Hur är det egentligen med att ständigt vara uppkopplad?
Hur är det egentligen med att ständigt vara uppkopplad? Måste man vara det?
Jag fick min första mobiltelefon när jag var ungefär 15 år gammal. Det är för mer än tio år sedan nu. Jag minns att en lärare på skolan påpekade att "det är inte normalt att man inte har egen mobiltelefon nu för tiden" när jag frågade om jag fick låna skoltelefonen för att ringa hem när min cykel återigen kastats in i buskarna efter att den sparkats och slagits ofunktionell samt spottad på. "Du borde se till att du skaffar dig en" sa han och min pappa tyckte att det var ett dåligt sätt av läraren att säga så, men av någon anledning gick vi inte in i den kampen, utan jag fick en telefon.
Trots att jag hade en telefon var det inte alltid möjligt att nå mig. Jag var dålig på att ladda batteriet. Det var något som jag som 19-åring av min dåvarande pojkvän ofta fick "skäll" för. Mitt sätt att handskas med mitt ointresse att ladda mobilen var att alltid köpa mobiler med i förhållande till andra modeller extra bra batterier. Kamera, internetfunktion, minne, spel osv. var aldrig viktigt. Dessutom har jag lärt mig att aldrig göra upp en tid med orden "och jag ringer när jag är där så får vi se vart vi träffas", utan sagt en precis mötesplats. Det har jag nytta av ofta när jag träffas med folk, för det är faktiskt så att det nuförtiden inte bara är jag som har problem med batterier, täckning och det är inte bara jag som ibland glömmer mobilen hemma.
Med mobilen har jag lyckats. Mitt problem nu är mejlen och universitetet. På jobbet verkar alla veta att man inte skriver ett mejl efter klockan 16 angående möten dagen efter. Om man ska skjuta på en planerad tid för dagen efter och klockan börjar närma sig fyra på eftermiddagen måste man ringa.
På universitetet är det inte så. Min professor ändrade igår klockan 18:40 mötestiden från 08:30 till 09:00. Jag kollade mejlen klockan runt klockan 18 och satt därför där klockan 08:20 och gick 09:10 när hon fortfarande inte dykt upp. Det blev ingen korrektur för mig. Sånt stör. Det är oacceptabelt, men eftersom jag är student och hon professor så är det jag som kommer att få smällen. Om jag slår kommer slaget som en boomerang tillbaka och slår mig med samma kraft som jag slog. Ju mer jag kämpar och uttrycker mig desto mer får jag tillbaka. Alltså knockar man sig själv ganska lätt och professorn står kvar och kanske tillochmed ger den sista knuffen som gör att man faller. Är det inte tragiskt att man blir så förtvivlad att man tillslut accepterar att allt är lönlöst?
Min slutsats av det som jag upplever är att jag försöker att suga ut det som jag kan och jag dansar inte efter någon annans pipa. Att jag helt enkelt struntar i saker som inte ger mig någonting och lämnar det hela organisatoriska och börjar bete mig lite som de som jag själv kallade "idioter" under gymnasiet. Då försökte jag nämligen fortfarande att förändra. "Idioterna" i gymnasiet var sådana som inte sa någonting när någonting var orättvist för andra, utan bara följde strömmen. Det är inte riktigt så jag blivit, för jag går ännu inte över lik, men jag väljer mycket noga mina kamper och efter idag har jag inte dåligt samvete om jag inte kommer till ett möte. Om mötet inte är obligatoriskt struntar jag i det.
Istället åker jag till jobbet, tar mig tid för mig själv och lägger mig framför tv:n eller i parken, jobbar med mina projekt. Egoistiskt är det. Praktiskt är det också. Kanske tragiskt, men mitt nya sätt att inte bränna ut mig, försvinna i förtvivlan eller kämpa utan resultat. Betyg är för mig inte alls viktiga längre, sålänge jag blir bättre på allt jag gör kan professorerna gärna ge mig dåliga betyg som straff för att jag inte slickade rent deras skitiga arslen. Det får de andra studenterna göra i all ro medan jag luktar på blommorna i parken.
