag kommer han att tycka att det är för mycket. Det unnar jag honom. Jag hoppas innerligt att han en dag fattar att hans väg är fel. Jag hoppas att han ångrar sig i sitt liv. Jag hoppas faktiskt på riktigt att han inte kommer att vara lycklig i arbetslivet. Ja, precis så elak är jag.

Varför hoppas jag det då? Jo, för att han gör mitt jobb svårt. Jag pressade honom att säga sin åsikt idag. Han var emot min idé. När chefen sen sa att han tycker att det är en bra idé sa kollegan högt och tydligt lite vid sidan av: Ja, men om ni alla är för det är jag naturligtvis också för! Sen var han emot. Antingen är man för, emot eller man lägger ner sin röst och håller käften! Det finns ingen annan väg. Vända kappan efter vinden. Slicka chefen djupt i röven så att hela tungan fastnar är en väg för vissa. Den vägen är ingen riktig väg och sånna människor borde dö ut.

Jag klistrade på ett frimärke på brevet som jag skulle skicka iväg från jobbet. I handen höll jag häftet med frimärken och samtidigt som jag klistrade på frimärket (jag kan ju inte göra en sak i taget) läste jag på baksidan av häftet. "Med rosendoft" stod det. Lite smått förvirrad kunde jag inte motstå att lukta på frimärket. Och faktiskt! Det luktade rosparfym. Varför gör man så? Det var väl roligt att det verkligen var så när det stod på förpackningen, men jag hade aldrig märkt det om jag inte hade läst det först.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13032457.ab

Barna vart sjuka på dagis. Och sen snyftar föräldrarna i tidningarna, men tar inte barnen bort från dagis. Man hör så ofta att "samhället inte tar sitt ansvar". Det är inte samhällets grej bara. Föräldrarna måste också agera. Jag förstår att det är svårt, men det kan inte vara den bästa och enda lösningen att barnen blir kvar å mögeldagiset och utsätts för situationer där de bajsar på sig för att det är för långt till toaletten.

Jag läste en artikel om en mamma som besprutar sin åtta-åriga dotter med botox. Det är nog en fejkad historia, men det är ju illa nog att någon hittar på något sådant. I artikel ska mamman ha sagt att hon vill ge sin dotter en bra start i livet så att hon kan bli känd när hon blir äldre. Konstigt nog ska dottern ha sagt att hon kände sig vuxen när hon klarat av en botoxbehandling, som i sin tur görs för att flickan ska behålla sitt "babyface" och se yngre ut längre. Är det inte en konstig föreställning? Man gör något för att se ung ut när man är barn och då känner man sig vuxen?

En annan sak som jag reagerade på var att mamman verkligen inte realiserat att modet ändrar sig. "Jag önskar att min mamma gjort det på mig". Verkligen? Vill hon verkligen ha permanent permanentat hår eller hockeyfrillan som tillhör så många av mina kompisar packar in lådan "pinsamma episoder i mitt liv"?

Som sagt tror jag inte att det är sant, men om det var det skulle jag inte förvånas om man i framtiden hör om en tonåring som slagit ihjäl sin mamma med sina bara händer under mammans förfärade skrik "JAG VILLE JU BARA DITT BÄSTA".

http://www.metro.se/nyheter/mamma-darfor-sprutar-jag-in-botox-i-min-attaaring/EVHkcy!UKQbAtuGqC6/

Små minikoncerter som skapas av små grupper i samhället är ofta så tråkiga. Det är sött att de försöker och antagligen är det lite roligare för de som känner många där, men usch så tråkigt det kan vara. I lördags var vi i en grannstaden på en "festival" som de kallade det. Det var fruktansvärt dåliga band som sällan träffade tonerna och det gjorde det hela väldigt tråkigt, men jag försökte roa mig med att studera människor.

De som organiserat hela grejen var stressade och kunde inte njuta av det. Istället för att slappna av och mingla med folk de länge inte träffat rusade de runt och skålade förvisso med folk. Nere i entrén stod två killar och vaktade dörren. De var glada, men tyckte nog också att det fanns bättre sätt att tillbringa lördagskvällen på. Killen som grillade korv stod tålmodigt och rullade på korvarna så de inte brändes under hela kvällen.

