Atomkraft
Igår tänkte jag på naturkatastrof-/kärnkraftssituationen i Japan... vem gjorde inte det? Hur som helst hoppades jag att det bara var ett antiatomkraftjippo, på något vis liknande det där radioprogrammet i USA där de spelade att landet attackerades av utomjordingar, men jag kan inte övertyga mig själv om att det bara är på låtsas. Än så länge kan jag sova, men varenda lit krossas under de nyaste nyheterna som rapporterar om "ytterligare en explotion", "ännu en tsunami", "människorna som jobbar med kylningsarbetet drar sig tillbaka"...
Då kommer tankarna om att det här i alla fall ska kunna få stopp på kärnkraften i andra länder, men jag tror inte på det heller. Jag var en gång ung och dum, tänker jag och önskar att jag kunde ha samma tro på framtiden som jag hade när jag ville rädda världen. Hur ska det gå när alla som blir äldre tappar tron på att jorden kan bli en bra plats att leva på? Angela Merkel sa igår att Tyskland ska dra tillbaka, det i höst tagna, beslutet om att förlänga atomkraftanvändningen i tre månader. Alltså, i klartext säger hon att hon hoppar mellan a och b och står inte fast vid något så länge det andra alternativet ger fler väljare. Naturligtvis ger hennes nya åsikt ingen trygghet, för hur ska det hjälpa att man om tre månader åter drar igång alla kärnkraftverk igen? Det är ju inget som ger mer än en större risk att någonting händer. Jag vill inte att gamla kärnkraftverk står och surnar till under tre månader för att mitt i sommaren åter dras igång på full effekt, jag vill att de ska stänga skithusen för gott!
Men man ger upp hoppet. Nu ska den generation som lekte ute i regnet som blåste in från Tjernobyl se sina barn leka i regnet från nästa olycka.
Då kommer tankarna om att det här i alla fall ska kunna få stopp på kärnkraften i andra länder, men jag tror inte på det heller. Jag var en gång ung och dum, tänker jag och önskar att jag kunde ha samma tro på framtiden som jag hade när jag ville rädda världen. Hur ska det gå när alla som blir äldre tappar tron på att jorden kan bli en bra plats att leva på? Angela Merkel sa igår att Tyskland ska dra tillbaka, det i höst tagna, beslutet om att förlänga atomkraftanvändningen i tre månader. Alltså, i klartext säger hon att hon hoppar mellan a och b och står inte fast vid något så länge det andra alternativet ger fler väljare. Naturligtvis ger hennes nya åsikt ingen trygghet, för hur ska det hjälpa att man om tre månader åter drar igång alla kärnkraftverk igen? Det är ju inget som ger mer än en större risk att någonting händer. Jag vill inte att gamla kärnkraftverk står och surnar till under tre månader för att mitt i sommaren åter dras igång på full effekt, jag vill att de ska stänga skithusen för gott!
Men man ger upp hoppet. Nu ska den generation som lekte ute i regnet som blåste in från Tjernobyl se sina barn leka i regnet från nästa olycka.
Lite om julhelgen: Del 2
Om att vi "bråkat" om ett litet ord, utan att förstå dess obetydelse:
Det var ett ämne jag tog upp i år som brukar vara en av grundstenarna till att vi börjar diskutera i familjen. Det är det där med att säga orden "... tycker jag" efter att man sagt någonting som man tycker. Jag gör det väldigt ofta nu för tiden, för att på något vis fullgardera mig, tror jag ;)
Jag börjar dock tycka att det är onödigt att säga att man "tycker" något efter att man tyckt till. När man yttrar en åsikt är det ju självklart att man tycker det också och eftersom det inte finns någon exakt vetenskap är det ju alltid att man själv tycker någonting när man säger att "det är så". Om man däremot tror någonting kan man ju lägga till det ordet, men för att någon säger att någonting är på något sätt måste det ju inte vara så. Om jag säger att "han har långt hår" är det en definitionsfråga. Om jag säger att jorden är rund är det en accepterad vetenskaplig grundsats. Om jag säger att matematik är exakt tror jag att jag ljuger och säger jag att maten smakar bra är det mina smaklökar som avgjort saken och inte hela världens befolkning... tycker jag!
