Sökandet
I vårt samhälle måste man söka jobb. Det kan ske på många sätt, men det finns ett par som är vanligare. Här i det här landet ska man skicka in en jättefin presentation i en mapp. CV, betyg och ett korrekt brev ska finnas med. Det hela ska helst tryckas på fint papper och själva mappen kostar mellan 20 och 50 kronor. Dessutom ska helst det hela innehålla ett fint fotografi gjort av en riktig fotograf.
Om man är arbetslös kan man få upp till 100 kronor per månad för ansökningar, men eftersom man tydligen ska hinna med att skriva minst tre ansökningar per vecka, förstår man ju att det hela blir ett stort minus i den redan åtstramade hushållskassan.
Det ska man skicka in till företag som sedan inte har vett nog att skicka tillbaka mappen vid ett nej, utan kastar det helt enkelt i papperskorgen eller lägger det på hög i väntan på bättre tider. Tragiskt.
Vad som förutom det ekonomiska stör mig är hur den sökande behandlas. Alla företag skickar inte ett svar när de bestämt sig för att inte anställa/träffa för intervju (dubbel negation!). Det är nästan elakt, men så blir det när två världar kolliderar.
Men punkerna som retar mig slutar inte där. Följande hände en före detta kollega och har sökert hänt många, inte mig dock för jag förhindrar det uti det sista. Den nya eventuella arbetsgivaren hörde av sig till hennes gamla (utan hennes vetskap) och ville veta hur hon var som anställd. Jag vet att det är ganska normalt att man lämnar referenser (i mina ansökningar står alltid: "Referenser lämnas på begäran", för jag vill inte att de gamla arbetsgivarna ska bli uppringda och störda i onödan). Det är väl ingen som träffat ny partner som ringer och kollar med hennes/hans ex för att få reda på hur hon/han presterat i sängen??
Personligen tycker jag att de, om de nu MÅSTE ringa och kolla referenser, kan göra det efter intervjun. Först då, efter det egna första intrycket, kan det finnas en liten förståelse att man vill rådfråga andra. På samma grunder som en person kan vilja fråga sin buksvåger om det alltid var så, men egentligen är det löjligt.
Jag har en viss förståelse för arbetsgivare, men jag känner mycket med den sökande. Mitt tips som arbetssökande är att skapa en person i sig själv (ja, lite riktning schitzofreni) som passar arbetslivet. Denne person har inte varit med om pinsamma utekvällar och är avsaknaden själv av mänskliga fel. Samtidigt ska den vara så utpräglad att den känns mänsklig och varm.
Till arbetsgivare kan jag bara ge rådet att bjuda in fler till intevju. Intervjuerna i sig kan vara korta, men hjärtliga. Bara i en trygg miljö kan man se hur personen presterar och vad för så kallad typ denne är.
Om man är arbetslös kan man få upp till 100 kronor per månad för ansökningar, men eftersom man tydligen ska hinna med att skriva minst tre ansökningar per vecka, förstår man ju att det hela blir ett stort minus i den redan åtstramade hushållskassan.
Det ska man skicka in till företag som sedan inte har vett nog att skicka tillbaka mappen vid ett nej, utan kastar det helt enkelt i papperskorgen eller lägger det på hög i väntan på bättre tider. Tragiskt.
Vad som förutom det ekonomiska stör mig är hur den sökande behandlas. Alla företag skickar inte ett svar när de bestämt sig för att inte anställa/träffa för intervju (dubbel negation!). Det är nästan elakt, men så blir det när två världar kolliderar.
Men punkerna som retar mig slutar inte där. Följande hände en före detta kollega och har sökert hänt många, inte mig dock för jag förhindrar det uti det sista. Den nya eventuella arbetsgivaren hörde av sig till hennes gamla (utan hennes vetskap) och ville veta hur hon var som anställd. Jag vet att det är ganska normalt att man lämnar referenser (i mina ansökningar står alltid: "Referenser lämnas på begäran", för jag vill inte att de gamla arbetsgivarna ska bli uppringda och störda i onödan). Det är väl ingen som träffat ny partner som ringer och kollar med hennes/hans ex för att få reda på hur hon/han presterat i sängen??
Personligen tycker jag att de, om de nu MÅSTE ringa och kolla referenser, kan göra det efter intervjun. Först då, efter det egna första intrycket, kan det finnas en liten förståelse att man vill rådfråga andra. På samma grunder som en person kan vilja fråga sin buksvåger om det alltid var så, men egentligen är det löjligt.
Jag har en viss förståelse för arbetsgivare, men jag känner mycket med den sökande. Mitt tips som arbetssökande är att skapa en person i sig själv (ja, lite riktning schitzofreni) som passar arbetslivet. Denne person har inte varit med om pinsamma utekvällar och är avsaknaden själv av mänskliga fel. Samtidigt ska den vara så utpräglad att den känns mänsklig och varm.
Till arbetsgivare kan jag bara ge rådet att bjuda in fler till intevju. Intervjuerna i sig kan vara korta, men hjärtliga. Bara i en trygg miljö kan man se hur personen presterar och vad för så kallad typ denne är.
Kommentarer
Trackback