Det är bra att de organiserar saker och det är synd att det inte blir roligare, men det kunde lätt bli det Med:

- lite lägre musik betyder att man kan prata OCH lyssna på musiken. Den där högljudda kräver-öronproppar-volymen känns så uttråkad. Jag förstår att man drar på så när många hundra till flera tusen åskådare ska kunna höra, men i en lokal där ljudet ändå studsar okontrollerat skulle det vara bättre att dra ner lite och uppmuntra till att folk umgås med varandra.

- trevliga sittplatser. Jag vet att det är tråkigt för bandet om folk sitter, men nog är det väl ändå tråkigare med folk som går ut och sätter sig någon annanstans? Den där "groupiehögen" som står och hoppar i takt finns inte för alla band och därför skulle det vara bättre att ställa upp några trevliga bord där folk kan äta, dricka och umgås.

I en värld full av idioter ska man armbåga sig fram. Det har jag ingen lust med, faktiskt. Jag funderar på hur jag kan ducka för de värsta smällarna och leva mitt liv i ro. Är det någonting som alla vill? Jag antar det.

I Stockholm ska man betala mer för SL-kortet. 100 kronor och politiker som får kortet gratis av arbetsgivaren visar tummen upp. 100 kronor är mycket pengar. Hundra kronor är lite pengar. Det är en definitionsfråga. 100 kronor mindre i plånboken varje månad, utan att man får någonting för det är jävligt mycket pengar. Pengar kan man nämligen spara, addera och till slut köpa dyrare saker. 100 kronor i månaden betyder att man har 1.200 kronor efter ett år. För alla stockholmare som drömmer om att köpa en ny cykel betyder 100 kronor i månaden för kollektivtrafiken att de inte kan köpa en ny, fin cykel efter 3 års sparande. Att köpa en cykel är också ett sätt att skapa arbetstillfällen - delar måste skapas och monteras, garantier måste fyllas i, pengar måste läggas i en kassa och så vidare. Samtidigt är ju hundra kronor lite när det är det enda som man har. Att leva på hundra kronor är näst intill omöjligt, antagligen går det, men inte i vårt samhälle. Det är skillnaden mellan 100 kronor och hundra kronor.

När 100 kronor är lite pengar är det dig det är fel på eller du tjänar för mycket.

Jag trodde att jag förstod det svenska språket, men jag förstod inte mycket av en artikel i Aftonbladet som jag läste nyss:

Silverraset en bubbelvarning

 

2011-05-09 | Publicerad 17:22  |  Uppdaterad 2011-05-10, 09:19

Silverprisets historiska kollaps i förra veckan, vilket även utlöste ett fall i riskvalutor, kan vara en tidig signal på en gigantisk bubbla på väg att brista, skriver Wall Street Journal.
(Vad för en slags bubbla? IT-bubblan var ett uttryck som var dumt nog att använda då, varför ska det babblas om bubblor hela tiden, utan att de definieras. Det är väl ingen jävel som förstår vad det pratas om!?)

En på jobbet har fått ett skumt kontrakt. Hon får provision. Sen det blev så sliter hon till sig uppgifter och nu börjar det bli jobbigt. Det är bra att hon får pengar för hennes kontrakt innan var verkligen tragiskt, men det börjar bli som att jag inte kan jobba själv, för hon ska alltid med på mina grejer och sen "säljer" hon det till chefen som att hon har gjort jobbet. Hon förstår nog inte att jag har kämpat för att komma på min position också och att chefen ju kan ifrågasätta vad jag gör, vilket antingen leder till att jag får problem att få löneförhöjning eller till och med att min arbetsplats sätts i fara. Så illa är det inte än, men en penetrant kollega var precis det som jag inte önskade mig. Det var en av anledningarna till att jag var emot att företaget tecknar sådana kontrakt. Vi får se hur det utvecklar sig.

