Le Lotus d'Orange

Har jag tappat en del av min nationalitet när jag retar mig på "svenskarna" på Autobahn? Det är tydligt att svenskar och tyskar kör olika. Tyskar kör bättre i Tyskland och tvärtom, men som utlänningar är de båda ganska ansträngande. Jag känner mig hemma i båda länderna och måste "ställa om" när jag åker till det andra landet än det som jag tills förflyttningstillfället befinner mig i. Idag körde jag hyrbil i Hamburg och på vägen till Hamburg hamnade jag i en situation som bara en "typisk svensk" skulle skapa. Vi ville båda ut på A1 och svensken låg bakom mig. Han körde om så fort man fick köra på Autobahn, men istället för att köra ut i omkörningsfilen körde han om mig i den högra filen. Jag som fortfarande var på (ingen aning om vad den filen heter nu... dumt... hur ska jag förklara då?) påfartsfilen (kanske den heter... förstår ni?) och kunde alltså inte köra ut på själva Autobahn. Det var nog för att man i Sverige pratar så om Autobahn och hur läskiga och stora de vägarna är att svenskarna inte vågar köra i vänstraste filen. Det skapar problem. Snälla alla svenskar som ska köra i Tyskland - kör inte om i den högra filen, våga er ut på omkörningsfilen och ge plats för alla andra på vägarna. I Tyskland funkar det när man släpper fram de andra. Svenskarna kör och trängs och egoistar sig på vägarna. Jag som svensk i Tyskland skäms nästan när jag ser det. Så lägg av med att köra så kosntigt. Om ni är rädda - lägg er efter en lastbil, slå på farthållaren på 90 och njut. Annars, om ni måste er på att köra "tufft", kör då också tufft och lämna plats åt de andra. Speciellt när det är en påfart måste man lägga sig i vänstraste filen och släppa ut de som vill på! De bakom måste bromsa om det blir tjockt. Om det kommer en sportbil bakom er och ni inte vill ut på vänsterfilen kan n ju använda bromsen (pedalen i mitten), man får det också på Autobahn - jag lovar.

Jag har inte berättat hur allt slutat med Vodafone, men det var en kamp att få ut den kod som man skulle fått med brevet. Kampen varade i tre dagar och varenda dag började med att vi stod hos Vodafone och de frågade om vi verkligen inte kunde ringa kundtjänsten själva. Eftersom vårt problem var att vi inte hade koden för att få igång telefonen och internet kunde vi ju inte det. Hemsidan besöktes dock med ett vandrande internet* som finns för vårt bruk, men det berättade vi inte i butiken. De försökte på allvar få oss att knacka på hos våra sedan två veckor nya grannar med uttryck som "ja, men att låna grannens telefon är ju ett sätt att lära känna grannarna". det var uttryck som jag tror att vi inte ens öppnade munnen för. Dumma frågor och idéer måste inte besvaras. Hur som helst ringde de ungefär 15-20 gånger till kundtjänsten från butiken, fördelat på tre dagar (fredag, lördag, måndag) innan koden stod på vårt papper. Och Vodafone vill att vi betalar för en vecka innan koden fanns på vårt papper. De är så naiva. Hur som helst är jag inte förvånad. Den nationala kundtjänstchefen i Tyskland heter Jan Geldmacher. Jan är som Jan i svenskan, men man kunde också dela upp det med "Ja, ne´" som skulle motsvara svenskans "Ja, en...". Geld betyder pengar och macher är makare. Han heter alltså "Ja en Pengamakare". Inte konstigt att Vodafone är som Vodafone är eftersom Vodafone är en samling av ... (välj valfritt ord själv, vettja)


*Ett USM-stick med internet - alltså vandrande

Idag tog jag ut pengar på en bankomat och medan jag väntade på att pengarna skulle glida ut ur maskinen läste jag "vänta-reklamen" som banken hade på skärmen. "Är fortfarande allt guld som glänser" stod det. Min första tanke var "Men, va? Har de inte fattat det där uttrycket ens? Nä, de får inte hålla på med mina pengar".

Vi satt och åt frukost när jag såg storstadens lokaltidning med den stora nyheten - Stans bästa pommes - . "Jaha", tänkte jag "är det så man säljer lösnummer nu för tiden". Det var så diskussionen började. Lokaltidningar har ofta "meningslösa" händelser att berätta om och jag tycker inte att det är så farligt. Min samtalspartner däremot tyckte nog att man kan skrota lokaltidingarna och bara låta de "de betydelsefulla nyheterna" vara med. Nyheter om demonstrationerna i Kairo skulle vara med, tyckte han. Jag tycker ändå att hur meningslösa lokaltidningarna än är så fyller de sin funktion. Vem ska bestämma om det är viktigare att Kairo brinner än att två tanter blev påkörda på samma övergångsställe i en liten håla i Sverige? För de som bor i den lilla hålan är det ju bra att veta att just det övergångsstället kanske är lite svårsedd för bilförarna och att man ska akta sig där. Jag tycker att det är rätt precis som det är när lokaltidningarna skriver som småsaker och de stora landstidningarna främst rapporterar om de stora världshändelserna. Annars skulle det ju räcka med en tidning och då skulle det vara ganska många journalister som frustrerat lallar runt på stan utan någon sysselsättning. Jag tror inte det skulle bli sämre endast av den anledningen, utan även för att många nyheter inte skulle få plats.