Även detta år blev det att jag fick lov att säga "tycker jag" efter allt jag tyckte. Det blir ju bara dubbelt, alltså kaka på kaka eller tårta på tårta, liksom när man säger:
- Avancera framåt
- Backa bakåt
- borteliminera
- entréingång
- flytande vätska
- första-premiär
- handmanschetter
- hopplös sisyfusmöda
- kärleksromans
- medkollega
- ogift ungkarl
- regnparaply
- retirera baklänges
- salivspottkörtlar
- skräckterror
- slutfinal
- solparasoll
- sysömmersk
- trilogi i tre delar
- zoologisk djurpark
(listans källa: http://www.thesauruslex.com/sprak/tautolog.htm)
Och om det är så att hjärtat slår ett visst antal slag innan man dör så är det väl så att talets funktion slås ut när man sagt samma ord alldeles för ofta?
Jag säger, därför tycker jag!
Det var ett ämne jag tog upp i år som brukar vara en av grundstenarna till att vi börjar diskutera i familjen. Det är det där med att säga orden "... tycker jag" efter att man sagt någonting som man tycker. Jag gör det väldigt ofta nu för tiden, för att på något vis fullgardera mig, tror jag ;)
Jag börjar dock tycka att det är onödigt att säga att man "tycker" något efter att man tyckt till. När man yttrar en åsikt är det ju självklart att man tycker det också och eftersom det inte finns någon exakt vetenskap är det ju alltid att man själv tycker någonting när man säger att "det är så". Om man däremot tror någonting kan man ju lägga till det ordet, men för att någon säger att någonting är på något sätt måste det ju inte vara så. Om jag säger att "han har långt hår" är det en definitionsfråga. Om jag säger att jorden är rund är det en accepterad vetenskaplig grundsats. Om jag säger att matematik är exakt tror jag att jag ljuger och säger jag att maten smakar bra är det mina smaklökar som avgjort saken och inte hela världens befolkning... tycker jag!
Även detta år blev det att jag fick lov att säga "tycker jag" efter allt jag tyckte. Det blir ju bara dubbelt, alltså kaka på kaka eller tårta på tårta, liksom när man säger:
- Avancera framåt
- Backa bakåt
- borteliminera
- entréingång
- flytande vätska
- första-premiär
- handmanschetter
- hopplös sisyfusmöda
- kärleksromans
- medkollega
- ogift ungkarl
- regnparaply
- retirera baklänges
- salivspottkörtlar
- skräckterror
- slutfinal
- solparasoll
- sysömmersk
- trilogi i tre delar
- zoologisk djurpark
(listans källa: http://www.thesauruslex.com/sprak/tautolog.htm)
Och om det är så att hjärtat slår ett visst antal slag innan man dör så är det väl så att talets funktion slås ut när man sagt samma ord alldeles för ofta?
Jag säger, därför tycker jag!
Lite om julhelgen: Del 1
Nu har jag sorterat tankarna lite och åter sjunkit in i den roll jag spelar när jag är i Kiel. Jag är glad att vara ifrån de där rollerna som jag på något vis måste spela när jag är hemma igen.
Här kommer tankarna om träffen med vännerna:
Det är tradition att vi träffas till julfrukost en dag före julafton hos en kompis. Det är väldigt kul att det finns en sådan tradition och jag är glad att jag, tjejen som i varenda fasbyte i livet bytit kompisar, blir bjuden till. Jag har nog aldrig kännt mig som en i det riktiga gänget, då jag kom in i gruppen under gymnaset. De andra har nämligen kännt varandra sen dagis och vuxit samman under åren. De har säkert också vuxit isär, men det ser inte jag. Det är jag nog för avundssjuk för.
Hur som helst träffades vi även detta år. Jag åkte med en kompis som jag kanske känner att jag är närmare med än många andra människor som jag träffat under mitt liv. Det var skönt att hon hämtade upp mig och att vi åkte ut tillsammans. Det kändes så som det är i filmer - att kompsien kommer och hämtar. Att det ändå inte kändes som så djup vänskap, då vi egentligen inte pratat ordentligt på mer än två år, låtsades jag inte om, utan lät mig sjukna in i någon halvfejkad roll. Djupt inne i mig undrade jag om hon verkligen var som hon var då - innan jag flyttade till utlandet, för jag känner mig inte som samma person. Jag undrade nog också om hon skulle tycka om den jag är nu. Det skulle hon nog om hon kom och hälsade på mig på min nya hemmaplan, men kanske passar denna "nya" person inte riktigt hemma i den gamla omgivningen...