Jag fick min första mobiltelefon när jag var ungefär 15 år gammal. Det är för mer än tio år sedan nu. Jag minns att en lärare på skolan påpekade att "det är inte normalt att man inte har egen mobiltelefon nu för tiden" när jag frågade om jag fick låna skoltelefonen för att ringa hem när min cykel återigen kastats in i buskarna efter att den sparkats och slagits ofunktionell samt spottad på. "Du borde se till att du skaffar dig en" sa han och min pappa tyckte att det var ett dåligt sätt av läraren att säga så, men av någon anledning gick vi inte in i den kampen, utan jag fick en telefon.
Trots att jag hade en telefon var det inte alltid möjligt att nå mig. Jag var dålig på att ladda batteriet. Det var något som jag som 19-åring av min dåvarande pojkvän ofta fick "skäll" för. Mitt sätt att handskas med mitt ointresse att ladda mobilen var att alltid köpa mobiler med i förhållande till andra modeller extra bra batterier. Kamera, internetfunktion, minne, spel osv. var aldrig viktigt. Dessutom har jag lärt mig att aldrig göra upp en tid med orden "och jag ringer när jag är där så får vi se vart vi träffas", utan sagt en precis mötesplats. Det har jag nytta av ofta när jag träffas med folk, för det är faktiskt så att det nuförtiden inte bara är jag som har problem med batterier, täckning och det är inte bara jag som ibland glömmer mobilen hemma.
Med mobilen har jag lyckats. Mitt problem nu är mejlen och universitetet. På jobbet verkar alla veta att man inte skriver ett mejl efter klockan 16 angående möten dagen efter. Om man ska skjuta på en planerad tid för dagen efter och klockan börjar närma sig fyra på eftermiddagen måste man ringa.
På universitetet är det inte så. Min professor ändrade igår klockan 18:40 mötestiden från 08:30 till 09:00. Jag kollade mejlen klockan runt klockan 18 och satt därför där klockan 08:20 och gick 09:10 när hon fortfarande inte dykt upp. Det blev ingen korrektur för mig. Sånt stör. Det är oacceptabelt, men eftersom jag är student och hon professor så är det jag som kommer att få smällen. Om jag slår kommer slaget som en boomerang tillbaka och slår mig med samma kraft som jag slog. Ju mer jag kämpar och uttrycker mig desto mer får jag tillbaka. Alltså knockar man sig själv ganska lätt och professorn står kvar och kanske tillochmed ger den sista knuffen som gör att man faller. Är det inte tragiskt att man blir så förtvivlad att man tillslut accepterar att allt är lönlöst?
Min slutsats av det som jag upplever är att jag försöker att suga ut det som jag kan och jag dansar inte efter någon annans pipa. Att jag helt enkelt struntar i saker som inte ger mig någonting och lämnar det hela organisatoriska och börjar bete mig lite som de som jag själv kallade "idioter" under gymnasiet. Då försökte jag nämligen fortfarande att förändra. "Idioterna" i gymnasiet var sådana som inte sa någonting när någonting var orättvist för andra, utan bara följde strömmen. Det är inte riktigt så jag blivit, för jag går ännu inte över lik, men jag väljer mycket noga mina kamper och efter idag har jag inte dåligt samvete om jag inte kommer till ett möte. Om mötet inte är obligatoriskt struntar jag i det.
Istället åker jag till jobbet, tar mig tid för mig själv och lägger mig framför tv:n eller i parken, jobbar med mina projekt. Egoistiskt är det. Praktiskt är det också. Kanske tragiskt, men mitt nya sätt att inte bränna ut mig, försvinna i förtvivlan eller kämpa utan resultat. Betyg är för mig inte alls viktiga längre, sålänge jag blir bättre på allt jag gör kan professorerna gärna ge mig dåliga betyg som straff för att jag inte slickade rent deras skitiga arslen. Det får de andra studenterna göra i all ro medan jag luktar på blommorna i parken.