Men hur ska det då bestämmas, vad som ska stå på förstasidan. Jag tycker själv att det både är lite pinsamt och tragiskt att "bästa pommesen" hamnar på förstasidan. Det är väl ändå inte bra journalistik, eller är det det? Är det det vi vill veta i en storstad? Varför har det blivit så? Kan det vara så att vi översköljs av sådana mängder med information att det känns så mycket viktigare att tänka på pommes? Finns det ett hot i att informationsflödet är så enormt att vissa till synes slutar bry sig helt? Diskussioner hamnar ofta på internationell eller meningslös nivå och man anses vara ointressant när man pratar om lokalhändelser som inte är mat, nöje eller stor olycka. Politiska beslut på lokalnivå sopas under mattan av den stora massan. Kanske var det alltid så och jag har nått en ålder där det bara är så. Som barn läste jag om hur många mål motståndarlagen gjort under helgens matcher, om vilken plats vårt lag låg på just då, jag tittade på bilder på folk jag kände igen, läste en grundskolelärares serie som bara publicerades i lokaltidningen och vilka tv-program man kunde se på kvällen. Som tonåring läste jag lite mer om lokal politik och världshändelser. Nu läser jag förstasidorna i skyltfönstren och kvällstidningarnas hemsidor för att få en snabb överblick över vad som händer i världen. Resten av informationen får jag från tv, men så mycket bryr jag mig inte nu. Jag försöker förstå livet från mina ögon och tankar. Kanske gör jag fel, liksom så många andra, för jag minns mest av den här veckan att det fanns en rubrik "stans bästa pommes" och att det demonstreras/des i Kairo.

Jag lovade ju att skriva lite om några teman när jag blivit klarare i huvudet. Nu är väl det stadiet nått och jag borde ju då skriva också... så började det inlägg som jag redan skrivit om den där helgen. Men det raderades och försvann.

Därför blir det inget inlägg om den där Första Hjälpen-kursen, utan ett surt inlägg om varför bloggsidor och mailsidor har den fruktansväärt irriterande funktionen att de loggar ur sig utan att man märker det. Det känner väl alla - att man sitter där och skriver och skriver och formulerar och sen är man klar, trycker på "sänd" och meddelandet är borta. Istället står man på inloggningssidan och kommer inte tillbaka till mailet man skrev. Det skrevs till synes i ett svart hål. Vem skriver med samma engagemang om mailet, eller inlägget, som man precis skrivit? Jag känner ingen.

En sak kan jag nämna om den där Första Hjälpen-kursen. Det mesta som vi lärde oss var inget nytt för mig, fast att jag aldrig gjort någon liknande kurs tidigare. Ibland tror jag att man kan lära sig väldigt mycket från diverse filmer och även om det ofta är överdrivet så finns det stora likheter med verkligheten. I panik handlar man hur som helst inte korrekt efter handboken, så då är det väl skit samma om man försöker göra som i filmen och gör fel eller om man försöker göra som "man ska" och gör fel? T.ex ska man som räddningssimmare vänta med att rädda en i sjönöd och panik tills denne sjunker under vattnet och blir medvetslös (för det är lättare att rädda en som inter kämpar och trycker ner räddaren under ytan) och i filmen simmar räddaren fram och slår den i nöd till medvetslöshet. Jag et inte vilket som är effetkivare, men jag kan tänka mig att det är skönare att bli medvetslös av ett välriktat slag än av att drunkna.

En till sak kan jag nämna. Vi hade en föreläsare som inte insåg att hon stod och fröeläste för vuxna och inte för förskolebarn som hon annars gör. Vi fick en timme "inte bada när det åskar" och "inte bada efter att man ätit" blandat med dumma frågor som "får man bada vid vattenverk där det strömmar?" och "ska man dyka där det är grunt?". Jag blev väldigt irriterad på kvinnan och var nära att ställa ännu dummare frågor som "ska man bada blodig med hajar och pirayor?" så att hon slutade med sin uppfostringsaktion - gjorde jag inte, men det var nära. Jag vet att det inte är så lätt att föreläsa, men ibland är det så att om man inte kan det ska man helt enkelt låta bli.

Det blev visst ett inlägg om Första Hjälpen-kursen...

Det känns så löjligt med den så kallade "skyddade personuppgifter". Här i Tyskland är folket väldigt rädd för att information om dem ska läcka ut, men de ser inte vilken information som faktiskt går att få tag på om dem. De tror att de är skyddade när de själva springer runt och ger uppgifter överallt istället för att det ska ske automatiskt. De verkar inte förstå att om staten vill så kan det med hjälp av detta system till och med få reda på MER än om informationer som t.ex. adress skulle vara offentliga, eftersom staten kan räkna ut vilket rörelsemönster, vilka tider man befinner sig var och så vidare om de skulle vilja. Det är ju svårare att räkna ut hur folk rör sig i samhället om de snabbt fixar en adressanmälan över internet. Man kan räkna ut från vilken dator det gjorts, men inte så mycket mer.