Nåja, det var en vanlig bilresa med lite snack som passar alla möjliga omgivningar och roller.
Väl framme kramade vi om de andra kompisarna. Som att vi kände varandra. Som att vi tyckte om varandra. Som att vi spelade ett spel att vara det perfekta kompisgänget. Det fanns alltid spänningar i det där gänget gällande vem som var mest kompis med vem. En viss konkurrens på något vis. Vem var den som var mest vän med alla? Vem skulle verkligen hålla tyst om det man berättade? Vem var din "bästis" av alla dessa människor? Det spelet verkade i år ha slutat. Jag vet inte om den konkurrensen låg i mig - tjejen som alltid önskade att ha en bästa kompis genom livet. Hon som sett alla avsnitt av "Vänner" och "Sex and the City" (samt filmerna).
Här kommer tankarna om träffen med vännerna:
Det är tradition att vi träffas till julfrukost en dag före julafton hos en kompis. Det är väldigt kul att det finns en sådan tradition och jag är glad att jag, tjejen som i varenda fasbyte i livet bytit kompisar, blir bjuden till. Jag har nog aldrig kännt mig som en i det riktiga gänget, då jag kom in i gruppen under gymnaset. De andra har nämligen kännt varandra sen dagis och vuxit samman under åren. De har säkert också vuxit isär, men det ser inte jag. Det är jag nog för avundssjuk för.
Hur som helst träffades vi även detta år. Jag åkte med en kompis som jag kanske känner att jag är närmare med än många andra människor som jag träffat under mitt liv. Det var skönt att hon hämtade upp mig och att vi åkte ut tillsammans. Det kändes så som det är i filmer - att kompsien kommer och hämtar. Att det ändå inte kändes som så djup vänskap, då vi egentligen inte pratat ordentligt på mer än två år, låtsades jag inte om, utan lät mig sjukna in i någon halvfejkad roll. Djupt inne i mig undrade jag om hon verkligen var som hon var då - innan jag flyttade till utlandet, för jag känner mig inte som samma person. Jag undrade nog också om hon skulle tycka om den jag är nu. Det skulle hon nog om hon kom och hälsade på mig på min nya hemmaplan, men kanske passar denna "nya" person inte riktigt hemma i den gamla omgivningen...
Nåja, det var en vanlig bilresa med lite snack som passar alla möjliga omgivningar och roller.
Väl framme kramade vi om de andra kompisarna. Som att vi kände varandra. Som att vi tyckte om varandra. Som att vi spelade ett spel att vara det perfekta kompisgänget. Det fanns alltid spänningar i det där gänget gällande vem som var mest kompis med vem. En viss konkurrens på något vis. Vem var den som var mest vän med alla? Vem skulle verkligen hålla tyst om det man berättade? Vem var din "bästis" av alla dessa människor? Det spelet verkade i år ha slutat. Jag vet inte om den konkurrensen låg i mig - tjejen som alltid önskade att ha en bästa kompis genom livet. Hon som sett alla avsnitt av "Vänner" och "Sex and the City" (samt filmerna).
Vi satte oss och åt. Jag ställde fast att jag inte kände de andra tjejerna speciellt bra. Jag visste inte vad de pluggade, var de jobbade, vad de tränade. Jag visste bara det jag redan visste innan jag åkte. Typ. Vad visste de om mig? Jag slappnade ändå av, men märkte att jag sjönk in i någon slags återhållsam person som betraktade de andra. Jag skulle helst bara sitta där med vänner som jag kände, men det gjorde jag inte. Jag satt med fem tjejer i ett rum och undrade vad de egentligen var för människor nu. Och jag kände att jag gled in i något slags gammalt mönster. Jag lekte nog att jag var den jag var då. Den de kände. Gjorde ni andra det också så?
Det var ändå trevligt att träffas, men jag hoppas att ni kan komma och hälsa på mig här. Här är jag nämligen mer avslappnad. Här i Tyskland har jag utvecklats, för jag hade ingen att prata med i början. Jag var tvungen att hitta mig själv och utvecklas till den jag är nu. Känner ni mig fortfarande? Kan jag lita på er?