Om man är så jävla dålig på att förhandla så förtjänar man inte att jobba där
Det är så pinsamt att läsa om en 21-åring som tycker att staten ska betala för att hon ska få jobb. Det finns ett system att man betalar för de som har väldigt svårt att få jobb. Det gör det lättare för arbetsgivare att ge de som har sämre kort på arbetsmarknaden att ge dem en chans, men Jackie Ferm är inte en kandidat. Och det med all rätt! Det finns tydliga och vettiga spelregler för att arbetsförmedlingen ska betala ut pengar till arbetsgivaren. Och jag hoppas så att bara för att Jackie snyftar i dagstidningar om hur svår hennes uppväxt var och vad som tidigare hänt.
"Sjukt att jag kanske missar ett jobb" heter snyftartikeln som på något väldigt snedvridet sätt belyser ett problem som en individ har. Det kommer att komma fler chanser och det finns fler som står i kö. Och om du, Jackie, är en riktig kandidat för jobbet så skulle chefen kunna ge dig jobbet ändå, men eftersom han inte gör det så kunde du väl antagligen inte övertyga helt, eller så är han en idiot som vill suga tutte på det svenska systemet. Hur som helst är det ingen lösning att staten betalar din lön.
Jag hade också en arbetsintervju på Arlanda en gång i tiden. Det var inget annat som det snackades om då. Den chefen ville att jag skulle jobba på timme, köpa smink, köpa nya skor, gå till frisören och även frågan om diverse möjligheter att finansiera min lön... När jag tackade nej hävdade han att han kunde garantera 1000 kronor mer varje månad. Eftersom han inte kunde garantera någon lön eller arbetstimmar under samtalet genomskådade jag hans enkla bluff med frågan om det skulle betyda att jag får 1000 kronor även när jag inte jobbar en enda timma under hela månaden. Jag är glad att jag inte underkastade mig den idioten och om det inte är dina kvalifikationer som stör så ska du nog söka dig ett annat jobb ändå, Jackie Ferm.
Kanske är det dags att du lär dig att själv klara dig genom en strid som du genom din uppväxt tror att du är ensam om, men som varenda jävla människa som jag känner är/har varit med om.
På sin blogg ber Jackie folk att ge sin åsikt om ämnet. Det är ju sött, men det hon vill diskutera är bara arbetsförmedlingen utan att ta ansvar själv. Det blir en pinsam debatt om arbetsförmedlingen med utgångspunkt i ett löjligt exempel. Det gör att hon får ytterligare några sekunder i rampljuset och kanske, kanske lyckas ju aftonbladet tvinga till en löjlig lösning för den mediasnyftande lilljäntan som vägrar växa upp och ta ansvar för sina egna handlingar.
Att hon nu har negativa upplevelser på grund av sina tidigare aktioner i media är ju ingen överraskning i sig. Som man bäddar får man ligga, helt enkelt. Försök att fixa det nu Jackie, utan att springa till media. Skaffa dig ett bättre jobb om du redan har kvaliteterna eller jobba på kvaliteterna.
http://www.mondoblog.se/jackieferm/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14828842.ab
"Sjukt att jag kanske missar ett jobb" heter snyftartikeln som på något väldigt snedvridet sätt belyser ett problem som en individ har. Det kommer att komma fler chanser och det finns fler som står i kö. Och om du, Jackie, är en riktig kandidat för jobbet så skulle chefen kunna ge dig jobbet ändå, men eftersom han inte gör det så kunde du väl antagligen inte övertyga helt, eller så är han en idiot som vill suga tutte på det svenska systemet. Hur som helst är det ingen lösning att staten betalar din lön.
Jag hade också en arbetsintervju på Arlanda en gång i tiden. Det var inget annat som det snackades om då. Den chefen ville att jag skulle jobba på timme, köpa smink, köpa nya skor, gå till frisören och även frågan om diverse möjligheter att finansiera min lön... När jag tackade nej hävdade han att han kunde garantera 1000 kronor mer varje månad. Eftersom han inte kunde garantera någon lön eller arbetstimmar under samtalet genomskådade jag hans enkla bluff med frågan om det skulle betyda att jag får 1000 kronor även när jag inte jobbar en enda timma under hela månaden. Jag är glad att jag inte underkastade mig den idioten och om det inte är dina kvalifikationer som stör så ska du nog söka dig ett annat jobb ändå, Jackie Ferm.
Kanske är det dags att du lär dig att själv klara dig genom en strid som du genom din uppväxt tror att du är ensam om, men som varenda jävla människa som jag känner är/har varit med om.