Jag är försiktig med vilken information som finns om mig, men sättet som tyskarna är rädda på ligger långt ifrån mig. Jag tycker att det är bättre att vi alla får all information och litar inte på att några vetgiriga politiker kan ta rätt beslut när det handlar om min säkerhet. Snarare tvärt om. Jag tycker alltså att Assange är en person som ska få fortsätta leva, som ska sättas på fri fot och att hans arbete ska fortföras. Det är bättre att spela med öppna kort. Det är säkrare för alla. Om man däremot vill ha makt och bara bryr sig om sin egen säkerhet ska man spela med slutna kort. Det kan man göra och det gör de - politikerna på toppen. De bryr sig inte om en bomb släpps över en stad så länge de inte själva befinner sig i den staden!

Den här falska tryggheten som finns här i landet är bara en del av systemets lekande med folket. Man ska springa runt som en idiot och ge adresser till alla möjliga myndigheter och företag. "Som att" man har kontrollen. Det har man ju inte! Jag har inget val när det gäller hanterandet av mina uppgifter. I värsta fall får man svaret "för ditt eget bästa" och förklaras därmed omyndig.

Ibland har jag känslan av att någonting riktigt djupt, någonslags urdrift, slår till. Det handlar om småsaker och jag blir mest slagen över att min innerliga reaktion blir så stark. Det är den som förvånar mig mest.

Igår gick jag på café med L´vie, en kompis och kompisens "ragg" från kvällen innan samt hennes kompisar. Det blev precis så fruktlöst och konstigt som jag förväntat mig (man minns ju hur det var när en kompis skulle gå på "date" när man var tonåring och man hängde med som förkläde) - "ragget" pratade med sina kompisar, kompisen till oss satt och pratade med oss och när tjejerna druckit upp sitt/n te/choklad gick de. Kompisen var väl lite besviken och jag log innerligt åt att det inte verkar ändra sig märkvärt när man kommer över 25, mot för tio år sen, när det handlar om partnersökandet.

Det som däremot förvånade mig var ju min egna reaktion vid ett tillfälle:
Vi var på ett för vår del av världen exotiskt café. Det serverades turkiskt kaffe, halva-te och diverse andra saker som jag varken smakat eller hört om tidigare. Som till exempel Vitt kaffe. Det beställde L´vie. Naturligtvis var det spännande att den ljusa, klara te-liknande drycken skulle ha någonting med kaffe att göra och koppen skickades runt så att alla fick lukta. Observera! LUKTA! Men så tar en tjej helt enkelt en slurk. Tydligen hade hon frågat, men jag blev lite irriterad. Sa i vanlig mening ingenting, men tänkte "Vad i helvete".

Sen började jag analysera, som jag ju gör. Därför finns ju den här bloggen. Varför reagerade jag så starkt på det? Jag tycker att jag har rätt att prova av min pojkväns mat och dryck, men jag tyckte inte att en annan tjej får det. Kan det ha att göra med att man som kvinna inte vill se att mannen delar av sig av livsnödvändiga sakerna till andra kvinnor? Förstår du hur jag menar? Om hon hade varit i nöd skulle det inte gjort något, men nu handlade det ju om någon typ av nöje och njutning. Det kändes inte som "vanlig" svartsjuka, utan som att hon gick över en naturlig gräns. Man dricker inte av en främmande persons kaffe, bara sådär!

I och försig hade "ragget" och hennes två tjejkompsar hängt med L´vie och vår kompis på krogen igår medan jag dansade med en annan kompis, men det kan ju inte ge rätt att slurka i sig av min pojkväns kaffe! Du förstår väl att jag både skrattar åt och förundras över min egen reaktion, men jag kan inte låta bli att fortsätta tycka att hon gjorde fel.

När man ska flytta finns det mycket som ska fixas. Det tar en himla tid, men man skulle nog kunnat ha sparat in hälften av tiden om de olika människorna som jobbar för diverse företag hade lite mer vett i huvudet.

Vi ringde "HotLine"-en och tryckte oss fram i en sån där automatisk telefonsvarargrej där man ska klicka 1 om man vill det och 2 om man vill något annat. Precis det man vill är väl sällan uppräknat så för mig blir det ofta att jag i slutändan klickar på 5 eller något högre nummer för "övriga fall". I förrgår fick vi lyssna på hemsk telefonkömusik i mer än 20 minuter efter att ha tryckt på 5:an. Sen la vi på.

Nästa försök blev det som egentligen fösökts innan telefonen, men fick en ny chans efter det ej framgångsrika telefonförsöket. Internet. Där frågar företaget efter kundinloggningsinformation. Problemet: Företaget har köpt upp det företag vi egentligen köpt abonnemang hos, alltså har vi inga "kundinloggningsinformationer" som man tydligen får när man blir kund.

Därför utforskades nästa möjlighet för att anmäla den nya adressen...