Jag var sjuk i lördags, söndags och igår. På något vis låste sig nacken och en kota la/ställde sig fel. Det gjorde så ont. Trots vila, massage och utsträckning blev det inte bättre. Jag har haft nackspärr ganska ofta när jag varit sjuk, men det var på något vis annorlunda den här gången. Igår gick jag till läkaren och jag hade tur som lyckades hamna hos en som sysslar med just sådant. Det kändes tryggt när han redan vid hälsningen ställde fast vad problemet var (är ju inte så konstigt i och för sig - man märker ju när någon inte kan röra på nacken...). Sen sa han vilken kota det var som var problematisk och eftersom jag redan visste det kunde jag ställa fast att han hade ställt rätt diagnos. Sen tog han tag om mitt huvud och vred det långsamt åt ett håll och sen fort - KNAK! Långsamt åt andra hållet, fort - KNAK! Hela tiden sa han att jag skulle slappna av. Efter några ryckningar fick jag lägga mig på mage på britsen och herrejissenes vad det knakade. Det var precis så halvläskigt som jag föreställde mig det.

Tidigare har jag sagt att jag aldrig skulle låta någon göra så. Han frågade ju inte om han fick och det var nog bra. Med ryggen har jag varit med om hemma, men inte nacken. Det är annorlunda på något vis. Nu skulle man ju kunna tro att det är bra, men så är det inte. En annan kota sitter snett och jag måste kanske dit imorgon. Det ser jag inte fram emot, men jag skulle gärna kunna vrida huvudet normalt igen.

"För varje lösning ett problem" heter boken som jag läser. Jag fick den i födelsedagspresent av en person och nog müste jag väl erkänna att det är en titel som passar mig. Med mig kommer ofta ordet "men" och en tanke som bevisar att vi ännu inte funnit svaret. Det är många som har retat sig på det genom åren, en lärare tog för vana att börja lektionen med att mer eller mindre bad mig att inte ifrågasätta någonting under lektionen "för det skulle störa hans flyt", en chef förbjöd mig att säga ordet "men" under ett möte där jag blev oskyldigt anklagad för att sagt åt en chefassistent att han skulle slicka sig i röven (för protokollet: jag hade sagt "jaja" helt ovetande att det i Tyskland betyder "slicka dig i röven".) Då hade jag bott 9 månader i landet och kunde inte så många ord. Mitt svar var alltså: "Men, det ha..." och blev avbruten av en i ansiktet knallröd chef som sa "Hörde du inte att jag sa att du ALDRIG igen skulle använda ordet MEN?!?" Min mening hade jag tänkt att avsluta med "...r jag aldrig sagt - jag har aldrig någonsin sagt det uttrycket i hela mitt liv". Jag försökte igen att säga det utan "men".

Idag har jag åter grävt upp problem som man lätt skulle kunna låtsas att de inte fanns. Vad skulle då hända om jag hållit munnen? Jo, mindre arbete för mig, mindre arbete för min kollega, mindre arbete för min chef, mindre arbete för en annan firma som utför diverse åtgärder i en gammal militäranläggning, ett långdragit och tråkigt möte mindre, en nöjd uppdragsgivare som skulle tro att allt gått som det skulle, större chans på nya uppdrag etc etc. Varför valde jag inte den vägen tro? Jo, för att om jag skulle valt den vägen skulle med stor sannorlikhet jord innehållande farliga kemikalier hällas tillbaka i ett hål, kanske förgifta grundvattnet, kanske döda någon oskyldig mask som försöker rena marken, kanske i framtiden bli mark på en tomt, en lekplats eller skola och ge människor och djur där cancer i onödan. Och mitt namn skulle stå med på papprena som sa att marken var ren. Det var den enda anledningen till att jag tjaffsade på idag och fick igenom att fler prover ska tas, att ytterligare ett möte skulle hållas, att marken för säkerhets skull ska behandlas igen.