På sin blogg ber Jackie folk att ge sin åsikt om ämnet. Det är ju sött, men det hon vill diskutera är bara arbetsförmedlingen utan att ta ansvar själv. Det blir en pinsam debatt om arbetsförmedlingen med utgångspunkt i ett löjligt exempel. Det gör att hon får ytterligare några sekunder i rampljuset och kanske, kanske lyckas ju aftonbladet tvinga till en löjlig lösning för den mediasnyftande lilljäntan som vägrar växa upp och ta ansvar för sina egna handlingar.
Att hon nu har negativa upplevelser på grund av sina tidigare aktioner i media är ju ingen överraskning i sig. Som man bäddar får man ligga, helt enkelt. Försök att fixa det nu Jackie, utan att springa till media. Skaffa dig ett bättre jobb om du redan har kvaliteterna eller jobba på kvaliteterna.
http://www.mondoblog.se/jackieferm/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14828842.ab
Kanske bidrar mina tankar till en förståelse för rasism
Ibland har man känslan att man blir orättvist behandlad. Jag har ibland haft den känslan och jag har den igen. Nu kan jag återigen förstå alla som blir aggressiva av att bli annorlunda behandlade, t.ex. av rasistiska själ. I mitt fall är det sällan rasistiska saker som gör att jag får känslan, eftersom jag har förmånen att komma från Sverige. Det är verkligen en fördel.
I helgen var jag på en födelsedagsfest hos en tjej från Polen. Där fanns en kille vars föräldrar kommer från Italien, en kvinna från Azerbadjan, en man från Brasilien, en fransos med flera. Jag tänkte att min pojkvän var en av dem och reflekterade först inte över att JAG ju är en av DEM. L'vie blev ofta lite utkastad ur samtalet "som om han inte visste" hur det var och jag blev liksom indragen i utlänningarnas grupp. Hur som helst berättade de en massa saker om hur de blir behandlade, hur brasilianen åkt till Polen med flickvännen på semester (tre-dagars) och vid flygplatsen i Polen tvingades att återvända till Tyskland. Som brasse fick man tydligen inte åka till Polen (det var nog innan de var med i EU och Schengenavtalet) och ingen hade informerat honom om det. Naturligtvis borde han ha tagit reda på det, men jag kan förstå att man efter 15 år i Tyskland med jobb och fast bostad i Tyskland känner sig ha samma rättigheter. Det har man inte.
Diskussionen om huruvida människor har samma värde drog igång lite lätt och en lång tankekedja började hos mig. Jag tycker tyvärr att alla inte får ska få röra sig fritt. Jag vill också värna om regionala kulturer, språk och så, men egentligen är det vansinne. Vad är jag rädd för? Sen kom jag på det.
- tystnad VS larm
- en vill att trädet ska stå kvar VS en vill att trädet ska fällas
I det första fallet förlorar ALLTID tystnaden och i det andra fallet kan en fälla trädet utan lov och även om han straffas så har den som ville ha kvar trädet också förlorat..
Att jag känner mig orättvist behandlad har inte någonting med rasism att göra, utan med skolan. Jag vet inte varför lärarna behandlar mig så hårt - hårdare än andra. Det kan vara för att jag är så direkt i språket. Jag kan inte säga allt så snällt och fint, utan jag pratar nog väldigt sakligt och det kan uppfattas som hårt. Eller så har jag retat upp lärarna när jag ibland i mitt sätt kräver lite mer av dem. Eller så är det för att jag är en så kallad alfapersonlighet och jag skrämmer dem eftersom jag alltid av naturen vägrar följa en ledare som inte först bevisat vad den kan. Eller... nja, jag vet inte. Jag har bestämt mig för att fortsätta, men jag känner mig slapp. Jag vet att det enda sättet att komma igenom detta är att bli bättre. Det är vägen som jag ska försöka gå, det är bästa sättet att lära sig en massa saker på kort tid. Fast att jag är nog lite rädd att bli utbränd. Jag ska vara försiktig.