Hos Vodafone vid ingången:
Jag: - Vi ska flytta och jag vill ge er den nya adressen.
Försäljerska: - Vill ni anmäla ny fakturaadress?
J: - Ehh.. Ja... Alltså, vi vill ju ha internet även i den nya lägenheten.
F: - Så alltså ska fakturaadressen inte ändras?
J: - Jo, vi flyttar ju.
F: ...
J: - Vi vill ha internet OCH fakturan till den nya adressen.
F: - Jasså.

Hos Vodafon vid datorn:
F: - Då kan ni ringa vår HotLine. Sånt kan vi i inte göra i butiken.
J: - Det har vi redan försökt. Det gick inte.
F: - Men det är alltid någon där. Försökte ni sent på kvällen.
J: - Ja, det var vid sju-åtta någon gång.
F: - Ja, det är ju inte precis sent på kvällen. Men tidigt på morgonen har ni inte heller försökt då?
J: - Nej, men du kan ju ringa nu så fixar det vi nu.
(OBS! Inga andra kunder i butiken och två försäljare)
F: - Njae... Jag vet ju inte om jag kommer igenom.
J: ???
F: - Står kontraktet på dig?
J: - Nej, på min pojkvän, men jag kan ge alla kontrollinformationer.
F: - Nej, men det får vi inte. Vi får inte ge ut privata informationer. Har du kundinloggningsinformationerna.
J: - Nej. Vi har inga. Vi var egentligen Arcorkunder, men de köptes ju (tyvärr) upp.
F: - Men det finns. Det har ni.
J: - Kan ni skicka de där informationerna till honom då på den adress han angivit i ert datasystem? För vi har de inte.
F: Skrattar och skakar på huvudet.
J: Vi har iaf inga och på något vis måste vi ju kunna få dem.
Efter ett par gånger "Kan vi inte i butiken" VS "Nya förslag så vi får en lösning" griper kollegan in och knappar lite på datorn samtidigt som han mumlar fram om han förstått situationen rätt. Sen säger han: - Så, ge henne det numret.
F: - Men det får vi ju inte. Man måste ju ha kundinloggningsinformationerna för att få det numret.
Manliga försäljaren: - Tydligen inte.
F: - Men hur gjorde du.
M: förklarar var han tryckte.

Tillslut fick jag ett papper som jag ska faxa in till Vodafone, eller som min pojkvän ska faxa... Wow! Vad svårt det kan vara.

Det är konstigt det där med idealen. Man ska vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt och samtidigt vara individuell. Jag hörde ett program om könsstympning. Det är väl ett ord som har en väldigt negativ klang, eller? För mig är det ett ord som inte passar in i vårt samhälle här i den så kallade västvärlden. Det känns som ett gammal ord, nästan förlegat. Programmet handlade om problemen som kvinnorna får efter ett sådant ingrepp, egentligen handlade det om en kvinnas erfarenheter, mycket om att hon inte kunde ha byxor på sig när hon kom hem, utan drog som det första hon gjorde av sig jeansen och trosorna och ersatte dem med en klänning.

När jag kom hem berättade L´vie (utan att jag ens nämnt den där dokumentären som jag hört, eftersom han tycker att jag väldigt ofta säger: "Jag hörde/såg en dokumentär idag...") att han läst att den nya trenden inom plastikkirurgin är att skära bort de inre blygdläpparna så att de är kortare än de yttre. Dessutom var det tydligen viktigt att de inre blygläpparna inte har en brun kant, utan att den ska skäras bort. "Har mina blygdläppar en brun kant?" var min första fråga och så tittade jag efter. Det måste man ju kontrollera på en gång! Tänka sig, med vetskapen att de ofta är brunare kunde jag också urskilja en viss "bruning" på dem. Nåja, nu vet ni mycket om mina blygdläppar tycker ni, men ni vet egentligen inte mer än vad ni ändå kunde ta reda på eftersom det tydligen är normalt att de är aningen brunare längst ut.

Jag undrar bara "Vem faaan bryr sig om det?!". Om det ens är ett tema i ens liv borde man söka sig en hobby och ägna livet åt viktigare saker än att kontrollera om blygdläpparna är brunare på de sista millimetrarna eller inte. jag kontrollerade det naturligtvis i vetenskapligt syfte och det är alltid tillåtet! Det är ju min hobby att bry mig om folks åsikter, blygdläpparna i sig var inget som jag brydde mig speciellt mycket om innan.

Hur kan det komma sig att folk väljer att operera sig i könet? Det är ju så fruktansvärt smärtsamt när man har problem med underlivet. Jag förstår inte att man utsätter sig för riskerna. Grund: Ser snyggare ut. Bah!

Igår var jag på en lägenhetsbesikting. Den låg i huset intill mitt job, så det var enkelt att komma dit. Tyvärr såg man inget  namn på dörren, sa en tjej som redan stod där. Jag litade på det (och kollade inte själv) eftersom hon sprang och kollade typ tre gånger. Ute på gatan låg det, för den här regionen, mycket snö och vi ställde oss och väntade. Efter en tid gick den den andra. Jag övervägde om jag skulle gå tillbaka till jobbet och strunta i att kolla på den lägenheten, men då kom en kompis förbi. Därför fastnade jag lite i ett samtal och snart kom ytterligare en intressent - en kvinna släpandes på en 3-4-årig son i pulka. Hon lämnade pulkan på gatan (trottoaren) och gick de par metrarna till dörren. Där hittade hon det sökta namnet och ringde på dörren. Jag hakade på och var beredd på att också gå in. Mellan mig och henne stod sonen.

