Det var inte så att vi alla bara satt och glodde på en tjej som med slutna ögon med små rörelser gjorde någon typ av träning på en yogamatta i en spegelsal, men nästan...
Jag kom tidigare än vanligt till gymmet i tisdags. Skulle klämma in träningen innan L’vie kom med tåget, så jag hamnade på en annan träning än den vanliga. Det var Mage-Ben-Rumpaträning och tränaren var ny. Hon hade rastaflätor och ett speciellt utseende.
Redan efter 5 minuter började luften fyllas av en viss irritation. Exakt varför förstod jag inte riktigt, men det var tydligt att någonting inte stod rätt till. Efter 15-20 minuter gick en av oss 8 deltagare. Blickar utbyttes allt häftigare mellan tjejerna (ja, det var bara tjejer som valde att gå på den träningen den dagen – men det är inte alltid så!). Det var inte snälla blickar och jag fick mer och mer känslan av att tjejen där framme som skulle agera ”ledare” hade förlorat sin auktoritet.
Själv upplevde jag mig inte som någon direkt aktör, men jag förstår att jag ändå i det tillfället räknades till att tillhöra ”gruppen”, kanske främst av tränaren. Flera av deltagarna visade sitt missnöje med att aktivt inte delta i övningarna. Den nu alltmer osäkra tjejen framme vid spegeln blundade och gjorde rörelserna alltmer otydliga. Jag fick problem med att förstå vad hon ville att jag skulle göra för rörelser och undermedvetet ledde det till att jag slöt mig med gruppen. Det var inte så att vi alla bara satt och glodde på en tjej som med slutna ögon med små rörelser gjorde någon typ av träning på en yogamatta i en spegelsal, men nästan. Vi försökte följa vår egentligen redan avsatta ledare de återstående 20 minutrarna, men det var svårt och snart lämnade ytterligare två deltagare under högljudda suckar, mummel och iskalla blickar salen.
När vi efter fem minuter armstretching tagit tre djupa andetag avslutades träningen. Tjejen hade öppnat ögonen och frågade med en (för läget överraskande) tydlig röst vad som varit så fel och ursäktade sig innan svaret med att hon blivit inring i sista sekund och inte fått några anvisningar om hur träningen skulle gå till. De flesta sa ingenting. En deltagare tittade på golvet och en annan rullade ihop sin matta, medan de andra försökte tänka ut de svar som hon förtjänade. Tillslut kom det fram att det egentligen var ett hårt träningspass och att deltgarna som går dit varje vecka förväntade sig att lämna rummet svettiga och trötta, nu skulle de kliva in i duschen irriterade med stretchade armar från ”mage-ben-rumpa”-träningen.
- Varför har man så kort tid på sig att få respekt?
- Varför väljer gruppen att lämna eller trycka ner ledaren (istället för att göra det bästa av situationen)?
- Varför kom ingen på att kommunikation kanske skulle kunnat rädda situationen?
