Varför reagerar hon så?
En kollega till mig står inför alla typer av diskussioner med tårar i ögonvråna. Hon blir alltid personlig och kan inte ta någon typ av kritik. Nästan alltid kommer hon till meningen "Ja, men jag kanske är så på grund av min uppväxt. Saker som jag varit med om i livet" eller "Skicka mig till en psykolog". Det är i andras öron triviala saker som utlöser hennes hårddragningar. En gång var det: "Du får ta en pärm ur skåpet om du behöver en. Du måste inte köpa egna" och en annan "Du kan ta pennan från NNs låda. Hon har en där". De uppmaningarna följdes båda av "Nä! Det kan man inte göra".
Varför reagerar hon så?
Jag tror inte att allt kan hänledas till uppväxten. Det är bara ett uttryck som de gömmer sig bakom, de där människorna som inte vill ta ansvar. Men det behöver ju inte hon veta. Jag skulle gärna hjälpa människan, men jag har släppt det. Går iväg när hon har sina utbrott. Men det skulle ju vara bra om man visste hur man ska hantera det. Lite proffisionellare än att bara lämna det och hoppas att hon löser det själv. Tips?
Varför reagerar hon så?
Jag tror inte att allt kan hänledas till uppväxten. Det är bara ett uttryck som de gömmer sig bakom, de där människorna som inte vill ta ansvar. Men det behöver ju inte hon veta. Jag skulle gärna hjälpa människan, men jag har släppt det. Går iväg när hon har sina utbrott. Men det skulle ju vara bra om man visste hur man ska hantera det. Lite proffisionellare än att bara lämna det och hoppas att hon löser det själv. Tips?
Kommentarer
Trackback