"Kan du hämta pulkan" sa hon medan hon tittade mot mitt och sonens håll. Jag tittade på sonen och udnrade varför han inte sprang och hämtade sin pulka.
"NEJ! DUU!!" skrek hon och pekade på mig med en rakt pekfinger. "Du ska hämta pulkan".
Jag skrattade till och sa: "Neh, det gör jag inte".

Jag kan gärna hjälpa folk, men att springa tjänsteman åt otrevliga främlingar är inte ett av mina intressen.

"Hörde du? Det gör hon I N T E" sa hon åt sonen som tyvärr antagligen kommer växa upp till samma typ av bastard som sin mamma.

Jag gick in.

Väl uppe i lägenheten tittade jag lugnt runt och snart kom kvinnan med sonen. "Nä, men det här är ju precis så dåligt som vi redan har det. Nä, det här går inte" slängde hon ur sig medan hon trängde sig förbi de andra som fyllde upp tvårummaren med toa och dusch i badrummet, men handfatet i hallen. Konstig planlösning var det, det håller jag med om, men trots att jag inte heller vill bo där tackade jag för mig och gick, tillskillnad till kvinnan som klampat in med blöta skor och stört stämningen.

Kvinnan med sonen fick lämna lägenheten före mig, jag hade ingen lust att gå ner tillsammans med dem. Efter ett par minuter tackade jag för mig och gick. Väl ute stod kvinnan. Hon ställde sig provokativt ivägen och började fixa med sina vantar som hon lagt i sonens luva. Jag skakade på huvudet för mig själv och gick förbi. Tanken "Do you want me to hit you?" gled igenom, men jag sa ingenting.

Många människor gör sina egna liv och andras svårare än de måste vara. T.ex. såg jag en morgon när jag var påväg till jobbet en bil som kört fast när den ville svänga in på en tvärgata. Jag såg inte när hon körde fast, utan kom lagom till att se att en äldre man småskottade och en äldre kvinna (antagligen hans fru) stod bredvid och tittade på. I bilen satt en ung kvinna och gasade lite oplanerat.

Mannen skrapade framför bakdäcken och bakom däcken låg golvmattorna från framsätena. Jag vet inte om de verkligen lagt mattorna bakom bilen, eller om de kört över dem en gång. Hur som helst hoppade den yngre kvinnan ur bilen och sa "jag har två mattor till" (är någon överraskad över att den fyrsätade bilen har fyra golvmattor i bilen??). Hon ryckte ur mattorna och la dem framför däcken. Varför hon inte tog de som låg bakoom däcken och flyttade fram dem vet jag inte. Det fanns väl en tanke med det också... kanske...

Framför bilen fanns massa snö, verkligen mycket. Den tog ingen bort. Jag stod och tittade ett par minuter på hur mannen fortsatte skrapa snö vid bakdäcken med händerna, hur den äldre kvinnan rådlöst glodde på med skyffeln i handen och hur bakdäcken snurrade utan fäste när den yngre kvinnan tryckte på gasen. De visste verkligen inte vad de skulle göra.

Jag är en person som lägger mig i. Jag tycker inte om att bara titta på och gör det ibland utan att vetta att jag gör det. Så även denna gång. Jag märkte hur jag tog ett par steg fram emot den äldre kvinnan. Kort sa jag med utsträckt hand "Får jag" (mer som en uppmaning och mindre som den fråga de orden i den ordföljden verkligen är). Men skyffeln i handen tog jag bort de nästan 15 centimetrarna snö som låg framför bilen med raska tag. Sen gav jag kvinnan skyffeln tillbaka och ställde med bakom bilen med ett kort och bestämt "kom". Runt bilen fanns vid detta tillfälle den äldre mannen, den yngre kvinnan, den äldre kvinnan samt två förbipasserande i min ålder. Någon sa "ska vi skjuta på eller vaddå". Från mig kom inga ord mer vilket ledde till att två personer skyndade att ställa sig bredvid mig medans den yngre kvinnan hoppade in i bilen. Bilen var lätt fri, utan märkbar kraftansträngning (eftersom motståndet framför bilen ju var borta).

Sen gick jag bara. Nu i efterhand skulle jag vilja veta vad de tänker om den fåordiga tjejen som bara gick igen.

Ska man tycka synd om folk som saknar självbevarelsedrift? Det är det jag undrar när jag läser om Christina Hedlund som åkte till Polen för att göra en bröstoperation inför sitt bröllop. Jag kan väl tycka att det var synd att det gick snett för henne, men lite får man skylla sig själv när man åker till Polen utan att kunna språket och själv gå med på operationen fast att man märker att man inte förstår.

