Le Lotus d'Orange

"Hade hon fienden" säger ofta polisen i kriminalfilmer när mannen intervjuas efter att frun blivit bortförd eller mördad. Man måste ju påbörja sökandet någonstans. Min pojkvän skrattar när han tänker på att han skulle få frågan, för han skulle inte kunna svara på den. Jag är nämligen lite obekväm och skulle nog kunna reta folk ganska mycket. Hur går du genom ditt liv? Flyter du med? Skiter du i andra? Retas du? Skulle verkligen ingen le lite lättat om du dog?

Jag är glad att jag är som jag är. Det gör att jag, även om jag inte vill rädda världen längre, tror att jag gör något bra. Jag flyter inte med, utan betraktar allt väldigt kritiskt. Samtidigt respekterar jag och lyssnar jag på människor. Som kollegan som pratade om buddism med mig häromdagen. Han berättade att han är buddist och försökte hela tiden dra paralleller med det jag sa och hans religion. Han försökte liksom dra in mig i sin gemenskap. Jag höll mig utanför, men tyckte i vissa aspekter lika. Jag behöver inte gå på möte med "likatänkande" för att veta vem jag är. Eller min vän som säljer en produkter från ett företag. Hon försöker också dra in mig lite i det där. Då har man något gemensamt, då vet man var man står, då är man på samma våglängd.

Jag tycker om självständigheten. Jag tycker om friheten. Jag tycker också om att trycka ner de som är för hårdhänta i samhället. Jag tycker om att vara där jag vill och den jag är. Jag tycker också om att i bakgrunden härma någon som gestikulerar överdrivet eller går konstigt (förutom när människorna inte kan någonting för det). Jag är en obehaglig människa i samhället och det trivs jag nog med.