Le Lotus d'Orange

Vi lekte med grejen att vi skulle se Sex and the City (SATC) på bio. Tog på oss klänningar och snygga skor och såg första filmen med en cocktail i handen. Fyra tjejer som inte alla kände varandra låtsades vara nära väninnor. Utan att riktigt veta vad vi hette kände vi ganska fort till förhållanden och framtida önskemål såsom bröllop eller inte och barn eller inte. Det var en lek, det var en överdrift, men samtidigt äkta och kul.

Filmen var väääldigt lång och för ett "SATC-fan"var det ingenting att se (fan är ett ord jag sällan definierar mig med, men använder här för att ge en känsla av engagemang). Det märktes att de som gjort filmen hade mycket större budget än de som gjorde serien och allt det som var roligt i serien var glömt i filmen. Jag började tvivla på om det verkligen var samma person som skrivit filmen som skrivit serien. Den så kallade SATC-själen var som bortblåst och kvar lämnades en rutten urtorkad tjejfilm som det jublades till för att det skulle jublas. Fansen till filmen är inga fans till serien. De har inte fattat det roliga. Sex and the City 2 var sämre än Sex and the City (1) och redan i den första filmen skulle Hugh Grant passat som huvudperson.

Det som var speciellt med serien om de fyra tjejerna i New York var temat. De pratade om sex på ett öppet sätt. Ett stötande sätt där ord som knulla, sperma, komma användes flitigt, men som tydligt var stötande för vissa rollfigurer. Även modet med klänningar och skor var delaktigt, men inte i fokus.

I ett avsnitt gick tjejerna på en kurs om hur man får killen att komma utan att vidröra hans penis. Huvurollsinnehavarna satt i en cirkel tillsammans med andra nyfikna kvinnor runt en medelålders man som låg på golvet med sin hyffsat oattraktiv kvinna sittandes på knä bredvid honom. Kvinnan masserade mannen och han kom. Sperman sprutade och träffade huvudpersonen Carrie i håret och på kinden. Nästa scen visade Carrie i sin säng iklädd mjukiskläder, omgiven med använda pappersservetter. Hon torkade om och om igen ställena där sperman träffat henne fast att hon duschat och var helt ren. Det var SATC! Att de gjorde så konstiga saker, att de legitimerade annan typ av sex än in-ut-in-ut-in-sprut-ut-klart-vardetbrafördig?. Att de visade att även om sex var skönt och bra fanns det någonting äckligt med det. Att känslan av övergrepp kommer fort i samband med sex. Att man som tjej inte måste tycka om sperma. Att sperma smakar olika. Att alla tycker olika. Att man ändå kan få det bra i livet, fast att man inte vill knulla varje dag och att livet kan vara bra fast att man vill knulla varje dag. I filmen däremot pratade de om att barn driver sina mammor till vansinne, att äkta kärlek finns. Finns den verkligen?, var frågan som aldrig besvarades i serien och som med ett rungande JAAA!!! besvarandes i filmen... tyvärr.

Men filmen har kanske nått en större publik än serien. Jag vet inte. När jag började titta var jag ung. Det skulle ta fyra år mellan de första avsnitten av Sex and the City och mitt första sexäventyr. Förväntningarna på min första gång var mer realistiska än andras har jag erfarat i efterhand och kanske har det med den ocencurerade serien att göra. Det humoristiska och avslappnade. Att det inte nödvändigtvis spelas några symfonier.

Nåja, det var det där med att spela med som var roligt i fredags kväll. Att spela med och kanske överdriva en grutta. Precis det som Sex and the City en gång var.

Till bion hade jag vita skor som jag nästan aldrig använder och bytte dem mot bättre för resan hem efter bion. När jag stoppade in de vita skorna i den, av min väninna, lånade väskan sa en tjej som gick förbi till sin kompis:
"Kolla! Hon byter skorna!!!" med ett så nedtryckande tonläge att jag var tvungen att skratta. En tjej som just sett en av historiens mest modekonstiga och kostymbytande filmer (i vilken mer skor tas med till öknen än jag ägt i hela mitt liv) förvånas över att de öppna sandalerna byts ut till ett par högklackade stövlar, klockan kvart över två på natten. Det var det bästa avslutet på en så "tjejig" kväll och orden som slungade mig tillbaka till vår verklighet: Du måste passa in i samhället och inte vara annorlunda än majoriteten även om majorieteten är de som gör de annorlunda till någonting speciellt. När du inte passar in är du värd att skrattas åt, att hånas, att tryckas ner...

"Att vara den man är är alltid svårt, men all möda värd".