Om hon hade varit i ett tillstånd där hon inte kunde rå för att hon befann sig på ett sjukhus i Polen, t.ex. att hon haft en olycka där skulle jag ha större förståelse för hennes bror som går ut i media. Nu verkar det ju ha varit en dumsnål bimbo som för egen vinning ville göra en bröstoperation. Det verkar också ha varit ett ganska impulsivt beslut eftersom den grund att hon opererades utomlands, som nämns i artikeln, ska ha varit att väntetiden i Sverige var för lång. Jag vet inte så mycket om varför väntetiden är så lång i Sverige, men jag kan tänka mig att en anledning är att bimbon som vill operera ska få tid att överlägg sitt beslut.

Aftonbladets snyfthistoria kastar falskt ljus på historien, tycker jag, och uppmuntrar till sådana dumheter och gör Christina till ett offer. Hon är inget offer! Hon valde själv att åka till Polen utan en beprövad tolk. Hon valde själv att göra en operation som inte var nödvändig för hennes överlevnad. Hon valde själv att ta riskerna för att få brösten fyllda med silikon! http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8188624.ab

Idag skrämde jag mig själv - antar jag. Först gick jag ner alla trapporna i vårt hus. Var påväg till jobbet. Med mig hade jag en påse som skulle till källaren och en som skulle kastas. Det var inte så att jag kastade fel påse, om du trodde det! Jag gick till soprummet och hittade inte nycklarna i väskan. Trots att jag var övertygad om att de bara kunde ligga där, bestämde jag mig för att utesluta möjligheten att de var uppe i lägenheten. Påsen till källaren ställde jag utanför källardörren. På väg upp vet jag att jag hittade nycklarna (för jag kunde inte ge upp tanken på att jag ju måste ha dem med mig), men jag kom på att jag ville lämna en grej i lägenheten när jag ändå var påväg upp.

Efter att jag lämnat det som skulle lämnas så gick jag ner igen. Ner till källaren. Jag låste upp vår förrådsdörr och öppnade - där inne låg påsen som jag ville lägga in! Min spontana tanke var att någon väl lagt in den för att den kanske hade stått lite ivägen. Om man fullföljer tanken och lägger in faktumet att dörren var låst, förstår man att det inte är möjligt. Har jag alltså gått ner efter att jag hittade nyckeln och ställt in påsen, utan att realisera det? Ibland kan man skrämma sig själv! Hur är det för dem som har sjukdomar där man glömmer saker? Förskräcker de sigh själva hela tiden, eller är de så övertygade om att det inte finns övernaturliga händelser att de accepterar att de inte minns?

Jag har svårt att acceptera det och sen skrämmer jag mig själv för att jag tror att det inte är normalt att glömma saker - att jag kanske har en sjukdom. Egentligen tror jag ju på den där förmågan att radera ut upprepad information för att spara plats i hjärnan. Antagligen är det det som jag gjort. Raderat ut minnet av att springa i trappor.

Vet ni den där känslan när man köper någonting som är liiite för dyrt, men man köper det ändå och förklarar för sig att man ska njuta av det man köpt. När man köpt det känner man sig glad och nästan liiite stolt. Så kände jag denna afton när jag knatat ner till affären (efter en väldigt lång arbetsdag) för att köpa någonting lättlagat, men ändå gott. När jag letade efter avokadosisar (hur skriver man de på riktig svenska i plural egentligen? avokadosar? en avokado, flera avokado? nåja...) såg jag små plastlådor med blåbär i. Jag tycker inte att man ska köpa blåbär, precis som på samma sätt som jag länge inte kunde förmå mig att köpa rabarber, eftersom man kan plocka dem gratis. Här finns ingen skog att plocka blåbär i.

Blåbären var från Argentina, så det var också en anledning till att jag tyckte att jag inte skulle köpa dem. Det tillsammans med priset ingav den där känslan av att det var en speciellt dum idé att köpa. Men jag köpte dem.

Jag gick hemåt bärandes på en massa saker. Allt gick som vanligt (alltså bra!) tills jag märkte att något halkade till och ner föll blåbärsasken... När jag böjde mig ner i mörkret såg jag att INGET bär var kvar i asken. "Oh nöö..."

Sen plockade jag efter de små bären. Det kändes pinsamt att sitta där och plocka, vet inte varför, men jag fumlade efter dem i mörkret, la dem i asken och gick hem. Nu känns det inte så himla kul att äta dem, men jag tvingar mig nog att njuta. L´vie tyckte de smakade gott iaf. Jag kommer antagligen aldrig köpa färska blåbär igen.

Visst är det ibland jobbigt med folk som sparar det första intrycket av en människa i närminnet? Det är ju ändå någonting nästintill intimt med det man säger till en människa. Kanske är intimt fel ord, men jag menar att det är någonting som hör den situationen till och ingenting som måste berättas eller pratas om, om och om igen. Mitt konkreta exempel är från idag. Här måste man gå till läkaren när man är förkyld på första sjukdagen. Nu är jag van vid det, men när jag flyttade hit tyckte jag att det var en smula överdrivet. Det i kombination med att jag blev förkyld, fick bihåleinflammation och hamnade på sjukhus ett par dagar för att jag svimmat (ellt inom ett halvt år) ledde till att jag under mitt första besök hos min då blivande husläkare sa "Jag har varit hos läkare här oftare än jag var under hela mitt liv i Sverige". Det var nästan sant. Jag var inte tvungen att gå till läkare i Sverige för varenda småsak som egentligen gick att sova bort, men här behöver man en underskrift.

