Livet är hårt.. svårt.. vårt.
Kan inte. För att... Går inte. Det kan min kropp inte...
För vissa är allting svårt. Alltid!
Jag har också sagt sånna saker ibland, men inte till allting. Alltid!
Idag fick jag nästan nog. Öronen blödde av hennes "förklaringar". Tidigare var det att hon inte kunde sova på nätterna för att grannen våningen under hade en datafläkt som lät för högt. Nu är det för kallt i lägenheten, eftersom hon tvingas stänga elementen som låter så fruktansvärt högt i alla rum. Och eftersom hon måste värma lägenheten över dagen när hon är och jobbar blir det så kvavt när hon kommer hem att hon ju måste vädra ut. Då försvinner värmen (jo, för henne var det nog en överraskning).
Idag pratades det om träning. Eftersom jag var på ett "hot-yoga" provpass i lördags pratade vi om Yoga och Pilates. Det är träning som hon inte kan utföra, påstår hon. Anledningen: Hennes ben är för korta för det! Är det inte lättare att nå golvet med händerna om man har korta ben? Spelar ju i och försig ingen roll, eftersom det inte är det som är det viktigaste i någon av träningsformerna.
Kvinnan hade också problem med hur man gör stämpel på breven som vi får in. Hon hittar på så många problem med den uppgiften att det aldrig är till någon hjälp när hon ska hjälpa. Det riktiga problemet ligger i huvudet. Hon är inte psykiskt frisk och försvårar sitt eget liv. Fast att jag tycker att hon kan ta sig i kragen och inte börja böla så fort en ny uppgift kommer, kanske det finns en spärr i henne. Jag vet inte vart den spärren sitter och eftersom jag är hennes kollega och inte psykolog bryr jag mig inte heller helt om det. Det går ju att samarbeta med henne ändå. Så länge hon inte får något ansvar.
Som medmänniska vill jag alltid hjälpa och motivera, men jag känner det inte annat än att man kastas i kallt vatten och får ta sig ur det själv. Det tackar jag min familj för, fast att jag inte tyckte det var så roligt att ligga på isen med skridskor på och försöka resa sig medan resten av familjen försvann bort. (Det var nog inte bara så, men jag minns det så). Men det är viktigt också att lämnas ensam och klara av uppgifterna själv. Det är ju ingen hjälp att bli skjutsad i vagn fram tills man är fyra år. Det blir ju jobbigt att gå när man alltid suttit och åkt med automatiskt!
Den här kvinnan på jobbet har hunnit fylla 45 år. Hon kan inte sätta en stämpel på ett inkommet brev. Hur kan samhället ha låtit henne bli sådan? Varför lät hennes familj henne hållas? När kommer hjälpen till sånna människor? Hur mycket betalar vi för de som inte lyckas hitta en av de få arbetsgivarna som vågar uppfostra dem? Borde de inte kastas in i uppgifter och lära sig? (Då menar jag med övervakning). Meningen med vårt skyddsnät var väl aldrig att ta hand om de som är lata? De som är fega? De som aldrig lärt sig gå själva?
För vissa är allting svårt. Alltid!
Jag har också sagt sånna saker ibland, men inte till allting. Alltid!
Idag fick jag nästan nog. Öronen blödde av hennes "förklaringar". Tidigare var det att hon inte kunde sova på nätterna för att grannen våningen under hade en datafläkt som lät för högt. Nu är det för kallt i lägenheten, eftersom hon tvingas stänga elementen som låter så fruktansvärt högt i alla rum. Och eftersom hon måste värma lägenheten över dagen när hon är och jobbar blir det så kvavt när hon kommer hem att hon ju måste vädra ut. Då försvinner värmen (jo, för henne var det nog en överraskning).
Idag pratades det om träning. Eftersom jag var på ett "hot-yoga" provpass i lördags pratade vi om Yoga och Pilates. Det är träning som hon inte kan utföra, påstår hon. Anledningen: Hennes ben är för korta för det! Är det inte lättare att nå golvet med händerna om man har korta ben? Spelar ju i och försig ingen roll, eftersom det inte är det som är det viktigaste i någon av träningsformerna.
Kvinnan hade också problem med hur man gör stämpel på breven som vi får in. Hon hittar på så många problem med den uppgiften att det aldrig är till någon hjälp när hon ska hjälpa. Det riktiga problemet ligger i huvudet. Hon är inte psykiskt frisk och försvårar sitt eget liv. Fast att jag tycker att hon kan ta sig i kragen och inte börja böla så fort en ny uppgift kommer, kanske det finns en spärr i henne. Jag vet inte vart den spärren sitter och eftersom jag är hennes kollega och inte psykolog bryr jag mig inte heller helt om det. Det går ju att samarbeta med henne ändå. Så länge hon inte får något ansvar.
Som medmänniska vill jag alltid hjälpa och motivera, men jag känner det inte annat än att man kastas i kallt vatten och får ta sig ur det själv. Det tackar jag min familj för, fast att jag inte tyckte det var så roligt att ligga på isen med skridskor på och försöka resa sig medan resten av familjen försvann bort. (Det var nog inte bara så, men jag minns det så). Men det är viktigt också att lämnas ensam och klara av uppgifterna själv. Det är ju ingen hjälp att bli skjutsad i vagn fram tills man är fyra år. Det blir ju jobbigt att gå när man alltid suttit och åkt med automatiskt!
Den här kvinnan på jobbet har hunnit fylla 45 år. Hon kan inte sätta en stämpel på ett inkommet brev. Hur kan samhället ha låtit henne bli sådan? Varför lät hennes familj henne hållas? När kommer hjälpen till sånna människor? Hur mycket betalar vi för de som inte lyckas hitta en av de få arbetsgivarna som vågar uppfostra dem? Borde de inte kastas in i uppgifter och lära sig? (Då menar jag med övervakning). Meningen med vårt skyddsnät var väl aldrig att ta hand om de som är lata? De som är fega? De som aldrig lärt sig gå själva?
Kommentarer
Trackback