I helgen var jag på en födelsedagsfest hos en tjej från Polen. Där fanns en kille vars föräldrar kommer från Italien, en kvinna från Azerbadjan, en man från Brasilien, en fransos med flera. Jag tänkte att min pojkvän var en av dem och reflekterade först inte över att JAG ju är en av DEM. L'vie blev ofta lite utkastad ur samtalet "som om han inte visste" hur det var och jag blev liksom indragen i utlänningarnas grupp. Hur som helst berättade de en massa saker om hur de blir behandlade, hur brasilianen åkt till Polen med flickvännen på semester (tre-dagars) och vid flygplatsen i Polen tvingades att återvända till Tyskland. Som brasse fick man tydligen inte åka till Polen (det var nog innan de var med i EU och Schengenavtalet) och ingen hade informerat honom om det. Naturligtvis borde han ha tagit reda på det, men jag kan förstå att man efter 15 år i Tyskland med jobb och fast bostad i Tyskland känner sig ha samma rättigheter. Det har man inte.
Diskussionen om huruvida människor har samma värde drog igång lite lätt och en lång tankekedja började hos mig. Jag tycker tyvärr att alla inte får ska få röra sig fritt. Jag vill också värna om regionala kulturer, språk och så, men egentligen är det vansinne. Vad är jag rädd för? Sen kom jag på det.
- tystnad VS larm
- en vill att trädet ska stå kvar VS en vill att trädet ska fällas
I det första fallet förlorar ALLTID tystnaden och i det andra fallet kan en fälla trädet utan lov och även om han straffas så har den som ville ha kvar trädet också förlorat..
Att jag känner mig orättvist behandlad har inte någonting med rasism att göra, utan med skolan. Jag vet inte varför lärarna behandlar mig så hårt - hårdare än andra. Det kan vara för att jag är så direkt i språket. Jag kan inte säga allt så snällt och fint, utan jag pratar nog väldigt sakligt och det kan uppfattas som hårt. Eller så har jag retat upp lärarna när jag ibland i mitt sätt kräver lite mer av dem. Eller så är det för att jag är en så kallad alfapersonlighet och jag skrämmer dem eftersom jag alltid av naturen vägrar följa en ledare som inte först bevisat vad den kan. Eller... nja, jag vet inte. Jag har bestämt mig för att fortsätta, men jag känner mig slapp. Jag vet att det enda sättet att komma igenom detta är att bli bättre. Det är vägen som jag ska försöka gå, det är bästa sättet att lära sig en massa saker på kort tid. Fast att jag är nog lite rädd att bli utbränd. Jag ska vara försiktig.
Jo, det hände väl lite spännande saker ändå den senaste tiden
Hej igen,
det är knapert med inläggen nuförtiden.
Igår när jag kom hem knackade jag på hos min gamla granne. Hon som jag spelar yatzy med varje fredag. Jag ville säga till henne att jag åker bort den här helgen och hon hade inte öppnat dörren de senaste dagarna. I onsdags såg jag henne gå med svärdottern hennes så jag var inte orolig att det hänt något. Men det hade hänt något. Hon hade ramlat och slagit nacken mot köksbänken för några dagar sedan och hade ont. Eftersom svärdottern och sonen vill att hon ska in på hem så hade läkaren frågat om hon har någon annan som kan hjälpa henne och som han kan ange som kontaktperson. Hon hade då angivit mig. Hmm---. Igår när hon berättade det så sa hon "... och jag gjorde något jättedumt, hoppas du inte blir arg... Jag vet ju att man ska fråga först, men jag har ingen och det kändes så dumt att inte kunna säga någon så jag sa att ditt namn".
Ja, vad gör man? Naturligtvis sa jag att det är okej. Jag frågade efter läkarens namn och telefonnummer och efter att jag avböjt att ta emot en nyckel till hennes lägenhet (för jag vill inte få problem med familjen eller bli anklagad för att ha stulit något eller så) gick jag till mig och ringde läkaren.
Han hade tänkt att försöka få tag på mig, sa han och sen berättade han väldigt mycket för mig. I hans sätt att prata fanns det en liten dold fråga om jag skulle kunna tänka mig att varje dag se till att tanten tar sin blodtrycksmedicin. Det vill jag inte heller ta på mig samtidigt som jag inte tycker att hon måste hamna på hem. Ålderdomshem är ju nästan detsamma som fängelse, ibland värre - har jag förstått. Därför ledde jag in samtalet på att det ju finns möjlighet att få en sköterska hem varje dag. Läkaren sa att han ska fixa med de papprena. Jag sa åt tanten att hon borde acceptera sköterskan om hon inte vill riskera att hamna på hem.