Vad fick jag för det? Åter stämpel som den jobbiga och kantiga i företaget, se kollegan som egentligen ville gå den enkla vägen få beröm (för att hon föreslagit ett datum för mötet) och nu sitter jag halvt frustrerad och skriver i en blogg som nästan ingen läser. Ibland vill man gå den enkla vägen, men jag har aldrig valt den och jag vill inte ha skit på mitt samvete, men visst är det läskigt hur det fungerar? Om jag inte hade varit där skulle risken ha tagits och chefens ord "ingen skulle ju ändå komma på tanken att ta prover på marken igen" skulle blivit den enda skyddsmantel vårt företag skulle ha. Det är precis så det fungerar i världen, man måste vara försiktig.

Så pappa: skicka hit en flaska med 3-5 deciliter vatten från kranen. Vad för flaska är skit samma, den måste bara vara brun. Du kan ta de där öl-flaskorna som står i tvättsugan. Jag skickar in provet till laboratoriet här - jag åker ändå dit ibland och känner de som jobbar där nu. Samtidigt kan jag fixa så att de tar test på allt som kan vara i vattnet. Drick hellre köpevatten tills resultaten kommer. Resultatet kommer vara äkta och inte som kommunen vill att det ska vara. Jag blir lite orolig. Kanske är det därför så många fått cancer.

Så mycket har han kostat USA

Ingen person har kostat USA mer pengar än Usama bin Ladin Över 1.000 miljarder hamnade slutnotan på.

Ska det verka som att bin Ladin fick socialbidrag, eller vad försöker de med nu? Det var ju USA som spenderade en jädrans massa pengar på jakten som inte var nödvändig. Det är så patetiskt att läsa var Aftonbladet skriver.

Man kunde tro att det hanlar om en rubrik till en artikel om en fotbollscup, men tyvärr är det svenska mediasamhället så fruktamsvärt äckligt att det faktiskt handlar om jakten på män som ska avrättas utan rättegång.

... för tydligen jagar USA ytterligare 9 personer.




Ur Aftonbladet idag:

Elitsoldaterna slog till 30 soldater ur Navy Seals hemligaste förband – Team Six – sköt bin Ladin

Trycket ökar på Vita huset att släppa bevis"

... nu kommer jag nog under någon del i mitt liv ändå tvingas se början av filmen där Usama bin Ladin dödades.

På en skala från 1 till 10 där 1 är ingenting och 10 är varenda sekund:
Hur terroriserad kände du dig av Usama bin Ladin?

Jag skulle utan tvivel säga: 1


På en skala från 1 till 10 där 1 är ingenting och 10 är varenda sekund:
Hur mycket tryggare känner du dig nu när Usama bin Ladin är död?

Jag skulle utan tvivel säga: 1


På en skala från 1 till 10 där 1 är inte alls och 10 är utan problem:
Hur precist kan du definiera terrorism och samtidigt utesluta USA helt?

Jag skulle utan tvivel säga: 1

Jag köpte fyra förpackningar toapapper till firman. Det kändes lite konstigt, faktiskt, att köpa så mycket toapapper. Och så kom kommentaren från kassörskan:

- Är det bus pågång?

Hur många toapappersrullar är normalt att köpa. Hur många är normalt?

Lyssnade på dokumentären "Man kan ju dö" som handlar om att förlossningsrädsla och hörde detta:

- ... Guuh... så om man är rädd får man en extra lång förlossning. Det var ju himla praktiskt.

Usama bin Ladin är död. Det rapporteras lika äckligt om hans död som om Saddams hängning. Nog var Usama bin Ladin en person med mycket makt, men respekt ska man ändå ha för människor. "Flera länder, däribland Tyskland, Frankrike, Ryssland, Japan, Jemen och Kenya, välkomnar bin Ladins död." kan man läsa på Ekots hemsida. De VÄLKOMNAR hans DÖD! Är det inte äckligt? Man kan väl välkomna en korrekt rättslig process, men man kan för bövelen inte välkomna en död?

Sen blir alla rädda. Panik utbryter för "risken för hämnd är stor". Vad fan skulle de döda honom för? Så att vi civila i Västvärlden ska utsättas för hämndaktioner - trots att vi inte alls står på USAs sida och trots att vi inte välkomnar någons död. Det är problemet med pacifister. De är harmlösa och ganska sårbara. Ja, den här gången bedöms att västerländska intressen i Afghanistan med stor sannorlikhet kommer att ses som hämndobjekt och det är väl så rättvist det kan bli? Afghaner som attackerar motståndare på eget territorium. Skulle vi tycka annat än att det är rätt att döda marsianer om de ätit upp vår kung på svensk mark?