Nu hör jag det varenda gång som jag går till läkaren. Varenda gång säger hon och skrattar "Jag minns första gången du var här och berättade att du varit oftare hos läkare här än under hela ditt liv i Sverige". Det är ju trevligt att hon minns det, men nu har jag inte längre något svar när hon säger det. Det är inte så att jag är hos läkare lika ofta som det där första halvåret, men det händer att man blir förkyld, att man tycker att man ska gå till tandläkaren eller att man ska kontrollera det där uppsvällda insektsbettet som konstigt nog är stor som en femkrona med en svag röd cirkel omkring. För allt det måste man till husläkaren och få en underskrift så att man får gå till en annan läkare. Och varenda gång säger hon samma sak.

Och det värsta är att jag skäms när jag är sjuk. När jag är förkyld vill jag inte gå ut och visa mig. Då vill jag ligga i min säng och sova.

De har ändrat uttalandet i tågstationen märkte jag för någon dag sen. Det var intressant hur jag märkte det, för det var inte att jag lyssnade på det och uppfattade att det lät annorlunda, utan jag märkte det på hur mitt humör var när jag stod där på perrongen och väntade på det försenade tåget. Det var en ganska enkel frändring som de gjort, nämligen att ordet förståelse bytts ut mot ordet förlåtelse.

Det är en himla skillnad mellan: "Tåget kommer fem minuter senare. Vi ber om förståelse" och "Tåget kommer fem minuter senare. Vi ber om förlåtelse"

Idag var jag inte någon eftertraktad kund, märkte jag. Oftas när jag går i butiker vill jag inte ha hjälp, då jag oftast vet vad jag vill ha, utan att någon försäljare säger att ALLT passar oerhört bra på mig. För det mesta vill jag inte ha någon att ställa frågor till, för jag brukar läsa mig till informationen själv.

För ovanlighetens skull ville jag idag ha lite rådgivning gällande skor. Jag har läst lite om de där Reebok Easytone som marknadsförs hårt just nu. Det som jag undrade var om den ovanliga formen kanske kan hjälpa mig att gå mer korrekt, då jag sedan länge har en tendens att vrida in fötterna och fördela tyngden på insidan av fötterna. Det kanske är bättre med hålfotsinlägg, men jag tänkte att kanske finns det ju en möjlighet att de där skorna också är en lösning.

Nåja, jag var inne i totalt fyra butiker som säljer skorna. Först efter att jag i en av dem sett överdrivet tydligt hjälpsökande ut, kom en säljare fram till mig och pratade. Fem minuter tidigare hade han tittat mig i ögonen och tvärt vänt sig om och gått i den andra riktingen.

I den fösta butiken var det värst, kanske för att jag inte är van att bli behandlad så. Jag kände mig så dåligt mottagen att jag hämnades genom att inte lägga tillbaka skorna som jag provat, vilket jag alltid gör annars. Aktionen som ledde mig till det handlandet var att efter att jag hämtat några skor som jag ville prova (endast högerskor fanns att tillgå) satt mig på en pall och tagit av mig min egna högersko, tagit på med en av de utvalda skorna och rest mig upp för att provgå. I detta ögonblick kom en säljare med tre kartonger. Jag trodde att han ville gå förbi, men han ville ställa dem på "min" pall. Efter att jag tagit några steg såg jag att en kund kom och satte sig på pallen. Det var i det ögonblicket inget problem för mig då jag änd inte ville sitta och försäljaren kunde ju samtidigt hjälpa mig när den andra kunden provgick sina skor - tänkte jag. Så blev det ju inte, som du förstår... Istället för att erbjudas vänsterskon, eller få en ursäkt att "min" pall var upptagen, vid vilken mina egna skor och två högerskor som jag ville prova, ignorerades jag. Jag kunde inte ens komma fram till mina skor, då försäljaren och kvinnan till "den viktiga" kunden stod ivägen. Jag sökte andra säljares uppmärksamhet, men de gick bara förbi efter stt vi haft ögonkontakt. Det var inte ens så att det var fullt med kunder, de pratade med varandra och fösvann bakom olika dörrar. Själv var jag paff och irritationen växte. Tillslut trängde jag mig fram till mina skor och lämnade butiken.

Samma behandling fick jag i samtliga butiker idag. Jag vet inte varför. Var det någonting jag ätit?

 

Under den ovan inlagda bilden står det "För att vår bank alltid var där för oss". Jag hajade till när jag såg den här affischen i en busshållplats. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto av den för att kunna diskutera den här i bloggen. För mig säger den att mannen nu är död. Det måste väl vara det som menas när en bil kör genom magen på en man. Att man inte hade något foto från olyckan och därför ville använda Photoshop för att ge en känsla av hur det var. En stor bil kör på en man, som levde lyckligt med en kvinna, bakifrån.