Nu ska jag nog inte göra mer. Det är ju ändå egentligen familjens sak, men som medmänniska kan jag ändå inte bara stå bredvid och se hur fel beslut tas. Tanten är ju frisk annars. Att hon ramlade och slog sig är ju något som kan hända alla. Det kunde ju hända i ett hem också.
...
Ja, vad har hänt annars? Idag kom polisen och frågade om hag sett ett slagsmål på parkeringen vid huset förra fredagen. Det har jag inte för jag spontan-följde-med på konsert då. Tydligen ligger ena killen som slogs i koma och polisen letar "en stor kille med mörk jacka med oranget innetyg tillsammans med en tjej med hund. Hunden är mindre än en Golden Retriever". Allstå: Lycka till polisen, jag tror inte att det finns några större chans att man hittar bara en kille som passar in på det signalementet.
Konserten som jag var på var Judast Priest med Thin Lizzy som förband.
Hej på ett tag!
det är knapert med inläggen nuförtiden.
Igår när jag kom hem knackade jag på hos min gamla granne. Hon som jag spelar yatzy med varje fredag. Jag ville säga till henne att jag åker bort den här helgen och hon hade inte öppnat dörren de senaste dagarna. I onsdags såg jag henne gå med svärdottern hennes så jag var inte orolig att det hänt något. Men det hade hänt något. Hon hade ramlat och slagit nacken mot köksbänken för några dagar sedan och hade ont. Eftersom svärdottern och sonen vill att hon ska in på hem så hade läkaren frågat om hon har någon annan som kan hjälpa henne och som han kan ange som kontaktperson. Hon hade då angivit mig. Hmm---. Igår när hon berättade det så sa hon "... och jag gjorde något jättedumt, hoppas du inte blir arg... Jag vet ju att man ska fråga först, men jag har ingen och det kändes så dumt att inte kunna säga någon så jag sa att ditt namn".
Ja, vad gör man? Naturligtvis sa jag att det är okej. Jag frågade efter läkarens namn och telefonnummer och efter att jag avböjt att ta emot en nyckel till hennes lägenhet (för jag vill inte få problem med familjen eller bli anklagad för att ha stulit något eller så) gick jag till mig och ringde läkaren.
Han hade tänkt att försöka få tag på mig, sa han och sen berättade han väldigt mycket för mig. I hans sätt att prata fanns det en liten dold fråga om jag skulle kunna tänka mig att varje dag se till att tanten tar sin blodtrycksmedicin. Det vill jag inte heller ta på mig samtidigt som jag inte tycker att hon måste hamna på hem. Ålderdomshem är ju nästan detsamma som fängelse, ibland värre - har jag förstått. Därför ledde jag in samtalet på att det ju finns möjlighet att få en sköterska hem varje dag. Läkaren sa att han ska fixa med de papprena. Jag sa åt tanten att hon borde acceptera sköterskan om hon inte vill riskera att hamna på hem.
Nu ska jag nog inte göra mer. Det är ju ändå egentligen familjens sak, men som medmänniska kan jag ändå inte bara stå bredvid och se hur fel beslut tas. Tanten är ju frisk annars. Att hon ramlade och slog sig är ju något som kan hända alla. Det kunde ju hända i ett hem också.
...
Ja, vad har hänt annars? Idag kom polisen och frågade om hag sett ett slagsmål på parkeringen vid huset förra fredagen. Det har jag inte för jag spontan-följde-med på konsert då. Tydligen ligger ena killen som slogs i koma och polisen letar "en stor kille med mörk jacka med oranget innetyg tillsammans med en tjej med hund. Hunden är mindre än en Golden Retriever". Allstå: Lycka till polisen, jag tror inte att det finns några större chans att man hittar bara en kille som passar in på det signalementet.
Konserten som jag var på var Judast Priest med Thin Lizzy som förband.
Hej på ett tag!