"Just nu firar massor av New York-bor att bin Ladin är död vid Ground Zero på Manhattan." /Ekot
"Tyskland utrikesminister Guido Westerwelle säger att bin Ladins död är ”goda nyheter för alla fredliga människor som tänker fritt”" /Ekot. Vad får vi tänka fritt om i Västvärlden? Ingen får tycka annat än att det är bra att Usama är död!

Jag hoppas att det inte filmades när han dödades. Jag hoppas att han dog snabbt och hyffsat smärtfritt. Jag hoppas att jag aldrig ska behöva se ens början av videon där Usama bin Ladin torteras till döds under 20-åriga amerikanska soldaters hysteriska skrattande. Återigen kommer nog en mördare få medalj.

Tack och lov finns det människor som svarar så här så att de som hjärntvättas av svensk media även får en liten stråle av den andra sidan:

"Den ledande nationen i den fria världen" firar en människas död med jubel, svensk media lyfter detta okritiskt och medhållande. Han sägs ligga bakom 3000 personers död i USA, men är inte fälld i någon rättegång. Hämnden på terrorister och jakten på denne man har kostat tiotusentals civila livet i Irak, Afghanistan och Pakistan. Det är så viktigt för länder som USA att få till en symbolisk seger mot den troliga hjärnan bakom 3000 personers död att det är värt att tiodubbelt så många "araber" mister livet, de är ju ändå inte vi, utan hotfulla muslimer, tycks folk tycka. Det spelar ingen roll att Usama var en farlig mördare, att Bildt och svensk media helt plötsligt är för dödsstraff utan rättegång är högst kontroversiellt. Att amerikanska medborgare behandlar händelsen som om det vore en segerfest i amerikans fotboll, är bara vidrigt. Hur många liv har USA:s demokratisering av världen kostat, vilka medier skulle kalla det en historiskt positiv dag om en amerikans ledare med hundratusentals offer på sitt samvete blev mördad? Folk verkar ha glömt att USA är ensamma om att ha atombombat civila etc, etc. Och vem var Usama, vem gjorde honom till legend för fundamentalister? Fundamentalism är farligt, men död är inget att fira.

Vi var på koncert i en kyrka. Symfonie i Nikolaikirche. Anton Bruckner: Symphonie Nr. 4 Es-Dur för er som förstår sådant.

För det första - kyrkor förstår jag inte. De har ett stort kors med en upphängd man som torteras.

Det var jobbigt att hålla sig vaken, eftersom konserten började klockan 23:00 (nattkonsert). De släckte ner lamporna och jag fantiserade om att få ligga på en madrass. Det var bra musik, men den förstördes ganska grov av den där känslan av att man måste hålla sig vaken på en vanlig trästol i en halvvarm sal.

För det andra - jag förstår inte dirigenter. Jag tycker att det är konstigt med en man som står och viftar med en pinne i iena handen. Jag vet att jag redan som barn i semestern hade svårt att förstå vad han där framme ville säga med sina rörelser. Det är ett ytterligare språk man måste lära sig i livet. Jag lärde mig det aldrig och valde att lämna musikorkestern i ändå ganska ung ålder. Man ska liksom passa in från början och man ska anpassas till gruppen. Det var saker som inte passade mig. Det var ingen större förlust för mig att sluta spela i den lilla orkestern och jag har klarat mig bra trots att jag aldrig lärt mig det där viftspråket. Enda gången som det skulle kunnat vara bra att kunna skulle nog varit nu som flickvän till en musiker och musikvetare. Eftersom jag varken kan läsa noter eller viftspråk så finns två språk mindre som vi skulle ha kunnat komunicera med varandra på. Undrar vad jag går miste om för information nu när jag inte förstår hans språk...

