Ni är inte längre inbjudna
Det gör mig så besviken att ingen kommer och hälsar på mig. Det är inte heller riktigt någon som skriver eller ringer till mig och undrar hur det är med mig. Om det finns kontakt är det jag som tar initiativet. Och det är tråkigt, som att man inte var viktig. Jag har bott här i två år nu och även om det inte är en världsmetropol är det en mycket finare stad än de flesta svenska.
Min bror har vi i familjen inte heller hälsat på speciellt mycket, men i somras gavs möjligheten och jag åkte och hälsade på honom. Den helgen blev det dubbelbokning (fast att jag förvarnat att vi ville komma den helgen) och visst var det trevligt, även om han var bakis och tiden var kort. Han sa att han så gärna skulle komma och hälsa på. Han skulle ta bilen eller motorcykeln ner. Det skulle ta ungefär sex timmar att ta sig till oss.
På facebook läste jag ett par veckor senare att han bokat in en resa till Rhodos. Tydligen skulle han ändå inte komma och hälsa på. Jag frågade (obs, mitt initiativ igen) och fick svaret att han kanske kan komma ner en helg. Jag bad honom istället att skicka ner en sak som glömdes hos honom under den korta vistelsen där.
Nu har jag lust att ta tillbaka alla inbjudningar där jag snällt sagt att alla är välkomna, för det är ingen som kommit. Då behöver inte heller någon komma någon i framtiden. Det är ju lättare om man bara slutar hoppas och istället lägger energi på annat.
Så nej, min sight-seeing-runda med en rolig hiss, en vacker promenad längs havet, de stora parkerna, samt den väldigt speciella lägenheten som alltid kommer att vara en viktig del av mitt liv kommer ni inte att uppleva. Skyll er själva.
Det finns en anledning till att jag skulle vilja bli äckligt rik och köpa en lyxvilla på en drömplats och den anledningen är att kunna räcka ut tungan när folk plötsligt hör av sig och vill komma och utnyttja en. Jag kommer aldrig bli så rik, men det är ändå nästan så fint jag redan har det. Ni vill inte vara en del av det och det behöver ni inte heller vara.
Min bror har vi i familjen inte heller hälsat på speciellt mycket, men i somras gavs möjligheten och jag åkte och hälsade på honom. Den helgen blev det dubbelbokning (fast att jag förvarnat att vi ville komma den helgen) och visst var det trevligt, även om han var bakis och tiden var kort. Han sa att han så gärna skulle komma och hälsa på. Han skulle ta bilen eller motorcykeln ner. Det skulle ta ungefär sex timmar att ta sig till oss.
På facebook läste jag ett par veckor senare att han bokat in en resa till Rhodos. Tydligen skulle han ändå inte komma och hälsa på. Jag frågade (obs, mitt initiativ igen) och fick svaret att han kanske kan komma ner en helg. Jag bad honom istället att skicka ner en sak som glömdes hos honom under den korta vistelsen där.
Nu har jag lust att ta tillbaka alla inbjudningar där jag snällt sagt att alla är välkomna, för det är ingen som kommit. Då behöver inte heller någon komma någon i framtiden. Det är ju lättare om man bara slutar hoppas och istället lägger energi på annat.
Så nej, min sight-seeing-runda med en rolig hiss, en vacker promenad längs havet, de stora parkerna, samt den väldigt speciella lägenheten som alltid kommer att vara en viktig del av mitt liv kommer ni inte att uppleva. Skyll er själva.
Det finns en anledning till att jag skulle vilja bli äckligt rik och köpa en lyxvilla på en drömplats och den anledningen är att kunna räcka ut tungan när folk plötsligt hör av sig och vill komma och utnyttja en. Jag kommer aldrig bli så rik, men det är ändå nästan så fint jag redan har det. Ni vill inte vara en del av det och det behöver ni inte heller vara.
Kommentarer
Trackback