 

När jag tittar på bilden förstår jag också att de använt samma invecklade teknik som vi använde när vi var 8 år gamla och skulle rita en bild på tavlan med hjälp av "Overheaden", bara att de antagligen använt den lite modernare "Beamern". Det är en fruktansvärt dålig reklam, tycker jag. Om de nu inte vill säga "Du är bara lycklig innan du blir påkörd - ta vara på livet", men jag råkar veta att det inte var budskapet som de ville skicka. Dessutom ger de betraktaren den där tråkiga känslan av att man använt den tråkigaste metoden att göra reklam om denne tar sig tid att titta närmare.

 

När jag såg den där reklamen hade jag sett så många dåliga, men den tillsammans med en reklamfilm på tv där en kille plockar upp pengar ur en önskefontän för att betala sin hamburgare gjorde att jag ville skriva det här inlägget. Jag kan inte mycket om reklamfilmer, men jag vet att man ska försöka få åskådaren = den förhoppningsvis nya kunden, att förlika sig med det som händer på något vis. Varför väljer så många företag då att göra filmer där den som man borde känna igen sig med till en jävla idiot? Ska man förlika sig med en idiot?? Är det många av er som förlikar er med att vara en sån jävla idiot som i de där reklamerna? Det undrar jag verkligen, för om det är så är ju ganska mycket förklarat med varför det är som det är i världen och jag är helt fel ute med alla mina försök till att förstå mänskligheten.

 

Men jag tror att det egentligen är så att de som gör reklamfilmer idag är inkompetenta. På grund av att det cirkulerar så mycket hemmagjort och oproffesionellt i vardagen lägger ingen längre tid på att begrunda vad man egentligen vill åstadkomma med den reklam man gör. Man gör bara. Och det blir ofta fel. Det skulle vara så mycket bättre om alla slutade att bara göra och la mer tid på att begrunda det de planerar. Då skulle det vara lugnare i samhället och allt skulle vara bättre - ALLT!

Jag fick berättat för mig att när en kompis till mig skulle ta upp sin båt fick denne ingen hjälp av de som stod och tittade ett par meter bort. Det fanns några småproblem och normalt* hjälper man till. På sjön hälsar man på varandra och när någon ska lägga till hjälps man åt. Men det kanske var förr i tiden och eftersom jag inte är så gammal så är förr i tiden inte för speciellt länge sen. Varför hjälpte de inte till? Kunde de inte avläsa situationen? Stod för många där för att någon skulle ta initiativet att hjälpa? Det är ett vanligt problem i dagen samhälle att folk inte hjälper i nödsituationer där många människor är vittnen.

På bussen förra veckan såg jag en tant med krycka som skulle resa sig innan hållplatsen. Det är många som förstår de gamla, att de är rädda att inte hinna av, men i stället för att försäkra de gamla att man som medmänniska kommer att hålla dörren "har man förståelse" för att de reser sig för tidigt. Jag tänke helt seriöst när gumman stapplade fram att "Om hon ramlar och bryter lårbenet ska jag bara säga - Varför resa sig innan hållplatsen?". Hur jag verkligen skulle reagera vet jag inte för hon ramlade inte. Det finns ett ansvar vi har som människor. Vi ska jobba i grupp. Ensamma är vi inte speciellt starka.

Det borde finnas en trygghet i samhället som vi kan luta oss mot. Att bussen inte åker ifrån, att människor frågar vad som händer om någon tar av sig kläderna på skolgården (http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/475431-dod-naken-kvinna-hittad-pa-skolgard) och ingriper när misshandel pågår.


*som jag känner det är här definierat som normalt

Jag såg en småbarnsfamilj igår i parken på väg hem från jobbet. Pappa, mamma och två små pojkar. Ena pojken hade blöja och den behöves tydligen kontrolleras mitt på bänken vid gångbanan. Jag är inte så känslig, men som tidigare nämnt tyckte jag inte att det var så himla kul när en mamma bytte blöja på bordet i en restaurang, när jag skulle äta. Igår i parken åt jag också, men tittade bort. Tycker inte det är så mycket att se heller, så det var egentligen inget konstigt. Jag märkte bara att jag tyckte det var mer okej än jag brukar tycka. Var det för att pappan gjorde det? Och i så fall - för att han är en man eller för att han gör det på ett mindre provocerande sätt?

Jag tänker mig att mammor lägger barnet på bänken, så att man känner känslan "Blä, jag vill inte sätta mig på den bänken, tänk om jag får barnbajs på jeansen". Den här pappan hade barnet i knät. Var det därför det var mindre provocerande?

Jag tycker inte heller att det är så jobbigt när en man står och kissar i offentligheten, så där lite längre bort från vägen. Däremot tycker jag att det är irriterande när kvinnor kissar på samma plats. Varför? Jag är ju själv kvinna och jag vill ha samma rättigheter som män, men ändå trycker jag ner kvinnorna och lyfter upp männen i sådana situationer. Är det så att män tycker sig få göra och därmed utstrålar mindre energi? Är det för att kvinnor tvingas göra det mer trotsligt för att de egentligen inte får? Är det för att en kvinna som byter blöja blänger på en när man går förbi medans en man är helt koncentrerad på uppgiften?

Varför reagerar jag som jag gör? Om det har med utstrålning att göra - hur kan jag i så fall ändra det nästa gång jag känner mig tvungen att kissa i nattmörkret på väg hem från krogen så att andra inte blir provocerade?