I onsdags fick en bekant antagligen besked om huruvida behandlingarna tagit på hans insjuknade kropp. Han har cancer, eller han hade. Det vet han sedan i onsdags - antagligen. Min fråga är nu hur jag ska behandla denna information. Jag minns ju att det var i onsdags han skulle få resultaten och nog skulle han nog bli glad om han visste att jag kom ihåg det, men tänk om det var ett positivt, alltså negativt svar - tänk om cancern inte är borta. Hur många dagar ska icke-närsående-bekanta vänta med att fråga. Jag kommer nog inte att fråga och han kommer aldrig kunna glädja sig över att jag kom ihåg. Jag kom ihåg.

Det fanns en tjej som jag inte tyckte om som barn. Hon var lillasyster till en tjej på gatan. Min pappa tyckte att jag skulle leka med en tjej som kom cyklande på gatan när han var ute och tvättade bilen. Jag var inne och fick för en gångs skull vara med mina bröder och spela tv-spel. Min pappa tyckte att det var bättre att jag lekte med henne och drog faktiskt ut mig i örat till dörren och puffade fram mig till tjejen som stod med sin cykel vid vår brevlåda. Det blev början på en vänskap som slutade med väldigt starka känslor av att blivit övergiven. Idag förstår jag att vi inte är kompisar längre och jag förstår varför jag inte tyckte om den där lilla statmaran till lillasyster som fanns inom räckhåll under alla de år som jag lekte med hennes storasyster.

Anledningen till att jag fick starka känslor av att blivit övergiven var att jag inte fick vara med när min kompis och granne mer och mer började umgås med en annan tjej som bodde på gatan intill. Hon sa inte heller till mig att hon ville leka med den andra tjejen, utan ljög och sa att hon inte hade tid. När jag senare såg dem två cykla iväg tillsammans blev jag ledsen. Jag var nog ett konstigt barn, precis som jag idag är en konstig vuxen. Jag ifrågasätter samhället och nöjer mig inte med en veckas semester till Grekland under sommarlovet. Jag får inte ut tillräckligt av livet när jag glider med och gör det där som alla andra gjort. Nu kan jag leva med det, men som barn var det inte så lätt. Jag var nog ganska ensam som barn.

Nu har jag sett bilder på de där tjejerna som växte upp i en precis likadan mexitegelvilla som jag. Som antagligen hade precis samma lärare på skolan och som spelade i samma idrottsföreningar, gick på samma diskon, handlade mat i samma affär, badade på samma strand. Vi har dock levt ack så olika liv. De växte upp med en tråkig mamma som torkade och mest var irriterad på oss barn och en pappa som jobbade på posten. Storasystern till min kompis var (alltså är) två år äldre än jag och fick någon gång ihop det med sin handbollstränare som enligt rykten som nått mig inte mådde så bra med honom efter att hon fött hans barn. Storasystern var väldigt duktig på handboll, men jag tror att karriären tog slut i samband med graviditeten. Vet jag inte, men tror jag.

Hur som helst så flyttade den där familjen från gatan för några år sedan och sedan dess är de i mitt liv bara en sida på facebook och ett namn i min brors vänlista på facebook (någonting jag antagligen aldrig kommer att förstå - han tyckte ju att hon var så fjantig när jag lekte med henne som barn).

Tillbaka till lillasystern. Jag minns en sak hon sagt till mig. Det var att mina bröst var som myggbett när jag var ungefär 12 år gammal. Jag råkade hitta henne på facebook idag och förstår nog, hobbypsykolog som jag är, att hon redan då hade starka kroppsideal-föreställningar. Jo, visst var mina bröst inga bomber precis. Lillasystern var ofta elak och sa saker som ingen vuxen skulle föstå att jag tog illa upp av - eftersom hon var ungefär fyra år yngre. Nu skulle de med friska ögon se vilken bimbo hon blivit och det är synd, för jag hade nog hoppats på att hon skulle växa upp till en vettig människa. Man önskar ju ändå sina medmänniskor det bästa, eller?

Usch så bitter jag låter. Det är jag inte, men jag trodde inte att så många bimbos skulle födas under 1980-90-talet och från första andetaget förpesta livet andra.